NILS/NICOLAUS Rudman (-1710)
--1710 (man)
FÖREKOMMER PÅ TVÅ STÄLLEN I SLÄKTTRÄDET - ORIG
+++
KOPPLINGAR I SLÄKTTRÄDET TILL ÖREGRUND:
*ERIK HANSSON/BRASK - MAGNUS BRASK - ELISABET HOLM - NILS/NICOLAUS RUDMAN - *ANNA BRASK - *AUGUST TEODOR HOLM
+++
ÖREGRUND
BORGARE - RÅDMÄN - SKEPPARE ÖREGRUND - PESTEN - PESTEN DRABBAR ÖREGRUND
++++++++++++++++++++
NILS/NICOLAUS Rudman f.. gifter sig år 1695, d. 1710, troligen av pesten
BOSATT
Öregrund
ARBETE
Borgare i Öregrund
Rådman i Öregrund
Skeppare
BORGARE
Borgare; borgerskap avsåg ursprungligen en innehavare av burskap, det vill säga personer med rättighet att bedriva näringsverksamhet, handel och hantverk, ofta inriktat på en särskild ort. Vilka näringar staden hade, om utrikeshandel fick bedrivas och vilka borgarna fick upphandla av, reglerades av stadsprivilegier. Borgarna lydde under stadslagar. Borgare ägde rätt att delta i stadens beslutande organ som leddes av borgmästaren och stadsrådet, samt rätt att dömas efter stadslagen. De betalade förmögenhetsskatt. De kunde dessutom vara delaktiga i förvaltningen av försvarsmakten, brandsäkerheten, nattvakten och kyrkan. Ordet borgare kommer av det tyska ordet Bürger, "borginvånare". Under medeltiden använde man i stället oftast begreppet byaman. Dessa borgare kunde vara fiskarborgare, köpmän eller hantverkare.(Wikipedia - 2020)
Borgerskap kan även betyda borgarståndet som samhällsklass. Borgarna utgjorde i någon egentlig mening under medeltiden inget stånd i Sverige. Genom de särskilda stadslagarna kom dock borgarna att tillhöra en egen grupp liknade borgarståndet i andra länder. I Sverige var troligen borgarna representerade redan vid Arboga möte år 1435.(Wikipedia - 2020)
RÅDMAN
Titeln rådman var ursprungligen sedan medeltiden knuten till medlemmarna av en stads magistrat, som var stadens administration och styrelse och bestod av borgmästare och rådmän.(Wikipedia - 2020)
Ur denna magistrat utvecklades rådhusrätten som också bestod av borgmästare och rådmän. De senare kunde väljas av stadens borgare, medan borgmästarna utnämndes av Kungl. Maj:t bland tre av stadens borgare föreslagna personer (enligt 1809 års regeringsform § 31). (Wikipedia - 2020)
"Kort därefter kom Nikolaus Rudmans och Erik Cruus skutor från Stockholm...(stigsandelin.öregrund.se)
GIFTE
Rådman NILS Rudman i Öregrund d. 1710, gifter sig 1695 med ANNA Brask f. 1676, änka 1710, d. 1754-11-27 Äppelbo sn.
BARN (sex barn 2 söner 4 döttrar)
1)
2)
3)
4)
5)
6) MAGDALENA/MALENA Rudman/Dahlgren f. 1709 Öregrund [Min Ana]
År 1710 "En piga och två barn insjuknade i Rudmans hus och avled efter svåra kräkningar och yrsel"...(stigsandelin.öregrund.se)
++++++++++++++++++++
ÖREGRUND - UPPLAND
Öregrund är en tätort i norra Roslagen och är en del av Östhammars kommun och Uppsala län. Orten hade 1 555 invånare i slutet av år 2010, och är därmed en av Sveriges minsta före detta städer.(Wikipedia - 2020)
--Öregrund ligger cirka 20 kilometer, bilvägen, nordost om Östhammar, som är kommunens centralort. Staden ligger huvudsakligen runt en naturligt djup vik vid Öregrundsgrepen, på halvön Sunnanö. Den gamla stadsgränsen innefattade förutom hela Sunnanö, med området Kavaröbro, även några mindre öar och holmar strax sydost om Sunnanö. Tätorten har småbruten och bergig skärgårdsterräng och är till stora delar tätbebyggd.(Wikipedia - 2020)
--Öregrund räknar sin tillvaro som stad från 1491 och är ursprungligen en koloni från Östhammar. Kung Kristian II lät bränna ner staden, vars invånare då flyttade till Östhammar, men Gustav Vasa återställde staden. 1561-1562 bar Per Brahe d.ä. titeln greve. Öregrund var utskeppningshamn för järn från de uppländska järnbruken.(Wikipedia - 2020)
--Staden härjades och brändes i samband med Rysshärjningarna 1719 i slutfasen av (Stora nordiska kriget 1700-1721) (Wikipedia - 2020)
--Från slutet av 1800-talet till andra världskriget var Öregrund en omtyckt kurort. Under den tiden byggdes många vackra hus och trädgårdar, och av de byggnaderna påminner societetshuset och många andra vackra sekelskiftesvillor om den tiden än i dag. Bland de äldsta kvarvarande sommarvillorna märks den Bergenstiernska sommarvillan som uppfördes på 1890-talet i nationalromantisk stil. Det var under kurortstiden som sommargästerna från storstäderna köpte upp många av husen i Öregrund, och det gjorde att halva staden stod tom under större delen av året.
