CHRISTER Svinhuvfud af Qvalstad (1607-1660)
1607-01-12--1660-08-23 (kvinna)
STRÄNGNÄS LANDSFÖRSAMLING - UNUNGE SOCKEN
UNUNGE KYRKA
REGEMENTSKVARTERMÄSTARE
++++++
TREDAGARSSLAGET VID WARSZAWA 1656 - SLAGET VID GENEVADSBRO 1657 - BJELKEFEJDEN 1658 - TRONDHEIM 1658
++++++++++++++++++++
CHRISTER Svinhufvud af Qvalstad f. 1607-01-12, änkling 1653, d. 1660-08-23 (Berga) Ununge sn (ingick i Närdinghundra härad) Norrtälje kommun, Stockholms län (AB) Uppland, 53 år, och begraven 1660-09-08, jämte två av sina döttrar, i Ununge kyrka, Ununge sn.
Till (Rosendal) Strängnäs landsförsamling och
(Berga) Ununge sn, som han fick genom sitt andra gifte med Anna Ikorn.
Adliga ätten Svinhufvud af Qvalstad Nr 145
BOSATT
(Rosendal) Strängnäs landsförsamling
(Berga) Ununge sn
ARBETE
FÄNRIK - 1628
Upplands regemente år 1628.
LÖJTNANT - 1632
Upplands regemente år 1632.
REGEMENTSKVARTERMÄSTARE - 1633
(kapten) år 1633.
++++++
REGEMENTSKVARTERMÄSTARE
Regementskvartermästare var i den svenska armén den befattningshavare som i en krigsorganiserad regementsstab ansvarade för regementets underhållstjänst.
++++++
KAPTEN - 1634
Vid Lilliesparres värvade regemente år 1634.
FÅNGEN - SPANIEN
Var därefter tre veckor fången i Spanien.
KOMPANI - 1635
Uppsatte år 1635 ett kompani under överste Hagendorpt, vilket upplöstes 1636-04-17.
KAPTEN - 1637
Upplands regemente år 1637
MAJOR - 1642
Södermanlands regemente år 1642.
ÖVERSTELÖJTNANT - 1647
Södermanlands regemente år 1647.
ÖVERSTE - 1656
Södermanlands regemente 1656-04-00.
KOMMENDANT - 1658
i Trondheim 1658-05-21.
++++++
TREDAGARSSLAGET WARSZAWA - 1656
Han bevistade tredagarsslaget vid Warschau i juli 1656. (Se tredagarsslaget vid Warszawa)
+++
GENEVADS BRO - 1657
Han bevistade drabbningen med danskarna vid Genevads bro i Halland 1657-08-13 (Se Genevads Bro)
+++
BJELKEFEJDEN - TRONDHEIM - 1658
Försvarade Trondhjem i det längsta, men måste slutligen, efter tio veckors häftig belägring, år 1658 uppgiva staden och draga därifrån genom Jämtland, där han följande året uti militärmål förde överbefälet. (Se Bjelkefejden)
++++++
GIFTE (1)
CHRISTER Svinhufvud af Qvalstad f. 1607-01-12, änkling 1653, d. 1660-08-23 (Berga) Ununge sn, gifter sig med JOHANNA ELISABETH von Schomburg från Tyskland, f.. d. 1653. Dotter till översten till häst, Hans Olofsson von Schomburg och Anna Magdalena von Bewen.
BARN GIFTE (1)
1) Axel d. ogift år 1656 i Thorn. Var fänrik vid Södermanlands regemente år 1647 och år 1648 samt löjtnant vid Södermanlands regemente år 1656.
2) Erik d. ogift år 1658. Var fänrik vid Södermanlands regemente 1656-08-01 och 1657.
3) Björn d. 1707. Kapten. Se adelsvapen.com Tab. 6.
4) Christer f. 1641 d. 1695. Levde utan tjänst. Se adelsvapen.com Tab. 7.
5) Carl. Kapten. Se adelsvapen.com Tab. 8.
6) Magdalena d. 1718. Gift 1664 med överstelöjtnanten Erik Jakobsson Giös f. 1628, d. 1693.
7) Christina f. 1639 d. 1686, Gift 1660 med majoren Aron Gustaf Mörner [Min Ana]
8) Anna Margareta d. 1708 i slutet av året eller 1709 före 11/2. Gift med överstelöjtnanten Daniel Morgenstierna, nr 339, f. 1633 d. 1701.
9) Agneta f. 1651, d. 1679-04-25 i Stockholm efter barnsäng och begraven 1679-08-17 i Klara kyrka i Stockholm. Gift 1677 med provinsialmedikus doktor Olaus Bromelius, f. 1639-05-24 i Örebro, d. 1705-02-05, fader till arkiatern Magnus Bromell, adlad von Bromell.
GIFTE (2)
CHRISTER Svinhufvud af Qvalstad f. 1607-01-12, änkling 1653, d. 1660-08-23 gifter med sin svägerskas kusin Anna Ikorn, till (Berga) Ununge sn, änka 1660, dotter av fänriken Erik Alfsson Ikorn, och Ingeborg Tott af Skedebo.
BARN - KONSTIGT!!!
Två döttrar, begravda 1661-09-08 i Ununge kyrka på samma gång som fadern.
-Anna Maria, fick; tvilling 1660-01-25, d. 1697-08-29 och begraven 1698-01-02 i Ununge kyrka. Gift 1676-10-20 på Berga med generalmajoren Otto von Rosen, till Schönangern och Berga, i hans 1:a gifte, från vilken hon 1690-04-12 fick boskillnad, död 1715-04-14 i Ober Lausitz, farfader till Fredrik Johan von Rosen, natural. von Rosen, m. fl.
