Christian Filion (1610-)
1610-- (man)
Sturska glasblåsare - tidiga utposter Lindqvist, Barbro
En höstdag för 250 år sedan färdades den tyske legationsprästen Antonius Haber ut från Stockholm i ett - enligt svensk lag - olovligt ärende. Vid sin återkomst antecknade han i sin dopbok: ”1738 Sept 7 baptizatus est in fabrica Speculorum, miliari suesico ab urbe dissita, Christianus, Joannis Filion et Marie conjugum filius legitimus, levante ex Sacro fonte Christiano Filion, didi Joannis Filion fratre; ambo erant fabricatores.”
Anteckningen är intressant med hänsyn både till platsen för dopet - en katolsk förrättning utanför Stockholm var under 1700-talet något ytterst sällsynt - och till faddern vid dopet.
Den fabrik där Haber förrättade dopet var med säkerhet Björknäs glasbruk på Värmdön öster om Nacka, en mil från Stockholms centrum. Glasbruket var nyanlagt och utgjorde ett av frihetstidens många försök att göra Sverige oberoende av import från utlandet. Yrkeskunnigt folk för driften hade man emellertid måst hämta utomlands ifrån och den första uppsättningen glasblåsare vid Björknäs var alla tyskar, däribland de båda bröderna Filion från Mainz. Dopbarnets fadder Christian Filion hade kommit till Sverige 1737. Under 40 år framåt var hån en initiativrik, om ock inte otadlig, tillskyndare av glastillverkning på olika håll i Skandinavien och han lockade skickliga utländska glasarbetare att invandra dit.
Från mitten av 1700-talet tillkom flera glasbruk i Sverige. Eftersom de behövde mycket bränsle anlades de i skogrika, ofta avlägsna trakter. De införskaffade specialarbetarna kom främst från Hessen och Böhmen, den tidens centrum för glaskonsten. De fick stor betydelse för glastillverkningen och för upplärandet av en inhemsk arbetarstam. Många av dem var katoliker. De utländska katolska glasblåsarna och deras familjer blev katolska kyrkans första utposter på den svenska landsbygden efter reformationens genomförande.
Andakt i skogen Christian Filion var en företagsam man. När han fick veta att lagmannen Olof Malmerfelt i Umeå planerade att anlägga ett glasbruk ställde han sin sakkunskap till förfogande och blev sänd till kontinenten för att skaffa arbetare. Resan blev dramatisk. Filion och några av honom kontrakterade glasblåsare fängslades i Böhmen och de österrikiska myndigheterna förbjöd genom stränga dekret landets fackarbetare att utvandra. Åtta böhmare - fyra gesäller och fyra lärlingar - anlände emellertid slutligen i Filions sällskap till Umeå den 12 mars 1751. Resan hade kostat 15 000 daler kopparmynt, en enorm summa som lagmannen aldrig fick någon redovisning för. Inte nog härmed: samarbetet mellan bruksägaren och hans utländska arbetare blev på ömse sidor en enda lång kedja av besvikelser.
Filion misskötte ledningen av Malmerfelts hytta - Ströms glasbruk - och avskedades redan efter några månader. De böhmiska glasblåsarna klagade över att ugnarna inte, som utlovats, var färdigbyggda vid deras ankomst och att material fattades. Det dröjde innan glastillverkningen kunde komma igång. För att klara sitt uppehälle under väntetiden var arbetarna tvugna att skuldsätta sig hos Malmerfelt. Han däremot beskyllde dem för lättja och slarv. Rådhusrätten i Umeå fick mycket att göra: processerna mellan Malmerfelt och hans utländska arbetare var många. Bl a anklagade han dem i 30 åtalspunkter för att ha förövat varjehanda oordentligheter medan han ett år var borta och bevistade riksdagen i Stockholm.
Rättegångsprotokollet vittnar om att mötet med landet i norr inneburit något av en kulturchock för centraleuropeerna. Att de var hetlevrade och ibland råkat i slagsmål erkände de utan omsvep. Däremot förstod de inte varför det ogillades att de anordnat spel och dans - de hade ju därvid bara haft oskyldig ro och nöje - och de sade sig vara okunniga om att det var förbjudet att sälja egenhändigt tillverkat brännvin. Malmerfelt menade att slösaktigt leverne var orsaken till att arbetarna ej fick lönen att räcka till och kritiserade dem för att de köpt så onödiga varor som socker, pärlgryn, muskot och bordsknivar. Glasblåsarna genmälde att de som främmande på orten ej utan svårighet kunde av allmogen tillhandla vad de behövde och att de nödgades att betala allting dyrt.