På grund av de minskade skatteintäkterna fick staden ekonomiska problem. Man tvangs börja dela borgmästare med Östhammar och till slut slogs Öregrunds stad samman med Östhammars stad 1967.(Wikipedia - 2020)
--Öregrund är en av Sveriges bäst bevarade trästäder. Stadens befolkning beräknas tiodubblas under sommarmånaderna genom turister och sommargäster. Staden har brunnit sju gånger, men trots det är huvuddelen av bebyggelsen från 1700- eller 1800-talet.(Wikipedia - 2020)
NAMNET ÖREGRUND
Namnet Öregrund skrevs år 1492 Øregrundh. Det betyder "grusgrundet", av "ör". Detta har antagits syfta på Dummelgrundet utanför hamnen.(Wikipedia 2020)
++++++
KOPPLINGAR I SLÄKTTRÄDET TILL ÖREGRUND :
-Erik Hansson/Brask - Magnus Brask + Elisabet Holm - Nils/Nicolaus Rudman -1710 + Anna Brask 1686-1754 - August Teodor Holm 1872-1940
++++++
SKEPPARE ÖREGRUND
I början av 1700-talet var Öregrund inte bara en sjöfartsstad, det var en stad som nästan helt och hållet var beroende av sjöfarten. Det fanns bara två skräddare och en gammal skomakare i staden, alla andra skaffade sig sin inkomst på sjön.(stigsandelin.öregrund.se)
--Vi har räknat de skeppare, som nämns i domböckerna mellan år 1700 och 1717. Det är 39 skeppare som nämns, men alla var naturligtvis inte verksamma samtidigt. Många hade egna skutor, andra hade dem tillsammans med andra intressenter, ibland någon bruksägare, ibland någon köpmannafamilj i Stockholm (familjerna Lohe och Clausson nämns ofta).(stigsandelin.öregrund.se)
--I februari år 1700 skrev landshövdingen till stadens magistrat och begärde uppgift om vad det fanns för befaret sjöfolk tillgängligt i Öregrund. I magistratens svar nämns Måns Mickelsson, 26 år gammal, som varit på seglation till England, Frankrike och Spanien under sex års tid, Erik Menlös, 20 år gammal, som seglat i Östersjön under sex somrar, Johan Brask, 17 år gammal, som 1698 och 1699 seglat som skeppspojke på ett skepp till Holland och sedan i Östersjön. Magistraten nämnde också att flera av stadens unga sjömän var förhyrda för segling till främmande orter, somliga åt Holland, England och Frankrike, men en del även till Ost- och Västindien. Öregrundspojkarna gick ofta till sjöss vid 14 eller 15 års ålder som skeppspojkar eller kockar.(stigsandelin.öregrund.se)
--Det är ingen överdrift att säga att stadens sjöfart var helt beroende av järnbruken. Staden hade ensamrätt på att transportera Upplandsbrukens stångjärn till Stockholm och därtill fraktades det också järn för en del norrländska bruk. En viktig inkomstkälla var också malmen från Utö gruva, som Öregrundsskepparna fraktade till flera norrländska bruk och ibland också till bruk i Småland. Därtill hölls många av de mindre skutorna igång med att skeppa ved till Stockholm.(stigsandelin.öregrund.se)
--När det gällde dessa bruksfrakter fanns det sedan länge en konfliktanledning. Problemet var att de som skeppade från de närliggande bruken, t ex Forsmark, Gimo, Österby och Lövsta, tjänade mycket mera på sina frakter. Transporterna var kortare än t ex från Utö till norrlandsbruken, väntetider i hamn förekom knappast och returfrakterna var alltid lönsamma. De som fått dessa frakter var rådmännen Philip Boivi, Michael Galle, Johan Bootz, Jacob Ålänning och Michael Duhan, som också blev förmögnast i staden. De andra skepparna - och de var de allra flesta - hade att klara av mycket längre transportsträckor och råkade därtill mycket ofta ut för långa väntetider i hamn. När det gällde uppdragen för norrlandsbruken var det också hård konkurrens med de lokala skepparna vad beträffar returfrakter. Dessa skeppare fick därför mindre inkomst på sina frakter och de långa, tidsödande seglatserna förorsakade dem också stora utgifter.(stigsandelin.öregrund.se)
--Detta var en gammal konflikt inom skepperskapet, skepparnas eget skrå i Öregrund. År 1708 blev det öppen strid om bruksfrakterna. Fjorton av de skeppare, som ansåg sig missgynnade, gjorde en samlad aktion och vände sig till magistaten med krav om åtgärder. Dessa, "det lidande skepperskapet", som de kallade sig, krävde att magistraten skulle ta upp saken med både bruken och landshövdingen. De fordrade därtill att de som seglade för de närmaste bruken skulle betala en straffskatt till det lidande skepperskapet för att kompensera dem för deras sämre villkor. Här krävdes att de gynnnade skepparna skulle betala dem 3 daler kopparmynt per hundra skeppund fraktat järn. Skepparna, som hade de goda kontakterna med de närliggande bruken, vägrade. De fann denna pålagda både märklig och oförsynt.(stigsandelin.öregrund.se)
--Magistratens skrivelse till bruken om att dessa borde försöka sprida frakterna och använda olika skeppare föll inte heller i god jord. De mäktiga bruksherrarna sade att de ingalunda löd under Öregrunds magistrat och att det stod dem fritt att anlita vilken skeppare de önskade. Det lidande skepperskapet fick även i fortsättningen segla mycket längre än de gynnade för att tjäna samma slant, för när det gällde frakten var det inte transportsträckan som var avgörande, utan lastens värde och storlek.(stigsandelin.öregrund.se)
