Gerhard Gerhardsson Snakenborg (-1413)
--1413 (man)
‹ Tillbaka till efternamnet Snakenborg
Is your surname Snakenborg?
Research the Snakenborg family
Start your family tree now
Gerhard Gerhardsson Snakenborg's Geni Profile
Kontakta profilförvaltaren
View family tree
1 diskussion
Problem with this page?
Share your family tree and photos with the people you know and love
Build your family tree online
Dela bilder & filmer
Smart Matching™ technology
Free!
Get Started
Gerhard Gerhardsson Snakenborg
Birthdate: före 1352
Birthplace: Mecklenburg (Pomerania), Germany
Death: cirka 1413
Närstående:
Son till Gerhard Snakenborg och NN
Make till NN Nilsdotter (Röde) och Kristina Bengtsdotter (Bielke)
Fader till Sofia Gertsdotter Snakenborg och Henrik Gerhardsson Snakenborg
Bror till Anna Gerhardsdotter Snackenborg; Heyne Gerhardsson Snakenborg; Klaus Snakenborg och Johan Snakenborg
Occupation: Hövitsman på Axevalla
Managed by: Sveneric Rosell
Last Updated: 23 maj 2019
Visa fullständig profil
visa alla
Närstående
NN Nilsdotter (Röde)
wife
Kristina Bengtsdotter (Bielke)
wife
Sofia Gertsdotter Snakenborg
daughter
Henrik Gerhardsson Snakenborg
son
Gerhard Snakenborg
father
NN
mother
Anna Gerhardsdotter Snackenborg
sister
Heyne Gerhardsson Snakenborg
brother
Klaus Snakenborg
brother
Johan Snakenborg
brother
About Gerhard Gerhardsson Snakenborg
Wikipedia: Mecklenburg-Vorpommern
Omtalad 1366 i ett brev av kung Albrekt. Bör med stor sannolikt därmed ha varit myndig då brevet skrevs.
http://finnholbek.dk/genealogy/getperson.php?personID=I21573&tree=2
Belagd i dokument från 1366-1402. (Bör alltså ha fötts ett par decennier före 1366)
Snakenborg, släkt
Band 32 (2003-2006), sida 587 Biografi Snakenborg, ursprungligen mecklenburgsk adelssläkt, känd sedan 1200-talet och belagd i Sverige från 1366. Den torde ha sitt namn efter en ort Schneckenburg. Vapnet var en balk - undantagsvis bjälke - belagd med en orm, alltså ett s k talande vapen (snake betyder orm i lågtyska).
Gerhard (i vissa senare brev kallad Gerdh) S (d tidigast 1402) fick 1366 av kung Albrekt för framtida tjänst Arnäs i Forshems sn i Västergötland. Brevets egendomliga formulering "framtida tjänst" ("racione seruicij... in futurum prestandi") har föranlett, att det satts i samband med att den fångne kung Magnus ett par månader senare uppgav, att S till honom för underlättande av hans befrielse ur fångenskapen återlämnat den viktiga borgen Axvall i Skärvs sn i Västergötland. Dit var enligt Räven van Barnekows räkenskaper meck-lenburgskt krigsfolk på väg några veckor senare. De nämnda källorna har tolkats som att Albrekt med donationen av Arnäs mutat S för att komma i besittning av Ax-vall. Arnäs sålde han 1373 till Skara domkyrka, och enligt den heliga Birgittas ka-nonisationsprocess var hans sätesgård Eneby i Nässja sn i Östergötland.
1382 hade S för avsikt att resa utrikes och pantsatte därför jord till Alvastra kloster. 3 maj 1385 kan S första gången beläggas med den för riddare kännetecknande titeln "dominus" (herr), vilket kan sammanställas med en i biskop Nicolaus Her-mannis (bd 26) kanonisationsprocess förekommande skildring av konflikten mellan honom och denne biskop. Där uppgav han sig ha blivit riddare vid Kristi grav; utlandsresan hade alltså gått till Jerusalem. 1388 kallade sig S hövitsman på Hästholmen på en udde i Vättern i Västra Toll-stads sn, Östergötland, där han förekommer i tre andra brev från åren 1383, 1386 och 1388. 1377 hade uppgivits att han stulit kyrkotionde, och att detta skulle ha skett i de delar av Östergötland som pantsatts till honom. I det brev där S kallas hövitsman på Hästholmen nämns till honom pantsatt jord i Lysings hd, där Hästholmen ligger, och Hästholmen har uppfattats som huvudort i hans pantlän i västra Östergötland. Han förekommer i Al-brekts brev om anslutning 1369 till hanse-städernas fredsavtal med kung Håkan, i stilleståndsfördraget 1381 mellan Albrekt och Skånelandskapen och i Lindholmstraktaten 1395 om Albrekts frigivning ur fångenskapen. Åtminstone från 1386 var S gift med Cristina Bengtsdotter (Bielke).
