GERHARD Snakenborg (1300-1300)
1300--1300 (man)
+++
TVÅ PERSONER PÅ SAMMA SIDA
(1) GERHARD/GERDH SNAKENBORG 1300-1300 OCH SONEN
(2) HEYNE SNAKENBORG (EV 1366-1397-)
+++
MECKLENBURG - VENDERNA
PANTLÄN
SKÅNEMARKNAD - SKANÖRS BORG - FALSTERBO HUS - KALKMILOR
TIDIG SVENSK HISTORIA - ADAM AV BREMEN
VÄDERSHOLM - KNAPE
++++++++++++++++++++
(1) GERHARD Snakenborg
troligen nämnd 1333-1336
Snakenborg, ursprungligen en mecklenburgsk adelssläkt, känd sedan 1200-talet.
Vapnet var en balk/bjälke, belagd med en orm, alltså ett s.k talande vapen, snake betyder orm på lågtyska.
++++++
MECKLENBURG - TYSKLAND
Mecklenburg är en historisk region i Tyskland och ett före detta tyskt furstendöme som var beläget mellan de båda floderna Elbe och Oder. Mecklenburg tillhör det nordtyska låglandet och upptas till största delen av den så kallade Baltiska sjöplatån. Över platån reser sig några berg, t.ex Helpterberg (179 m) och Lichtenberg (166 m). För landets ytbildning har istiden varit i hög grad bestämmande. Det är glaciala avlagringar, som bildar marken och betingar dess former. Moränbildningar och rullstensåsar är kvarlevor från denna tid, liksom även den utomordentligt rika förekomsten av sjöar. Floderna är likaledes många, men små. De flesta är bifloder till floden Elbe. Kusten är i regel flack, brant är den endast på enstaka ställen. Den djupaste inskärningen är Wismarbukten. Mecklenburg-Schwerin var till ytan den sjunde och till folkmängden den nionde största staten i Tyska riket (1871-1943). Det gränsade bland annat till Östersjön i norr och i öster till Pommern. Det omfattade hertigdömena Schwerin och Güstrow, distriktet Rostock, furstendömet Schwerin och herresätet Wismar jämte tre små enklaver, landområden som ligger innanför en stats gränser men tillhör en annan stat eller i sig själv är en annan stat, i Brandenburg och Mecklenburg-Strelitz. Inom dess gränser låg en till Preussen och två till Mecklenburg-Strelitz hörande enklaver.
De germaner, som på Tacitus (romersk historiker m.m, f. ca år 50 e.Kr d. ca 120 e.Kr.) tid innehade den trakt, som nu kallas Mecklenburg, efterträddes sedan 500-talet av vendiska slaver: Lutitzer i öster, redarier i sydväst och obotriter i västra delen av landet, som fått sitt namn av deras huvudstad Mikilinborg ("den stora borgen", nu en by söder om Wismar).
++++++
VENDERNA - SLAVER
Vender var ett västslaviskt folk som under den tidiga medeltiden (400–500-talet) befolkade områdena mellan floderna Elbe och Saale i väster och Oder i öster (västra Pommern eller Vorpommern). Venderna befolkade även i perioder Holstein och den danska ön Lolland.
Venderna delades vanligen upp i obotriter, liutizer, heveller, raner, pomoraner, kasjuber och sorber.
Västslaverna assimilerade de germaner som inte gav sig av i samband med folkvandringarna.
Relationerna mellan vender och andra folk varierade. Fredliga perioder med handel avlöstes av krig. De danska vikingarna ingick talrika äktenskap, inte minst på furstenivå, med obotriter och andra vender. Danmark var också tidvis allierat med obotriterna.
Pomoranerna uppträdde däremot som sjörövare i Östersjön. Saxo Grammaticus nämner att pomoranska vender deltog i slaget vid Bråvalla på danskarnas sida. En vikingatida fästning, Jomsborg, där Jomsvikingarna höll till, var belägen i det vendiska Pommern.
Det tysk-romerska riket upprättade kristen mission, tyska kolonier och tyska administrativa enheter öster om Elbe. Venderna satte sig till motvärn och ett uppror 983 hejdade den tyska framryckningen för ett par sekler. Trycket från grannländerna var dock stort. Polska invasioner, danska härjningar och tysk-romerska försök att utvidga sina gränser ökade trycket.
År 1068/1069 intog och förstörde en tysk expedition Rethra, ett av Vendernas viktigaste tempel. Efter det blev Arkona det viktigaste religiösa centret.
Åren 1124 och 1128 döptes pomoranerna och en del av liutizerna. Det första Vendiska korståget mot slaverna ägde rum 1147, med danskar och sachsare i spetsen.
Ett av de nordiska korstågen, år 1168, riktades mot ranerna i avsikt att kristna landet. Det leddes av Valdemar den store och Absalon Hvide från Danmark.
Man lyckades inta och förstöra tempelfästningen Jaromarsburg och rev ner statyn av den vendiska guden Svantevit. (Wikipedia - Vender - 2020)
+++
SVANTEVIT - VÄSTSLAVISK MYTOLOGI
Svantevit "den helige" var en fyrhövdad krigsgud i västslavisk mytologi. Han var far till alla andra gudar och troligen en lokal variant av himmelsguden.
Hos de gamla venderna tillbads Svantevit innan striden vid den stora trästatyn i Kap Arkona.