--Möjligen var det lidande skepperskapets aktion också en första reaktion på hårdare tider inom sjöfarten. Konkurrensen blev hårdare både när det gällde frakterna från Utö gruva och från norrlandsbruken. Norrlandsskeppare tog tydligen över en hel del av dessa frakter i början av 1710-talet. Förklaringen var inte att deras skutor var bättre och skepparna pålitligare, utan att Öregrundsskepparna gång på gång fick laga förhinder. När kriget bröt ut år 1700 (1700–1721 Stora nordiska kriget) öppnade sig nya inkomstmöjligheter för stadens skeppare.(stigsandelin.öregrund.se)
--Skutorna kröntes - I april 1701 besiktigade kronan sex Öregrundsskutor, bl a Michael Poulins och Philip Boivis, som "kröntes", dvs godkändes för att tas i bruk för kronans transporter. De fick uppdraget att frakta brädor från Gävle till Reval (Tallinn), en verklig långseglats för de Öregrundsskeppare, som tidigare inte haft tillstånd att segla annat än på rikssvenska ostkusthamnar. Redan året innan, 1700, hade skepparen Erik Lång beordrats att för kronans räkning frakta bröd från Norrköping till Karlskrona, men råkat ut för en storm, som drivit skutan ända till Själlands kust. Kronan ville inte betala fraktkostnaden - 896 daler kmt - förrän missödet utretts. Eftersom Erik Lång inte fick betalt kunde han inte betala sin besättning. Så sent som 1710 krävde båtsman Johan Lind skepparen på hyra för tre och en halv månads seglats, men Lång kunde inte betala då han ännu tio år efteråt inte fått betalt av kronan. Många skutor kröntes dessa år och det blev många frakter till Estland, Finland och Karlskrona. Det ryska trycket mot den finska gränsen föranledde en upprustning av Viborgs fästning. I februari 1708 kom inspektören Petter von Linden till Öregrund för att besiktiga stadens fartyg och ta ut dem som var lämpliga för att föra kalk från Gotland till Viborg. Följande fartyg kröntes: "1. Jakob Mattsson Ålännings skuta, drager 2 600 tunnor spannmål (en tunna ca 130 liter) och seglar för Österby och Gimo bruk. 2. Hans Långs skuta, som han äger tillsammans med Johan Clausson i Stockholm, tar 1 400 tunnor spannmål, seglar för bruken: 3. Michael Galles skuta, 1 600 tunnor spannmål, seglar för Forsmark och Berkinge;4. Erik Wasas och Jöran Jöranssons skuta, tar 1 600 tunnor spannmål, seglar malm för Hille masugn; 5. Hans Holländers skuta, 1 600 tunnor spannmål, seglar för Åkerby, Strömsberg och Vessland; 6. Erik Cruuses, tar 1 500 tunnor spannmål, seglar för Axmar och flera norrländska bruk; 7. Johan Bootz skuta, som han äger tillsammans med Johan Clausson i Stockholm, tar 1 600 tunnor spannmål och har förliden höst fört kronans spannmål till Viborg, men seglar annars för bruken; 8. Lars Schröders, hans sons samt Hindrik Lohes i Stockholm skua, tar 1 500 tunnnor spannmål . Seglar för Garps bruk i Hälsingland; 9. Johan Martinells skuta, som han äger tillsammans med Johan Clausson i Stockholm, tar 1 600 tunnor spannmål, seglar för Galtströms bruk; 10. Anders Behms och Anders Boses skuta, tar 1600 tunnor, har tidigare fört kronans spannmål till Viborg men seglar annars för Lögdå bruk i Medelpad; 11. Erik Holländeres skuta, som tar 1500 tunnor, seglar för Garps och Ströms bruk.(stigsandelin.öregrund.se)
--Öregrundsskepparna var inte alldeles entusiastiska. De påpekade vilka svårigheter som fanns när det gällde så långvariga transporter, bland annat att skutorna måste kompletteras med ankare och tågvirke, samt problem vid provianteringen, inte minst med tanke på att det inte fanns vare sig någon strömming eller säd på förråd i staden. Flera skeppare sade sig också vilja bli befriade från denna transport då de hade sina kontrakt med bruken. Erik Wasa, Johan Martinell och Anders Boos menade att de svårligen kunde bryta sina brukskontrakt. Därtill fann de ersättningen för låg. De sade sig inte vilja frakta kalk för 12 daler skeppundet, särskilt som de skeppare, vilka året innan fraktat spannmål från Reval till Viborg bara hade fått hälften av vad de lovat. Von Linden tvingades vända sig till landshövdingen, som beordrade skepparna att segla till Viborg.(stigsandelin.öregrund.se)
--Samtliga av skepperskapet blev av landshövdingen förbehållna att var och en därvid skulle göra sin plikt och därmed Hans Majestät understödja. I skrivelserna från von Linden till landshövdingen nämns att skepparna ogärna ville komma till korta när det gällde sin näring, dvs frakterna för bruken. Bruken fick nämligen vänta på skutor, som var ute på seglats för kronan och det hände då att de tingade någon annan skeppare. Detta gällde framförallt de brukskunder, som inte liksom de norduppländska bruken var skyldiga att anlita Öregrunds fartyg.(stigsandelin.öregrund.se)
--I april 1713 kom en begäran från landshövdingen till magistraten att låta undersöka vilka Öregrundsskutor som lämpade sig för att föra kronans båtsmän från Gävleborgs län direkt till Karlskrona. Vid det laget såg skepperskapet med förfäran på avtagande bruksfrakter och var innerligen trötta på dåligt betalda tvångsfrakter för Kronan. Magistraten tyckte därför att det klokaste var att ge en så mörk bild av stadens flotta som möjligt och skickade därför följande förteckning:
Skeppsförteckning från 1713 -
1. Anders Wasas skuta, vid pass 120 läster, nästan ny, men skulle för en sådan transport behöva repareras för 3000 daler.
