Karl X Gustav av Pfalz (1622-1660)
1622-11-08--1660-02-13 (man)
Karl X Gustav föddes den 8 november 1622 på Nyköpings slott. Hans föräldrar hade tagit sin tillflykt till Sverige undan det stora kriget i Tyskland, och de kom aldrig att återvända. Karl Gustav växte sålunda upp i Sverige, och hans uppfostran blev svensk, övervakad bland annat av rikskanslern Axel Oxenstierna. Från fädernet ärvde han vissa tyska traditioner, det tyska språket som sitt andra modersmål och starka personliga intressen för det tyska rikets förhållanden, bland annat på grund av de arvsanspråk som tillkom hans släkt. Då härtill kom, att Johan Kasimir och hans familj efter Gustaf II Adolfs död behandlades med köld och misstroende av drottning Kristinas förmyndarregering, särskilt Oxenstierna, så blev den unge pfalzgrevens ställning från början ganska oklar. Han var på samma gång svensk arvfurste och landsflyktig tysk greveson. Från barndomen lärde han därför att röra sig i osäkra och prövande förhållanden.
Efter studierna i hemmet tillbringade Karl Gustav några månader vid Uppsala universitet och anträdde våren 1638 enligt tidens sed en utländsk studieresa, som varade till hösten 1640. Största delen av dessa år tillbringade han i Frankrike, huvudsakligen vid hovet i Paris. Samtida prisar den begåvning, som han röjde redan under dessa barn- och ungdomsår och de kunskaper han inhämtade. Vistelsen vid franska hovet fullbordade särskilt hans utbildning till fulländad världsman i tidens cirklade maner och bidrog säkert till att lägga grunden till hans skolning i tidens diplomati.
Vid hemkomsten möttes Karl Gustav av allvarliga svårigheter. Motsatsen mellan Axel Oxenstierna och den pfalzgrevliga familjen hade skärpts, och den förbands med en begynnande söndring bland rikets ständer. Johan Kasimir hade alltid haft vänner i olika kretsar, även inom rådet, och inom dessa kretsar började en verklig opposition röra sig mot den aristokratiska förmyndarstyrelsen. Karl Gustav var, såsom möjlig tronarvinge efter den unga drottningen, en viktig person i denna oro. Själv önskade han inträda i rikets tjänst, men förmyndarregeringen vägrade länge. Till sist, sommaren 1642, fick han dock resa ut till hären i Tyskland, och här lärde han nu under Lennart Torstensons befäl kriget, utmärkte sig bland annat i slaget vid Breitenfeld 1642 och slaget vid Jankow 1645 samt deltog i tåget mot Danmark 1643-1644 och fick då lära sig att detta land kunde erövras från söder.
År 1645 återvände Karl Gustav till Sverige, och en ny utsikt öppnade sig: han sökte vinna sin kusin drottning Kristinas hand. Under ett par år stod saken och vägde, och Karl Gustav blev mer än någonsin en huvudperson i de politiska striderna. Till sist avböjde Kristina hans frieri, men hon gav honom ersättning. I januari 1648 utnämndes han till svensk generalissimus i Tyskland. Där hann han inte uträtta mycket innan freden slöts i oktober 1648, men fick i stället leda de stora värvade arméernas "avdankning" och likaså de invecklade förhandlingarna om fredens "exekution", som intill juni 1650 fördes i Nürnberg. Dessa stora uppgifter prövade på allvar hans militärisk-administrativa och diplomatiska förmåga. De gav honom också ytterst betydelsefulla intryck av de europeiska makternas politiska syften och av Europas allmänna läge.
Under tiden som Karl Gustav arbetade på att verkställa freden hade drottning Kristina berett honom en ny upphöjelse, tronföljden, i det hon 1649 mot högadelns motstånd genomdrivit att Karl Gustav hyllades som hennes efterträdare. Hos henne själv mognade i hemlighet beslutet att nedlägga kronan, och den inre brytningen bland Sveriges ständer blev allt skarpare. Vid 1650 års riksdag, just då Karl Gustav återkom till Sverige, genomdrev drottningen att tronföljden tillerkändes, efter honom, även hans eventuella manliga avkomlingar, men samtidigt bröt också ständernas strid ut i de ofrälses stora anlopp mot adeln ("protestationen" om kronogodsens återställande). Karl Gustav iakttog i dessa ömtåliga förhållanden stor försiktighet. Han drog sig tillbaka till Borgholms slott på Öland, som han fått i förläning, höll sig där genom en livlig och omfattande breväxling underrättad om såväl ställningen inom landet och vid hovet som händelserna ute i Europa, men aktade sig att på något sätt framträda. Till sist kom dock hans tid. Kristina fullbordade sin länge närda avsikt, och den 6 juni 1654 nedlade hon i Uppsala sin krona. Samma dag hyllades och kröntes Karl Gustav som kung.