-En dotter, dödfödd tvilling 1660-01-25.
+++++++++++++++++++++
STRÄNGNÄS LANDSFÖRSAMLING - SÖDERMANLAND
Strängnäs landsförsamling var en församling i Strängnäs stift och i Strängnäs kommun i Södermanlands län. Församlingen uppgick 1 januari 1966 i Strängnäs domkyrkoförsamling.
Strängnäs landsförsamling har medeltida ursprung. Den 1 januari 1950 överfördes fastlandsdelen (Eldsunds-, Ulvhälls- och Malmbyområdena) till Strängnäs stadsförsamling. Den resterande delen av församlingen låg på Tosterön.
ROSENDAL - STRÄNGNÄS LANDSFÖRSAMLING
...
+++
UNUNGE SOCKEN - UPPLAND
Ununge socken i Uppland ingick i Närdinghundra härad, ingår sedan 1971 i Norrtälje kommun och motsvarar från 2016 Ununge distrikt.
Tätorten Skebobruk med Skebo herrgård samt sockenkyrkan Ununge kyrka ligger i socknen. Ununge socken ligger nordväst om Norrtälje med sjön Närdingen i öster och kring Skeboån. Socknen är en svagt kuperad skogsbygd med odlingsmark vid sjön och vattendragen. Sockenområdet genomkorsas av riksväg 76.
NAMNET
Namnet skrevs 1287 Hunungahæred. Efterleden är härad, 'bygd'. Förleden är inbyggarbeteckningen honungar som innehåller hun, 'klumpliknande berg eller höjd' syftande på de många kullarna vid kyrkan.
+++
BERGA - UNUNGE SOCKEN
Berga ligger sydost om kyrkan, 1 mantal frälsesäteri. Det är en gammal gård som under medeltiden tillhört Forstena- och senare Bagge-slägten. Berga hemföll till kronan, i följd af förräderi, under Konung Johan III:s tid. Berga donerades av honom till hans oäkta son Jul.
Gyllenhjelm år 1577 med en mängd hemman inom och utom socknen. Berga bortbyttes sedermera av samma konung till Erik Tönnesson Tott år 1588, innehades på 1600-talet av släkterna Lockwin, Ekorn, von Rosen, ännu år 1722. Berga kom därpå under Schebo bruk och tillhörde från år 1737 Willsdorf. Från år 1772 Svedenhjelm genom gifte, Engelcrantz genom köp, likaledes Cederfelt, Langenberg, från år 1795 Arfvedsson, ännu år 1849 jemte 1 3/4 mantal rå och rör.
+++
UNUNGE KYRKA
Ununge kyrka ligger på en ås vid den gamla vägen mellan Edsbro och Edebo. Ununge socken nämndes första gången år 1287, då deras kyrkoherde hette Asker.
Skebo bruk (tidigare Skeboholm) tillhörde under medeltiden Edebo socken och ägdes från år 1460 av ärkebiskopen i Uppsala. Skebobruk tillhör från och med 1600-talet Ununge.
Ununge kyrka består av ett rektangulärt långhus med tre stjärnvälvda travéer där koret utgör den östligaste. En sakristia finns vid korets nordsida och vapenhus vid långhusets sydsida. Kyrkan har fogstrukna fasader, branta sadeltak och rundbågiga fönsteröppningar. Kyrkobyggnadens äldsta delar är långhusets två östra travéer som har daterats till 1300-talets senare del eller 1400-talets början. En målad planka från ett innertak härrör dock från folkungatiden. Något senare uppfördes sakristian, vars västra mur idag finns kvar. Under slutet av medeltiden förlängdes långhuset med den västra travéen och kyrkan höjdes. Det platta dekorerade innertaket av trä ersattes med tre stora stjärnvalv av tegel och ett vapenhus byggdes till i söder. Åren 1828 till 1831 byggdes sakristian om och utvidgades. 1897 genomgick kyrkan, främst interiören, en större restaurering efter ritningar av Bror Almquist. Då tillkom bland annat kalkmålningar med en prägel av medeltiden. Denna interiör är i stort sett bevarad idag.
Kyrkobyggnaden är av uppländsk typ och helt tillkommen på medeltiden så när som på taket och en mindre del av sakristian. Den är byggd av vald och kluven gråsten och har troligen från början varit putsad. Troligen omkring år 1500 befanns kyrkan för trång, så man rev västra väggen, ökade ut kyrkorummet åt väster med en tredjedel och byggde vapenhuset. Då försågs också både östra och västra väggarna samt vapenhusets gavel med nya rösten av tegel, ornamenterade med kors och andra blinderingar samt så kallad strömskrift, som framträtt i kontrastfärg mot det röda teglet.
Det är många fakta som pekar på att det var under 1200-talet som kyrkan uppfördes. Det platta trätaket och den målade dekorationens rytmiska flätmönster ter sig naturligast i denna tid. Dit hör också triumfkrucifixet, dopfunten, rökelsealtaret och Sanctusklockan. Triumfkrucifixet är från omkring år 1270 och anger den ungefärliga tiden för när den äldsta kyrkan fullbordade. Av medeltida träskulpturer återstår nu endast en, det stora triumfkrucifixet på korets norra vägg. Kristusbilden är en av de finaste som bevarats i vårt land och återger en uppfattning av den Korsfäste som i konsten förekom endast under en ganska kort period vid 1200-talets mitt och strax därefter. Krucifixet har sin närmaste motsvarighet i Danmark.
