Kronprins av Sverige-Norge 1826-59
Kung av Sverige-Norge 1859-72
Denna artikels kvalitet är ifrågasatt.
Regeringstid 8 juli 1859 - 18 september 1872
Kröning 3 maj 1860
i Norge 5 augusti 1860
Valspråk Land skall med lag byggas
Begravningsplats Riddarholmskyrkan, Stockholm
Karl XV, Karl Ludvig Eugen, född 3 maj 1826, död 18 september 1872, kung av Sverige och Norge från 1859 (i Norge med regentnamnet Karl IV), hertig av Skåne. Son till Oscar I och Josefina av Leuchtenberg. Gift 19 juni 1850 med Lovisa av Nederländerna.
]Uppväxt och utbildning
Karl utbildades bl.a. av professorerna Christopher Jacob Boström och F. F. Carlson och studerade 1843 och 1845 vid Uppsala universitet samt våren 1844 i Oslo. Agrén vid konstakademien och genremålaren Lundqvist var prinsens bildlärare, och kapten Johan Christian Berger undervisade honom i akvarellmålning. Kronprinsen visade sig ha känsla för konst och litteratur med särskilt intresse för fosterländska verk som t.ex. Pehr Henrik Lings "Asarne".
Midsommaraftonen 1841 erhöll han sin första officersfullmakt av farfadern, kung Karl XIV Johan. Efter faderns trontillträde 1844 valdes han samma år till kansler universiteten i Lund och Uppsala och 1853 även till kansler för Akademien för de fria konsterna. Inom svenska armén hade han underordnade befälstitlar vid Svea livgarde, Svea artilleriregemente och Kronprinsens husarregemente, men blev så småningom överste vod båda förbanden. 1849 blev han generalmajor och generalfälttygmästare, 1853 generallöjtnant. Liknande befordringar kom honom samtidigt till del även inom norska armén. Under en utländsk resa 1849 besökte han även hovet i Haag, och den 19 juni 1850 gifte han sig med prinsessan Lovisa av Nederländerna. Bröllopet firades i Stockholm.
Karl utnämndes 7 februari 1856 till vicekung av Norge. Under sina besök i Norge vistades han mycket i naturen där han ritade skisser som han senare utformade till tavlor. Han intesserade sig för politik och skrev en prosasaga, Fosterbröderne, som trycktes 1848. Den och en annan bok, Heidi, Gylfes dotter (1855) utgavs bara för vänner. 1852 tävlade han utan framgång hos Svenska akademien om dess pris i skaldekonsten.
Under sent 1850-tal gjorde de goda relationerna mellan de skandinaviska länderna att kronprins Karl och Danmarks kung, Fredrik VII, som känt varandra sedan 1846, efter ett besök í Köpenhamn blev nära vänner. Detta påvekade också den skandinaviska politiken positivt. Kung Oscar inledde senare en skandinavisk pakt med syfte att förstärka samarbetet mellan länderna samt att ta gemensam ståndpunkt i olika frågor. 8 juli 1859 avled kung Oscar och kronprins Karl blev kung Karl XV.
Eftersom det i ett halvår hade det varit tveksamt om lagrådet med 10 svenska och 10 norska statsråd kunde nå upp till sina mål, bestämde riksdag och storting efter proposition av kungen i september 1857, att utse kung Karl XV till envåldshärskare över Sverige och Norge i syfte att förebygga att en årslång interimsregering. Detta beslut bröt mot grundlagen.
]Karl XV som kung
Karl regerade Sverige och Norge från 25 september 1857 till 18 september 1872. Han kröntes i Sverige 3 maj och i Norge 5 augusti 1860). De dåliga relationerna mellan Sverige och Norge kom att påverka hela hans regeringstid.
Han lyckades inte med den skandinaviska politiken så som han hade hoppats. Vid ett möte med Fredrik VII på Skodsborg i juli 1863 lovade Karl den danske konseljpresidenten Carl Christian Hall ett alliansskydd till Schleswig. Innan man skulle påbörja formella förhandlingar med hjälp av den svenske envoyén i Köpenhamn, Henning Hamilton, som mellanhand, underställdes alliansfrågan Karls ansvariga rådgivare (vid en konferens på Ulriksdal 8 september 1863) som ställde sig negativa till förslaget. Karl XV fick där istället acceptera ett återtåg, eftersom det av inrikespolitiska skäl visat sig omöjligt att ersätta den De-Geer-Gripenstedtska ministären med en för kungenss skandinaviska krigspolitik mera positiv rådkammare.