+++
KAP ARKONA - RUGEN - TYSKLAND
Kap ARKONA är en, i södra Östersjön belägen, 45 meter hög klint bestående av krita och morän på den tyska ön Rügens nordsida, på halvön Wittow. Fyrplatsen är en av Europas mest kända och har sedan radions barndom sin givna plats i sjöväderrapporterna. Kusten utanför Kap Arkona är dramatisk och många skepp har förlist där.
Landmärket Kap Arkona ligger utanför fiskarbyn Vitt och hör till kommunen Putgarten. Det är ett av de mest omtyckta utflyktsmålen på Rügen med cirka 800 000 besökare årligen. På udden finns två fyrtorn, ett ”pejltorn”, två militärbunkrar, den slaviska fornborgen Jaromarsburg samt några turistbyggnader (restauranger, pubar, souvenirbodar). Till följd av de geologiska förhållandena och väderlekens inverkan inträffar oftast under vintern återkommande stora ras på delar av udden.
Kap Arkona kallas ofta ”Rügens nordligaste punkt”, vilket inte riktigt stämmer. Ungefär en kilometer åt nordväst finns vid klinten en plats som heter Gellort, vilken ligger ytterligare något längre norrut.
Det mindre av de båda fyrtornen uppfördes i murtegel 1826–1827, efter byggplaner av Karl Friedrich Schinkel, och togs i bruk 1828. Det är 19,3 meter högt och har en lyshöjd på 60 meter över normalvattenståndet. Rummen i trevåningstornet användes som tjänsterum och lagerutrymme. Det kallas också för Schinkelturm och är det näst äldsta fyrtornet längs den tyska Östersjökusten efter fyren utanför Travemünde. Den 31 mars 1905 togs Schinkelturm ur bruk.
Det större tornet byggdes 1901/02 alldeles intill det gamla tornet och togs i bruk den 1 april 1905. Det är 35 meter högt och har en lyshöjd på 75 meter över normalvattenståndet. Det är byggt av tegelstenar och står på en åttakantig granitsockel. Ljuskällan bestod i 90 år av två kolbåglampor som 1995 byttes ut mot en metallhalogenlampa. Genom den och roterande trefackoptik sänder tornets lanterna ut tre ljusblixtar var 17:e sekund.
Det förutvarande ”marinpejltornet” byggdes 1927 i tegel och användes som radiofyr inom sjöfarten. Under perioden 1911 till 1925 företogs banbrytande försök att genom utsändning av riktade radiovågor underlätta navigationen, speciellt för den 1909 tillkomna järnvägs- och färjelinjen Sassnitz–Trelleborg. För dessa försök restes stora pannåantenner inne i Jaromarsburg. Grunden till radiobasen finns bevarad än idag innanför vallanläggningen. Radiofyrens tekniska installationer förstördes 1945.
Alla tre tornen sanerades i början av 1990-talet och är öppna för besökare. I det gamla fyrtornet finns idag ett museum och en kontorsfilial för folkbokföringsmyndigheten. Här kan ingångna äktenskap förevigas genom en liten platta på marken framför tornet. Radiofyrtornet används som konstmuseum och ateljé. I varje torn finns en utsiktsplattform, varifrån man har fri utsikt över Rügen och i synnerhet Wittowhalvön. Vid klart väder kan man se ända till den danska ön Møn.
Jaromarsburg var från 700- till 1300-talet en kultplats för den slaviska stammen ranerna, tillägnad deras gud Svantovit. På uddens yttersta spets skyddades den från tre sidor av klintkanten och från landsidan av en 25 meter hög vall. Det innanför vallen belägna templet övertog efter Rethras förstörelse år 1068 dess betydelse som religiöst centrum för slaverna i Mecklenburg. År 1168 intogs staden av Valdemar den store och Absalon Hvide varefter borganläggningen och templet förstördes. Från Arkonas spets har partier kontinuerligt rasat ner i havet, varför det nästan bara är vallen som kan skönjas av Jaromarsburg idag.
Några meter väster om Kap Arkona finns Königstreppe (kungstrappan), som med tillhopa 230 steg bemästrar den 42 meter höga klinten. Den svenske kungen Fredrik I – Rügen tillhörde Sverige på den tiden – lät under det pågående svensk-ryska kriget 1741–1743 resa en fyrbåk i närheten av den nuvarande trappan för att varsko befolkningen. På den tiden kallades det fortfarande för Königssteig.
För att kunna ta emot den ångfartyget Hercules med den kejserliga ryska Chronometer-expeditionen lät den preussiske kung Fredrik Vilhelm III – Rügen var nu preussiskt – 1833 anlägga en kaj och trappa. Från platsen lades telegrafkabeln genom Östersjön till Sverige 1865. Genom uppsvinget för havsbaden på Rügen tilltog även turismen på Kap Arkona. Många resenärer kom med ångfartyg, vilka lade till vid kajen vid foten av trappan. Kajen förstördes 1953 av en stormflod. Den nya kungstrappan färdigställdes 1995 på den historiska platsen efter en ettårig byggperiod. Söder om Jaromarsburgs vallämningar finns Veilchentreppe (violtrappan), på vilken man kan gå ner till stranden, som sträcker sig från Arkona till Vitt. Namnet har trappan fått från violerna, som växer runt trappan på våren.