Sju av glasblåsarna var katoliker. När Malmerfelt påtalade att två av dem titt och ofta, allmogen till förargelse, utgått på jakt om söndagen, förklarade dessa att det i Tyskland var brukligt och tillåtet att jaga på söndagen. De framhöll att de alltid begett sig hem innan gudstjänsten började och tillade att ”de äfwenwäl uti skogen haft sin anlagt; i anseende hwartill de förmodade att de härutinnan sig ej otilbörligen förhållit, hällst som de, hwilka ej äro det Swenska Språket mägtiga och af den Catholska religionen, ej heller kunnat om Söndagarna i Stads- eller Sockenkyrckan sig infinna till Gudstjänstens bewistande”.
Vi måste leva som hedningar
På sommaren 1752 led Ströms glasbruk brist på ved och glasblåsarna måste gå arbetslösa. De hade nu fått nog och anlitade en skrivare att sätta upp ett brev på svenska, ställt till Sveriges stormäktigste och allernådigste konung. I skrivelsen bad de kungen hjälpa dem att få lämna glasbruket och komma till ett bättre. De påpekade vilka uppoffringar de gjort för att bege sig till Umeå och att deras förlitande på erhållna stora löften om ersättning slagit fel. I ytterligare ett avseende kände de sig svikna: ”Prästen försäkrades oss om, nu är han intet kommen, utan måste wi lefwa såsom hedningar.”
Malmerfelt, en ansedd ämbetsman, var inte glad över att det i Stockholm utspreds rykten om att hans glasbruk hade svårigheter och att han ej höll givna löften. Han gick i svaromål och medgav därvid att han måst lova de utländska arbetarna en katolsk präst. Men Kungl Maj:t hade inte besvarat hans ansökan om att en katolsk präst skulle få resa till Umeå och Malmerfelt hade inte tyckt att det funnits anledning att påminna om ansökningen. De katolska arbetarna förde nämligen ett så liderligt leverne med fylleri, slagsmål, sabbatsbrott m.m. - betonade Malmerfelt - att en katolsk präst, om en sådan kommit till glasbruket, ”ej annat uträtta kunnat än, enligt Catholiske Kyrko Stadgarne, försättja dem uti Kyrkones band på ett års tid att gjöra bättring eller penitence, under hwilken tid de icke fådt äta kjött eller hwad af kreatur kommit är, då arbetet ej torde kunnat fortsättjas, i brist af tillräckeliga krafter”.
Glasblåsarna blev ej svaret skyldiga: Om det nu var så att Herr Lagmannen ansåg att deras levnadssätt varit oordentligt, borde enligt deras mening en katolsk präst då bäst ha behövts för att genom behörig undervisning och förmanande söka avhålla dem därifrån. Därför anhöll de allerödmjukast att antingen genast få en katolsk präst eller bli entledigade ifrån Herr Lagmannens tjänst.
Innan tvisterna mellan lagman Malmerfelt och hans arbetare ännu var bilagda, tog glasblåsarna saken i egna händer. Fyra av dem - de övriga låg sjuka i frossa - begav sig i december 1752 iväg från Ströms glasbruk, just när glasblåsningen på nytt skulle börja. Rymmarna påträffades i konkurrentglasbruket på Sandö nära Härnösand, vars ägare skyndade sig att erlägga tre av glasblåsarnas skulder till Malmerfelt så att dessa lösgjordes ur hans tjänst och kunde anställas vid Sandö. Bakom rymningen och anställandet låg sannolikt Christian Filion, som inträtt som delägare i Sandö glasbruk och åtagit sig att skaffa arbetare dit. När glasblåsarna av Malmerfelt åtalades för rymningen, bestred de att Filion lockat dem bort och angav som enda orsak ”olust över trätor och brist på arbete samt ordhållighet”. De påpekade på nytt att Malmerfelt inte skaffat dem en katolsk präst till orten och framhöll att de nu ägde frihet att resa och göra sin gudstjänst, något Herr Lagmannen så ofta lovat dem men inte tillåtit. Deras rättegångsombud ansåg att Malmerfelt aldrig haft för avsikt att fullgöra sitt löfte att skaffa en katolsk präst till Umeå, ”det kan lätt bevisas av regeringsformen, Kongl. Maj:ts försäkring och religionsstadgarna, som sådant icke tillåta”.
