Prins av Ponto Corvo
Marskalk i franska armén
Kung av Sverige
Regeringstid 5 februari 1818 - 8 mars 1844
Kröning 11 maj 1818,
i Norge 7 september 1818
Valspråk Folkets kärlek min belöning
Karl XIV Johan, ursprungligen Jean Baptiste Bernadotte, född 26 januari 1763, död 8 mars 1844, var kung av Sverige och Norge från 1818, i Norge under regentnamnet Karl III Johan. Han var gift 16 augusti 1798 med Désirée Clary, sedermera svensk drottning under namnet Desideria, svåger till Napoleons bror Joseph Bonaparte, som var kung av Neapel 1806-08 och av Spanien 1808-13.
IKarl Johans bakgrund
Karl XIV Johan föddes den 26 januari 1763 i Pau i landskapet Béarn i sydvästra Frankrike som den yngste av fem syskon. Han hette ursprungligen Jean Bernadotte, även kallad Jean Baptiste eftersom han var uppkallad efter Johannes döparen, till skillnad från en äldre bror som också hette Jean (Evangeliste). Fadern var advokaten Henri Bernadotte, modern hette Jeanne S:t Jean (om dem och den övriga släkten, se artikeln Bernadotte). Karl Johan, vars undervisning verkar ha skett i hemmet, var förutbestämd att fortsätta i faderns yrke. Han visade dock inget intresse för detta, och efter faderns död måste han mer allvarligt börja tänka på sin framtid. Ledd av ett brinnande intresse för soldatlivet tog han den 3 september 1780 värvning vid regementet Royal-la-Marine, som då var förlagt på Korsika.
Avancemang inom armén
Från menig till löjtnant. På Korsika tillbringade Karl Johan tre år. Efter ett besök i hemmet några månader i slutet av 1783 och början av 1784 för att vårda sin hälsa följde han sitt regemente till nya garnisonsorter - Grenoble, Vienne, Marseille, S:t Martin på ön Ré m.fl. – och avancerade under tiden till korpral och sergeant 1785, furir 1786, fältväbel (sergeant-major) 1788 och fanjunkare (adjudant sous-officier) 1790. Därmed hade kanske hans befordringar stannat, om inte den stora revolutionen hade brutit ner den skranka som 1781 hade rests mellan underofficers- och officersgraderna. Under sin underofficerstid hade Karl Johan vid åtskilliga tillfällen visat stort prov på rådighet, mod och förmåga att behärska sitt folk - så t.ex. då han i Marseille 1790 lyckades rädda sin chef, markis d'Ambert, undan ett folkupplopp - och blev i mars 1792 utnämnd till löjtnant vid det i S:t Servant i Bretagne stationerade 36:e regementet (f.d. Anjou).
Från löjtnant till general. Under de kort därpå utbrytande revolutionskrigen fick han dra i fält med Rhenarmén och utmärkte sig så på valplatserna att befordringarna gick med stormsteg. Efter striderna vid Speier och Mainz 1793 blev han sålunda överste, och redan året därpå, efter att ha förflyttats till Sambre- och Meusearmén och med synnerlig utmärkelse deltagit i striderna vid Prémont och Landrecies samt i slaget vid Fleurus den 26 juni 1794, "för tapperhet och lysande bragder" på Jean Baptiste Klébers begäran befordrad till brigadgeneral samt efter Maastrichts erövring i oktober samma år, till vilket han väsentligen bidrog, till divisionsgeneral.
Chef för en armékår i Italien. Att klokt förbereda anfallet, snabbt slå till, vid minsta skymt till oro gripa in och med eldiga ord och åthävor lugna de vacklande eller hejda de flyende utmärkte hans krigskonst, och hans impulsiva vältalighet kom honom därvid ofta väl till pass. Såväl därigenom som genom den omtänksamma omvårdnad som han ägnade sina soldater blev han mycket populär hos dem, och även fiender uppskattade honom för hans högsinthet. Åren 1795 och 1796 gick under fortsatta bragder vid Rhenarmén - vunna framgångar eller mästerliga återtåg – och hans rykte som fältherre var sålunda stadgat då han i början av 1797 beordrades att med en armékår avgå till Lombardiet för att understödja Napoleon Bonaparte i fälttåget mot österrikarna. Ett vintertåg över Alperna, övergången av Tagliamento och erövringen av Gradisca gav nya prov på hans duglighet. Hans rhentrupper tävlade med sina italienska kamrater i tapperhet, men truppernas tävlan blev hos befälhavarna rivalitet, och ett visst misstroende kom redan nu att känneteckna förhållandet mellan Bernadotte och Bonaparte, för vars ärelystna planer han tidigt uttalade sina farhågor.
Administration och politik
Ambassadör i Wien. Efter att mot fälttågets slut ha överfört några troféer till Paris fick Karl Johan där övervara statskuppen den 18 fructidor år V (4 september 1797), utan att dock låta sig lockas att föra värjan åt dess upphovsmän. Han återvände därpå till Italien och var en tid guvernör över Friuli och de delar av det venezianska området som genom freden i Campo Formio den 17 oktober 1797 tillfallit Frankrike. År 1798 utnämndes han till ambassadör i Wien. Man ville förödmjuka det stolta hovet vid Donau genom att sända dit en son av republikens omvälvningar, och han fick med sig utmanande instruktioner. Han lyckades emellertid göra sig gällande genom sitt imponerande och vinnande väsen, men fann sig efter bara ett par månader, i april 1798, till följd av ett upplopp under vilket folket skymfat trikoloren och ambassadhotellet, föranledd att begära sitt pass.
