Född på Strömsör, Norrböle 10. Båda föräldrarna döda 1699. Han och systern Carolina Margareta f.1790 togs hand av sin kusin Carl Fredrik Furtenback.f.1766 hade utnämnts till häradshövding i Västerbotten efter sin farbroders pensionering. Efter utnämningen köpte han mark på Sörböle och uppförde där en herrgård som han kallade Karlgård.1808 skrevs Carl Olof Furtenback som16-åring in vid universitetet i Uppsala.'Studierna varade dock bara ett år. 17 år gammal återvände han till hemorten för att ta hand om sitt, efter dåtida lokala mått, stora hemman. Bondelivet verkar dock inte ha lockat ynglingen särskilt mycket, istället blev lappmarkshandel, fisk, fågel, ren och pälsaffärer det som Carl Olof i huvudsak sysslade med.
1815 gifte sig Carl Olof med den då 20-åriga Brita Catarina Lundberg från Piteå. Något ökat intresse för lantbruk utvecklade inte Carl Olof, i stället vändes hans håg mot gruvbrytning. Kanske var det under sina handelsresor i lappmarken som han kom i kontakt med gruvbrytningen i Nasafjäll.Carl Olof Furtenbach satsade ett betydandei engagemang och en hel del pengar i Nasafjällsprojektet.I likhet med tidigare försök att få till stånd en lönsam gruvbrytning i detta område misslyckades också detta projekt. Trots förlusten av ett avsevärt kapital i Nasafjäll kastade sig Carl Olof oförväget in i nästa gruvprojekt. I Näsberget intill Byskeälven och inte så långt från Myrheden startades ett brytningsföretag för järnmalmsutvinning. När företaget så småningom tvingades i likvidation innehade han också den största ägarandelen.Spekulationerna i Näsberget tärde hårt på ekonomin och det blev nödvändigt att sälja herrgården Strömsör. Redaren, skeppsbyggaren och som det heter i gamla handlingar "kofferdi-capitain" (kapten vid handelsflottan) Nicanor Sandström köpte 1837 herrgårdens byggnader och med dessa också marken om 37/64-dels mantal som ingått i hemmanen Norrböle 10 och Norrböle 6.
Enligt nedtecknade sägner och muntligtradition skulle följande händelser då ha utspelats:
Ekonomiskt pressad, men med obruten optimism, satsade Carl Olof sina krafter och krympande tillgångar i Moröns silvergruva. Några brytvärda koncentrationer av silvermalm kunde tyvärr aldrig påvisas. Företagets slutgiltiga öde beseglades under 1830-talets sista år. Då havererade och sjönk vid Understens fyr en skuta från Skellefteå med destination Stockholm. Det ska då enligt berättelserna hävdats att det i lasten fanns 37 tunnor med högvärdig silvermalm från Moröns silvergruva, till ett värde av 36.000 riksdaler silvermynt.
En sådan värdefull fyndighet skulle utan tvekan ha kunnat rädda såväl projektet Moröns silvergruva som Carl Olofs ekonomi. Tyvärr håller inte någon av dessa uppgifter måttet vid en närmare granskning. Hur dessa rykten har uppstått är svårt att säga, men det är ju en fantasieggande historia som säkert bättrats på under tiden. Det finns inga skriftliga belägg för att Carl Olof skulle ha gjort några som helst ekonomiska investeringar i Moröns silvergruva. Det är däremot mycket väldokumenterat hur ägarförhållandet vid Moröns silvergruva förhöll sig från 1835-44.
Landskamrer Erik Lindemark, f.1777 d.1844, erhöll i juli 1835 av bergmästaren en mutsedel för silverbrytning i Moröberget.Lindemark var en betydande person i Skellefteås näringsliv: huvudägare av Ytterstfors finbladiga såg senare också glasbruket, ägare av flera hemman och andelar i kvarnar. Lindemark ägde 1835 13/24-delar av gruvan och Per Leonard Janse, f.1807, övriga 11/24-delar. Från 1838 och fram till sin död 1844 var dock Erik Lindemark ensam ägare till gruvan.
Carl Olof Furtenback hjälpte Lindemark med bland annat malmprover när denne1834 sökte inmutning på området. Det är högst troligt att Furtenback var Lindemarks medhjälpare även under de följande åren på 1830-talet. Inte heller kan det uteslutas att Furtenback kan ha arrenderat gruvan någon tid. Någon fraktskuta som havererat i närheten av Understens fyr vid den aktuella tiden finns inte noterat i några officiella register eller dokument. Den uppgivna mängden är för övrigt betydligt större än den totala mängd som utbröts vid Morögruvan. Värdet på silvermalmen är rimligen också en ren en fantasiprodukt, inte minst med tanke på att det varken förr eller senare utvanns någonmalm som kan betecknas som brytvärd.
Den fortsatta historien brukar återges på följande sätt:
Efter den malmlastade skutans förlisning var konkursen för Carl Olof Furtenback oundviklig. Vid denna konkurs skulle han ha fått frånträda större delen av sina ännu kvarvarande tillgångar och egendomar. Ett viktigt undantag skulle ha varit att Carl Olofs del av fäbodarna i Fällbäcken inte kunde tagas i mät för att det var en faddersgåva.
Något undantag för "faddergåvor" finns inte nu och fanns inte heller i lagstiftningen vid denna tid. Ännu intressantare är kanske det faktum att Carl Olof Furtenback aldrig gjorde konkurs. Vad man kan konstatera är att sedan han 1837 tvingats sälja herrgården Strömsör med tillhörande 37/64-dels mantaljord flyttade han med sin familj till en byggnad på sitt hemman Norrböle 8 om ett halvt mantal (32/64-dels mantal). Den alltmer prekära ekonomiska situationen tvingade Carl Olof att omkring 1840 sälja också hemmanet Norrböle 8. Köpare blev vännen landskamrer Erik Lindemark. Efter försäljningen fick familjen Furtenback bo kvar i mangårdsbyggnaden till Norrböle 8. Carl Olof Furtenback avled den 17 februaril 1844 endast 51 år gammal. Det ligger nära till hands att fundera över om den sociala utförsbacke som han upplevt, från att tillhöra en av socknens rikaste och mest respekteradet familjer till att vara nära nog helt utblottad på något sätt påskyndade hans död. | |
G e n v ä g a r