Malmerfelt var upprörd och skrev: ”The utrikes arbetarne äro i högsta grad oroliga och sielfswåldiga af sig sielfva. När the nu blivit låckade med högre lön blifwa the upstudsiga samt rymma bort utan orlof och avskied. Så warde the alleles obrukelige”.
Även om det är troligt att glasblåsarna under sina tvister med Malmerfelt drog fram det svikna löftet om en katolsk präst som förevändning för att genast få lämna det olönsamma Ströms glasbruk, pekar mycket på att de verkligen var angelägna om att mottaga kommunionen och ha kontakt med en katolsk präst. T ex tillsåg de från Umeå förrymda glasblåsarna att de i sina kontrakt med Sandö glasbruk fick inskrivet att de lämnades ”frihet att till gudstänstens bewistande resa på Stockholm när werkets gång och tillfälle det tillåter”. Reste de om vintern skulle de få 50 daler i respengar, under sommaren frakt fram och åter. Den fjärde rymligen - en sjuttonårig lärling - återfördes till Umeå och uppgav att han ”ej vistats länge uti Sandö, utan rest till Stockholm at therhos Catholska prästen begå Herrens nattvard”.
Att glasblåsarna besökte det kejserliga katolska kapellet i Stockholm framgår av en bevarad förteckning som den tyske legationsprästen upprättade över dem som gick till bikt påsken 1754. I förteckningen återfinns namnen på fem av de vid de båda norrländska glasbruken anställda böhmiska arbetarna, liksom ”Christianus Filion uxoratus.”
Hopp om omvändelse Hyttmästaren Casper Wagner hade när han avreste till Umeå lämnat hustru och barn kvar i Böhmen. På våren 1755 instämdes han vid Umeå tingslags häradsrätt för det han avlat barn med ogifta kvinnspersonen Catharina Biur och lovat henne äktenskap. Wagner nekade först till äktenskapslöftet. Mitt under rättegången anlände emellertid mycket lägligt ett meddelande från Böhmen om att Wagners hustru avlidit två år tidigare och då anhöll både Wagner och Catharina Biur om att få ingå äktenskap med varandra. Häradsrätten, som dömde båda att böta för otidigt sängelag, tillsade dem att anmäla sig hos vordiga prästerskapet.
Nu råkade prosten Fluur i Umeå i bryderi. Han skrev till domkapitlet i Härnösand och frågade om Wagner, som var katolik, skulle få tillåtas äkta Catharina Biur. Consistoriet anmodade Fluur och hans komminister att avråda Catharina Biur från det tilltänkta äktenskapet och framhålla att hon, om äktenskapet tilläts, ”lätteligen kan råka uti samvetstvång och varda föranledd till en villfarande religion”. Catharina Biur gav lugnande besked: Hon ansåg sig inte behöva frukta att bli förledd av Wagner. Denne hade, berättade hon, ”aldrig sökt att bibringa henne sina religions satser utan i stället till någon dehl begynt aflägga de ibland Catholiquerna brukelige widskepelser samt lämnar henne alltid frihet att läsa Bibelen och andra gudeliga böcker, hwilket ock han, som ej sielf kan läsa i bok, wid tillfälle afhört”.
Sedan Wagner försäkrat att han ämnade stanna i Sverige och eftersom ”i anledning af Wagners utlåtelse hopp synes wara, det skahl han kunna förmås att omvända sig till wår rena lära” fann consistoriet den 11 december 1756 skäligt tillåta äktenskapet, ”låtande nu Consistorium bref derom till Prosten Fluur afgå, hwarjemte han samt dess Comministri anmodas att med all foglighet och lämpa flitigt underrätta Wagner uti wår rena Evangeliska lära”.
De lutherska prästerna fick nog ingen konvertit. Ströms glasbruk hade lagts ner redan 1755 och Wagner avflyttade - väl denna gång med hustru och barn - till Björknäs. Han dog i lungsot på ett glasbruk utanför Västervik.
Respengar till Stockholm
De av Filion värvade böhmiska glasblåsarna blev kvar i Sverige och flyttade från bruk till bruk som glasarbetarnas sed var. Några av dem dröjde sig kvar i Norrland och arbetade en tid vid Sophiendals glasbruk vid Los i nordvästra Hälsingland.