Giftermål.
Efter återkomsten till Frankrike tillbringade Karl Johan någon tid i ett dittills föga njutet lugn. Den 16 augusti 1798 gifte han sig med Desirée Clary, en köpmansdotter från Marseille som var svägerska till Bonapartes äldste broder Joseph. Hon hade tidigare varit förlovad med Napoleon Bonaparte själv, och även därigenom blev giftermålet i viss mån ett band mellan Bonapartarna och Bernadotte.
Krigsminister. Efter vänstervalen 1799 följde en närmare anknytning till hemlandets politik i det att direktoriet den 2 juli kallade honom till krigsminister. Han utövade på denna post ett outtröttligt nit att reorganisera armén, som då lidit flera nederlag, och förberedde den därigenom för nya segrar, men blev under det pågående politiska intrigspelet åter avlägsnad från ämbetet den 14 september samma år genom en list av Emmanuel Joseph Sieyès, som planerade en ny statskupp. Kort därpå återkom Bonaparte från Egypten och verkställde denna kupp den 18 och 19 brumaire år VIII, (9 och 10 november 1799). Hans motparti hade försökt egga Bernadotte att själv göra statskuppen, men denne höll sig avaktande vid sidan och fick varken från direktoriet eller kamrarna den maning att ingripa, som han verkar ha väntat på.
Medlem av Statsrådet. För Karl Johan som för många andra återstod nu inte annat än att acceptera Bonapartes diktatur som ett fullbordat faktum, om de än i själ och hjärta aldrig helt kunde förlika sig med detta. Vid mer än en av de planer som spanns för att hejda och störta den fanns också spår som ledde även till Bernadotte. I Bonapartes intresse låg emellertid att stå på god fot med ledande män ur olika läger, och Bernadottes militära och administrativa talanger blev sålunda varken under konsulatet eller kejsardömet oanvända. Han blev sålunda i januari 1800 medlem av det nyskapade statsrådet (Conseil d'état), och vid Bonapartes avresa till det italienska fälttåget chef för den s.k. västarmén, som hade att slutligt återställa lugnet i de av Vendée-kriget upprörda kustlandskapen - ett uppdrag som med vanlig skicklighet utfördes - och att där möta eventuella engelska landstigningar. Han påtänktes därefter för andra uppdrag, t.ex. i Portugal, Irland, Louisiana och Förenta staterna, men dessa blev av olika skäl inte satta i verket.
Marskalk av Frankrike. Vid kejsardömets upprättande 1804 utnämndes Karl Johan som en av de förste till Marskalk av Frankrike och erhöll samma år guvernörskapet över det från Englands kung erövrade Hannover. Han visade sig under tiden där (juni 1804-september 1805) som en synnerligen framstående administrativ förmåga, vilken genom ett verksamt intresse för fredens värv, kloka och sakkunniga anordningar på olika områden och välvillig hänsynsfullhet mot de styrda vann deras hjärtan och förvärvade ett stort rykte för humanitet, vilket spred sig även utanför områdets gränser.
Nya insatser på slagfältet
Furste av Pontecorvo. Under det tredje koalitionskriget fick han dock åter dra i fält och förvärva nya lagrar, särskilt i det berömda trekejsarslaget vid Austerlitz den 2 december 1805, där han som kårchef kraftigt medverkade till segern. Den 5 juni 1806 följde hans utnämning till furste av Pontecorvo. Mindre lyckligt var däremot till en början hans deltagande i 1806 års fälttåg mot Preussen, för i dubbelslaget Jena-Auerstedt den 14 oktober 1806 kom han på grund av långsamhet i framryckandet inte att delta på någondera valplatsen och blev för detta starkt klandrad av högkvarteret. Med synnerlig raskhet och djärvhet överrumplade han emellertid Halle tre dagar därefter, den 17 oktober, förföljde därpå preussarna norrut och stormade Lübeck den 6 november samt tvingade Gebhard Leberecht von Blücher att kapitulera. Samma dag kom han för första gången i närmare beröring med svenskarna, i det han på floden Trave överraskade och tillfångatog en liten svensk kår på något över 1 000 man, som efter reträtt från Lauenburg befann sig på väg hem. Fångarna, som behandlades med utsökt välvilja, förde sedan den franske marskalkens lov vidare till hemlandet.
Guvernör över hansestäderna. Från det följande fälttåget mot Ryssland märks Bernadottes seger vid Mohrungen i januari 1807. Sårad vid Spandau i juni blev han emellertid satt ur stånd att delta i de sista krigsoperationerna, t.ex. slaget vid Friedland den 14 juni 1807. Efter freden i Tilsit i juli 1807 utnämndes han samma månad till guvernör över hansestäderna, där han åter gjorde sig omtyckt genom duglig förvaltning, och ställdes kort därpå i spetsen för den här, som över de danska öarna skulle angripa Sverige för att framtvinga dess anslutning till Napoleon. Skilda omständigheter, bl.a. den franska härens plötsliga minskning genom dess spanska regementens desertering vid underrättelsen om tronvälvningen i Spanien, vållade emellertid att landstigningsplanen gick om intet.