2. Johan Jöranssons, kasserad av kronan år 1710 enligt bifogad attest.
3. Carl Boivis, urgammal och oduglig.
4. Johan Bootz, dito.
5. Hans Långs, ligger nu i Stockholm.
6. Hans Holländers, kasserad av Kronan föregående år.
7. Rådman Holländers, dito, 95 läster.
8. Olle Westrings, oduglig och urgammal.
9. Johan Galles, dito.
10. Johan Hilleströms, dito.
11. Lars Schröders, gammal, 95 läster, behöver repareras för ca 3000 daler.
12. Johan Linds, dito.
13. Erik Holländers, urgammal.
14. Erik Cruuses, 95 läster, behöver repareras.
15. Erik Långs, alldeles oduglig och gammal.
Magistraten menade dock att det fanns två eller tre skutor i Öregrund som mer eller mindre kunde apteras för en sådan lätt läst. Det skulle sannerligen stå illa till i Öregrund, som ju förbundit sig att hålla goda farkoster för bruken transporter, om staden hade en sådan flotta av flytande vrak. Sanningen var antagligen annorlunda, för några år tidigare hade det gjorts en stor besiktning av de olika städernas skutor för en planerad invasion av Pommern, och då gavs en helt annan bild av stadens skepp. 1710 blev det verklig kris. Då heter det i domboksprotokollet, inkom skepparna Johan Bootz, Erik Holländer och Lars Schröder, som högeligen klagade över att de den förlidna vintern sökt frakter för sina farkoster utan att få sådana och att de därför hade blivit tvungna att låta sina skutor ligga stilla i hamnen. Johan Bootz, som låg i högsta inkomstklassen, sade att han skulle bli tvungen att uppsäga skatten om han inte fick deltaga i bruksseglationen, Erik Holländer visade upp skrivelser från de norrländska bruken om att dessa inte behövde ta Öregrunds skutor i anspråk. De tre skepparna krävde att stadens fullmäktige skulle ta upp saken vid riksdagen.(stigsandelin.öregrund.se)
--Skepparna prutade på hyrorna - Då hade skepparna tydligen också funnit det nödvändigt att skära ned på sina omkostnader. Kriget och dyrtiden hade drivit upp lönerna och man kan väl förmoda att båtsmännen inbördes kommit överens om att inte ta hyra för en allt för låg penning. En änka stämde t ex en skeppare på hennes avlidne mans sommarhyra och det gällde då 74 daler kmt, en högre hyra än t ex vid slutet av 1600-talet. Den hösten vände sig nämligen 22 av stadens båtsmän till magistraten och besvärade sig över att skepparna inte ville förhyra dem på sina skutor utan istället hyrt bonddrängar från landet, som inte betalade skatt i staden. Båtsmännen kände sig nu utestängda från sin borgerliga gärning och menade att de skulle bli alldeles ruinerade, samt krävde att magistraten skulle vända sig till landshövdingen.(stigsandelin.öregrund.se)
--När det gällde sjöfarten i allmänhet under dessa år nämns för första gången några Öregrundsskutor vid namn. Lars Bootz skuta hette Johannes Döparen, Jonas Engmans Elisabet och Johan Södermans Patriarken Jakob. När det gällde att utmana havets alla faror så fann man det klokt att döpa skutan efter någon av Bibelns heliga män.(stigsandelin.öregrund.se)
--Flera Öregrundsskutor deltog i den stora trupptransporten till Rügen år 1712 och stadens skeppare drabbades då av förluster i både fartyg och människoliv. Mer om detta berättas i ett särskilt kapitel.(stigsandelin.öregrund.se)
--Öregrundsborna togs också i anspråk av Kronan för att transportera soldater och krigsfångar. Detta skedde inte alltid utan intermesson. År 1704 kröntes Johan Södermans skuta för att segla med ryska fångar från Stockholm till Gävle. Han inställde sig den 20 oktober inför rådstugurätten och klagade då på att löjtnanten Niklas Blåman, som varit kommenderad på skutan, hade givit honom slag med värjan över ryggen för att inskärpa att Söderman stod under hans kommando. Skutan hade tvingats ligga tre veckor vid Ersholmen för att vänta på skutor från Åland, som hade blivit försenade på grund av envis motvind. Provianten hade börjat ta slut och då det blåste upp god segelvind hade Söderman beordrat besättningen att lätta ankar, men löjtnanten hade då kommit in i kajutan, förbjudit honom att segla och slagit honom. Trots att löjtnanten fått sin vilja fram, hade han dock med Guds hjälp kunnat fullborda sin resa till Gävle, avslutade skepparen sin berättelse. Löjtnanten hade lämnat in en skrivelse där han förklarade att han förbjudit Söderman att avsegla och då denne vägrat funnit sig nödsakad att ge honom ett slag med flata värjan. Rådstugurätten fann att det inte gick att fälla någon dom då vittnen saknades.
