Karin Larsdotter Bjur
(kvinna)
Karin Larsdotter Bjur som gifte med änkemannen prästen Daniel Offerdalin levde 1711. Bodde i Oviken.
Maken Daniel Offerdalin, bondeson från Offerahl, f.1632, Student 1656, Präst 1660, Predikant här 1663 och förmodligen förste Pastor, sedan Pite Lappmark blifvit skild från Skellefte, Komminister i Oviken 1688, död 1712.
Barn:
Lars Danielsson, Komminister i Nysätra.
Brita Jakobsdotter Wangstadius d.1682 var Daniels 1a hustru.,
hon angav hustru Ingeborg Pehrsdotter f.1647 Lillpite, Piteå socken sosom den der sjelf eller genom andra förgjort henne. Angifvelsen var grundad på följande händelse: hustru Ingeborg hade vid Påsktiden 1678 kommit till Offerdalin, för att förtjena något med spinnande och nystande. Trenne nystan försvunno, hvarefter Hr Daniels piga och hustru äre, såsom det heter i Kgl. Hofrättens dom, vordne trätande, hvarunder Ingeborg bedyrat, att hon skulle låta sätta ett märke på dens finger och näsa, samt en lefvande orm i dens lif, som nystanen borttagit. Påföljande vår vid Mattsmässotiden återfann Offerdalins hustru nystanen i en bod, dit hon sjelf burit dem jemte andra saker i förvar. Efter Ingeborgs undsägelse har henne då händt, att hon fått på sin vänstra hand och det tredje fingret en vext, på vänstra sidan om näsan en röd fläck och invärtes ondt, hvilket mer och mer tilltagit och omsider känts som en lefvande orm m.m. Ingeborg nekade till beskyllningen, erkände likväl att hon fuller i hastige mode av enfaldighet och barnsliga tankar hotat och unedsagt den som nystanen borttagit hade. Tingsrätten dömde henne till döden och i den Kongl. Hofrätten utföll en så lydande Resolutio, Ingeborg Pehrsdotter kan icke ifrån lifsstraff befrias, utan skall androm slikom grofvom missdådarom till skräck och varnagel och sig till ett välförtjent straff halshuggas och å båle brännas. A tergo å K:gl hofrättens bref härom till Landshöfdingen Klerck är tecknadt: Ifrån Luleå d. 9 Juli 1682 afgick ordres till Bef. Mörth om executionen. | |
Användaren har angivit att denna person är avliden.
|
G e n v ä g a r