Brytningen med Napoleon. Österrikes krigsförklaring 1809 förde åter fursten av Pontecorvo söderut. Såsom befälhavare över en sachsisk truppkontingent deltog han med stor tapperhet i det blodiga slaget vid Wagram 5-6 juli 1809. En oförsiktig dagorder, i vilken han tillskrev sina trupper en enligt kejsarens uppfattning alltför stor andel i segern, framkallade emellertid en brytning mellan honom och denne, så att han begärde och fick avsked samt begav sig till Paris. Engelsmännens expedition till Walcheren föranledde dock kort därpå hans återkallande i tjänst för att leda det mot dem uppbådade försvaret, vars organiserande han också skötte med outtröttligt nit. Men sedan faran gått över lämnades befälet av den misstrogne kejsaren åt en annan. Ett slags försoning kom dock till stånd, men Napoleon ville helst ha Bernadotte på avstånd, och denne skulle just avgå till Rom som generalguvernör över Kyrkostaten, då förslaget om tronföljarskap i Sverige kom i stället.
Marskalk Bernadottes utväljande till Sveriges kronprins
Karl XIV Johan
Karl Augusts frånfälle. Marskalk Bernadottes utväljande till Sveriges kronprins hör till den nyare tidens mest underbara tilldragelser och liknar mer ett sagoäventyr än ett stycke verklig historia. Då underrättelsen om kronprins Karl Augusts plötsliga frånfälle anlände till Stockholm den 31 maj 1810 förmådde Georg Adlersparre, som fruktade en gustaviansk restauration genom ett tronföljarval av prins prins Gustav, Karl XIII och statsrådet att genast erbjuda tronföljden åt den avlidnes äldre bror, hertig Fredrik Kristian av Augustenborg, och att hos Napoleon begära godkännande af denna kandidatur. För säkerhets skull beslöt man sända sistnämnda förfrågan med dubbla kurirer, och till det ena af dessa uppdrag erbjöd sig då löjtnanten vid Upplands regemente, friherre Carl Otto Mörner. Denne, som redan 1808 under förtroligt samtal drivit den tesen att endast en fransk marskalk kunde lyfta Sverige ur dess förfall och leda en revansch österut, hade vid underrättelsen om Karl Augusts död ögonblickligen beslutat att söka förverkliga denna tanke och från regementets mötesplats vid Uppsala begett sig till Stockholm, där han som hovkanslern Gustaf af Wetterstedts blivande svåger också lyckades förskaffa sig kurirbrickan.
Otto Mörners agenda. Så snart Otto Mörner anlänt till Paris den 20 juni och avlämnat sina depescher regeringsförslaget om augustenborgaren - började han ivrigt arbeta för sitt eget motsatta mål. En fransk vän från en tidigare vistelse i Paris förordade bland olika franska marskalkar särskildt Bernadotte, och Mörner förstod då att genom förmedling av den svenske generalkonsuln i Paris Elof Signeul m.fl. skaffa sig tillträde till denne, hos vilken han djärvt förklarade sig tala i ett talrikt partis namn, då han frågade honom om han ville bestiga tronen i Sverige. Då Bernadotte, fastän reserverad, dock efter hand röjde en viss böjelse att inte avvisa tanken, kände sig Mörner uppmuntrad till fortsatt verksamhet och uppsökte då general Fabian Wrede, som för tillfället befann sig i Paris på en tillfällig ambassad, samt lyckades vinna honom för sin plan under föregivande att den "allmänna rösten" i Sverige önskade en fransmans val. Wrede besökte alltså fursten av Pontecorvo, som då för honom tydligt tillkännagav sin benägenhet att mottaga ett anbud samt lät förstå att Napoleon inte skulle ha något emot hans val. Med denna furstens uppgift och ett brev, vari Wrede synnerligen lovordade dennes person, återvände Mörner hem den 29 juni.
Riksdagens öppnande. Sveriges verklige minister i Paris, friherren Gustaf Lagerbielke, fick först efter Mörners hemresa kunskap om hans - regeringskurirens – självpåtagna värv. Både hos honom och hos regeringen därhemma väckte det harm och bestörtning. Man sökte med hot och varningar hejda hans vidare åtgärder; han vann emellertid anhängare i huvudstaden, men ålades då att vistas i Uppsala och förhindrades därigenom att komma till valriksdagen, som utlysts till Örebro. Agitationen fortgick likväl, och furstens av Pontccorvo anhängare började efter hand bli ett parti. Napoleons uraktlåtenhet att uttala sig bestämt i fråga om den svenska tronföljden bidrog att hålla olika möjligheter uppe, och den danske kungen Fredrik VI:s direkta frieri till svenska kronan försvagade augustenborgarens ställning och hindrade denne att öppet svara ja på anbudet. Riksdagen öppnades den 30 juli. Regeringen vidhöll emellertid efter någon tvekan sitt första förslag, och ständernas hemliga utskott hade i enlighet därmed redan den 11 augusti till konungen ingivit sitt utlåtande till förmån för hertigen av Augustenborg, då ankomsten till Örebro av en fransk köpman, Jean Antoine Fournier, som ombud för fursten vållade en omkastning i sinnena, i synnerhet sedan det blifvit känt att Napoleon återkallat sin chargé d'affaires i Stockholm, Désaugiers, vilken alltför ivrigt lagt sig ut för Fredrik VI, och sedan även Lagerbielke från Paris numera antydde, att kejsaren nog inte skulle misstycka om fursten av Pontecorvo valdes.