--Följande episod kan vara värd att återge som ett annat exempel på skepparnas relationer med krigsmakten: Den 6 september 1716 avlade den djupt indignerade skepparen Erik Bonde följande berättelse om vad han varit med om. Han berättade att han den 12 juli, då han kom från Stockholm, hade passerat flottan vid Kapellskär. Han hade då blivit prejad av amiralsslupen och sedan satt sin kurs mot Arholma och tänkt sig över havet mot Öregrund. När skutan passerade Simpnässkären hörde han ett bösskott men såg ingen farkost. De fortsatte därför på sin kurs till dess andra skottet hördes och fick då syn på en liten båt, som kom efter skutan. De giggade då storseglet, varvid det tredje skottet avlossades och kulan passerade då så nära att mössan föll av Skepparen. Båten kom ifatt när de kommit i lä och en konstapel, Fabian Phenix, och fyra andra karlar äntrade ombord. Konstapeln kommenderade sina karlar med värjan och tillsade två av dem att ladda sina musköter. Sedan frågade konstapeln varför inte skepparen drejat bi vid första skottet. Skepparen hade då svarat att han inte visste vad det betydde, för han hade inte sett båten. Konstapeln fordrade då betalning för fyra skott á tre öre skottet, men skepparen hade vägrat då han bara hört tre skott. Konstapeln gick då ut på däck och tog en dragg samt en fånglina för att täcka flottans omkostnader vid skottlossningen. Båtsman Måns Engman hade protesterat när konstapeln tog fånglinan, varvid konstapeln hade sagt: "Du är stor i mun" och givit honom fyra slag med flata värjan.(stigsandelin.öregrund.se)
--Magistraten gjorde en verklig insats när det gällde skärgårdsledernas utprickning. Det finns t ex en begäran från magistraten att landshövdingen måtte beordra bönderna i de olika skärgårdshäradena att utmärka alla grund från Hållnäs i norr till Utö i söder. Landshövdingen förhörde sig också gång på gång på gång om hur utprickningen verkställts. Den 17 juni 1708 svarade rådman Michael Poulin på en skrivelse från landshövdingen om hur det stod till med lönngrundens utmärkning. Poulin meddelade då "att vad belangar de grund som ligger på stadens område så har med stor omkostnad uppförts ett bålverk (båk) på det ena, samt förts en stor sten till det andra, vartill de övriga grunden försetts med försvarliga prickar. Angående grunden vid Djursten, Fårön, Sladdarön och Alnön ankommer det Gräsöbönderna att sköta utmärkningen, vilken dessa ännu inte gjort. När det gällde grunden längre bort vid Singö och Måsesten, där ett skepp från Gävle förlist i höstas, är detta Singöböndernas sak, och vädjades därför till landshövdingen att tillsäga fogden att dessa grund måste utmärkas."(stigsandelin.öregrund.se)
--Det finns också en del notiser om stadens lotsar.
På våren 1706 blev tre Öregrundslotsar, bröderna Anders, Erik och Gabriel Boos, beordrade att lotsa en viktig Kronans transport till Karlskrona. Transporten skulle komma från Västerbotten och Erik och Gabriel Boos, som just kommit till Gävle efter att ha lotsat två bojortar från de svenska besittningarna i Tyskland, beordrades fortast möjligt tilllbaka till Öregrund. De skulle få 20 riksdaler vardera för lotsningen och därtill fem riksdaler i månaden för väntedagarna. Sedan gick lotsarna och väntade hela sommaren och fick gång på gång avböja lönande lotsningar. Först den 23 augusti kom skutorna från Västerbotten. De kom efter en snabbsegling utan like på den tiden, skeppen hade faktiskt seglat 30 landmil på samma dygn. Det var dock ringa tröst för de tre Öregrundslotsarna, som för låg väntetidsersättning hade gått miste om den bästa seglationstidens förtjänster. En notis från den 8 december 1712 uppger att lotsarna Erik Wästman och Mats Arvesson fick 30 daler vardera för att de lotsat örlogsbrigantinen Pollux från Öregrund till Dalarö. 1714, då ryssarna tagit Åland, låg amiral Lillie med en eskader på Ålands hav. Då beordrade landshövding von Hoghusen fem Öregrundslotsar att tjänstgöra på örlogsskeppen. Lotsen Per Steen lotsade skeppet Wolgast till Gävle och de andra tjänade i tre månader som lotsar på skeppen Gotland. Mars och Anklam och fick för detta 22 daler 25 öre vardera.(stigsandelin.öregrund.se)
PESTEN