Efter medeltidens slut infördes så småningom bruket av bänkar, som till en början, frånsett herrskapsbänkarna, tycks ha varit ganska primitiva. Först år 1767 fick kyrkan en enhetlig bänkinredning med slutna bänkar, som några årtionden senare målades gråvita med ljusblå marmorering. Den nuvarande predikstolen anskaffades under 1600-talets senare del och utfördes troligen av en snickare från Hälsingland, Olov Persson i Kämsta, och renoverades år 1769 av mäster Dahlström i Norrtälje när predikstolen flyttades från södra till norra sidan. Nya öppna bänkar utfördes i ett slags blandstil mellan gotik och jugend och hela inredningen gavs en enhetlig färghållning, där mörkt olivgrönt dominerade men med inslag av rödbrunt. 1897 års interiör är i stort sett ännu bevarad efter den senaste renoveringen år 1966 då bland annat ny färgsättning på bänkar och paneler utfördes. Av ljuskronorna är den i kyrkans mitt äldst, ett Skultunaarbete, skänkt i testamente efter Johan Mårtensson Drake år 1678. Av de övriga malmkronorna är en från 1600-talet, en från 1700-talet och en mindre i sakristian skänkt år 1947. Av kristallkronorna är en skänkt år 1826 av inspektoren Mårten Wallin och två av C J Michaelsson på Skebo år 1839.
Klockstapeln har en ålderdomlig form och har tidigare varit öppen. Själva stapeln kan ha uppförts redan omkring år 1600. I stapeln hänger två klockor. Lillklockan är gjuten i Stockholm år 1819 av Gerhard Horner och storklockan år 1924.
Den medeltida storklockan som rämnade år 1921 blev några år senare upphängd i en liten stapel på kyrkogårdens nya del. Klockan är märklig genom sin utförliga inskrift i minuskler som meddelar att den är "gjuten år 1521 till ära för S Kristoffer och S Katherina, kyrkans skyddspatroner, då herr Matthias var kyrkoherde. Gjutare av klockan var Nikolaus och Johan Bosson, klockan vägde 8 skeppund.
Orgel och orgelläktare kom till 1842-43. Orgelfasaden var ritad av den kände arkitekten C G Blom Carlsson och var urspungligen vit. Även predikstolen blev delvis vitmålad och kyrkorummet i sin helhet hade under en stor del av 1800-talet en ljus ton av gråvitt och ljusblått.
Restaureringen år 1897 blev en av de märkligaste i sitt slag, en parallell till de nationalromantiska och samtidigt stilriktiga restaureringarna av Uppsala domkyrka och Gripsholms slott. Att Ununge kyrka kom att få en så avvikande och i viss mån teatralisk interiör beror till stor del på den som bekostade restaureringen, nämligen brukspatron Knut Michaelson på Skebo. Altarkorset och den slutna bänkinredningen togs bort. Den nya altarprydnaden fick formen av en ram i barockstil omkring en oljemålning, som utfördes av landskapsmålaren professor Alfred Bergström. Det en kopia efter en färgreproduktion av "Kristi gravläggning", en vid denna tid mycket beundrad målning av Antonio Ciseri i Madonna del Sasso vid Locarno i Schweiz.
Vid grävningar i koret, bland annat i Kragstagraven har man funnit en vackert vapenornerad metallkista för Filip Ulfsson/Bonde, död 1658. Kistan målades om och ställdes upp på en nygjord katafalk i senrenässansstil som prydnad i koret vid södra fönstret. På locket lades den dödes värja med krsflor. Den bondeska kistan utgjorde korprydnad till 1952 då den åter nedsattes i Kragstagraven.
Kyrkans valv och korvägg försågs med medeltidsmålningar av dekorationsmålaren Emil Nordström och hans medhjälpare, bland vilka man lätt kan urskilja den sedermera kände kyrkodekoratören och restauratorn C Wilhelm Petterson (Gotlandspelle).
Den medeltida dopfunten kastades ut på 1780-talet och ersattes med ett dopställ av trä, en fyrsidig plint med bronshandtag i rokokostil som underlag för den förnämliga dopskålen i silver från år 1786.
I kyrkan fanns på 1700-talet åtta murade gravar, av vilka den nämnda Kragstagraven fungerat längst. Av de begravningsvapen som en gång funnits återstår nu blott det ståtliga huvudbanéret för Axel Kyle, död 1697, med små anvapensköldar som en gång burits i hans begravningsprocession.
Inskriftsplåten till Filip Bondes huvudbanér är bevarad och försågs 1897 med en ny vapensköld. Två värjor från 1600-talets mitt, som hört till dessa begravningsvapen är bevarade, den mest sällsynta skadades tyvärr vid ett inbrott i kyrkan.
Brudkronan som är av förgylld mässig skänktes år 1793 av fru Lisa Langenberg på Berga. Mindre vanliga kyrkoinventarier är de två praktfulla kristallkaraffer som skänkts från Skebo år 1839.
Altarkorset av södränkt ek med framsida av silver har fem rubiner symboliserade Kristi fem sår. Det är utfört 1968 av snickaren Arne Lundell och guldsmeden Olle Porath efter en idé av kyrkoherde Gunnar Norberg. (svenska.kyrkan.se)
++++++
FÄNRIK
...
LÖJTNANT
...
KAPTEN
...
MAJOR
...
ÖVERSTELÖJTNANT
...