Kronprins av Sverige. Man trodde sig i Fourniers ankomst äntligen få visshet om Napoleons innersta tankar; även den gamle kungen gav omsider, fastän med tvekan, sitt samtycke. Utskottet underrättades om det nya sakläget och höll den 16 augusti en ny votering, som med 10 röster mot 2 förordade den franske fursten, och den 21 augusti utkorades han av ständerna under stormande jubel till kronprins. Den allmänna känslan av nödvändigheten att en stark hand tog rikets ledning, nedtryckt som det var av fjolårets olyckor och senast av anarkin vid Fersenska mordet, medverkade väsentligt till valet, så ock hoppet att under den franske härföraren och med Napoleons hjälp vinna revansch österut. Napoleon gav, fastän med tvekan, sitt bifall till det skedda; "nåväl, res, må våra öden gå i fullbordan" skall han därvid ha yttrat. Fursten löstes från sina förpliktelser som fransk undersåte - en äskad förbindelse att aldrig bära vapen mot Frankrike vägrade han sin plikt likmätigt att lämna -, avreste från Paris den 30 september, antog den 19 oktober i Helsingör i närvaro av ärkebiskop Jakob Axelsson Lindblom och några svenskar den lutherska läran samt af gav samma dag en förklaring därom och landsteg följande dag i Helsingborg. Den 2 november höll han sitt högtidliga intåg i Stockholm samt mottog den 5 november å rikssalen ständernas hyllning, sedan han avlagt trohetsed åt konungen och av honom adopterats under namnet Karl Johan.
1812 års politik
Kronprinsens överlägsna personlighet gjorde sig genast starkt gällande i hans nya omgivning. Han tjusade alla: hans ståtliga yttre ("i varje tum en kung"), hans intagande väsen och utsökta sätt att föra sig, hans snabba intelligens och flödande vältalighet, allt bidrog att fängsla och imponera, och den gamle kungen, som suckat inför tanken att mottaga den främmande advokatsonen som furste vid Vasarnas tron, kunde snart aldrig prisa sig nog lycklig över den förekommande uppmärksamhet och det stöd hans nye son oavlåtligt ägnade honom samt var innerligt glad åt att på hans skuldror få skjuta över sin andel i regeringsbördan. Även de förut ledande männen böjde sig inför hans överlägsna och pådrivande kraft. Naturligt nog gjorde denna sig genast särskilt gällande i fråga om den yttre politiken, i vars olika förutsättningar på skilda håll i Europa han hade en intimare inblick än gemenligen den dåtida svenska utrikesledningen. Det visade sig snart, att han därvid tänkte på att gå helt andra vägar, än man väntat.
Karl Johan medförde till Sverige sina tvivel på det napoleonska väldets bestånd och rättade sin politik därefter. Napoleon själv drev honom genom sitt övermod åt samma håll, då han omedelbart efter Karl Johans ankomst till Sverige tvingade oss att mot England utfärda en krigsförklaring, som stod i den mest avgjorda strid med rikets ekonomiska intressen. Från ett sådant kränkande och skadligt vasallskap ville han frigöra både sig och Sverige. Tankarna att genom Norges förvärv stärka riket och trygga dess västra gräns slog däremot livligt an på honom, medan han åter för Finlands återvinnande hyste föga intresse; Finland syntes honom blott ägnat att bli ett ständigt tvistefrö med Ryssland och dessutom genom s. k. "naturliga gränser" vara hänvisat dit och skilt från Sverige. En engelsk flotta skulle f.ö., menade han, kunna nästan omöjliggöra en svensk offensiv mot Finland. Kriget mot England fördes under sådana förhållanden blott som skenkrig, och handelsförbindelserna upprätthölls i smyg; tillika började Karl Johan efter hand, ehuru med försiktighet, att närma sig Ryssland, medan förhållandet till Frankrike antog en alltmer kylig karaktär.
Genom att i början av 1812 låta utan krigsförklaring besätta Svenska Pommern bröt Napoleon omsider själv freden och gav Karl Johan just vad han behövde: ett botemedel mot den svenska folkopinionens Napoleonsdyrkan. Närmare underhandlingar inleddes genast mellan Sverige och Ryssland, vilka snart medförde konventionerna i Petersburg och Stockholm (5 och 9 april 1812), som ytterligare befästes under de sista dagarna av augusti genom ett möte i Åbo mellan kronprinsen och kejsar Alexander. Genom dessa fördrag förband sig Sverige att aktivt delta i striden mot Napoleon, mot det att Ryssland lovade att dessförinnan förskaffa oss Norge; därjämte avslöts i en hemlig artikel i Åbo ett s.k. familjefördrag mellan de båda furstarna, huvudsakligen till skydd för Karl Johans dynasti. De lockande anbud, som under denna tid och efteråt från fransk sida framställdes, motstod Karl Johan däremot; i stället slöts 18 juli 1812 i Örebro fred med England och 3 mars 1813 i Stockholm alliansfördrag med samma makt, varjämte andra sådana slöts med Preussen och Spanien. Den ursprungliga planen, Norges förvärvande åt Sverige redan under 1812, kunde emellertid inte förverkligas på grund av åtskilliga omständigheter - händelsernas utveckling på den ryska krigsteatern, Englands dröjsmål att lova sitt biträde, de svenska rustningarnas tidsutdräkt samt en viss obenägenhet hos Karl Johan att bryta löst, förrän nödvändigheten krävde det -, och han nödgades då i stället på våren 1813, utan att dessförinnan ha erhållit Norge, till Tyskland överföra de 30 000 man, som utlovats som Sveriges kontingent. På ett möte i Trachenberg i Schlesien (9-12 juli) mellan honom samt Rysslands och Preussens monarker överenskoms därpå, väsentligen under hans ledning, om plan för det stundande fälttåget, för vilket Karl Johan fick befäl över den s. k. nordarmén, bestående av svenskarna samt omkr. 95 000 preussare och ryssar.