+++
Förknippat med Svantevitkulten kring honom var tillgången på vin. Ju mer vin man kunde offra till Svantevit desto bättre tider stod för dörren. (Wikipedia - Svantevit - 2020)
+++
I och med ranernas kapitulation hade de sista självständiga venderna besegrats av omgivande kristna feodalmakter.
+++
RÜGEN - MECKLENBURG-VORPOMMERN
Rügen en ö i södra Östersjön, norra Mecklenburg-Vorpommern, Tyskland. Rügen är Tysklands största ö med en yta av 926 km². 2008 hade Rügen cirka 69 000 invånare.
Rügens viktigaste städer är huvudorten Bergen och Sassnitz. Övriga städer är Putbus och Garz. Där finns också badorter som Binz och Sellin. Ön är ansluten till övriga Tyskland främst genom broarna som går över till Stralsund. Öns nordligaste udde går under namnet Kap Arkona.
Rügen tillföll Sverige 1648 vid Westfaliska freden, och kvarblev som sådan fram till Wienkongressen genom ett traktat mellan Sverige och Preussen 7 juni 1815. Den ingick som en viktig del i det som en gång kallades Svenska Pommern. Genom Westfaliska fredens beslut kunde den svenska monarken lägga till titeln "Rügens furste".
Gustav IV Adolf planerade 1806 att bygga en hamnstad vid namn Gustavia på ön. Napoleon Bonapartes trupper satte dock stopp för planerna. Vid freden i Kiel bytte Sverige och Danmark Rügen och övriga Pommern mot Norge; bytet skulle vara gjort när svenska trupper besatt centrala fästningar i Norge, enligt avtalet. Norge vägrade dock att acceptera svensk överhöghet, antog 17 maj i Eidsvoll en grundlag, och utropade den danske ståthållaren Kristian Fredrik till kung. Karl Johan vägrade därför att avträda Pommern och Rügen. Genom Preussens medlande fick så Sverige omkring 8 miljoner riksdaler banko för hela Pommern med Rügen under Wienkongressen. I denna summa ingick även en personlig ersättning till Karl Johan. Preussen och Danmark bytte samtidigt Pommern och Rügen mot hertigdömet Lauenberg, varmed Rügen blev en del av Preussen.
Före andra världskrigets utbrott började tyskarna bygga ett sexvåningars höghus som sträcker sig 4,5 kilometer längs med stranden på öns östra sida, i nuvarande byn Prora. Den var tänkt att vara en sorts semesteranläggning (KdF-hotell) som var till också för militären, men kom aldrig i bruk. Byggnaden bombades under krigets slutskede av ryssarna, men byggdes upp delvis under DDR-tiden och användes då. Idag står den delvis tom. I en del av byggnaden finns ett museum för turister.
+++
Från tysk sida motiverades korstågen inte enbart av önskan att sprida kristendomen. Man traktade också efter odlingsjord. Från 1100-1300-talet strömmade tyska kolonister över floden Elbe och förvandlade landet från vendiskt till tyskt.
Det var adelsmän och kloster som skaffade bönder till sina nya gods. Det krigshärjade och delvis folktomma landet behövde nya inbyggare, och stora skogar och fält kunde nyodlas. Även städer grundlades.
Den vendiska befolkningen förtyskades gradvis. De högre stånden assimilerades snabbt, allmogen uppgick långsammare i det tyska folket.
Martin Luther talade ännu på 1500-talet om de vendiskspråkiga bönderna i trakten kring Wittenberg. Delar av kasjuberna och sorberna fortlevde dock som etniska minoriteter. Det polabiska språket överlevde till början av 1800-talet i Niedersachsen. De historiska folkförflyttningarna och germanska koloniseringarna har gjort att endast två folkspillror av moderna vendiskättade folk finns kvar idag, nämligen sorberna i sydöstra delen av det forna Östtyskland och kasjuberna i norra Polen.
Många geografiska och en del släktnamn vittnar ännu om slaviskt ursprung. Till exempel Berlin är ett vendiskt namn. Några platser, som Starigrad och Bucu, döptes dock om till Oldenburg och Lübeck. Hertigarna av Mecklenburg, Rügen och Pommern hade vendiska förfäder.
I samband med korstågstiden uppkom starka etniska motsättningar mellan tyskar och andra folk i det tyska riket. Venderna trängdes undan från den bättre odlingsjorden och kom i städerna att bo i gettoliknande förstäder. De uteslöts från hantverksskråna och 1409 förmenades de rätten att bli stadsborgare. De uppfattades som lantliga och som en kvarleva från en tid som passerat dem. Stigmatiseringen medverkade till att deras etniska identitet upplöstes.
Venderna i eftervärlden.
Sveriges kung Gustav Vasa tillskrev sig själv titeln Vendes konung. Hans efterföljare bar denna titel, fram till Gustaf VI Adolf, som dog 1973.
++++++
År 1160 gjorde hertig Henrik "Lejonet" av Sachsen f. 1129 d. 1195 (Braunschweig), störtade med sin häst. Hertig (av Sachsen 1142—1180) hertig (av Bayern 1147, 1156—1180) sig till herre över obotriternas land och insatt år 1167 deras furste Pribislav I av Mecklenburg, till sin vasall, sedan denne antagit kristendomen.