ÖVERSTE
...
++++++
++++++
TIDSPERIODER
Äldre vasatiden 1521-1611
Stormaktstiden 1611-1721
ÄLDRE VASATIDEN 1521-1611
Gustav Vasa och hans söner Erik XIV, Johan III och Karl IX samt Johan III:s son Sigismund var svenska regenter. Perioden inleds med att Gustav Vasa väljs tills svensk riksföreståndare 1521, och befrielsekriget bryter ut. Den avslutas med att dennes son Karl IX avlider år 1611, och efterträds av sin son Gustav II Adolf. Perioden präglas av reformationen i Sverige, flera krig och uppror, och centralisering av statsmakten genom reduktioner.
STORMAKTSTIDEN 1611-1721
Perioden inleds 1611 med att Gustav II Adolf bestiger den svenska tronen. Efter det Stora nordiska krigets slut, genom freden i Nystad år 1721, avslutas den svenska stormaktsepoken formellt.
Det var under stormaktstiden som Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän, Gotland, Härjedalen och Jämtland blev en del av Sverige. Stormaktstiden innebar inte endast en territoriell expansion, utan även en långvarig period av ekonomisk expansion. Från år 1600 till år 1700 nästan fördubblades levnadsstandarden mätt i BNP per capita. Stormaktstiden följdes av en längre period med krympande ekonomi. Det dröjde till 1870-talet innan Sverige uppnådde samma BNP per capita som år 1700. Den svenska stormaktsställningen var alltid skör. Sveriges underliggande resursbas i fråga om befolkning och näringsliv var begränsad och genom att erövra områden från flera omgivande länder skaffade sig Sverige många fiender. När Ryssland moderniserades under Peter den store avslutades Sveriges period som stormakt. Efter att Karl XII stupat 1718 delades krigskassan ut och den stora armén upplöstes, därefter följde en kort men intensiv kamp om makten i Sverige mellan olika fraktioner och strax efter detta slöts freder i rask takt med de olika fiendenationerna. Under stormaktstiden var Sverige tidvis i behov av finansiellt och militärt stöd av andra europeiska länder. Under det trettioåriga kriget erhöll Sverige betydande subsidier från Frankrike, som var intresserat av att se den dominerande tyska furstesläkten Habsburg försvagad. Vidare ville handelsnationerna Nederländerna och England inte att något enskilt land skulle dominera Östersjön och bistod därför Sverige då landet var i underläge mot Danmark. Exempelvis bistod Nederländerna år 1643 Carl Gustav Wrangels flotta i slaget vid Femern och år 1700 landsatte en engelsk-holländsk flotta 4 000 man ur den svenska armén i Humlebæk på danska Själland. Å andra sidan verkade Sverige bli alltför dominerande år 1659 i samband med Karl X:s belägring av Köpenhamn, vilket ledde till att en nederländsk flotta kom till stadens undsättning.
REGENTER
Karl IX Riksföreståndare 1599-1604, Kung 1604-1611
Gustav II Adolf 1611-1632
Kristina 1632-1654
Karl X Gustav 1654-1660 Pfalziska ätten
Karl XI 1660-1697
SVENSKA KRIG
1600-1629 Andra polska kriget
1609-1610 De la Gardieska fälttågen
1610-1617 Ingermanländska krigen
1611-1613 Kalmarkriget
1630-1648 Trettioåriga kriget
1643-1648 Torstenssons krig
1653-1654 Första bremiska kriget
1655-1661 Nordiska krigen
-Karl X Gustavs polska krig
(Tredagarsslaget vid Warszawa)
-Karl X Gustavs ryska krig
-Karl X Gustavs första danska krig (Slaget vid Genevads Bro)
-Karl X Gustavs andra danska krig (Bjelkefejden)
++++++
FÖRDJUPNING - ORDFÖRKLARINGAR
TREDAGARSSLAGET WARSZAWA 1656 Under Karl X Gustavs polska krig. Tredagarsslaget vid Warszawa, var ett fältslag som utkämpades utanför den polska huvudstaden Warszawa mellan 18 och 20 juli 1656. Det var det största slaget som utkämpades i kriget, och stod mellan en allierad svensk-brandenburgsk armé under befäl av kung Karl X Gustav respektive kurfurste Fredrik Vilhelm I, och en polsk-litauisk armé under befäl av kung Johan II Kasimir.
Efter tre dagars strider stod de två allierade som segrare och Warszawa intogs några dagar senare. Trots den allierade segern gick det allt sämre för de svenska invasionstrupperna i Polen. Somliga ser slaget som början på Preussens militärhistoria.
BAKGRUND
På sommaren 1656 stod den svenska armén i Polen och det började se allt sämre ut på den diplomatiska fronten. Österrike hotade att skicka in trupper mot Sverige, Nederländerna och Danmark hade skickat en flotta till Danzig, ryssarna anföll svenska Livland och polackerna började åter vända sig mot svenskarna. När den polska armén började belägra Warszawa den 19 maj, staden föll i polackernas händer vid stormningen den 21 juni, såg Karl X Gustav sin möjlighet att snabbt avsluta kriget. Den 17 juli förenades de svenska och brandenburgska trupperna vid Novodvor, norr om Warszawa.
Den allierade ledningen trodde att den polska armén kunde bestå av så många som 200 000 man, men den utgjordes i verkligheten av omkring 36 000-40 000 man. De högre siffrorna hänför sig till den stora trossen och alla civila som följde med i fält.