Han var då en man, mognad i sitt livs prövande skola. Till det yttre var han kort och tjock, med grova drag, men gjorde genast sin inre överlägsenhet gällande. Makten, som Kristina inte förmått uppbära, samlade sig i hans hand. Han var en kraftnatur, hans arbetsförmåga outtröttlig, hans omdöme snabbt och klart, hans handlingskraft djärv och beslutsam. Hans myndighet förstärktes genom en markerad förbehållsamhet, tydligen framvuxen ur hans ungdoms svårigheter, kanske också ärvd från fadern. Ingen rådgivare invigdes i hans innersta planer, och hans ogenomtränglighet blev de främmande diplomaternas förtvivlan. Han var ärligt gudfruktig efter tidens art, men i politisk hänsynslöshet också ett barn av sin tid och försmådde ingen av dess raffinerade diplomatis resurser.
Med en rådmansdotter i Stockholm, Brita Allerts, hade Karl Gustav före tronbestigningen en son, Gustaf Carlson. Efter tronbestigningen skyndade han att förmäla sig. I oktober 1654 stod hans bröllop med Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp. Giftermålet hade politisk betydelse, då den holsteinske hertigen var en given bundsförvant mot Danmark. I äktenskapet föddes endast ett barn, sonen Karl, född i november 1655.
För Karl Gustav som kung öppnade sig stora och svåra uppgifter. Det gällde att konsolidera den nygrundade svenska stormakten både inåt och utåt. Inåt att knyta samman erövringarna med hemlandet, reorganisera förvaltning, krigsväsen och finanser efter de nya kraf som följt med erövringarna, och på samma gång lösa ståndsstriden, utåt att befästa stormaktsställningen och grundlägga en politik som målmedvetet kunde befordra dess intressen. Om Karl Gustav klart uppfattat dessa uppgifter vet vi inte. Säkert är att hans regering kom att röra sig i andra banor. Ett år efter tronbestigningen, sommaren 1655, förde han Sverige in i krig mot Polen. Hans anfall är i och för sig förklarligt. De polska vasarna hade aldrig upphört att hota Sverige, och Polen var en given, om än hemlig, fiende. Denne fiende syntes visserligen maktlös. Sedan flera år skakades Polen av det stora kosackupproret, kosackerna hade hyllat den ryske tsaren och denne hade på våren 1654 fallit in i Polen. Men just Polens hotande upplösning var också en fara för grannländerna, främst Sverige, och Kristinas regering hade stått beredd att gripa in.
Karl Gustav höll sig några månader avvaktande, men när bud kom att ryssarna oemotståndligt trängde fram och hotade kringgå svenska Livland beslöt han, i slutet av 1654, att kasta sig in i striden. Anfallet mot Polen avsåg sålunda att göra upp räkningen med en gammal fiende och, framför allt, bevaka Sveriges intressen i Östeuropas stora kris samt förekomma Ryssland. Men närmare tycks Karl Gustav inte ha klargjort vad han ville vinna i Polen. När framgångarna till en början, hösten 1655, blev över förväntan storartade, lät han av polska magnater hylla sig som kung. En möjlighet dök upp att knyta hela Polen vid den svenska stormakten, liksom det varit på tal under Gustaf II Adolfs sista år. Efter några månader kom bakslaget, i Polen började en folkresning, och de som hyllat Karl Gustav avföll. Då tog han upp en annan tanke: att dela Polen med dess övriga fiender. Olika delningsförslag avlöste varandra under år 1656. Gemensamt för dem alla var att Sveriges andel skulle omfatta "sjökusten" och från den gå mer eller mindre djupt in i landet, med Preussen som kärna. Därmed kom förslagen att te sig som en fullbordan av Sveriges "östersjövälde". Vilken betydelse som lagts in i detta är dock inte klart, och hela Karl Gustavs polska krig fick på detta sätt prägeln av ett äventyrligt företag, vars vinst skulle rättas efter konjunkturerna.