En intressemotsats förelåg dock alltjämt mellan de allierade, som på kontinenten hade att återvinna förlorade områden, och Sverige, som under frammarschen därstädes alltmer avlägsnades från sitt mål i striden, Norge, och Karl Johan sökte under sådana förhållanden både spara de svenska trupperna för den blivande uppgörelsen med Danmark och över huvud undvika en alltför oförvägen krigföring, som kunnat kosta Sverige dess fälthär och kanske honom själv tronföljden. Under slaget vid Grossbeeren den 23 augusti 1813 och slaget vid Dennewitz den 6 september 1813 bar alltså preussarna tyngsta bördan av Berlins försvar; särskilt det svenska artilleriet under Carl von Cardell fick dock tillfälle att på ett berömvärt sätt utmärka sig. Även under "folkdrabbningen" slaget vid Leipzig den 16-19 oktober fick svenskarna endast mot slutet verksamt ingripa i striden. Medan därför de övriga förbundna förföljde den slagne Napoleon in över Frankrikes gränser, drog sig Karl Johan norrut för att i Holstein tvinga Danmark till eftergift. Efter striden vid Bornhöved 7 december, Frederiksorts kapitulation 19 december och Glückstadts uppgivande 4 januari 1814 nödgades Danmark också ge vika och i Kielfreden 14 januari avträda Norge till Sverige.
Karl Johan förde därpå sin här åter söderut, men stannade i Belgien, dels på grund av misshälligheter med de allierade, som otillbörligt åsidosatte honom, dels till följd av naturlig motvilja att med väpnad hand bryta in i sitt gamla fädernesland; planer var f.ö. härvid å bane att göra honom till regent och "medlare mellan Frankrike och Europa" efter Napoleons fall. Dessa planer gick emellertid om intet, och sedan Napoleon störtats och Bourbonerna återkallats, återvände Karl Johan norrut för slutuppgörelsen med Norge. Där hade under tiden Kielfredens verkställighet för en tid undanskjutits genom danske ståthållaren prins Kristian Fredriks (sedermera kung Kristian VIII av Danmark) försök att grundlägga en självständig norsk monarki på basis av Eidsvoldsgrundlagen av 17 maj 1814. Försöket misslyckades emellertid. Stormakternas föreställningar och de av Karl Johan anförda svenska truppernas framgångar framtvingade konventionen i Moss den 14 augusti 1814, genom vilken prins Kristian Fredrik nödgades nedlägga sin regeringsmyndighet i Norge, och efter en del underhandlingar mellan svenska kommissarier och norska stortinget om för föreningen nödiga ändringar i norska grundlagen följde 4 november 1814 Karl XIII:s erkännande som Norges kung. Sveriges ställning var sålunda sedan 1810 snabbt förändrad, Karl Johan hade ryckt upp det ur dess vanmakt efter statsvälvningen, åter förvärvat det ett ansett namn bland Europas stater och trots alla svårigheter genomfört sin avsikt med 1812 års politik, Norges fästande vid Sverige.
Utrikespolitik
Skyddad av "naturliga gränser" på alla sidor skulle den nya skandinaviska halvöstaten kunna undgå att mot sin vilja dras in i kontinentens strider. I enlighet härmed förde Karl Johan såväl under sin återstående kronprinstid som efter sin tronbestigning den 5 februari 1818 en så fredlig politik att vid hans död Sverige inte tillförne åtnjutit en så lång fredsperiod. Endast vid ett par tillfällen hotade mer allvarliga konflikter med övriga europeiska makter. Den första gällde den andel i den danska statsskulden som Sveriges kung i egenskap av Norges suverän i Kielfreden hade förpliktats att åta sig. Norges klena finansiella ställning gjorde önskligt att beloppet blev det minsta möjliga, och man sökte därför genom allehanda motfordringar nå detta mål. Efter långa förhandlingar vände sig Danmark då till stormakterna med anhållan om understöd, och från kongressen i Aachen 1818, vid vilken dessa makter företog sig att utöva ett slags förmynderskap över de mindre staterna fick Karl Johan motta mycket kraftiga föreställningar att bringa frågan till slut. Han lyckades emellertid förmå England till särskild medling i frågan, och på detta sätt kunde med Danmark avslutas ett fördrag (1 september 1819), varigenom de ursprungliga fordringarna, 7 miljoner riksdaler hamburger banko, nedsattes till 3 miljoner att betalas på 10 år. Då norska stortinget emellertid ville att Sverige skulle påta sig en del av skulden uppstod nya svårigheter, vilka avlägsnades först sedan Karl Johan sammandragit svenska och norska trupper utanför Kristiania och erinrat, att fortsatt vägran kunde sätta Norges författning på spel, varpå stortinget omsider gav vika (maj 1821).