Pesten har under lång tid varit en av våra mest fruktade infektionssjukdomar och har under historien kallats bland annat för digerdöden och svarta döden. Pest finns fortfarande i flera delar av världen, men ses nuförtiden inte i Sverige. Sjukdomen är en zoonos, det vill säga en sjukdom som kan överföras mellan djur och människa. Pest orsakas av bakterien Yersinia pestis. Flera olika gnagare fungerar som reservoar för bakterien. Sjukdomen förekommer nuförtiden i delar av Asien, Afrika och i Nord och Sydamerika. Bakterien sprids i första hand via råttor och deras loppor. Epidemiska utbrott har i regel föregåtts av en "pestepidemi" bland gnagare, vanligen råttor. Människan smittas i första hand av pestsmittade loppor men sjukdomen kan också smitta mellan människor som har infektionen i lungorna via droppar från upphostningar. Inkubationstiden är vanligen två till fyra dygn. Efter bett av en pestsmittad loppa insjuknar patienten akut med hög feber, huvudvärk och förstoring av de lymfkörtlar som är belägna i anslutning till bettstället – böldpest. Förstoringen kan bli mycket uttalad, och var kan tömmas genom huden. Bakterien når i regel blodbanan med en allmän blodförgiftning (sepsis) som följd. Hudblödningar med vävnadsdöd kan uppträda, vilket är bakgrunden till begreppet "svarta döden". Om inte behandling sätts in i tid är dödligheten vid böldpest över 50 procent. Om pestbakterierna når lungorna kan man insjukna i lungpest, där förloppet är särskilt snabbt och dödligheten nästan 100 procent utan behandling. Pestbakterien är känslig för flera olika antibiotika. Pest klassas enligt smittskyddslagen som allmänfarlig sjukdom och inträffade fall anmäls till smittskyddsläkaren i landstinget och till Folkhälsomyndigheten. Epidemiska utbrott finns rapporterade sedan antiken. Sverige drabbades senast av pestutbrott 1710–1713. Pestutbrott bland människor förekommer fortfarande i vissa länder, om än i begränsad omfattning. I västra USA förekommer årligen pestfall. Under 2000-talet mellan fem och tio fall per år. Smittan finns bland gnagare på landsbygden och sprids oftast via djurens loppor till människa. Pest är endemiskt på Madagaskar sedan 1980 och bland annat ett större utbrott säsongen 2014-15 med över 335 fall varav 79 dödsfall. Efter kraftiga monsunregn i en delstat i Indien under sommaren 1994 ökade antalet råttor och loppor. Under en kort period rapporterades 90 fall av böldpest. Därefter inträffade cirka 450 misstänkta fall av lungpest, varav 41 dog. (Folkhälsomyndigheten)
++++++
Sverige drabbades senast av pestutbrott 1710–1713.(Folkhälsomyndigheten)
++++++
PESTEN DRABBAR ÖREGRUND
"I slutet av september år 1710 seglade ett dödens skepp in i Öregrunds hamn. Det var skeppare Simon Lundbergs skuta, som kom från det pestdrabbade Stockholm. En båtsmans dotter, som varit en tid i Stockholm, hade kommit ombord före avresan och även ett par andra passagerare, en piga och en pojke. De insjuknade strax efter avresan, fick hög feber och svarta bölder som visade att de drabbats av pesten. De dog innan skutan nådde Öregrund. Såväl skepparen som skutfolket kände sig dåliga. De led av yrsel och matthet och Simon Lundberg fann det nödvändigt att stanna i Öregrund istället för att fortsätta till Iggesund, dit skutan var destinerad". (stigsandelin.öregrund.se)
"Kort därefter kom Nikolaus Rudmans och Erik Cruus skutor från Stockholm. En piga och två barn insjuknade i Rudmans hus och avled efter svåra kräkningar och yrsel. I flera andra stugor insjuknade man och borgmästare Anders Höök insåg att pesten hade kommit till Öregrund". (stigsandelin.öregrund.se)
++++++
I dödsboken i Äppelbo när Anna Brask dör noteras att Nils Rudman dör ca 1710, efter 15 års äktenskap. Det är helt säkert denna Nicolaus Rudman som beskrivs här.
++++++
Ta hand om de Döda - "Den 27 september sammankallades stadens borgare till ett allmänt möte i rådstugan för att dryfta vad som skulle göras i denna svåra situation. Mötet beslöt att Lampas hustru, klockaränkan Anna, Anna Spik och Britta Svensk skulle lägga de döda i kistorna och att Erik Erssons dräng Mats Hansson från Ed, Nils Johansson och Olof Wahlbo skulle gräva gravarna och bära de döda till graven. För detta skulle de få 15 örekopparmynt för varje tjänst, men 20 daler silvermynt i böter stadgades ifall de tredskades. Det finns ingen uppgift om varför just dessa ålades att ta hand om dem som dött i pesten och utsätta sig för uppenbar risk för smitta. Klockaränkan Anna var dömd tjuv, och det är möjligt att de andra var fattighjon. Vidare beslöts att dubbel vakt skulle gås på nätterna och att skärpt bevakning skulle hållas vid stränderna så att ingen tog sig oövervakat in till staden, samt för att bevaka att inga pestdöda lik flöt iland. Natten före mötet hade någon okänd burit in på kyrkogården två kistor med liken efter den piga och pojke, som dött i pesten på Lundbergs skuta, och satt ned kistorna där. Kyrkoherde Kyronius tillfrågades om han, som hade kyrkogårdsnyckeln, kände till något om den saken, men nekade. Någon hade tydligen fruktat att de avlidna inte skulle få en kristlig begravning. Det hände inte så sällan under denna tid att liken efter dem som insjuknat i pesten ombord på fartyg kastades i havet". (stigsandelin.öregrund.se)
"Under den kommande veckan spreds smittan från gård till gård. Många insjuknade, många dog, men folket i Öregrund ville inte på allvar tro att det var pesten, som kommit till staden. Unga dog, men det skyllde man på mässlingen, gamla dog, men det var förstås ålderdomskrämpor. Medelålders dog, men det var nog andra sjukdomar, inte pesten". (stigsandelin.öregrund.se)