Hans missnöje över denna försiktighetspolitik gav han uttryck i dikten Till Sverige (1864). Redan 1860 hade Karl skrivit en broschyr om svenska beväringsorganisationen. 1865 skrev han Några tankar angående svenska arméns organisation, framlagde för fosterlandsvänner. Här utgår han från Danmark då han skriver:
Denna stat har inte blivit understödd av dem, vilkas bistånd den haft skäl att vänta.
I samma broschyr påpekar han emellertid också felaktigheter i den danska härordningen. Karl XV ansåg att Sverige för sin del inte skulle ha en stor och dåligt övad krigsorganisation utan en liten, men väl övad, och föreslog därtill att den skulle förstärkas med en fjärdedel så många soldater som nu. Detta skulle ske genom lottning. Kung Karl fick inget gehör för sin plan och tog inte heller till sig av andras idéer. Kungen följde krigen i Europa 1866 och 1870. Efter det förra utgav han under titel Ett ord i sinom tid general Changarniers anmärkningar om den franska härens fel och drog paralleller till den svenska armén i vilken han tyckte sig finna liknande problem.
Karl XV försökte alltså skapa en internationell och utåt kraftfull nordisk maktställning utan att lyckas. Däremot stärktes och ändrades radikalt de svenska interna politiska förhållandena genom representationsreformen. 1860 föreslog de s.k. "folkvalda stånden" hos kungen, att han ville ta sig an reformen och i januari 1863 framlade De Geer-Gripenstedts regering ett representationsförslag, som bröt med ståndsriksdagens utformning.
1862 hade nya kommunallagar utformats. Dessa lagar tillsammans med den föreslagna lagen om kyrkomöten, gav både grund och skäl för den nya riksdagsordningen, till vilken även hörde årliga riksdagar. Förslaget diskuterades i nästan tre år innan riksdagen den 22 juni 1866 beslutade om representationsreformens genomförande.
Under Karl XV regeringstid infördes även kommunal rösträtt för kvinnor och religionsfriheten ökades ur religiös, juridisk och politisk synvinkel. Förändringar skedde också i lagstiftningshänseende med bl.a. ny strafflag och sjölag, m.fl. Karl XV är också den kung som invigt flest nya järnvägar i Sverige eftersom landet under den här tiden började satsa allt mer på förbättrad infrastruktur och industrialisering.
Karl XV som person
Karl XV visade redan i unga år en viss brist på tålamod med hovlivet och dess regelverk, något som fortsatte att prägla honom. Eftervärlden har bl.a. karakteriserat honom som en varm och godhjärtad konstnärssjäl, något som av samtiden kan ha klassats som svaghet.
I början av 1871 insjuknade han och hans tillstånd förvärrades efter drottning Lovisas död, den 30 mars 1871. Efter en badresa till Aachen, i augusti 1872, återkom konungen ännu svagare till hemlandet och hann inte hem till Ulriksdal. Han avled i Malmö 18 september 1872.
Karl XV dikter utgavs 1863 (En samling dikter af C.) och 1865 (Smärre dikter af C.) i upplagor för allmänheten och har delvis eller alla blivit översatta till franska, engelska, ungerska, italienska, nederländska, tyska och dansk-norska. Flera av dem tonsattes. Av Karl XV:s militära skrifter har flera översatts till bl.a. norska, franska och tyska.
Karl XV uppmuntrade framför allt nationella riktningar i svensk och norsk konst och köpte själv mycket konst som idag klassas som nationalkonst. Kungen handleddes själv i måleri av Johan Christoffer Boklund, Edvard Bergh, Alfred Wahlberg m.fl. och utförde många landskap med svenska och norska motiv. Han deltog i konstakademiens utställningar 1856-70.
Kungens målningar anses vara utförda av en begåvad och intresserad lekman. Han har varit representerad på Nationalmuseum (Motiv från Värmdö, 1865, Landskap från Gudbrandsdalen, 1866), i riksdagshuset (Landskap från Hardanger, 1872), i konstakademien (Utsikt af Uppsala), i Göteborgs museum (Norskt landskap, 1871), på Ulriksdal och övriga kungliga slott samt i norska nationalgalleriet. Hans konstsamling omfattade ca 500 målningar, varibland mer än 400 av svenska konstnärer. Större delen av sina samlingar av konst och konstslöjd testamenterade han till svenska staten. Nationalmusei skandinaviska konstavdelning och dess konstindustriella avdelningar utökades kraftigt med hjälp av denna donation.
Wikipedia | |
G e n v ä g a r
