Gustaf Sixten Roland Jansson (1910-1968)
1910-11-28--1968-08-20 (man)
Min självbiografi (uppsats av Roland Jansson, Brunnsviks Folkhögskola):
Med nedanstående rader vill jag i korthet försöka att till en del återge vad som förflutit under min levnad. Jag såg solens ljus för första gången en dag i november månad 1910 i Nysunds socken i Värmland. Min far var sågverksarbetare, ett yrke som han än idag sysselsätter sig med. De första åren av min levnad vet jag av naturliga skäl inte mer av än vad mina föräldrar har berättat för mig. När jag var två år fick jag en bror, som naturligtvis blev en välkommen lekkamrat, trots att min tid som gullgosse var förbi. Att jag var en vild krabat och hade stor lust att undersöka omgivningarna kring mitt hem, förstår jag därav, att när min mor skulle göra något som fordrade hela hennes uppmärksamhet, måste hon binda fast mig för att vara säker på att jag ej försvann från hennes synkrets. När min broder växt till så pass att han kunde vistas ute, blev det min solklara plikt att hava uppsikt över honom, ett uppdrag som jag inte tog så värst allvarligt. Min bror hade ett mycket häftigt humör, som blev anledning till att vi sysselsatte oss sjuttiofem procent av dagarna med slagsmål och trätor, som renderade åtminstone mig både stryk och förmaningar av kära mor. När jag var fem år var jag ju stor nog att vara tillsammans med mina lekkamrater vilket ofta slutade med kroppsliga olyckor. En gång sprang jag rätt i glödande aska bredvid en kolmila. Det kändes så jag minns det än i dag, men den värsta värken var allt att få sitta inne flera veckor och ej kunna gå på benen. Nästa malör skedde i vedboden då jag skulle försöka använda en yxa, försöket gick bra, det var bara det felet att jag högg i foten istället för i vedkubben. Återigen var rörelseförmågan starkt inskränkt, men denna gång hade jag ju ett ben friskt, det fick också tjänstgöra för båda. Att börja skolan var som att bli klädd i tvångströja men man vande sig snart vid det, och omväxlande blev det åtminstone de första klasserna, då vi hade flera olika lärare och lärarinnor bara på en termin. När jag var tio år fick min far plats på ett sågverk som är beläget i närheten av Laxå järnvägsstation i Närke. Det var ganska obehagligt att börja på den nya skolan, där de övriga skolbarnens nöja var, att härma och reta mig och min bror för vårt breda språk. De tröttnade snart och då var ju allt gott och väl igen. Något som jag dock inte glömmer så lätt och som jag anser var orätt handlat av en lärare, var att han skulle tvinga mig att på en gång sluta av med min värmländska dialekt, som givetvis var en omöjlighet. Skolan tog snart slut och med avgångsbetyget på fickan kände man sig som en hel karl, jämte den härliga känslan att aldrig mera behöva läsa läxor. Ett par månader efter examensdagen fick jag börja arbeta på sågverket. Det var en stor dag i mitt liv då min far talade om att jag skulle ut och arbeta nästa dag, jag tror knappt jag sov den natten. De första dagarna var som en lek, men det dröjde inte länge förrän jag hade leda vid allt vad arbete var och önskade mig tillbaka till skoltiden. Genom arbetet kom jag också att bli medlem i fackföreningen. Här fick jag vara med något som var alldeles nytt för mig, mötesförhandlingar, lidelsefulla diskussioner, i synnerhet politiska, där den som var mest munvig ansågs vara den som hade rätt, och med vilken man naturligtvis röstade om det sedan var aldrig så vanvettigt. Längre fram lärde man sig lyckligtvis att skilja på radikalt svammel och fakta. Senare organiserade jag mig i IOGT-logen, där jag använt många timmar av min fritid. Min mesta tid i fråga om organisationsarbete har jag dock använt i den socialdemokratiska ungdomsklubbens tjänst, som jag var med och bildade 1926 och i vars styrelse jag varit verksam allt sedan dess. Mycket skulle ju kunna skrivas om i en sådan här biografi. Men med tanke på den volym den skulle få, avslutar jag denna lilla historia med den förhoppningen, att den som skall korrigera densamma ej behöver ödsla alltför mycket rött bläck i marginalen. | |
|
G e n v ä g a r