SVENSK-BRANDENBURGSKA ARMÉN
Den allierade svensk-brandenburgska armén, under befäl av kung Karl X Gustav respektive kurfurste Fredrik Vilhelm I, bestod av totalt 18 000 soldater. Av dessa kom 9 500 från Sverige och 8 500 från Brandenburg. I den kombinerade armén var 12 500 ryttare (7 500 från Sverige och 5 000 från Brandenburg), uppdelade i 62 skvadroner, och 5 500 fotsoldater (2 000 från Sverige och 3 500 från Brandenburg), uppdelade i 12 brigader. Armén hade ett 60-tal artilleripjäser i olika kaliber, under befäl av överste Gustaf Oxenstierna.
Centern bestod av 12 brigader fotsoldater under befäl av den brandenburgske generalfältmarskalken Otto Christoph von Sparr. Den högra kavalleriflygeln på 34 skvadroner leddes av Karl X Gustav, med sin bror hertig Adolf Johan som ställföreträdare. Den vänstra kavalleriflygeln på 28 skvadroner leddes av Fredrik Vilhelm I, med fältmarskalk Carl Gustaf Wrangel som ställföreträdare.
POLSK-LITAUISKA ARMÉN
De polsk-litauiska trupperna, under befäl av kung Johan II Kasimir, omfattade mellan 24 och 25 000 soldater. Av dessa var 950 bevingade hursarer, 2 000 tatarryttare och ett mera lösligt uppsatt adelsuppbåd bestående av mellan 10 och 13 000 ryttare, sammanlagt omkring 40 000 man, varav endast omkring 4 500 var fotsoldater.
UPPMARSCHEN MOT WARSZAWA 18 JULI
Omkring klockan fyra på eftermiddagen fredagen den 18 juli började den allierade armén marschera mot Warszawa längs floden Wisła. Området liknade en smal korridor, som bara var 800 meter bred, mellan floden och den ekskog, som växte på arméns vänstra sida. Förtruppen, som bestod av 600 ryttare under generalmajor Clas Totts befäl, träffade på polskt rytteri, som flydde söderut efter en kort strid. Karl X Gustav skickade förstärkningar och red i spetsen med Wrangel, pfalzgreve Filip av Sulzbach och greve Georg Fredrik av Waldeck. Ännu en polsk styrka bestående av rytteri påträffades, men även denna flydde söderut. Svenska ryttare följde efter, men tvingades vända när de kom allt för nära de polska befästningarna. Under tiden började delar av huvudarmén komma fram mot de polska befästningarna. Befästningarna var som en lång kedja i slutet av korridoren mellan floden och skogen. Bakom kedjan stod polska trupper uppställda, vilka den allierade armén sakta närmade sig. Man ställde upp fotfolket i två linjer på 700 meters avstånd. Under tiden började det bli allt mörkare och svenskarna drog sig tillbaka. Vid tiotiden på kvällen slutade alla strider för dagen.
De brandenburgska trupperna satte upp sitt läger längs Wisłastranden, medan svenskarna slog läger högre upp nära skogen. Under natten hade också polska trupper från Warszawasidan gått över bron som förstärkning. Vid midnatt höll den allierade ledningen krigsråd, och många av officerarna tvivlade på att slaget skulle lyckas. Siffrorna om den polska härens numerär var som sagt mycket stora och den första dagens strider hade inte gått så bra som man hade hoppats på. Det var många som tyckte att man skulle avsluta och retirera. Karl X Gustav ville dock inte veta någonting av detta.
POLSK-TATARERNAS KAVALLERICHOCK 19 JULI
I gryningen nästa dag gjorde Karl X Gustav ihop med Fredrik Vilhelm I, Wrangel och Sparr en rekognoscering. Karl X Gustav kom till insikt att de kunde överrumpla de polsk-litauiska trupperna genom att utföra en kringgående rörelse från öster. De allierade behövde egentligen mera utrymme, men korridoren förhindrade detta. De ställde istället upp nordöst om de polska befästningarna, mellan byarna Białołêka och Bródno. Därifrån kunde de anfalla polackerna från sidan. När dimman lättade började de allierade soldaterna sakta röra sig framåt. Vid niotiden mötte brandenburgskt infanteri litauiska förband. Samtidigt gick 2 000 beridna tatarer till anfall mot svenskarnas rygg. De slogs tillbaka av den hårda och disciplinerade eldgivningen från de allierade dragonerna och infanteriet, och Waldecks kanoner sprängde djupa hål i de polska ryttarleden. 2 000 svenska ryttare under generalmajor Henrik Horn jagade bort tartarerna. Efter att striderna hade lugnat ner sig lite vid tolvtiden beordrade Karl X Gustav trupperna, som var kvar vid floden, upp till dem. Armén ställde upp på 2 500 meters bredd. Framför dem började polskt rytteri samla sig.
Första anfallet kom vid fyratiden från cirka 900 polska husarer under befäl av Aleksander Hilary Połubiński, uppdelade i tre grupper om 300 ryttare vardera, på ett avstånd av 500 meter, med de sista 80 i sporrsträck. Vissa svenska förband vek undan, men husarerna möttes av kraftig musköt- och kartescheld från de allierade. Husarerna red rakt in i den allierade elden och tvingades vända. Ytterligare några anfall följde, men inget av dem var lyckosamma. Husarerna tvingades till oordnad reträtt, och omkring en sjättedel av husarerna hade stupat.
