Erik föddes 18 juli 1550 på Sundby
Lagman och ståthållare över Västmanland och Dalarna 1582
Gift 12 oktober 1578 i Stockholm med Ebba Brahe
Paret fick barnen:
- Brita f.1580-06-06 på Visingsborg
- Gustaf f.1582-06-19 på Strömsholm
- Beata f.1584-08-09 på Sundby
- Johan f.1587-06-25 på Vadstena slott
- Catharina f.1588-12-25 på Sundby
- Lars f.1590-01-01 på Sundby
- Sigismund f.1591-04-10 på Sundby
- Peder f.1592
- Ture f.1593-06-12 i Öja socken
- Carl f.1595-01-27 på Sundby
Han fick en utmärkt uppfostran och blev en framstående skriftställare. Han blev tidigt riksråd, tjänstgjorde tidtals som vicekansler och lär särskilt ha intresserat sig för det dåvarande riksarkivets ordnande. Samtidigt blev han lagman i Västmanland och Dalarna och 1582 ståthållare över dessa landskap.
Som statsrättslig auktoritet var han den främste i Sverige på sin tid. Han uttalade sig för arvrike, men önskade ett lagbundet sådant. Han visade sig vara en skicklig diplomat.
I början af hösten 1589 begav sig Johan III och Sparre till Reval och sammanträffade där med Sigismund. Det visade sig snart att Johan som redan ångrat sitt samtycke till valet av Sigismunds till polsk konung, ämnade föra honom med sig tillbaka till Sverige. Johan måste ensam återvända och hans vrede vände sig mot riksråden.
Sparre avsattes och förvisades till sina gård och anklagades därefter inför ständerna. Konungens förbittring fortsatte och han sökte förgäves förmå dem till en förödmjukande bekännelse.
Johans död förändrade hela ställningen. En försoning mellan hertig Karl och riksråden ingicks och de övertog regeringen, tills Sigismund kunde infinna sig. Men Sigismund avreste utan att lämna efter sig någon tillfredsställande regeringsordning, och riksråden nödgades på hösten 1594 med hertigen träffa en överenskommelse om att föra regeringen med den sistnämnde som förman. Motsträvigt nödgades riksråden infinna sig vid Söderköpings riksdag 1595, där hertigen erkändes som riksföreståndare.
Men när hertigen med vapenmakt ville genomföra beslutets tillämpning i Finland, skildes hans och Sparres vägar. På mötet i Stockholm 1596 kom det till en brytning. Sparre lämnade Sverige 1597. Hans inflytande gjorde sig snart gällande hos Sigismund, och han styrkte konungen i dennes avsikt att med vapen i hand återvinna sitt fädernerike.
På en beskickning till Danmark i början af 1598 sökte han förgäves förmå den danske konungen till väpnat inskridande mot hertig Karl. Jämte de övrige landsflyktige rådsherrarna följde han Sigismund till Sverige. De fångne herrarna hade burit avog sköld mot sitt land, och deras undergång var beseglad, då den av hertigen ansågs nödvändig för fullföljandet af hans storverk till värn för Sveriges religiösa och politiska frihet.
Sparre anklagades jämte sina olyckskamrater inför riksdagen i Linköping för högförräderi och blev dömd till döden och gick med värdighet och manlig ståndaktighet att lägga sitt hufvud under bilan på Linköpings torg 20 mars 1600.
Erik blev 49 år gammal.
----------------------------
Sparre af Rossvik nr 7 Tab 30
Brahe nr 1
Stenbock nr 12 | |
G e n v ä g a r
