Fale Hin Gamle Bure (1115-)
1115-- (man)
f: ca 1100-1125
Byrestad
Fåle Bure hin gamle (Fale Hin Gamle Bure)
Han var Landsdomare i Medelpad och ska ha varit en myndig man i Hälsingland, dom slogs för Hälsingland vilket land kung Erik den Helige med hjälp av Hans och Guttorm samt Östande år 1156 lade under Sveriges krona. som följd därav skulle Fale blivit satt till landsdomare i Medelpad. Han skall också varit Hälsingarnas anförare under bemälte konung då han intog Finland där (Hälsingfors) dåvarande Helsinge by förmenas fått namn av hans folk.
Slutligen sägs han, sedan kungen blivit dödad vid Uppsala, av danska Prins Magnus Henriksson, ha uppsatt och anfört upplänningarna mot denne prins, som då blev slagen den 16 maj 1161. Fale Bure d.ä. blev själv dödligt sårad vid den bro vid Uppsala, som kom att få hans namn.(Men uti hvilken Slagning Fale sjelf blev nergjord, vid den efter honom nämnde Fale bro, ej långt från Uppsala)
.
Historik
Nåntuna Ängar ligger i Danmarks församling utanför Uppsala. Legenden har givit ett svar som upprepas i gamla krönikor.
När danskarna den 18 maj år 1160 hade dödat Erik den helige utanför den gamla heliga Trefaldighets kyrka vid nuvarande domkyrkan i Uppsala, samlades svenskarna senare till motattack. Slaget stod vid Gammeläng på slätten mellan nuvarande motorvägen och Sävjaån vid Falebro. Danskarna besegrades i grund och av krigsbytet byggde svenskarna den ståtliga kyrka som gavs namnet Danmark. (Fåle- (Fåle-)bron nära Uppsala sades hafva blifvit uppkallad efter anföraren, vare sig därför att han där stupat eller af någon annan orsak. Såsom källor anföras "gamla krönikor", ur hvilka antikvarien Johan Bureus gjort dessa utdrag)
Fale Hin Gamle Bure levde i konung Erik den helige tid (Sankt Erik, egentligen hette han Erik Jedvardsson) svensk kung, Sveriges nationalhelgon, far till Knut Eriksson.
Erik var född c:a 1120, son till en rik uppländsk storman Jedvard, vars farfar torde ha kristnats genom den engelska mälardalsmissionen kring 1050 och kanske bekostat bygget av domkyrkan i Gamla Uppsala. Ätten kan ha härstammat från Erik Segersälls släktträd.
Erik var 167 cm lång, och gifte sig med dottern till en dansk kungaättling. Erik den helige var ovanlig kung såtillvida att han vägrade ta emot skatter av folket. Han var varm anhängare av den kristna tron och hans rättrådighet omvittnas av flera källor. Han tog inga hänsyn till börd, rikedom eller fattigdom - han hjälpte alla lika och följde sin kristna tro i allt han företog sig.
1141 tog han kunganamn, enligt helgonlegenden. 1150 erkändes han av svearna som kung och 1156 tordes han ha erkänts också av götarna.
Ca 1157 skall han ha företagit en härfärd, korståg, med svärdmission till Finland, till vars apostel han satte biskopen i Gamla Uppsala: S:t Henrik.
Fale Hin Gamle Bure som ska ha bott på Byrestad (Birsta) i Sköns socken i Medelpad. Han ska också ha varit hälsingarnas anförare under samme kung då denne intog Finland, där Hälsingfors och Helsinge by menas ha fått namn efter hans folk.
I själva tidens anda låg en böjelse till korståg, en håg att vinna ära i striden för den kristna religionen; och då Erik även av fadren ärvt denna håg, beslöt han att uttåga såsom en Kristi kämpe och riddare till Finland, vars hedniska innebyggare ofta överfallit och oroat Svenskarna. Biskop Henrik uppmanade honom i synnerhet till detta tåg och beredde sig att själv medfölja, för att förkunna kristendomen för dess djärva och hårdsinnade fiender.
Den Svenska flottan avseglade från Kungshamn 1156 och landade vid Åbo. Konung Erik hade på förhand underrättat Finnarna om sin ankomst och förelagt dem såsom villkor för freden, att de skulle underkasta sig hans välde och antaga Kristi lära. Men Finnarna hade församlat en mäktig krigshär, för att försvara sitt vilda land och sina hedniska seder.
Striden blev blodig. Manfallet var stort på båda sidor. Slutligen behöll dock den Svenska krigshären överhand, och de Finnar, som icke stupade, måste begiva sig på flykten. Då konung Erik blickade över valplatsen, utgjöt han,
"fördenskull att så många själar hava här gått den osaliga evigheten, de där kunnat frälsas, om de annammat kristen tro."
Ryktet om konungens mildhet och människokärlek utbredde sig i landet och lockade slutligen även hans fiender till honom, så att efter segren landet gav sig under hans lydnad och folket lät döpa sig.
Erik fick ett våldsamt slut. Han blev på Kristi Himmelfärdsdag, den 18 maj 1160, anfallen på domberget utanför Heliga Trefaldighets kyrka i nuvarande Uppsala av den danske tronkrävaren Magnus Henriksson, (Magnus Henriksson , tidigast omnämnd 1148, död 1161, dansk furste och kung av Sverige 1160-61.) som dök upp med hela sin armé. Han överraskades mitt i mässan och blev ihjälslagen och halshuggen utanför kyrkan.
Erik begravdes nära altaret i Gamla Uppsala domkyrka under "Vita stenen"; mirakel påstods ske vid graven, en undergörande källa rann upp på den plats, där han mördades. Röster höjdes för att helgonförklara honom och på 1170 -talet knäsattes han av sin son kung Erik som Sveriges nationalhelgon.
Hans ben flyttades i slutet av 1200-talet till ett skrin i nya Uppsala domkyrka. Ett kranium och 23 skelettdelar finns där och dessa har undersökts noggrant. I skrinet finns också kung Eriks begravningskrona av förgylld koppar, f. ö. den äldsta bevarade kungakronan.
Erikslegenden upptecknades först långt efter hans död, och Erikskulten blev fullt utbildad först vid 1200-talets slut. I folkminnet var han den store lagstiftaren (S:t Erik konungs lag). Erik blev aldrig helgonförklarad av påven.
Sankt Erik var sannerligen ingen särskilt helig man, Påven kallade honom en rumlare som omkommit i dryckenskap. Han drev en national kyrkopolitik i Emund Gamles anda, syftande till svenska kyrkans frigörelse från Rom. | |
|
G e n v ä g a r
