Ulrika Eleonora d.ä. (skrev sig Ulrika Eleonore, vadan hennes tilltalsnamn synes ha varit Eleonora), föddes i Köpenhamn den 11 september 1656 som dotter till danske kungen Fredrik III och hans gemål, Sofia Amalia av Lüneburg. Redan 1675 framställde svenske ambassadören Nils Brahe Karl XI:s anhållan om Ulrika Eleonoras hand. Änkedrottningen, Sofia Amalia, understödde förslaget, men Kristian V, Ulrika Eleonoras bror och Danmarks dåvarande kung, som först gett sitt samtycke, återtog detta då kort därefter (1676) det skånska kriget utbröt. Prinsessan ansåg sig emellertid trolovad, bevisade svenska fångar i Köpenhamn stor välvilja och vägrade att inlåta sig på några andra giftermålsplaner. I samband med fredsunderhandlingarna i Lund 1679 återupptogs frågan om ett giftermål mellan Karl XI och Ulrika Eleonora, och ett beslut därom undertecknades den 26 september 1679 av svenska och danska sändebud. Detta giftermål utgjorde en länk i Johan Gyllenstiernas skandinaviska politik, och han försökte, ehuru förgäves, att åt Ulrika Eleonora bibehålla titeln arvprinsessa. Giftermålskontraktet undertecknades av Karl XI den 6 februari 1680. Karl XI önskade uppskjuta giftermålet, men Johan Gyllenstierna hemförde bruden, då han efter avslutade underhandlingar återvände till Sverige, och den 4 maj 1680 landsteg Ulrika Eleonora i Helsingborg. Av sparsamhetsskäl skulle bilägret äga rum i Halmstad, men för att undvika franske ambassadören, vilken, ehuru objuden, envisades att vilja övervara detsamma, beslöts i största hast att vigseln skulle försiggå på egendomen Skottorp, tillhörig hovkanslern Örnstedt, i några få personers närvaro, den 6 maj 1680. Den 25 november samma år kröntes Ulrika Eleonora i Stockholms storkyrka till drottning.
Ulrika Eleonora var gudfruktig, tålig, mild och välgörande. Sitt nya fädernesland var hon uppriktigt tillgiven. Genom dessa egenskaper vann hon i sällsynt hög grad sina undersåtars tillgivenhet. Hennes utseende var behagligt, utan att vara vackert; hon förde sig enkelt och värdigt. Ulrika Eleonora hade gott huvud samt var road av läsning och skön konst, särskilt målarkonst. Klen till hälsan kunde hon sällan deltaga i yttre förströelser utan förde ett tillbakadraget levnadssätt, mest på Kungsör och Karlberg. Barnens uppfostran och välgörenhetsverk tog största delen av hennes tid i anspråk. Ulrika Eleonora hade sju barn, av vilka endast tre, prins Karl samt prinsessorna Hedvig Sofia och Ulrika Eleonora d.y., överlevde henne. Ulrika Eleonora utdelade sina gåvor åt de fattiga med urskillning; hon lämnade inte bara tillfällig hjälp, utan inrättade även varaktiga stiftelser, nämligen ett fattighus på Kungsholmen, det ännu vid 1900-talets början befintliga s.k. drottninghuset vid Johannes kyrka och ett barnhus vid Karlberg. Måhända stod detta senare i samband med den där anlagda och av Ulrika Eleonora understödda s.k. "tapetskolan", på vilket ställe 1680-1690 vävdes tapeter (ännu vid 1900-talets början i kungliga husgerådskammaren befintliga).
Ulrika Eleonoras äktenskap var lyckligt, om också inte utan misshälligheter, till vilka hennes svärmor, änkedrottning Hedvig Eleonora, inte torde ha varit utan skuld. Rangtvister och änkedrottningens avsky för allt danskt uppges som anledningar till missämjan. Förhållandet dem emellan torde likväl inte ha varit så spänt som det av en del författare skildras. Genom sin fasthet och sitt saktmodiga, lugna lynne gick Ulrika Eleonora segrande ur striderna. Karl XI visade vilket förtroende han satte till Ulrika Eleonora genom att ge henne plats i den eventuella förmyndarstyrelsen för sonen. Han sörjde henne också djupt, då hon, efter en längre sjukdom, avled på Karlberg den 26 juli 1693. | |
G e n v ä g a r