Hans bror Heyne S (d tidigast 1423), som i sitt sigill kallas Henrik, kan ej säkert beläggas i Sverige förrän 1373, även om det ej är omöjligt, att han är identisk med den Henrik S, till vilken jord i Västergötland och Halland pantsattes 1366. Enligt en först på 1500-talet belagd släkttradition var hans sätesgård Vatunga i Äspereds sn i Västergötland, men 1413 namnes han bland frälset i Skånings hd i samma landskap. Ännu 19 april 1387 kallas S "knape", men i två brev av 15 sept 1389 kallar han sig riddare. Enligt dessa hade han på kung Albrekts sida deltagit i det fältslag i vilket denne besegrades av drottning Margaretas armé. Det är därför beaktansvärt, att den redan 1395 avlidne lektorn Detmar i Lii-beck uppger, att en av orsakerna till Al-brekts nederlag var att en medlem av släkten S med 60 man flydde i denna strid, som ägde rum på hans första riddardag. Enligt Detmar var denne S:s förnamn "Gherd", men detta är omöjligt (Löfqvist), eftersom Gerhard S blivit riddare redan något av åren 1383-85. Det är sålunda tydligt, att Detmar förväxlat bröderna, och att det ej var Gerhard utan Heyne S som flydde i slaget vid Falköping 24 febr 1389.
S å sålde S till drottning Margareta Vädersholm i Södra Vings sn i Västergötland, som tidigare tillhört hans första hustru Be-nedicta, dotter till riksrådet och värmlandslagmannen Gustav Tunason (Vingät-ten). Enligt ett intyg från 1460 (B 16, RA) hade det å drottningens vägnar belägrats av hennes halvsysters son Algot Magnusson (Sture). Liksom brodern Gerhard förekommer S i stilleståndsfördraget 1381 och i Lindholmstraktaten 1395, och därtill namnes han i Nyköpings recess 1396, men lika litet som brodern var han riksråd. Vid verkställandet av Nyköpings recess var han jämte lagmannen domare vid räfstetingen i Västergötland 1396-97.
I sitt andra äktenskap - med västgötalagmannen Laurens Björnssons (en bjälke) dotter Birgitta - blev Heyne S far till bl a Henrik S (d tidigast 1435). Denne nämns ddigast 1396 och blev riksråd tidigast 1430.1 ett intyg från 1460 och ett vittnesmål från 1462 uppges, att han innehaft Hökerums fögderi vid det ovannämnda Vädersholm i södra Västergötland, enligt intyget till sin död i Engelbrekts "örlog". I ett brev från 1434 nämns en person som S:s "ämbetsman" i Vadsbo hd i norra Västergötland och en annan person som häradshövdings domhavande i detta hd å S:s vägnar. Som riksråd kan han beläggas i det källmaterial som daterats (Carlsson) till Arbogamötet i jan 1435 och ännu i det preliminära förlikningsfördraget med kung Erik i Halmstad 3 maj 1435 och i förlikningsfördraget med densamme i Sthlm 14 okt så.
Hans dotter Birgitta Henriksdotter (d tidigast 1500) blev i sitt äktenskap med riksrådet och västgötalagmannen Svarte Ture Jönsson (Svarte Skåning) mor till den sv ätten Brahes stammoder, vars sonson Per Brahe d ä (bd 5) i sin avskrift av biskop Hans Brasks släktbok lät tillägga anteckningar om bl a släkten S (s 192 o 194). I dennes dotterson Lars Sparres kopiebok B 16 finns brev med proveniens från släkten S.
Henrik S:s yngre bror Laurens S (d trol något av åren 1471-73) torde ha fötts senast 1396, då hans mor nämns som död. Han har emellertid ej kunnat beläggas tidigare än i ett brev från 1433. Då detta av honom utfärdade brev beseglats av hans andra hustrus, Cristina Gustafsdotters, far, västgötalagmannen Gustaf Magnusson (Tre rosor av Horshaga), måste S dessförinnan ha blivit änkling efter sin första hustru, riksrådet Laurens Ulfssons (Aspe-näsätten; bd 2, s 395) dotter Katarina. Liksom brodern Henrik förekommer Laurens S i förlikningsfördraget med kung Erik hösten 1435. Likaså var han på mötet i Söderköping hösten 1436 bland de 50 rikets råd och män som utfärdade privilegiebrevet för den sv kyrkan och bland de 66 utfärdarna av det antedaterade privilegiebrevet för Sthlm.