Begravningar - "Den 27 oktober rapporterade borgmästaren till landshövdingen i Uppsala: "Magistraten har därför gjort påminnelsen att alla skall begravas i tysthet och att de sjuka inte skall tillåtas att ha något som helst umgänge med de obesmittade, något som också pastorn här i staden gått med på. Fördenskull önskar vi i all ödmjukhet besked av Eders nåd om hur skall förfaras då det gäller skepp som kommer från Stockholm och andra nedsmittade orter." Det var en hemsk tid. Himlen var grå denna höst och dimmorna kom ständigt vältrande in från sjön. Stanken från de många brasorna med enris och svavel, som skulle rena luften, låg tät över staden och det blev sorg i allt flera hus". (stigsandelin.öregrund.se)
Brev - "Den 2 november skrev borgmästaren till landshövdingen igen. Nu hade situationen förvärrats. "För fuller inte så länge sedan har vi ödmjukligast berättat huruledes en pestsmittad farkost har sig här inträngt, varefter åtskilliga människor här i staden avgått med döden. Vi har också meddelat att umgänge mellan smittade och obesmittade har förbjudits och att obesmittade således nekas tillträde till smittade hus, men alla har inte tagit till sig detta till varning utan besökt de smittade husen. Dock har hittills inte på de besmittade husens portar skrivits tecken. Med anledning däröver ifrågasättes huruvida icke den förordning som högvälborne herr överståthållaren i Stockholm nyligen utgivit inte borde också här tillämpas." Förmodligen trädde denna kungörelse i kraft, för i senare notiser nämns om vita kors, som målats på de pestsmittade husens portar.(stigsandelin.öregrund.se)
Borgmästare och rådmän - "Den 10 november drabbades Öregrund av ett svårt slag. I den tid, då det mer än någonsin krävdes en beslutsam man i stadens ledning, dog borgmästare Anders Höök i Pesten" (stigsandelin.öregrund.se)
"Vad som hänt framgår av magistratens brev till landshövdingen, dagtecknat den 11 november. "Högvälborne herr baron och landshövding, Till att betyga den ödmjuka vördnad och respekt som vi till Ers Nåde förpliktigade äro, hava vi undertecknade, Öregrunds äldste jämte rådet, härmed icke kunnat underlåta att underrätta huru den allsmäktige Guden i sin visa nåd och skickelse har behagat att genom den timliga döden efter allenast två dagars sjukdom vår gode förman herr borgmästaren Anders Höök nu låtit kalla, som nu är hos Gud. Borgmästare Anders Höök avled här i staden klockan sex på aftonen i går, då nu här i staden allenast finnes en rådman, Michael Poulin, emedan rådman Philip Boivi sedan någon tid på grund av sin ålderdom inte har kunnat verka, varför hela direktoriet för staden har vilat på salig borgmästarens axlar, något som sedan länge varit bekant. Och som salig borgmästaren under livstiden har fuller sig nogsamt vinnlagt sig att dämpa den här i staden grasserande sjukdomen och Ers Nådes instruktioner har gång på gång blivit upplästa från predikstolen, men detta till trots är det många som inte förstått eller i självsvåld inte följt de givna förordningarna.
Undertecknade vädjar därför till Ers Nåde att så snart det är möjligt utse någon som kan uppfylla borgmästarens ämbetsplikter. Undertecknat Mårten Forsvall, Michael Poulin, Hans Holländer, Johan Bootz, Michael Galle, Erik Cruus och Jakob Ålänning." (stigsandelin.öregrund.se)
++++++
Här uppges att bara en Rådman finns, Michael Poulin så troligen är Nils/Nicolaus en av dem som dött av pesten. Tidigare har uppgetts" att en piga och två barn dött i Rudmans hus"
++++++
"Från borgmästare Hööks död i november till den 8 mars 1711 saknade Öregrund en fungerande magistrat. Det hölls inga rådstugor eller rättegångar. Pesten spred sig, hela familjer utplånades och man kan bara ana vilka fasansfulla händelser som utspelade sig när epidemien nådde sin kulmen i december. (stigsandelin.öregrund.se)
Antal döda - I Uppsala stifts herdaminne uppges att 138 människor dog i pesten i Öregrund. Det finns igen källa angiven till uppgiften, men då boken skrevs i början på 1820-talet kan författaren haft tillgång till kyrkoböcker, som senare förstördes i den stora stadsbranden 1829. Många forskare har tvivlat på uppgiften, för det är märkligt att en sådan katastrof inte levt vidare i traditioner och folkmun. Mantalssiffrorna minskade dock kraftigt från 1710 till 1711 och i flera bevarade skrivelser uppger magistraten att en tredjedel av stadens invånare dött i Pesten. I en skrivelse till landshövdingen av den 1 februari 1711 ges namnen på 31 borgare, som antingen avlidit i pesten eller flyttat från staden. Mer om vad som hänt framgår av ett brev av den 1 mars till landshövdingen: "Enligt Hans Nådes höggunsteliga befallning av den 13 februari, vilken blivit på predikstolen uppläst, avges här rapport över dem som blivit döda under farsoten. I enlighet med denna rapport äro de döda 120 personer och det finnes nu i staden gårdar som äro alldeles utdöda och som stått öde efter farsoten. Farsoten började att bedarra den 16 januari och inget dödsfall har inträffat under de sista fem veckorna. (stigsandelin.öregrund.se)