Vid denna tid började germanernas återinflyttning i Mecklenburg, men slaverna utrotades ej, ty ännu på 1600-talet fanns ett stort antal vendiska familjer kvar. (Wikipedia - Vender - 2020)
År 1171 blev Mecklenburg självständigt furstendöme inom Tysk-romerska riket (962-1806).
1187–1227 var Schwerin och Mecklenburg Danmarks län inom Tysk-romerska riket (962-1806), men behöll sina egna furstehus.
Danske kungen Valdemar II Sejr (segraren) f. 1170 (Ribe) Danmark d. 1241 (Vordingborg) Danmark. Hertig av Schleswig (dk? 1182) kung (dk 1202-1241, till sin död) gjorde Mecklenburg år 1202 skattskyldigt till Danmark, men denna förbindelse löstes efter Danske kungen Valdemar II Sejrs (segraren) (..) nederlag vid Bornhöved (Tyskland) år 1227.
År 1300 sökte (Rostock) Tyskland, danskt beskydd och blev län under Danmark. År 1314 blev (Rostock) Mecklenburgs län under Danmark.
År 1323 upphörde Danmarks överhöghet över (Rostock) Tyskland, och friherrskapet uppgick i Mecklenburg.
Från år 1339 fick Albrekt II "den store" av Mecklenburg f. 1318 d. 1379, 61 år, hertig av Mecklenburg (..) inkomsterna från Skånemarknaden i Skanör och Falsterbo, som ersättning för hemgiften för giftermålet med Eufemia Eriksdotter f. 1317 d. 1370, dotter till hertig Erik Magnusson f. ca 1282 d. 1318. År 1356 erhöll Albrekt II "den store" av Mecklenburg Skanör-Falsterbo som pantlän i 12 år.
++++++
Pantlän - förekom i Sverige framförallt under medeltiden.
Länsinnehavaren, i regel en frälseman, erhöll ett län som säkerhet för en skuldfordran på kronan. Länets storlek var beroende av skuldsumman. De årliga ordinarie skatteinkomsterna från länet, det vill säga de fasta jordskatterna, användes till betalning av skulden.
++++++
SKÅNEMARKNADEN
Skånemarknaden - Det årliga sildemarkedet (sillmarknaden) vid (Skanør) och (Falsterbo) i Skåne var en av (tidigare Danmarks, idag i Sverige) viktigaste platser för skatteintäkter under medeltiden, och det sydvästligaste Skåne var i flera århundraden i handelshänseende den viktigaste platsen i norra Europa.
Där betalades skatt på saltet till konserveringen. Detta kom från (Lüneburg) Tyskland, och levererades av hansaköpmännen från (Lübeck) Tyskland.
Marknaden ägde rum från slutet av juli till slutet av oktober, men förlängdes vissa år till mitten av november.
Förutom med sill handlades det med allehanda andra sorters färdiga och halvfärdiga produkter och råvaror.
Det var goda fångstställen för sill, en viktig föda under medeltiden, norr om Falsterbonäset. Enligt Adam av Bremen (författare och historiker, verksam på 1000-talet i Bremen, d. före 1095) låg sillen vid den skånska kusten så tät, att fisken lät sig ösas ur havet med bara händer. Detta utgjorde från och med början av 1100-talet grunden för den största nordeuropeiska marknadsplatsen under medeltiden och det fantastiska uppsvinget och rikedomen för de vendiska hansastäderna, särskilt (Lüneburg) Tyskland och (Lübeck) Tyskland, men även (Wismar) Tyskland, (Rostock) Tyskland, (Stralsund) Tyskland och Danzig (idag Gdansk, Polen). Hansaköpmännen organiserades av sina hemstäder i särskilda köpmannakorporationer, skånefarargillen, vilka, på grund av den stora ekonomiska betydelse de hade för sina städer, kunde utöva avsevärt inflytande i stadens råd.
Kvalitetskontrollen på sillmarknaden var hård. Det var nödvändigt, då man inte kunde hålla ett högt pris, om varan icke var av högsta kvalitet. Nere på kontinenten bestämde man, att en fiskhandlare som saluförde sill som inte var skånsk måste sätta upp en röd flagg på sin bod.
För att kunna konservera fisken för transport till Kontinentaleuropa behövdes tunnor och salt. Den närmsta större saltförekomsten fanns i (Lüneburg) Tyskland och fördes därifrån till (Lübeck) Tyskland på den gamla saltvägen (Alte Salzstraße),(..) och sedan vidare tillsammans med tunnor till (Falsterbo) Skåne. Därutöver tillkom dagligvaruleveranserna (öl, ett baslivsmedel på den tiden, och kött) för de upp till 200 000 människorna som vistades där under säsongen. Även medhjälpare hämtades till största delen med skepp från de tyska städerna längs Östersjökusten. Därför kunde det vid vissa tillfällen i Öresund (..) utanför (Falsterbo) Skåne ända fram till (Dragør) Danmark på ön Amager på sundets väststrand samtidigt ligga upp till 500 skepp av olika storlek, de minsta kunde lasta mellan fyra och fem tunnor sill, de största omkring 400. År 1398 gick salttransporten mellan (Lüneburg) Tyskland och (Lübeck) Tyskland via den första kanalen i Europa som gick över ett vattendrag, Stecknitzkanalen. (..) Återtransporten av tunnorna med salt sill gick efter samma farled.