S har identifierats (Carlsson) med den utan förnamn nämnde "Snawenborg" som enligt Karlskrönikan var hövitsman på Älvsborg 1439 men då av riksföreståndaren Karl Knutsson (Bonde) fråntogs detta. 1441 var S ett av de fyra världsliga sändebud som representerade Sverige vid underhandlingarna med norrmännen i Lödöse. På sommaren s å förekommer han i den svensk-norska traktaten på Kalmar-mötet, och där uppges han för första gången uttryckligen vara riksråd. S var då ännu väpnare, men 22 jan 1442 nämns han med den för riddare kännetecknande herrtiteln, varför han torde ha dubbats vid kung Kristofers kröning 14 sept 1441. Senast 1448 blev han hövitsman på Axvall, där han dock redan 1449 ersattes med kung Karls halvbror Knut Stensson (Biel-ke; bd 4, s 143). 1450 var S bland de tolv sv sändebud som på unionsmötet i Halmstad utfärdade brev om upplåtande av Norge till Kristian I, om frigivning av där tagna fångar, om kungamöte följande år för avgörande av frågan om Gotland och om de unionella förhållandena vid den svenske eller danske kungens död. 1453 var han bland de nio stormän som dömdes att mista liv och gods för landsförräderi under kriget mot kung Kristian. I dombrevet uppges S tillhöra dem som otvungna hyllat denne. De flesta av de dömda torde ha gått i landsflykt men återvann sin sociala ställning i Sverige genom kung Karls flykt och Kristians tronbestigning 1457. S beseglade sålunda den senares stadfästelse detta år av de gamla unionsavtalen samt breven 1458 om valet av dennes son till efterträdare och om drottningens morgongåva.
Av ett brev från 1463, då Kristian ännu hade makten i Sverige, framgår, att S då var hövitsman i Dalsland. I febr 1466 var han bland de riksråd som i Vadstena utfärdade brev för ärkebiskopen Jöns Bengtsson (Oxenstierna; bd 28) på Stakets län och Uppsala stad och ett av de sex riksråd som på unionsmötet i Jönköping var närvarande utan att vara bland de av Jöns Bengtsson befullmäktigade ombuden. På hösten s å var S bland de talrika riksråd som i Nyköping utfärdade stadfästelsebrev på kung Karls godsbesittningar och med Kristians sändebud avtalade ett unionsmöte i Kalmar följande sommar. Huvudintrycket av hans mångåriga politiska verksamhet är, att han hörde till kung Karls motståndare men var en självständig unionsvän utan engagemang för Jöns Bengtsson och dennes släktkrets. S:s sätesgård var Främmestad i Västergötland (Klage-målsreg). Han levde ännu 1471 (B 16, f 403) men var troligen död 1473, då hans tredje hustru utfärdade ett brev utan hans medverkan (Permebref). Uttryckligen kan S beläggas som död först 1481 (B 16, f 473 v).
Med Laurens S dog den sv grenen av ätten S ut på manssidan. Ättlingar till Gerhard S:s sondotter Elin Henriksdotter i hennes äktenskap med Peter Jonsson (Bååt; bd 7, s 47) kallade sig emellertid i slutet av 1500-talet och i början av 1600-talet S. Bland dem var drottning Elisabets av England hovdam Helena S (1549-1635), gift först med Henrik VLILs änkas bror William Parr, markis av Northampton, och sedan med sir Thomas Gorges of Longford (bd 7, s 48). Genom sitt första äktenskap blev S drottningens styvmoster och därmed en av rikets förnämsta damer, och hon behöll positionen som en av Elisabets närmaste förtrogna fram till dennas död. S förefaller också ha haft en roll i kontakterna mellan drottningen och Johan III; hennes andre make användes som sändebud till Sverige. Senare hade Karl IX, som av engelsmännen ej erkändes som rättmätig sv konung, anledning att måna om goda relationer med S. Under 1580-talet lät S och Thomas Gorges uppföra Longford Castle, känt för sin särpräglade arkitektur, utanför Salisbury. Hennes grav finns i katedralen i Salisbury. Förekomsten av namnet S inom ätten Bååt har dock i litteraturen fått överdrivna proportioner. Inga belägg har sålunda påträffats för uppgiften i bl a SBL 7, s 48, att Helena S:s sysslingbarn vice presidenten i Svea hovrätt Jakob Jakobsson (Bååt) skulle ha hetat S. | |
|
G e n v ä g a r