Där var de inte de första katolikerna. I Los bröts kobolt och för att utvinna färg ur malmen hade anlagts ett blåfärgningsverk. En tysk expert, Johannes Paulus Heuer, anställdes för att leda arbetet vid verket och lära upp inhemska arbetare. Gruvägaren, assessor Henric Kalmeter, bekostade Heuers och hans familjs resa upp från kontinenten och lovade dem religionsfrihet. I det på tyska avfattade anställningskontraktet - ingånget 1743 - intogs nämligen en paragraf av följande innehåll: ”Eftersom Heuer och hans familj bekänner sig till den romersk-katolska religionen, skall ingen annan lära påtvingas dem utan de kan obehindratförrätta sin andakt i stillhet och en eller två gånger om året för kommunionens och biktens skull resa till Stockholm, dock underförutsättning att arbetet inte hindras och Heuer skyndsamt åter beger sig tillbaka till verket.”
Hur länge Heuer stannade i Los är obekant. Likaså om han någonsin kunde utnyttja tillåtelsen att lämna det avlägset belägna gruvsamhället - som vid denna tid saknade vägförbindelser - för gudstjänstbesök i Stockholm.
Vid glasbruken anställdes vanligen en brukspräst för arbetarnas andliga vård. De av arbetarna som var katoliker - och många sådana kom nu till Sverige, ofta med stora familjer - var sämre ställda. De enda katolska präster som fanns i landet, legationsprästerna i Stockholm, var förbjudna att besöka landsorten. Bruksägarna var emellertid måna om att få behålla sina kunniga arbetare och några visade samma generositet som Kalmeter. I Kosta glasbruks räkenskapsböcker finns sålunda redovisat att tyska katolska glasarbetare med hustrur ”bekommit resepenningar åt Stockholm at begå sina salighets medel”. Kännedom om denna förmån bör ha spritt sig till glasblåsare på andra orter och det kan därför antagas att penningbidrag för gudstjänstbesök utbetalats vid flera glasbruk.
Men hur ofta kunde glasarbetarna bege sig till Stockholm? Redan från det närmast belägna glasbruket, Björknäs, måste avståndet till de katolska kapellen i huvudstaden ha tett sig oöverstigligt stort. Längst bort låg Långviks glasbruk vid Piteå och några glasbruk i Finland, alla med katolska anställda.
Utanför Umeå tillkom ett nytt glasbruk. Vår vän dopfaddern Christian Filion dök nämligen åter upp. Med bidrag från kommerskollegium startade han 1773 i Strömbäck vid Umeå tillverkning av spegelglas enligt en ny metod. Gustaf III lovordade framvisade prover men försöket gick likväl efter få år om styr och Filion försvann till Norge. Driften vid Strömbäck fortsatte dock och på nytt kom glasblåsare ”300 Mihlar bortifrån” till Umeå.
Om den skicklige glassliparen Ferdinand Opitz från Böhmen, som verkade mer än 30 år i Strömbäck, angavs vid hans död 1826 i kyrkoboken att han tillhört romersk-katolska läran. Liknande noteringar om att någon var ”catholique” - med varierande stavning - gjordes i församlingsböcker och husförhörslängder i brukssamhällen runt om i landet från 1740 och hundra år framåt. De visar att många invandrare höll fast vid sin religiösa hemvist trots svårigheten att praktisera sin tro. Kanske var det för att påminna sig och andra om vilken kyrka han tillhörde som en katolsk arbetare vid ett glasbruk utanför Sundsvall gav sina söner namnen Dominicus, Ignatius och Constantius!
Ett fint vitsord i den lutherska begravningsboken fick hyttmästaren Carl Houbbert från Reichenberg, som 1837 slutade sitt liv som direktör vid Reijmyre glasbruk: ”Fastän han var katolik kan om honom sägas att han var en rättfärdig israelit. ”
Trogen till slutet Även om rörligheten bland glasarbetare var stor, stannade i allmänhet de invandrade glasblåsarna kvar i Sverige. Glasblåsaryrket gick i arv från far till son, familjerna höll samman och ingiften dem emellan förekom ofta.
I de av de katolska prästerna i Stockholm under 1700- och 1800-talen förda förteckningarna över dop, vigslar och begravningar letar man emellertid så gott som förgäves efter namn tillhöriga de mångförgrenade katolska glasblåsarfamiljerna: Gleissner, Grundel, Henckel, Kargus m fl. Endast några få dop finns antecknade, sannolikt förrättade i samband med någon kortvarig stockholmsanställning. Orsaken är lättförklarlig. Vid födslar och dödsfall hade katolikerna inget val utan måste vända sig till den lutherske prästen på den ort de bodde. Många av invandrarna - som Umeåarbetarna - kom till Sverige i tjugoårsåldern och gifte sig med svenskor. Deras, och ”andra generationens”, önskan att bege sig till Stockholm för att motta sakramenten torde ha avtagit med åren.