Bohaget sänktes vid Dummelgrundet - Efter hand som vintern tilltagit har de stugor som stått öde gåtts igenom av vissa förordnade personer och ur dessa utfört och bränt det som där funnits och det sedan uti strömmen vid det så kallade Dummelgrundet nedsänkt, både lintyg och kläder, fållbänkar och sängar som funnits uti de besmittade öde husen, i vilka det också rökts och skurats." 120 människor dog alltså i Öregrund i pesten. Förmodligen dog också ett antal öegrundsbor på besök i Stockholm samt ett okänt antal indelta båtsmän i det svårt pesthärjade Karlskrona. Uppgiften om att 138 Öregrundsbor dog i pesten kan därför vara riktig. I det här sammanhanget kan man fråga sig hur de många döda begravdes. I en skrivelse anges att många begravdes på kyrkogården, som fyllts ut och utökats. Det uppges också att de fattiga till stor del jordades på den nya kyrkogården utanför staden. Detta kan innebära att denna kyrkogård kom till redan på 1700-talet. 1711 års domböcker antyder de tragedier som följde i pestens spår, barn, vars föräldrar dött och problem att finna styvföräldrar, komplicerade arvstvister, betalningskrav för begravningar på annan ort osv. Pesthösten 1710 innebar slutet på en epok i Öregrunds historia. Efter den fruktansvärda epidemien blev ingenting sig likt. Staden var starkt försvagad. De tidigare omfattande domböckerna blir tunnare, rättegångar och mål färre. Allt mera nämns om stadens stora fattigdom i skrivelserna till landshövdingen". (stigsandelin.öregrund.se)
++++++
TIDSPERIODER
Stormaktstiden
STORMAKTSTIDEN 1611-1721
Perioden inleds 1611 med att Gustav II Adolf bestiger den svenska tronen. Efter det Stora nordiska krigets slut, genom freden i Nystad år 1721, avslutas den svenska stormaktsepoken formellt.
Det var under stormaktstiden som Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän, Gotland, Härjedalen och Jämtland blev en del av Sverige. Stormaktstiden innebar inte endast en territoriell expansion, utan även en långvarig period av ekonomisk expansion. Från år 1600 till år 1700 nästan fördubblades levnadsstandarden mätt i BNP per capita. Stormaktstiden följdes av en längre period med krympande ekonomi. Det dröjde till 1870-talet innan Sverige uppnådde samma BNP per capita som år 1700.
Den svenska stormaktsställningen var alltid skör. Sveriges underliggande resursbas i fråga om befolkning och näringsliv var begränsad och genom att erövra områden från flera omgivande länder skaffade sig Sverige många fiender. När Ryssland moderniserades under Peter den store avslutades Sveriges period som stormakt. Efter att Karl XII stupat 1718 delades krigskassan ut och den stora armén upplöstes, därefter följde en kort men intensiv kamp om makten i Sverige mellan olika fraktioner och strax efter detta slöts freder i rask takt med de olika fiendenationerna.
Under stormaktstiden var Sverige tidvis i behov av finansiellt och militärt stöd av andra europeiska länder. Under det trettioåriga kriget erhöll Sverige betydande subsidier från Frankrike, som var intresserat av att se den dominerande tyska furstesläkten Habsburg försvagad. Vidare ville handelsnationerna Nederländerna och England inte att något enskilt land skulle dominera Östersjön och bistod därför Sverige då landet var i underläge mot Danmark. Exempelvis bistod Nederländerna år 1643 Carl Gustav Wrangels flotta i slaget vid Femern och år 1700 landsatte en engelsk-holländsk flotta 4 000 man ur den svenska armén i Humlebæk på danska Själland. Å andra sidan verkade Sverige bli alltför dominerande år 1659 i samband med Karl X:s belägring av Köpenhamn, vilket ledde till att en nederländsk flotta kom till stadens undsättning.
REGENTER
...
SVENSKA KRIG
OKLART NÄR HAN ÄR FÖDD!
1600–1629 Andra polska kriget
1609–1610 De la Gardieska
fälttåget
1610–1617 Ingermanländska kriget
1611–1613 Kalmarkriget
1630–1648 Trettioåriga kriget
1643–1645 Torstensons krig
-Hannibalsfejden
1653–1654 Första bremiska kriget
1655–1661 Nordiska krigen
-Karl X Gustavs polska krig
-Karl X Gustavs ryska krig
-Karl X Gustavs första danska krig
-Karl X Gustavs andra danska krig
-Bjelkefejden
-Krabbefejden
1665–1666 Andra bremiska kriget
1675–1679 Skånska kriget
1688–1697 Pfalziska tronföljdskriget
1700–1721 Stora nordiska kriget
++++++
LIVSHISTORIA
GIFTE 1695
...
DÖD 1710
Nils/Nicolaus Rudman
KÄLLOR
forum.rotter.se Anders Lindström 2015-06-15
stigsandelin.öregrund.se
Folkhälsomyndigheten - Pest - 2020
Wikipedia - Öregrund - 2020
Wikipedia - Borgare - 2020
Wikipedia - Rådman - 2020 | |
|
G e n v ä g a r
