Sune Ebesson Hvide (1120-1186)
1120--1186 (man)
Sune Ebbesen till Knardrup Galen.
Född i Bjernede, Sorö amt, Danmark. Död i Sorö, Sjaelland, Danmark
Sune Ebbesen var sonson till Skjalm Hvide och följde en tid Svend Grathe men slöt sig därefter till Valdemar den Store och deltog under flera år i Vendertågen.
Sune var far till de sju Sunesönerna som spelade en framträdande roll i den danska historien runt 1200-talet, främst ihågkomna för sitt privata krig i kampen för att sätta Sverker den yngre på den svenska kungatronen. De blev dock slagna i Lena år 1208 där sönerna Ebbe och Lars Sunesen stupade.
Gift med Cecilie f.1125 Knardrup, Ganløse, ølstykke, Fredriksborg, Danmark. d.1170 Knardrup, Ganløse, ølstykke, Fredriksborg, Danmark.
Barn:
Ebbe Sunesen Hvide f.ca 1158 i Danmark. Död 1208-01-31 vid slaget om Lena, Kungslena, Västergötland, Sverige. Ebbe var en högt ansedd själländsk storman, troligen den äldste av Sunesönerna. Dottern Benedicta kom att bli drottning av Sverige genom gifte med Sverker den yngre. som var uppfostrad i Danmark. Innan hon dog i ung ålder hann hon med att föda Sverker en dotter som skulle komma att gifta sig med en Mecklenburgsk hertig, något som skulle få till följd att Albrekt av Mecklenburg längre fram kunde ställa krav på den svenska kronan.
Bandet mellan Sverker och hans svärfar Ebbe var dock även efter Benedictas död fortsatt starkt och han hade ett stort stöd från Ebbe och Hvide-ätten, troligen redan vid Älgarås år 1205. Men Erik Knutsson gav inte upp efter förlusten vid Lena utan började rusta för revansch. Ebbe Sunesen och bröderna ställde sig fortsatt bakom Sverker, och då det började dra ihop sig på hösten år 1207 hade man rustat en här för att komma till undsättning.
"Man trängde fram i Västergötland, och vid Lena kom det till en hård kamp (den 31 Jan. 1208), där det slutade med nederlag för Sverker, och bland de fallna var Ebbe Sunesen och hans bror Laurens (Lars)".
Av Ebbes söner blev Johannes marsk (död 1232, hade det första kända danska vapnet i sitt sigill), sonen Peder ärvde Knardrup och stred mot Erik Plogpenning och en av de fyra döttrarna äktade den tyske greven Engelbert som får beröm i balladen om Lenaslaget.
Ebbe och brodern Lars jordfästes i Sorö klosterkyrka.
Lars Suneson Hvide. Död 1208-01-31 vid slaget om Lena, Kungslena, Västergötland, Sverige.
(Laurens) var liksom sina sex bröder en betydande storman och följde sin broder Ebbe till Sverige och Lena år 1208 där han stupade.
Han och brodern fördes hem till Danmark och lades till den sista vilan sida vid sida i Sorö kloster. Lars tros inte ha efterlämnat några barn.
Andreas Sunesen Hvide Ärkebiskop f.ca 1160 d.1228 och blev efter omfattande studier kungens kansler under åren ca 1190-1202. Under hans ledning byggdes en ny administration upp.
Andreas verkade som ärkebiskop i Lund åren 1201-22 och år 1206 var han i Estland för att se till att landet kristnades och hamnade under Lunds ärkesäte innan tyskarna hann fram. År 1219 deltog han i Valdemars slag vid Lyndanis där enligt sägnen Dannebrogen, den danska flaggan, skall ha kommit ner från himlen.
Jacob Sunesen Hvide f.1170 i Knardrup, Ølstykke, Sjælland, Danmark. d.1246 i Møn, Danmark. "Herr Jacob af Møen" var Danmarks mäktigaste man, kung Valdemar Sejr undantagen, fram till att Erik Plogpennings strid med kyrkan och Hvide-ätten. Under kung Valdemars tid stod han fram som Danmarks mäktigaste och förnämste storman.
Han anses ha följt med sina bröder på "Sverigetåget" till Lena år 1208, under ledning av Ebbe, men undslapp med livet i behåll. Han deltog också på kung Valdemars olika krigståg och lär ha varit kungens hövitsman över de erövrade landområdena vid Elbe.
I sin sköld förde han tre tvärbalkar, något som finns hos flera andra av Skjalm Hvides efterkommande. Jakob överlevde såväl sina bröder som söner, och dog samma år som hustrun Estrid år 1246.
Margareta Sunesdotter Hvide. Det fanns även åtminstone en syster bland alla bröderna, Margareta, som skall ha varit gift med en Herluf.
Från Margareta skall ärkebiskoparna i Lund Jakob Erlandsen (som fick sitt Åhus bränt) och Jens Grand stamma, samt biskopen i Roskile Peder Bang som bannlyste kung Kristoffer och stängde alla skånska kyrkor efter att kungen låtit fängsla hans släkting, ärkebiskop Erlandsen. Jens Grand stödde Erik Klippings mördare som flytt till Halland, och lät dem i hemlighet få befästa borgen Hunehals.
Torbjörn Sunesen Hvide (Torbern) levde fram till år 1198 och spelade dessförinnan en framträdande roll under Venderkrigen och var kungens hövitsman på Söborg dör Köpenhamn ligger idag. Torbjörn följde brodern biskop Peder till Brandenburg år 1198 där han stupade. Torbjörn blev begravd i Sorö klosterkyrka.
Peder Sunesen Hvide. Biskop f.1161 d.1214 efterträdde år 1191 Absalon på Roskilde biskopsstol och år 1201 övertog han brodern Andreas kanslerämbete. Han anförde ett misslyckat fälttåg mot Brandenburg år 1198. Brodern Torbjörn stupade och Peder blev tillfångatagen men lyckades att muta vakterna så att han kunde rymma året därpå.
Peder deltog i Valdemar Sejrs krig år 1203 mot tyska Lauenburg där han starkt bidrog till att borgen intogs. Han sägs av danska källor ha varit med sina bröder Ebbe och Lars och sett dessa falla i slaget vid Lena år 1208.
Jens Sunesen Hvide (Johannes) levde fram till år 1202 och tros ha varit marsk, men mer känd för en pilgrimsresa till det heliga landet som han fick pengar till genom att år 1199 ta lån hos Hvide-ättens omhuldrade Sorö kloster med sin gård Alsted som säkerhet. Lånet var på 200 Mark silver, med tillägget att om inte Jens kom hem igen skulle klostret behålla detta betydande gods. Så skedde också; Jens dog vid den heliga graven år 1202. Från Jerusalem underrättade man kung Valdemar Sejr att det på platsen för Jens död skall ha skett ett järtecken, men den framspirande helgonkulten avtog ganska snart. | |
|
G e n v ä g a r