Så snart de katolska prästerna i Sverige genom toleransediktet 1781 fått tillåtelse att uppsöka katoliker i landsorten försökte de skapa bättre kontakter med dessa.
Karmelitpatern Effertz reste 1782 till Göteborg. Där fanns ett glasbruk med böhmiska glasblåsare. I sin visitationsberättelse pläderade Effertz för att en katolsk präst skulle placeras i Göteborg och han framhöll då särskilt att de katolska arbetarna vid glasbruken i avsaknad av en katolsk präst i stor omfattning konverterade till den svenska kyrkan. Propagandakongregationen i Rom hade emellertid ont om pengar. Frågan tycktes till slut äntligen kunna ordnas genom att fyra lutherska glasfabrikanter i Göteborg sommaren 1804 erbjöd sig att avlöna en katolsk präst. Senare samma år eldhärjades Göteborg, glasbruket flyttades till annan ort och fabrikanterna ansåg sig inte längre bundna av sitt löfte. Göteborgarna - och inte minst de katolska glasblåsarna vid bruken inåt landet - fick vänta ännu många år på en katolsk präst. Först 1862 bildades-en kateLsk församling i Göteborg.
Provikarien Moretti gjorde 1796 en resa till Finland, möjligen föranledd av de katolska glasblåsarna där. I vart fall sägs han ha varit bekant med en katolsk familj vid ett glasbruk i närheten av Tomeå.
En som trots den svåra situationen, många flyttningar och stora avstånd lyckades hålla kontakt med sin kyrka var Magdalena Banholtz, gift med en glasblåsare från Pfalz. Hon och hennes man fanns troligen vid Björknäs glasbruk då barnet Filion döptes där 1738. De var ett av de par som på 1740-talet fick respengar i Kosta för färd till gudstjänst i Stockholm. År 1754 biktade båda för den kejserlige legationsprästen och var då bosatta i Umeå. Sedan maken dött på ett glasbruk vid Västervik återvände Magdalena till Björknäs, där hon avled sextio år gammal. Åter tog sig en legationspräst - Habers efterträdare pater Porsch - dit ut. Han begravde henne en majdag 1769. Så blev det ännu en märklig anteckning i legationsprästens förrättningsbok - om katolsk begravning av en medlem i en glasarbetarfamilj, denna ”vidua ex Bavaria ... in ruralis Ecclesiae non longe a fabrica lagenarum Biorknäs”.
KÄLLOR OCH LITTERATUR:
Torbjöm Fogelberg: Böhmische Glasmacher in Schweden während des 18. und 19. Jahrhunderts. (Ur ”Informationsbrief fiir Sudetendeutsche Heirnatarchive und Heimatmuseen 20/21, 1981.) D:me: Sandö glasbruk 1750-1928, 1968. D:me: Förteckning över tyskbördiga glasarbetare vid svenska glasbruk 1736-1906. Dessutom talrika värdefulla otryckta uppgifter av samme författare. Anställningskontrakt med Heuer 1743 samt Biktförteckning och begravningslängd i Fasz 44, Gesandtschaftsarchiv Stockholm, Haus-Hof-und Staatsarchiv, Wien. Åke Nisbeth: Sophiendals glasbruk (i Hälsingerunor 1962). D:me: Christian Fillion och Ferdinand Opitz (i Västerbotten 1971). D:me: Björknäs glasbruk (i Nackaboken 1972). Reinhold Olsson: Skönviks glasbruk, 1970. Arne Palmqvist: Die römisch-katholische Kirche in Schweden nach 1781, 1, 1954. Birger Steckzen: Umeå stads historia. Förrättningsböcker, Eugeniaförsamlingens arkiv i Stockholm (AB 1540, C 1, Stockholms stadsarkiv). Skrivelse från Kommerskollegium till Kungl Maj:t 1752, vol 80, Riksarkivet. Rättsprotokoll från Umeå rådstu- och hallrätt 1752-1793, Kommerskollegium, adokatfiskalskontoret, Riksarkivet. Umeå tingslags dombok 1755 och 1756 samt Härnösands domkapitels protokoll 1756, Härnösands landsarkiv. Publicerad 1987 i nummer 9
Kopierat från Geni.com | |
Användaren har angivit att denna person är avliden.
|
G e n v ä g a r