En annan ganska skarp konflikt med utlandet gällde den s.k. "skeppshandelsfrågan". För att skaffa bidrag till flottans förnyande försåldes under 1825 åtskilliga äldre svenska örlogsfartyg, först två och sedan ytterligare tre. Nominella köpare var engelska handelshus, men dessa var bara ombud för Spaniens amerikanska kolonier, vilka just frigjort sig från moderlandet, men dittills bara av England erkänts som självständiga stater. De övriga stormakterna åter betraktade dem ännu som upproriska undersåtar och protesterade därför mot försäljningens fortgång, och kejsar Alexander I hotade till sist med krig, om inte köpet återgick i fråga om de tre senare fartygen, vilka på grund av myndigheternas långsamhet ännu inte avgått. Även denna gång reste sig Karl Johans självkänsla mot förmynderskapet, och han var benägen att stå fast, men gav till sist på statsrådens enträgna föreställningar vika. Skadestånd fick dock enligt kontraktet betalas till köparna, och i stället för väntad vinst blev det förlust på affären, vilket också föranledde skarpa efterräkningar hos statsrevisionen (1827) och riksdagen (1828-1830).
En huvudfaktor i tidens allmänna politik var rivaliteten mellan England och Ryssland. Lyckligtvis uteblev dock den väpnade konflikt mellan båda staterna, varmed den starka spänningen mer än en gång hotade, och Sverige undslapp sålunda provet, huruvida den neutralitet skulle kunna bevaras, som Karl Johan vid en dylik eventualitet önskade upprätthålla. Vänskapen mellan Karl Johan och Alexander I fortlevde i stort sett till dennes död 1825, och hans efterträdare Nikolaj I visade i allmänhet Karl Johan mycken artighet (så t.ex. genom sitt oväntade personliga besök i juni 1838). Under det polska frihetskriget (1830-1831) rådde emellertid hos opinionen i Sverige på de flesta håll en mycket stark polskvänlig stämning, vilket gjorde kungen åtskilligt bekymmer. Oppositionen gjorde sig inom pressen också ofta till tolk för den traditionella misstron mot den östra grannen, men lät detta inte hindra sig att på riksdagarna ställa sig ganska avvisande mot anslag för försvarsväsendet. År 1824 förevar en gränstvist mellan Norge och Ryssland ("Varangerfrågan"), som emellertid då lyckligt bilades, men mot slutet av Karl Johans regering började vid norska Finnmarksgränsen åter slitningar framträda, vilka under hans efterträdare vann ökad aktualitet.
Förhållandet till Norge
Också på det unionella området visade sig Karl Johan mån om att i det längsta undgå skarpare konflikter. Föreningsvillkoren i den norska grundlagen, vilka delvis även infördes och kompletterades i riksakten (1815), hade emellertid tillkommit alltför brådstörtat, så att ofullständigheter och otydligheter förekom, och den norska kungamaktens svaghet (t.ex. genom det blott suspensiva vetot) gentemot stortinget, som till på köpet genom sin egen organisation (enkammarsystem i vissa frågor) inom sig självt saknade nödvändiga garantier mot maktmissbruk och förhastade beslut, betydde den sammanhållande institutionens svaghet gentemot särintressena. Någon planmässig och målmedveten unionspolitik att motväga dessa fördes inte heller på den svenska sidan. Norges eget finansiella och ekonomiska betryck under de första föreningsåren inskränkte dock dess förmåga till och håg för separatpolitik, och denna stannade sålunda under denna tid i huvudsak vid, att man ställde sig avvisande mot svenska önskemål eller förslag om en närmare förening. Särskilt på det handelspolitiska området påkallades emellertid i stor utsträckning Sveriges stöd; norska fartyg tillstaddes sålunda 1814 att få använda svensk flagga och svenska sjöpass på farvatten, som oroades av Barbareskstaternas sjörövare; i mellanrikshandeln började 1815 principen om ömsesidighet mellan rikena med hänsyn till varor och skepp att tilllämpas för att efter hand alltmer utvidgas, och efter mitten av 1820-talet förvärvades i en rad handelstraktater med främmande makter åt norska fartyg i fraktfart från Sverige på utlandet likställighet med svenska, varigenom den norska sjöfarten kraftigt befordrades.