Danska kronan gav hansastäderna och köpmän från England och Nederländerna så kallade fiter, koncession (..) på bestämda områden på halvöns ängar, stad för stad efter deras storlek, varpå för fiskfångstsäsongen nödvändiga byggnader uppfördes. Störst fiter hade (Lübeck) Tyskland och Danzig (idag Gdansk, Polen) med sex–tio hektar var. Fiterna var underställda städernas åldermän, som också hade domsrätt däröver. Ur danska kronans synvinkel var fiter en koncession vars summa avsevärt bidrog till den danska statskassan, liksom sedermera också Öresundstullen kom att göra.
Kampen om handelsprivilegierna var kärnan i de ständiga och understundom även krigiska stridigheterna emellan hansastäderna och de danska kungarna.
I freden i (Stralsund) Tyskland, år 1370 säkrade Hansan ett monopol på sillmarknaden i Skåne fram till år 1385 och stävjade fullständigt den tilltagande konkurrensen. Därmed upphörde marknadskaraktären till förmån för en enkel stapelrätt och marknaden reducerades till ren sillhandelsplats.
När sillen uteblev år 1560 slutade marknadens storhetstid i Skåne, (Skanör) Skåne och (Falsterbo) Skåne, nästan ödelades, samtidigt med de vendiska städernas stagnationsperiod.
++++++
SKANÖRS BORG
Skanörs Borg - en borg som låg i medeltida (Skanör) Skåne. Ligger i dag i ruiner, norr om Skanörs kyrka, den består av en ruinkulle och vallgravar. Borgen uppfördes på 1220-talet och revs i slutet av 1700-talet. Vid vallgraven runt kullens fot har det löpt en träpalissad. Av de två ringformade vallgravar som en gång omgav borgkullen återstår i dag i sin helhet endast den innersta.
Den danske kungen garanterade genom sina fogdar att ordning och lag upprätthölls på fiskmarknaden. Fogdarna krävde också in skatter och avgifter. Sillamarknaderna var under medeltiden den danska kronans viktigare inkomstkällor. Från borgen i (Skanör) Skåne styrde skatteindrivarna verksamheten.
Som kvitto på betalningen erhöll man ett litet, stämplat blymärke.
Borgen erövrades år 1312 av tyskarna. Vid denna tid uppfördes slottet Falsterbohus i det närliggande (Falsterbo) Skåne, och borgen i (Skanör) Skåne, bör ha mist en del av sin betydelse. År 1407 omtalas dock fortfarande en kunglig fogde i (Skanör) Skåne. De yngsta myntfynden från borgkullen härrör från Erik av Pommerns tid (1396-1439) på 1420-talet (Kalmarunionen 1389-1520) Efter denna tid har borgen övergivits.
+++
FALSTERBO HUS
Falsterbohus - har använts som namn på flera borgar i Falsterbo i Skåne. Den första byggdes i mitten av 1200-talet.
År 1311 nämns Falsterbohus för första gången i bevarade historiska källor i samband med att den ursprungliga borgen förstördes i en attack från hanseatiska styrkor riktade mot den danske kungen Erik Menved (..). Några år senare byggdes en ny borg som återigen förstördes, den här gången av svenska styrkor.
Borgen uppfördes igen och i slutet av 1300-talet flyttade kungens fogde från Skanörs borg till Falsterbohus, då den senare borgen var i bättre skick och dessutom var bättre befäst.
Skånemarknaden minskade i betydelse under 1400-talet, och när fogdeämbetet, som var kungens ställföreträdare i alla väsentliga avseenden, flyttade till Malmöhus kom Falsterbos strategiska betydelse att avsevärt förminskas. Borgen kom att rivas 1596.
Borgen bestod av en nästan kvadratisk muromgärdad borggård, cirka 33 meter lång och 28 meter bred. Borgen var anlagd på en konstgjord kvadratisk holme med måtten 42 x 42 meter. En ungefär tolv meter bred inre vallgrav omslöts därefter av en nästan like bred vall, som i sin tur har var omslutet av en yttre vallgrav, också den cirka tolv meter bred. Mot havssidan var vallen anlagd på sex stora pråmar som sänkts som fundament. I vallens sydöstligaste hörn har det hittats rester av en kalkugn som förmodligen legat intill det öppna havet utanför.
++++++
KALKMILOR - Under medeltiden fram till 1900-talet använde man på landsbygden enkla kalkmilor för att bränna kalk i. Ett vanligt ord i Sverige för dessa milor är fältugnar.
Antingen grävde man en grund grop i vilken man staplade sten, eller staplade man den direkt på marken och gärna mot en kulle så att lite skorstenseffekt skulle uppstå. Därefter täckte man milan med jord eller torv för att öka värmeisoleringen.
När man tänt milan brann den i cirka 3 dygn, och när den hade svalnat rev man den. De yttersta stenarna lades åt sidan och återanvändes vid nästa bränning. Innehållet närmast eldgången och en bit ut från denna hade nu omvandlats till bränd kalk, packsten.
++++++
En stenbarriär, utanför den yttre vallgraven av Falsterbo hus har fungerat som vågbrytare mot havet som vid storm och högvatten hotat hela borganläggningen.