Under striderna som följde var Karl X Gustav i spetsen för kurfurstens livregemente till fot, men råkade senare bli åtskild från sina följeslagare utom sin livknekt Bengt Trafvenfelt. De blir anfallna av 7 tartarryttare; kungen sköt ner två ryttare och högg ner en tredje, medan Trafvenfelt sköt ner två ryttare och bistod kungen med att jaga iväg de två återstående tartarerna. Kungen ska därefter ha dragits in i striden mot de polska husarerna, och var nära att mista livet då en polsk husar vid namn Jakub Kowalski träffade kungen i bröstet nära halsen med sin lans. Kungens harnesk skyddade honom från att genomborras av spetsen och Trafvenfelt kunde snabbt skjuta ner Kowalski.
På eftermiddagen drog sig polackerna tillbaka, då anfallen gav föga resultat. När mörkret föll beslöt ledningen för den allierade armén att man skulle dra sig tillbaka. Det var denna afton betydligt lugnare bland officerarna vid det allierade lägret vid Bródno. Stefan Czarniecki återvände med sina trupper till den polska sidan av floden vid åttatiden. Johan Kasimir och hans rådgivare ansåg att striden var hopplös, och beslutade sig för att evakuera de resterande polsk-litauiska trupperna till Warszawasidan av Wisłafloden.
POLSK-LITAUISK RETRÄTT 29 JULI
När dimman åter lättat från fälten följande morgon ställde de två härarna upp igen. De allierade positionerade sig på en tre kilometer lång linje mot polackerna, som ställde upp sig på en fem kilometer lång linje. Vid Pragaskogen invid Warszawas förstad Praga hade de under natten byggt några enkla jordbefästningar.
Det första anfallet kom från de allierades sida. Man skulle gå till attack mot de nybyggda befästningarna vid Pragaskogen och medan en styrka, under befäl av Wrangel, Jakob Kasimir De la Gardie, Sparr och Waldeck, marscherade bort mot Pragaskogen började resten av armén gå fram emot de övriga polackerna. De förstnämnda styrkorna möttes av polsk artillerield från befästningarna och besvarade elden med 12-pundiga kanoner. Artillerielden tog hårt på de polska befästningarna som till stora delar förstördes. Vid niotiden stormade de polackerna, som flydde efter en kort strid. När befästningarna var intagna gick huvudarmén till anfall mot sandkullarna där polackerna befann sig. Genom ett missförstånd gick stora delar av armén till attack. Det var egentligen enbart ett rytteriregemente och en del fotfolk som hade beordrats att anfalla, men de övriga förbanden missuppfattade det hela och gick till anfall. Under det stora trycket från de allierade vek sig polackerna efter korta strider. När de allierade kom upp på sandkullarna så såg de att den polska hären var mycket hårt drabbad av gårdagens strider. Johan II Kasimir hade redan sett slaget som förlorat och skickade de dyrbaraste kanonerna och trossen över floden. Även delar av armén beordrades att ta sig över floden.
Det utbröt stor oordning i den till hälften retirerande polska armén. Många förband flydde från slagfältet. De allierade satte då in huvudstöten mot de polska förbanden. I anfallet fick de allierade befälhavarna inte någon kontroll över styrkorna som pressades framåt mot floden. Istället för att omringa armén fortsatte de framåt och bildade flyktvägar på sidorna. När de till slut fick ordning på trupperna var det för sent för att hinna i kapp de flyende polska ryttarna. När stora dammoln revs upp vid polackernas flykt trodde Karl X Gustav att polackerna var på väg till motattack och gav order om att avbryta framryckningen. När det senare visade sig att de istället var på väg bort fortsatte förföljelsen. Delar av det polska infanteriet stod ordnat mellan sandkullarna och floden. När de allierade besköt dem med artilleri gav de upp. De allierade befälhavarna blev oense om vad de skulle göra med dem. Fredrik Vilhelm I ville att man skulle gå till attack mot dem, men Adolf Johan ville avsluta eldgivningen mot dem. De polska infanteriförbanden fick ett andrum när svenskarna inte kunde besluta sig för vad de skulle göra och kunde fly från slagfältet.
Wisłabron utsattes för hårt tryck på grund av att alla polska trupper ville använda den för att söka skydd i Warszawa, och till slut brast bron, varpå polska infanteriförband inledde reparationerna och barrikaderade bron med vagnar, medan polska dragoner höll svenskarna på avstånd. Brons östra fäste skyddades av en skans som svenskarna stormade. Soldaterna i skansen höggs ner eller togs tillfånga. Samtidigt som stormningen genomfördes hade polackerna hunnit laga bron och Johan II Kasimir red över. De allierade regementena under Sparr avvaktade med att gå över när de såg polska förband stridsberedda på den andra sidan bron. Innan de allierade ryttarna hann anfalla tände polackerna på bron och lämnade delar av sin armé på samma sida som de allierade. De återstående försökte desperat ta sig över floden genom att simma över den eller genom att nyttja trasiga vagnar och andra flytetyg. Vid middagstid slutade striderna.
FÖRLUSTER
Från 700 till 1 300 allierade soldater stupade eller sårades efter slaget.
På den polsk-litauiska sidan stupade eller sårades mellan 2 000 och 4 000 soldater. Ett antal hade drunknat i träskmarkerna och i floden under flykten från de allierade trupperna.
Den allierade armén erövrade den polska trossen, som de fick dela på, inklusive 50 polska kanoner.
