Björn Gabrielson (1915-1973)
1915-05-03--1973-10-18 (man)
En länk skriven av en elev (elever) till Björn.
http://www.gossis.se/askman.html
Kopierat från länken:
Anders Askman minns Björn Gabrielson...
Jag minns mycket väl en episod i klass 2:5 realskolan. En av eleverna mobbades genom att vi busar gick tysta bakom honom på skolgården. Händelsen rapporterades till vår klassföreståndare Lindqvist (Ludolf). Han skällde ut klassen ganska rejält för mobbingen (vilken i sig var ganska harmlös). Ludolf var dock inte nöjd utan adj Björn Gabrielson inkallades. Han tjänstgjorde delvis som utskällningskonsult tack vare sin Frakensteinslika uppenbarelse: han var ca 205 cm lång, hade trång tweedkavaj med mittknappen spännande över magen, ca 5 cm för korta byxor samt ett resolut underbett och såg alltid lite förbannad ut.
Gabrielson anlände till lektion, vi elever stod upp i bänkarna. Gabrielson frågade med ansträngt lugn vilka elever som inte deltagit i mobbingen varvid Jan Lauritzson och Kjell Tullberg anmälde sig. De fick lämna rummet varefter Gabrielson började med ett långsamt muller skälla på oss, med knytnäven vilade på främsta bänklocket. Efterhand ökades tonläget och knytnäven bultade allt intensivare på bänken och efter hand vrålade han ilsket och slog samtidigt trumvirvlar med knogarna på bänklocket varvid vi kröp ihop, skakande av skräck för denna varelse. Vissa behövde gå hem och byta kalsingar.
Det hade effekt: från den stunden försvann all mobbing till allas belåtenhet:
Lösning på mobbing: Anställ en Gabrielson!
Björn Gabrielson var en man som de flesta råkade ut för förr eller senare. Han var storvuxen och hade en stämma som endast "Smack" Anderberg kunde mäta sig med. I kraft av sina naturliga förutsättningar och i egenskap av vice rektor var det hans uppgift att ta hand om disciplinära åtgärder av olika slag. Han var licentiat i latin och undervisade även i historia, förutom att han skötte en del administrativa sysslor som vicerektor. Det var ingen hemlighet att han inte tålde rektor Bjerning.
På en skola med över 1000 busfrön och lymlar uppstod givetvis disciplinproblem. De drabbade naturligtvis framför allt de unga kvinnliga lärarna som gråtande ringde i telefonen. Då ryckte Björn G ut. "Klapp-klapp-klapp-klapp" lät det när han kom. Man kände igen hans steg på långt håll. Då var det knäpptyst i klassen. Domedagspredikan följde och man var inte mycket värd efteråt.
Åren gick och efterhand upptäckte man att Björn Gabrielson var en person med mycken distans till sig själv och humor. Han ogillade starkt sina straffexpeditioner, men det var hans sak att utföra dem.
Han berättade själv om ett tillfälle när han hade stått i en av de lägre klasserna som hade burit sig illa åt och skällt ut alla efter noter. För en liten "ettfemma" kunde han se fruktansvärd ut. Hela klassen darrade av skräck.
Alla, utom en liten grabb längst fram som stod och fnissade och hade hur roligt som helst.
- Vad står du och flinar åt, röt Gabrielson så att bänklocken skallrade.
- Jag tycker adjunkten ser så rolig ut när adjunkten är arg.
"Jag fick rusa ut för att inte gapskratta", mindes han. |  |
|
G e n v ä g a r