++++++
FORTSÄTTNING MECKLENBURG
Hertigarna av Sachsen och markgrevarna av Brandenburg gjorde anspråk på länshöghet över Mecklenburg, och först år 1348 erhöll Albrekt II "den store" av Mecklenburg f. 1318 d. 1379 av kejsar Karl IV hertigtiteln och erkändes därmed som riksfurste.
En av hans söner blir kung i Sverige. Albrekt III d. y. av Mecklenburg f. ca 1338 d. 1412, ca 62 år. Kung i Sverige (sv 1364–1389) hertig av Mecklenburg (1384–1412).
År 1394 intog hans allierade Vitaliebröderna Gotland som de behöll till 1398. Under 1393 hade de även hållit (Bergen) Norge.
Under år 1549 erkändes lutherska läran som landets religion. Kejsaren förpantade år 1627 hela Mecklenburg till Albrecht von Wallenstein f. 1583 d. 1634, kejserlig general och fältmarskalk under trettioåriga kriget (1618-1648), som år 1629 erhöll hela Mecklenburg som ärftligt län.
År 1631 intog svenska trupper Warnemündes skans (Rostock, Tyskland) och började ta upp tull för Rostock. Inte förrän år 1714 upphörde den svenska uppbörden då skansen pantsattes till Mecklenburg-Schwerin.
Vid westfaliska freden år 1648 blev (Wismar) Tyskland, med exklaverna Poel och Neukloster svenska besittningar, sammanförda till guvernementet Wismar, dock fortfarande inom Tysk-romerska riket (962-1806).
Hertig Fredrik Frans I av Mecklenburg-Schwerin (1785–1837) erhöll år 1803 av Sverige staden Wismar (Tyskland) med Poel och Neukloster som pant för ett lån på 100 år varjämte Sverige avstod sina anspråk på Warnemünde (Rostock) stadstull.
År 1815 blev Mecklenburg-Schwerin och Mecklenburg-Strelitz storhertigdömen inom det då bildade Tyska förbundet (1815-1866).
1866–1871 ingick de båda storhertigdömena i Nordtyska förbundet (1866-1871)
1871–1918 ingick de båda storhertigdömena i kejsardömet Tyska riket (1871-1943)
BOSATT
...
ARBETE
...
GIFTE
...
BARN
1) GERHARD Snakenborg [Min Ana]
2) Heyne Snakenborg nämnd 1373 - d. tidigast 1423.
Gifte (1) Benedicta, dotter till riksrådet och värmlandslagmannen Gustav Tunason (Vingätten).
Gifte (2) Birgitta, västgötalagmannen Laurens Björnssons (en bjälke) dotter.
++++++++++++++++++++
TIDIG NORDISK HISTORIA
Adam av Bremen - författare och historiker verksam på 1000-talet i Bremen, d. före 1095.
Adam av Bremen skrev en bok om ärkestiftet Hamburgs historia, Gesta Hammaburgensis ecclesiae pontificum ("De hamburgska ärkebiskoparnas stora gärningar"). Utifrån muntliga meddelanden och gamla handskrifter framställde han ärkestiftet Hamburgs historia från 788 till ärkebiskop Adalberts död, 1072.
Boken innehåller också många upplysningar om livet i Skandinavien. Den danske kungen Sven Estridsson, en för sin tid lärd herre, lämnade värdefulla bidrag till detta arbete avseende de danska, de svenska och de norska förhållandena.
Vid publiceringen i tryck 1595 benämndes hans verk De situ Daniae et reliquarum quæ trans Daniam sunt regionum natura.
Adam av Bremen skrev om nordborna:
Danskarna hade enligt Adam av Bremen samlat på sig mycket guld genom sjöröveri. De danska vikingarna betalade skatt till danernas kung för rätten att ta byte av barbarerna omkring det Norska havet. De missbrukade dock ofta denna rätt och angrep sina egna landsmän. "Och så snart någon har tillfångatagit sin granne säljer han honom obarmhärtigt som träl till antingen vän eller främmande". Adam berättar vidare: "Kvinnor säljs genast om de bedrivit otukt, men om männen anklagas för majestätsbrott eller tas på bar gärning med något annat olagligt, så vill de hellre halshuggas än piskas".
"De känner inte till andra straff än yxa och träldom och även när en man är dömd anses det som en heder att vara glad, för tårar, klagan och andra tecken på ånger, som vi anser rätt, avskyr danskarna till den grad att det inte ens är tillåtet för någon att gråta över sina synder eller över sina kära avlidna".
"Svenskarna saknar inget med undantag av det högmod som vi älskar eller rättare tillber. Allt som bara har med tom fåfänglighet att göra, såsom guld, silver, präktiga hästar, bäver- och mårdskinn, saker som vi beundrar till vanvett, räknar de som ingenting: Det är bara i fråga om kvinnor som de inte känner någon måtta: var och en har allt efter möjligheter två eller tre hustrur samtidigt, men de som är rika eller hövdingar har otaliga".
"De söner som de får räknas som äktfödda. Med döden straffas däremot den som har samlag med nästas hustru eller våldtar en jungfru eller plundrar grannens egendom eller gör honom orätt. Även om nordbor utmärker sig för gästfrihet, ligger svenskarna ett steg före. De räknar det som den värsta skam att neka resande gästvänskap, ja, det härskar en ivrig kapplöpning om vem som anses värdig att mottaga gästen. Där visas denna all möjlig vänlighet och så länge han önskar stanna förs han hem till den ena efter den andra av värdens vänner. Sådana vackra drag finns det bland deras sedvänjor".