EFTER SLAGET
Polackerna genomförde en utbrytning ur staden natten mellan 20 och 21 juli. De hade lämnat Warszawa i sin flykt utan att ha tagit med sig vare sig förråd eller kanoner. Allierade trupper marscherade in i staden den 24 juli och stannade vid Warszawa ända till slutet av juli. Trots segern blev slaget början till slutet för framgångarna i Karl X Gustavs polska krig.
Allt mörknade därefter för svenskarna, såväl militärt som diplomatiskt. Man fick trots det en acceptabel fred i Oliwa 1660 utan några större skillnader.
KRIGSBYTE FRÅN SLAGET - LIVRUSTKAMMAREN
Spetsig hjälm, troligen persisk. Ryttarhjälm, stormhuva. Jakthorn från 1620.
Officersbardisan, Holland, 1620-tal. Vladislav IV:s barnrustning. Sigillstamp för drottning Cecilia Renata av Polen. Rundsköld, Italien, 1500-talets andra hälft.
KRIGSBYTE FRÅN SLAGET SKOKLOSTERS SLOTT
Sabel med klinga av stål av kilij-typ.
SLAGET VID GENEVADSBRO - 1657
Slaget vid Genevadsbro var en del av Karl X Gustavs första danska krig. Slaget varade i sex timmar, och utföll till nackdel för den dansk-skånska hären. Genevadsån flyter genom Halmstads och Laholms kommuner. Svenskarnas ställning söder om Eldsberga ligger i Halmstads kommun, medan danskarnas ställning vid Genevad ligger i Laholms kommun. Slaget
ägde rum den 31 augusti 1657. Resulterade i en svensk seger.
INLEDNING TILL SLAGET
Efter den danska krigsförklaringen den 5 juni 1657 bröt en svensk styrka in i Skåne under befäl av riksdrotsen Per Brahe d.y. och slogs mot en dansk styrka under riksrådet Axel Urup i slaget vid Ängelholm den 5 augusti. Efter det drog sig svenska armén, som var mindre än den danska, tillbaka via Laholm till Halmstad och danskarna som följde efter började belägra Laholms slott den 20 augusti.
Brahe begärde förstärkning norrifrån och fältmarskalken Robert Douglas samt generalmajor Harald Stake marscherade till undsättning med truppstyrkor från Vänersborg respektive Göteborg. De var framme i Halmstad 30 augusti, och svenska hären uppgick nu till ca 8000 man. Brahe vände därefter söderut för att undsätta Laholms slott, och den 31 augusti, vid Eldsberga norr om Genevadsån mellan Halmstad och Laholm, upptäcktes den danska hären i slagordning söder om ån. Axel Urup hade fått reda på den svenska framryckningen och ville våga ett slag.
SLAGETS FÖRLOPP
Båda arméerna var uppställda på två mycket långa linjer, parallellt med varandra utefter höjderna på respektive sida av Genevadsån. Den svenska högra flygeln leddes av general Gustaf Banér, centern av general Erik Stenbock och vänsterflygeln av generallöjtnant Henrik Horn.
Vid fyratiden på eftermiddagen började striderna med att ca 500 danska soldater under Ulrik Frederik Gyldenløve försökte ta sig över bron. Svenskarna lyckades hejda anfallet tillräckligt länge för att hinna sätta eld på bron och därigenom stoppa anfallet. Därefter utkämpades en ca 6 timmar lång artilleri- och muskötduell, och den nordliga vinden drev den tjocka krutröken i ansiktet på danskarna. Vid tiotiden på kvällen, när mörkret skulle omöjliggöra vidare strid, kunde svenskt infanteri ta sig över ån och med pikar och värjor kasta tillbaka det danska artilleriet från den höjd de stod på.
Danskarna retirerade därefter i kvällningen söderut mot Laholm och vidare mot Helsingborg.
KONSEKVENSER AV SLAGET
De svenska förlusterna uppgick till ett 20-tal döda och drygt 100 sårade. Danskarna hade ca 60 döda och 50 sårade. Efter att den danska hären upphävt belägringen av Lahoms slott och gått över Hallandsåsen mot Helsingborg, så följde svenskarna efter söderut till Laholm som åter var i svensk hand den 1 september. Danskarna väntade nu ett svenskt infall i Skåne men Axel Urup och Ulrik Christian Gyldenlöwe var osäkra på vad som borde göras. Slutligen samlades den danska hären vid Östra Karup nära Båstad.
I svenska armén drog sig Per Brahe d.y. tillbaka och lämnade ledningen till Gustaf Otto Stenbock enligt kunglig order. Robert Douglas trupper avgick till Preussen, och Erik Stenbock med en styrka till Västergötland för att medverka i försvaret mot anfall från Bohuslän. Armén under Gustaf Otto Stenbock drog sig därefter via Markaryd ner mot Skåne.
BJELKEFEJDEN 1658-1660
Bjelkefejden var de krigshändelser som inträffade i västra Sverige och Norge under Karl X Gustavs andra danska krig från hösten 1658 till våren 1660, namngett efter den norske överbefälhavaren generallöjtnant Jørgen Bjelke.
Freden i Roskilde den 26 februari 1658, hade för svensk del bland annat inneburit erövring av de norska områdena Bohuslän, och Trondheims län. Då Karl X Gustav startade det andra danska kriget genom landstigning vid Korsör den 7 augusti 1658, var hans avsikt att helt krossa Danmark-Norge. På norsk sida var målsättningen att försvara sig mot ytterligare svenska attacker, och om möjligt ta tillbaka förlorade områden.