Sveriges inre frågor blev genom kriget skjutna åt sidan. Mest som ett slags förberedelse till kriget genomdrevs en nödtorftig första reduktion vid 1655 års riksdag. Kungen ådagalade därvid en betydande politisk vältalighet och förmåga att behärska ständerna, men gick inte närmare in på de stora finansiella och sociala problemen.
I kriget visade sig snart stora svårigheter. Dess äventyrlighet stämde visserligen med tidens lynne, och det europeiska statssystemets osäkerhet och ofärdighet gav utrymme nog åt sådana företag. Men andra makters intressen hotades av Sveriges ingripande i Polen, och en efter annan drogs de in. Det var Karl Gustavs stora missräkning att han trodde sig kunna hindra detta genom ett nät av diplomatiska föreställningar och förespeglingar. Kurfursten Fredrik Vilhelm av Brandenburg blandades först in, då han som hertig av (Ost-)Preussen under polsk länshöghet var direkt oroad av Karl Gustavs företag. Han tvingades till en början att hylla Karl Gustav som länsherre för Preussen och genom ett fördrag i Königsberg i januari 1656 även att ställa upp med hjälptrupper, men begagnade sig sedan av Karl Gustavs begynnande svårigheter till att sälja sin hjälp allt dyrare. Genom fördraget i Libau i november 1656 frigjorde hans sig från länshögheten och närmade sig Polens kung. Ryssland måste känna att Karl Gustavss ingripande var riktat mot dess framgångar, och i juni 1656 föll ryssarna in i Livland. Kejsaren, Sveriges gamle motståndare i Tyskland, kände sig hotad av dess framgångar i Polen och beredde sig att gripa in. Nederländerna fruktade för sina handelsintressen och gjorde starka påtryckningar. I Karl Gustavs rygg hotade Danmark. Under allt detta stockade sig också själva den krigiska framgången. Karl Gustav visade sig som en lysande fältherre. Hans snabba tåg genom det vidsträckta Polen, flodövergången vid Sandomierz och hans segrar i öppna fältslag, främst tredagarsslaget vid Warszawa den 18-20 juli 1656, förde hans rykte över Europa. Men polackernas folkresning kunde inte kvävas, och segrarnas frukter blev ringa. I början av 1657 var Karl Gustavs ställning i Polen allvarligt undergrävd. Kurfursten drog sig definitivt undan, ryssarna härjade Livland, kejsaren slöt i maj 1657 sitt förbund med Polen, och till sist kom, i juni, Danmarks krigsförklaring. Det polska företaget var inte bara misslyckat, det hade framkallat en hel koalition mot Sverige.
I detta läge gjorde Karl Gustav en plötslig vändning – han drog sig ur den polska härvan, lämnade endast en mindre styrka i Polen, och hastade mot Danmark. Under sensommaren och hösten 1657 erövrades Jylland, i januari-februari 1658 följde tåget över Bält och freden i Roskilde. Omkastningen från svårigheterna i Polen till dessa oerhörda framgångar är underbar och förstärker det intryck av äventyrlighet som det polska kriget grundlagt. Den belyser dock även från en annan sida Karl Gustavs krigspolitik. Anfallet på Polen hade skaffat honom en stridsställning från vilken han kunde ingripa varhelst den europeiska oron gjorde det nödvändigt. Segern över Danmark möjliggjordes genom denna stridsställning och genom hans personliga djärva anfallstaktik. Den är alltså förberedd genom det polska kriget, ehuru detta krig i och för sig misslyckats.
Karl Gustav hade under sitt segertåg välvt planer på att tillintetgöra Danmark, helst i delning med Englands lordprotektor Oliver Cromwell, vars stöd han sökte mot Nederländerna. Det var samma tankar som förut i fråga om Polen. Han måste dock ge upp dem då Cromwells förbund inte stod att vinna för ett sådant mål, och huvudbestämmelsen i freden i Roskilde blev endast en stor landavträdelse: Skåne, Halland, Blekinge, Bornholm, Bohuslän (där Karl Gustav står staty i Uddevalla från segern) och Trondheims län, med mera Men dessutom ingick i freden ett vänskapsförbund mellan Sverige och Danmark, kompletterat genom muntliga avtal mellan kungarna. Således skulle bland annat främmande fientliga flottor hindras att inlöpa i Östersjön. Karl Gustav hade därmed sökt binda Danmark politiskt, när han inte kunde införliva det i den svenska stormakten.