"Svenskarna består av många stammar som utmärker sig i såväl i styrka som i beväpning, förutom att de är lika framstående krigare till häst som till sjöss. Därför ser man att de har makt att hålla ordning på de andra nordiska folken. De har kungar av gammal släkt, men deras makt begränsas av folkens vilja. Vad alla gemensamt bestämt det skall kungen stadfästa, såvida inte hans uppfattning verkar bättre, då kan de stundom, om än ogärna, följa den. I fredstid passar det dem utmärkt att på detta sätt vara jämlika, men i krig lyder de blint konungen eller den som han sätter över dem som den dugligaste".
"Kommer de i nöd under striden anropar de en av sina många gudar och efter segern är de sedan guden tillgivna och föredrar honom".
Om norrmännen meddelar Adam av Bremen bland annat följande: "De klarar sig med det de får från sin boskap, i det att de använder dess mjölk till föda och ullen till kläder. Därför fostrar landet mycket tappra krigare som oftare angriper än själva blir angripna, för de har inte förvekligats genom rikliga skördar. De lever på god fot med svenskarna, men ibland angrips de, dock inte ostraffat, av danskarna, som är lika fattiga som de själva. De är också mest förnöjsamma och sätter största värde på enkelhet och måtta i både mat och seder".
"På många håll i Norge och Sverige anses boskapsherdarna som mycket förnäma personer som lever på patriarkers sätt och av sina händers arbete".
Finland har i hans verk fått benämningen Terra feminarum, latin för "kvinnornas land", sannolikt en misstolkning av Kvänland. Detta har utgjort grund för tolkningen "amasonernas land", men är egentligen en felöversättning av kvänernas land.
++++++
TIDSPERIODER
MEDELTIDEN ca 1050/1060-ca 1520
Äldre medeltiden (1050-1250)
++Folkungatiden (1250–1389)
++Kalmarunionen (1389–1520)
SVERIGES REGENTER
FOLKUNGATIDEN (1250-1389)
Valdemar 1250-1275
Magnus Ladulås 1275-1290
Birger Magnusson 1290-1318
Magnus Eriksson 1319-1364
Erik Magnusson 1356-1359
Håkan Magnusson 1362-1364
**Albrekt d.y. av Mecklenburg 1364-1389
KALMARUNIONEN (1389-1520)
**Margareta 1389-1396
Erik av Pommern 1396-1439
++++++
SVENSKA KRIG
ÄLDRE MEDELTIDEN (1050-1250)
1169–1210 Striden mellan Sverkerska och Erikska ätten
1247 Slaget vid Sparrsätra
FOLKUNGATIDEN (1250-1389)
1318 Slaget vid Mjölkalånga
+++1341-1343 Kalundborgskriget
KALMARUNIONEN (1389-1520)
***1434–1436 Engelbrektsupproret
++++++
SONEN HEYNE SNAKENBORGS LIVSHISTORIA
(2) HEYNE/HENRIK Snakenborg, levde ev 1366 - 1373 - 1387 - 1389 - 1395 - 1396 - 1397 - d. tidigast år 1423.
"Heyne/Henrik Snakenborg, som i sitt sigill kallas Henrik, kan ej säkert beläggas i Sverige förrän 1373, även om det ej är omöjligt, att han är identisk med den Henrik Snakenborg, till vilken jord i Västergötland och Halland pantsattes 1366.
++++++
++++++
BOSATT
...
ARBETE
SLAGET VID FALKÖPING 24 FEBRUARI 1389
Liksom brodern Gerhard förekommer Heyne Snakenborg i stilleståndsfördraget 1381.
...
och i Lindholmstraktaten 1395.
...
Han nämnes i Nyköpings recess 1396. Vid verkställandet av Nyköpings recess var han jämte lagmannen domare vid räfstetingen i Västergötland 1396–97.
++++++
NYKÖPINGS RECESS 1396 - Undertecknades på slottet Nyköpingshus den 20 september 1396. Den blev en förutsättning för bildandet av Kalmarunionen året efter. I recessen fastslogs att alla de tre nordiska rikena skulle "en herra oc konung hafu[a]". Den innebar också att jord som hamnat i det nya frälsets händer under årtiondena närmast före skulle återgå till kronan eller skatteläggas.
Bakgrund
I Sverige rådde missnöje med Albrekt III d. y. av Mecklenburgs f. ca 1338 d. 1412, ca 64 år, Kung i Sverige (sv 1364–1389) hertig av Mecklenburg (1384–1412), styre. Drottning Margareta (sv regent enligt kungahuset 1389-1396, enligt Wikipedia, 1389-1412, till sin död) (dansk och norsk regent enligt Wikipedia, 1387-1412, till sin död).
År 1388 då hon regerade då i Danmark och Norge och erbjöds att bli regent även i Sverige med titeln ”Sveriges fullmäktiga fru och rätta husbonde”.
Uppgörelsen innebar bland annat att stormännen skulle återfå de privilegier de haft ”förrän konung Albrekt in till Sverige kom”.
Margareta var också tvungen att komma överens med testamentsexekutorerna efter Sveriges största jordägare Bo Jonsson Grip. Dessa samlades vid pingsten 1388 på Nyköpingshus och beslöt att egendomarna skulle, med några undantag, återgå till kronan.
