Karl XII Carlsson av Pfalz (1682-1718)
1682-06-17--1718-11-30 (man)
Karl XII, 1682-1718, svensk kung 1697 och samma år förklarad myndig, son till Karl XI. Hans föräldrar dog tidigt - modern 1693 och fadern 1697. Karl var således föräldralös redan vid 14 års ålder. Det skulle visa sig vara en svår olycka för Sverige eftersom landet fick en ung regent, som inte fått tillfälle att mogna. Att kungen hade envåldsmakt gjorde situationen så mycket svårare.
Karl invecklades 1700 i krig med Sachsen-Polen, Danmark och Ryssland, som varade under hela hans regering. Efter snabba segrar över Danmark och Ryssland förlade Karl krigsskådeplatsen till Polen, där han 1702 i slaget vid Kliszów besegrade August II av Sachsen, vilken avsattes. I förbund med den nye kungen Stanislaw Leszczynski sökte han sedan besegra den ryske tsaren, Peter den store.
Segern vid Holowczyn 1708 följdes av nederlaget vid Poltava 1709, varefter Karl tvingades fly till Turkiet, där han sökte förmå sultanen till krig mot tsaren. Efter kalabaliken i Bender 1713 företog Karl 1714 sin berömda sträckritt över kontinenten till Stralsund (2 175 km på 14 dagar). Vid Stralsunds fall 1715 begav sig Karl till Sverige, där han, fast besluten att fortsätta kampen, började mobilisera landets alla resurser, biträdd av baron Görtz.
Rikets finanser var emellertid ansträngda till det yttersta och krigströttheten allmänt utbredd. 1718 ryckte Karl in i Norge, där han stupade vid belägringen av Fredrikstens fästning vid Fredrikshald. De rykten om lönnmord (bl a den dödande "kulknappen"), som snart kom i omlopp har varken bekräftats eller slutgiltigt vederlagts.
Sitt storpolitiska maktspel genomförde Karl med stor hänsynslöshet. Hans gestalt är legendomspunnen och ofta idealiserad i den svenska litteraturen, men också i hög grad omtvistad. Anders Fryxell såg i Karl en folkförstörare, Harald Hjärne en framsynt förkämpe för västerländsk rättsordning. Starkt positiva arbeten om Karl har skrivits av Voltaire och Frans G. Bengtsson.
Lika motståndskraftig mot kvinnlig fägring som fadern tycks Karl XII ha varit. De kvinnor, som stad honom närmast var modern, vilken han förlorade när han var elva år, systrarna samt farmodern Hedvig Eleonora. En svensk-tysk adelsdam, Aurora Köningsmarck, skymtar emellertid som något av en femme fatale i samband med hans krigståg i Polen. Aurora hade tack vare sin kvickhet och skönhet gjort succé i Sveriges förnämsta kretsar. När hon tjugo år gammal sökte upp den unge kungen blev hon inte ens mottagen. August den starke av Polen hade nämligen sänt den sköna damen för att söka blidka Karl XII till fred när de svenska trupperna trängde in i hans rike, men Karl tog helt enkelt inte emot henne.
När Karl XII drog i fält år 1700 hade han fyra hundar med sig: Pompe, Caesar, Snushane och Turk. Under belägringen av Thorn dog den siste av dem, Pompe. Karl skaffade sig aldrig mer någon hund. Pompe lever i alla fall kvar i litteraturen tack vare israel Holmströms odödliga epigram "Över Karl XII:s hund" (1703). Holmström var själv med i fält och tjänstgjorde som ämbetsman. Han hade även deltagit som soldat i slaget vid Narva.
Pompe, Kungens trogne dräng,
sov var natt i Herrens säng.
Sist av år och resor trötter
led han av vid Kungens fötter.
Mången stolt och fager mö
önskar sig som Pompe leva,
tusen hjältar eftersträva
att få som Pompe dö.
Karl XII hade en mytomspunnen häst med namnet Brandklipparen. Namnet klipparen tyder på att det var en liten, livlig häst av nordisk typ. Klippare ansågs vara för små för att användas inom kavalleriet, men användes av andra truppslag. Hästen var förmodligen född någon gång under början av 1690-talet och reds av Karl XI när han vid något eller några tillfällen ledde släckningsarbetet vid större eldsvådor i Stockholm. Hästen följde sedan med på Karl XII:s fälttåg, blev tillfångatagen vid kalabaliken i Bender men återficks från turkarna, försvann åter i samband med belägringen av Stralsund men köptes tillbaka av kungen. Brandklipparen slutade sin långa levnad under Karls tid i Lund.
Karl XII begravdes i Riddarholmskyrkan i Stockholm den 26 februari 1719 med vederbörlig pompa och ståt. Dock inte alls i samma omfattning som vid faderns och farfaderns begravningar, eftersom den besvärliga politiska och ekonomiska situation, som landet befann sig i, satte stopp för alltför stora utsvävningar. Kistan placerades i en sarkofag av svart marmor utsmyckad med förgylld mässing i det karolinska gravkoret i kyrkan och där står den än i dag. | |
|
G e n v ä g a r