Bland de fiender som återstod efter besegrandet av Danmark trädde Österrike i förgrunden och vid dess sida Brandenburg, som nu fullbordat sin övergång. Stridsfältet utvidgade sig över Tyskland, och här tillkom en ny stor fråga, nämligen kejsarvalet efter Ferdinand III, som avlidit 1657. Frankrike under Jules Mazarins ledning sökte samla alla det habsburgska husets motståndare. Karl Gustav ville också vända sina vapen till Tyskland, mot Österrike och Brandenburg, och i Tyska riket rörde sig åter de motsatser som nyss utjämnats genom westfaliska freden. Den östeuropeiska krisen växte ihop med en allmänt europeisk, och ur Karl Gustavs anfall på Polen tycktes framgå en fortsättning av trettioåriga kriget. Månaderna efter Roskildefreden fylldes av förberedelser för ett fälttåg i Tyskland.
Fälttåget i Tyskland kom dock inte till stånd, i stället vände sig Karl Gustav plötsligt åter mot Danmark i augusti 1658. Orsakerna är komplicerade. En låg i Danmarks motspänstighet vid de förhandlingar som förts för Roskildefredens komplettering. Den hade visat att Danmark inte lät binda sig vid Sverige så som Karl Gustav avsett. Dessutom hade utsikterna för ett krig i Tyskland förmörkats. I juli 1658 blev Leopold av Österrike vald till kejsare, och Sveriges försök att samla tyska ständer på sin sida hade föga framgång. De bundsförvanter som Karl Gustav hoppats på höll sig tillbaka. Oliver Cromwells syften var andra än hans, och vad som för Karl Gustav var betänkligast, Mazarin eggade visserligen Sverige, men undvek själv alla bindande förpliktelser. Militäriskt sett kunde den svenska - i huvudsak värvade - hären inte hållas sysslolös, och när ett företag i Tyskland syntes utsiktslöst återstod endast Danmark. Nu gällde det på allvar Danmarks existens. Karl Gustav drömde om dess införlivande i den svenska stormakten. Men det andra danska kriget stockade sig ännu hastigare än förut det polska. Köpenhamns försvar och undsättning genom en nederländsk flotta i oktober 1658 blev den första vändpunkten, den misslyckade stormningen av staden i februari 1659 den andra. Österrikare, polacker och brandenburgare gick till anfall, stängde in de svenska besättningarna i Preussen och Pommern och trängde upp i Jylland. England och Frankrike höll sig alltjämt tillbaka, ja drogs av Nederländerna in i en medlingspolitik, konserterna i Haag maj-juli 1659, vars udd riktades mot Sverige.
Karl Gustav hade åter missräknat sig på sin egen styrka, på motståndarens försvarskraft och på de europeiska makternas hållning till hans hänsynslösa svenska erövringspolitik. Karl Gustav höll sig kvar på de danska öarna, som därmed blev krigets huvudsäte, men hans ställning blev under 1659 allt svårare. Holländska flottor spelade herrar i de danska farvattnen, i november 1659 tillintetgjordes vid Nyborg den svenska hären på Fyn av förenade österrikare, brandenburgare, polacker, danskar och holländare, och huvudstyrkan på Själland smälte samman. Planerna på Danmarks tillintetgörelse måste ges upp, liksom förut planerna på Polen. Karl Gustav erkände det, och han erbjöd fred åt både Danmark och Polen, men ännu hoppades han på endera sidan vinna något, och han avslog varje avträdelse även från erövringarna i Roskildefreden, såvida inte ersättning gavs. Han räknade alltjämt med förändringar i makternas inbördes ställning, och han beredde sig till nya ansträngningar. Sveriges ständer kallades till Göteborg för att åtaga sig dessa, och kungen mötte dem i januari 1660. Då insjuknade han plötsligt och dog efter några få dagar, natten mellan 12 och 13 februari 1660. | |
|
G e n v ä g a r