Karl Johans upprepade förslag om ökade rättigheter för kungamakten i Norge - bl.a. genom det suspensiva vetots utbyte mot absolut - blev däremot av stortinget oupphörligt avvisade, och även andra tvistefrågor mellan honom och stortinget började under 1820-talet förekomma. År 1821 upphävde detta sålunda mot hans veto genom ett för tredje gången upprepat beslut adliga rättigheter i landet, och på grund av den s.k. Bodösaken började stortingen under årtiondets senare del begära ökad delaktighet i utrikesärendenas handläggning, medan däremot förslag om skälig höjning i Norges bidrag till utrikesbudgeten tillbakavisades. Tillika hade man 1824 till kungens stora misshag börjat fira 17 maj - dagen för utfärdande av den Eidsvoldskonstitution som tillkommit för att omöjliggöra unionen och Karl Johans norska kungadöme - som norsk nationaldag, och kungens åtgärder för att avstyra detta hade endast till en tid framgång. Vid de tillfällen, då spänningen mellan honom och stortinget var starkast - särskilt 1821 för danska statsskuldsfrågan och 1827-1828 på grund av 17-maj-firandet och frågan om Norges bidrag till utrikesbudgeten -, böjde emellertid stortinget till sist undan, och de förslag, som varit dryftade om att göra om unionsbestämmelserna, blev sålunda inte satta i verket. Efter greve Baltzar von Platens död 1829 tillsattes inte mera någon svensk ståthållare i Norge, vilket betydde att Sverige framgent saknade representant därstädes. De norska kraven på ökade förmåner eller ökad likställighet i rättigheter växte under sådana förhållanden och rönte i vissa fall tillmötesgående (t.ex. i fråga om utrikesärendens handläggning 1835 m.m.) samt blev i andra hänseenden 1839 överlämnade till behandling av den första unionskommittén, som emellertid fick i uppdrag att jämväl upptaga svenska önskemål och vid vars tillsättning Karl Johan kraftigt betonade, att rättigheter och förpliktelser borde stå i inbördes överensstämmelse. Kommitténs arbete hann dock inte slutföras under Karl Johans egen regering.
[redigera]
Inrikespolitiken
Även på den inre politikens fält tog kort efter sin ankomst Karl Johan till en början obestritt ledningen. Ständermöten hade dittills av regeringen fruktats som bråkiga och ohanterliga; 1812 års riksdag beslöt däremot så gott som utan invändningar nästan allt vad regeringen begärde: beväringsinrättningens införande, stora anslag till kriget, fri dispositionsrätt för regeringen över ultramarinska besittningar, avskrivning av en stor del av statsskulden, ja, införande av indragningsmakten gentemot pressen, så att en obekväm kritik av den nya politiken kunde undgås. Efter krigsåren framträdde dock efter hand åter en rätt besvärlig ständeropposition. Statsarbetet hade då närmast att inrikta sig på landets ekonomiska upphjälpande från det betryckta läge, vari en ohejdad sedelutgivning 1808 och följande år, en överväldigande utländsk import och snart även dåliga skördar samt en allvarlig jordbrukskris bragt landet. Då ständerna sammanträdde 1815 hade emellertid kungens rådgivare, i förtjusningen över de yttre framgångarna och, efter vad det vill synas, utan full insikt om krisens betydelse, uraktlåtit att ta initiativ till åtgärder för dess avhjälpande, och ledningen härutinnan fick då i stället omhändertagas av ständerna med greve Fredrik von Schwerin i spetsen, vilken härigenom fick ett ypperligt tillfälle att grundlägga den "opposition mot ministären", som han efter brittiskt mönster eftertraktade. Riksdagens beslut gick i starkt prohibitivistisk riktning, en åskådning som Karl Johan stod mindre fjärran än åtskilliga av hans rådgivare. Samtidigt gjorde han under åtskilliga år framåt ivriga, ehuru i regel fruktlösa försök att "styra kursen" genom växeloperationer på utlandet och tillsatte därvid personligen betydande belopp. En finansåtgärd av stor betydelse, som med Karl Johans medverkan genomfördes 1815, var beslutet om hela den återstående statsskuldens likvidation genom användning av lösesumman för Guadeloupe mot ett årligt anslag till kungahuset.
Även under den följande tiden förekom inte sällan att regeringen i viktiga inre politiska spörsmål underlät att ta initiativet, vilket naturligtvis stärkte ständeroppositionen. Särskilt 1823 års riksdag utmärkte sig under sådana förhållanden för en stor mängd reformbeslut och reformyrkanden inte minst på det ekonomiska området, genom vilka man eftersträvade ett systemskifte i näringslivet och i ganska stor utsträckning proklamerade den liberala näringsfrihetens grundsatser både i fråga om hantverk och handel. Oppositionen var emellertid ännu övervägande saklig, och kungens person hölls i regel utanför. Greve Carl Henrik Anckarswärds framträdande till större betydenhet bland oppositionens ledare bidrog likväl till att ge den en mera personlig karaktär, och betänkliga tendenser började framträda att särskilt sätta försvarsväsendet på förknappning. Vid 1828–30 års riksdag hade regeringen emellertid, på grund av kraftig organisation av sina egna anhängare genom friherre Carl Johan af Nordin och greve Magnus Brahe, merendels överhand, och genom myntrealisationens genomförande, i vissa hänseenden dock på ett sätt, vartill Karl Johan personligen endast motvilligt gav sitt bifall, gjordes slut på den osäkerhet i finansväsendet, som skadat landets ekonomiska utveckling alltsedan den ekonomiska krisen.
1830-talet medförde däremot ett oppositionens genombrott. Julirevolutionen i Frankrike stärkte över hela Europa de liberala idéströmningarna, "Aftonbladet" gav dem i Sverige ett skickligt och målmedvetet organ, vars inflytande snart vida översteg den konservativa pressens, och kungens gamla rådgivarpersonal började åldras och till följd därav känna ökad betänksamhet gentemot nyheterna. Karl Johan åter kunde på grund av sin främmande härkomst och sin oförmåga att tala landets språk själv svårligen ta mera djupgående initiativ på det konstitutionella författningslivets område, där nu alltmer politiska stridsfrågor började framträda, såsom representationsfrågan, spörsmålet om statsrådets organisation och rådgivarnas ställning till kungen o.s.v. Oppositionella skriftställare (Magnus Jacob Crusenstolpe, Anders Lindeberg m.fl.) började också alltmera rikta sina angrepp mot honom personligen, det s.k. "allenastyrandet" och det starka inflytande som hans gunstling greve Magnus Brahe av dem antogs utöva ("Braheväldet") vid sidan av hans egentliga rådgivare. 1834-35 års riksdag blev under sådana förhållanden en stor missräkning för regeringen, som där led åtskilliga betydande nederlag tack vare oppositionens herravälde i borgar- och bondestånden samt i förstärkt statsutskott.