STRIDERNA I VÄSTSVERIGE OCH SÖDRA NORGE
Efter att ha fyllt på sina förråd gick den svenske generalen Harald Stake den 13 september 1658 över norska gränsen och mot Halden. Uppgifterna om storleken på truppstyrkan varierar, fördelade på åtta kompanier ryttare, tre kompanier dragoner och tre kompanier fotsoldater var det ca 1600 man. När truppstyrkan slog läger vid en prästgård fick man information om att Halden var försvarslöst, vilket inte stämde. Då svenskarna senare anföll Halden, hade försvaret förstärkts med fyra kanoner och dragoner från Fredrikstad, samt två kanoner tillhörande en av köpmännen i staden, Peder Olsen Nordman. Eftersom svenskarna saknade kanoner tvingades de retirera, men stannade i grannskapet till oktober, då de jagades tillbaka över gränsen av norska trupper. De norska trupperna följde därefter med in i Sverige och det blev strid vid Vättelanda bro, Skee. Eftersom det norska infanteriet inte kunde stoppas där, var Stake tvungen att retirera till Tanums socken. I slutet av januari 1659 gick Harald Stake med drygt 4000 man och 14 kanoner, över det frusna Svinesund och var den 2 februari återigen utanför Halden. Svenskarna besköt staden och fästningen, samt försökte tränga fram från väster vid en bro över Tistedalsälven, men blev kastade tillbaka av norrmännen. Försvaret leddes av Jørgen Bjelke, samt kommendanten på Fredrikstens fästning, överste Tønne Huitfeldt. Då Stake inte hade tillräckligt med kanoner för att erövra fästningen, samt för lite folk för att hålla den befästa staden, drog svenskarna sig tillbaka till Dalsland den 7 februari och blev kvar där in i juli.
Finns en karta över slagfältet vid Halden med fästningen Creetzensten, senare kallad Fredriksten, under fältmarskalk Lars Kaggs attack vintern 1660. (Se Wikipedia - Bjelkefejden)
I oktober gick en norsk här under befäl av generalmajor Georg Reichwein in i Bohuslän, och snart erövrades Uddevalla. I en sammanstötning vid Valbo-Ryr den 14 december orsakades norrmännen förluster, och de norska trupperna drog sig därefter tillbaka mot Norge.
FÄLTMARSKALK LARS KAGG
Då Karl X Gustav hade utnämnt general Harald Stake till guvernör över Bohuslän, ersattes Stake i fält av fältmarskalk Lars Kagg. Kagg var i slutet av december framme vid sin operationsbas Vänersborg, med order från kungen att erövra Halden. Den 1 januari 1660 ryckte svenska trupper under Kaggs ledning in i Norge, och började snart belägra Halden. Man lyckades erövra flera av stadens utanverk. Den 6 februari stod ett slag vid Borge kirke nära Fredrikstad, då norska trupper under Jörgen Bielke försökte undsätta Halden, och anfölls av svenskarna. Slaget slutade oavgjort, men den svenska rörelsefriheten hade därefter minskat. Den 13 februari 1660, Karl X Gustavs dödsdag, gjorde svenskarna en ny attack mot Halden utan att lyckas. Då vädret slog om till tö, beslutade Kagg att dra hären tillbaka till Sverige innan vägarna blev oframkomliga. Sedan man kommit fram till Skee den 23 februari och slagit läger där, avslutades fientligheterna mot Norge.
STRIDERNA VID TRONDHEIM 1658
Efter det att Sverige hade erövrat Trondheims stad och län vid freden i Roskilde i mars 1658, insattes en svensk garnison med 120 ryttare och 600 man infanteri under befäl av guvernören, friherre Claes Stiernsköld. Förutom det faktum att den svenska erövringen delade Norge i två hälfter, så retade svenskarna upp invånarna i Trondheim genom att tvångsvärva 1800 norrmän till svenska armén i Livland, samt att lägga tull på införandet av fisk till staden. Det sistnämnda var ett dråpslag mot norrmännens ekonomi, då fisk utgjorde större delen av födan.
Då Sverige på nytt startat krig, landsatte en dansk flotta soldater den 28 september, som den 4 oktober hade omringat staden. I hamnen fanns det svenska skeppet Gotland, som också anfölls av danskarna. I Gudbrandsdalen samlades en norsk bondestyrka på 1000 man, och tillsammans med två kompanier fotfolk och ett kompani ryttare föll alla in i Trondheims län. Då norska trupper hade besatt alla högre platser runt staden, och norska bönder hade kontroll över alla bergspass mot Sverige, var den svenska styrkan effektivt avskuren och ingen förstärkning kunde komma igenom.
Generalmajor Reichwein sändes från Kristiania för att samordna attacken mot svenskarna och beskjutningen av staden ökade, men drabbade ofta de norska borgarna. Efterhand blev läget hopplöst för svenskarna, och den 11 december 1658 kapitulerade besättningen och fick fritt avtåg till Sverige. Danskarna sköt salut med nio skott och 2500 man skyldrade gevär, när svenskarna marscherade ut från Trondheim
++++++
LIVSHISTORIA
GIFTE (1)
GIFTE (2) (Efter 1654)
...
DÖD 1660
Christer Svinhufvud af Qvalstad
++++++
KÄLLOR
adelsvapen.com - Svinhufvud - Tab 5
Bok: Beskrivfning öfver Stockholms län av Wilhelm Tham 1850 - runeberg.org - Berga s 256
svenska.kyrkan
Wikipedia - Ununge kyrka
Wikipedia - Genevads bro - 2020
Wikipedia - Bjelkefejden - 2020 | |
|
G e n v ä g a r