Under de följande åren skärptes striden ytterligare genom den kamp mot pressen, som regeringen förde med hovkanslern som sin målsman (jfr August von Hartmansdorff) och indragningsmakten som huvudvapen. Crusenstolpes domfällande för majestätsbrott sommaren 1838 förde omsider krisen till ett utbrott genom oroligheter i huvudstaden, under vilka fönsterinslagningar upprepade gånger förekom, och även republikanska tänkesätt fann åtskilliga förespråkare. Mot slutet av året minskades dock spänningen något, och oppositionen trädde i förbindelse med kronprinsen samt började rikta sina förhoppningar mot dennes regeringstillträde.
År 1839 bildades den s.k. koalitionen mellan en rad oppositionsmän och andra missnöjda för att vid den stundande riksdagen (1840) störta det gamla systemet och, måhända, även förmå kungen till abdikation. Den hade förbindelser även bland statsråden, och regeringens riksdagsförberedelser blev sålunda svaga och otillräckliga. Oppositionen kunde alltså vid utskottsvalen bemäktiga sig ett avgjort herravälde i utskotten, men dess förhoppning om fullständig seger stäcktes sedan August von Hartmansdorff m.fl. lyckats reorganisera konservativa majoriteter hos adeln och prästeståndet, hos vilka därefter en stor del av oppositionens angreppsplaner blev hämmad genom upprepad propositionsvägran eller eljest nedvoterad. Karl Johan själv släppte visserligen sina gamla rådgivare i samband med departementalstyrelsens införande (1840), men förstod också med synnerlig seghet att vid valet av de nya inte ge de egentliga oppositionsmännen rum, och kampen mellan honom och dem rann sålunda efter hand ut i sanden, utan att de nya idéerna lyckades vinna avgjort övertag.
]De sista åren
Efter riksdagens slut (1841) stillade sig stormen, och då den 80-årige monarken 1843 firade sitt 25-års jubileum som kung fick han från hela riket mottaga de uppriktigaste och varmaste bevis på tacksam tillgivenhet. Man kunde vid slutet av hans regering peka på en rik fredlig utveckling på olika områden: en folkmängd, som nästan uppnått Sveriges och Finlands vid skilsmässan, en utplånad statsskuld, nya samfärdsmedel i kanaler (Göta kanal m.fl.) och vägar, ett nyupprättat lantförsvar, ett årligen starkt växande jordbruk, som numera ofta gav landet exportöverskott av spannmål, en mer än fördubblad industri, ett återupprättat bank- och myntväsen, minskade skatter, men mångdubblade tullinkomster trots att tullsatserna på särskilda varor nedsatts, o.s.v. Man kunde också erinra sig, att det under denna tid infallit en guldålder för den svenska litteraturen och vetenskapen, som utmärktes av sådana namn som Carl Jonas Love Almqvist, Per Daniel Amadeus Atterbom, Erik Gustaf Geijer, Esaias Tegnér, Johan Olof Wallin, Erik Johan Stagnelius, Pehr Henrik Ling och Fredrika Bremer; Christopher Jacob Boström; Anders Fryxell och Carl Johan Schlyter; Jacob Berzelius, Anders Retzius, Elias Fries, Carl Adolph Agardh, Sven Nilsson, Israel Hwasser m.fl., och att även på undervisningsväsendets område en viktig utveckling dels skett, dels förberetts, exempelvis genom hela folkskoleväsendets grundläggning vid 1840-41 års riksdag.
Intill det sista behöll kungen fulla kropps- och själskrafter. Personligen blev han sig själv lik under hela sin regeringstid, snillrik och eldig, lättrörlig och impulsiv, ihärdigt verksam, med stor förmåga att tjusa och att leda. Häftiga lynnesutbrott kunde förekomma, men stormen gick snart över, och då sökte han gärna ställa det brustna till rätta, helst om han fann sig stå inför en duglig karl med fast vilja. I grunden ägde han en verklig hjärtegodhet, som gärna ville alla väl. Man begagnade sig också därav genom att i stor utsträckning anlita hans hjälpsamhet, och det intresse för ekonomiska frågor som var honom medfött som fransman hindrade då inte att betydande summor offrades åt olika håll till institutioner och personer, framför allt till en stor skara enskilda understödstagare.
I januari 1844 insjuknade han plötsligt i krämpor som ålderdomen förde med sig och avsomnade den 8 mars. "Ingen har fyllt en bana liknande min", kunde han med fog säga under sin sista sjukdom och därvid särskilt erinra om den uppryckning den skandinaviska halvön genom honom fått ur dess svåra kris 1808-10. I sitt äktenskap hade han bara ett barn, sonen Oscar I, som efterträdde honom på tronen. | |
G e n v ä g a r