Albrekt III d. y. av Mecklenburg f. ca 1338 d. 1412, ca 64 år, Kung i Sverige (sv 1364–1389) hertig av Mecklenburg (1384–1412) gjorde fortfarande anspråk på svenska tronen. Han kom till Sverige med en stor här och mötte drottning Margaretas trupper vid Åsle utanför Falköping 24 februari 1389. Albrekt själv och hans son tillfångatogs. Drottningens seger blev total, men man uppnådde ingen fred.
År 1391 förhandlade Margareta på Nyköpingshus om Albrekt III d. y. av Mecklenburgs f. ca 1338 d. 1412, ca 64 år, Kung i Sverige (sv 1364–1389) hertig av Mecklenburg (1384–1412) frigivande och övertagande av Stockholm från mecklenburgarna. Avtalet ledde till ett vapenstillestånd, som emellertid bröts, med nya strider om Stockholm som följd.
Inte förrän 1395 kom man på Lindholmens slott i Skåne till en uppgörelse, enligt vilken överraskning Albrekt III d. y. av Mecklenburgs f. ca 1338 d. 1412, ca 64 år, Kung i Sverige (sv 1364–1389) hertig av Mecklenburg (1384–1412) villkorligt frisläpptes och Stockholm sattes under speciell förvaltning.
Recessen
År 1396 var det alltså dags för det som gått till historien som Nyköpings recess. Mötet hade inkallats för att avhandla hur man skulle göra med alla frälsegods och andra privilegier efter Albrekt III d. y. av Mecklenburgs f. ca 1338 d. 1412, ca 64 år, Kung i Sverige (sv 1364–1389) hertig av Mecklenburg (1384–1412).
Förhandlingarna hade börjat redan vid Eriks kungaval i Skara på våren samma år och sedan fortsatt vid kungahyllningarna på Mora äng i juli.
De gods som frikostigt delats ut under Albrekt III d. y. av Mecklenburgs f. ca 1338 d. 1412, ca 64 år, Kung i Sverige (sv 1364–1389) hertig av Mecklenburg (1384–1412) eller blivit beslagtagna av Bo Jonsson Grip skulle nu återgå till kronan. Det nya frälset som tillkommit under Albrekt III d. y. av Mecklenburgs f. ca 1338 d. 1412, ca 64 år, Kung i Sverige (sv 1364–1389) hertig av Mecklenburg (1384–1412) tid fick sina privilegier indragna. Margareta drev förhandlingarna skickligt.
Med löfte om stora donationer till domkyrkorna accepterade exempelvis kyrkans företrädare överenskommelsen, men Margareta tog igen detta med de indragningar av kyrkans frälsejord ute i socknarna.
Enligt avtalet fick drottningen nu också förfoga över sin morgongåva som omfattade bland annat Öster- och Västergötland, Dalsland och Värmland.
Alla gods som fogdar och ämbetsmän lagt beslag på skulle återföras till kronan och all skattejord som kommit under frälset skulle åter läggas under skattebönder. Vidare skulle alla privata fästen som uppförts under Albrekt III d. y. av Mecklenburgs f. ca 1338 d. 1412, ca 64 år, Kung i Sverige (sv 1364–1389) hertig av Mecklenburg (1384–1412) tid rivas ned.
För att reglera detta skulle räfsteting hållas inom hela riket. Sådana inleddes omedelbart.
Nordisk union
Det helt överskuggande resultatet av drottning Margaretas recess i Nyköping 1396 är överenskommelsen om att bilda en Nordisk union. Redan i recessen fastslogs att stormännen skulle sammanträda på uppmaning av kungen eller drottningen för att sluta en union mellan de tre rikena.
Mycket talar för att avtalet från Nyköpings recess, åtminstone för svensk del, hade större juridisk betydelse för unionens tillkomst än unionsbrevet från Kalmar. På pergamentbrevet från Nyköping har 81 svenska herremän förutom drottningen och kungen satt sina sigill, alltså sammanlagt 83.
Unionsbrevet från Kalmar ett år senare är skrivet på papper och många forskare anser det endast vara ett utkast som aldrig formellt blev antaget. Bindande avtal skrevs normalt på pergament. Endast 10 stormän satte sitt sigill på unionsavtalet från Kalmar.
Originaldokumentet från Nyköpings recess förvaras i danska Rigsarkivet. Det är ett imponerande tätskrivet pergament i storlek 40x57 centimeter, som också finns utgivet i tryck och då omfattar hela åtta boksidor. Av de 83 sigillen under Nyköpingsdokumentet finns 40 bevarade.
++++++
GIFTE (1)
HEYNE/HENRIK Snakenborg gifter sig med BENEDIKTA Gustavsotter,
dotter till riksrådet och värmlandslagmannen Gustav Tunason (Vingätten). Hon levde 1378.
BARN
...
GIFTE (2)
HEYNE/HENRIK Snakenborg gifter sig med BIRGITTA, västgötalagmannen Laurens Björnssons (en bjälke) dotter.
BARN
...
++++++
PLATSER
SÖDRA VINGS SOCKEN - VÄSTERGÖTLAND
Södra Vings socken i Västergötland ingick i Ås härad, ingår sedan 1974 i Ulricehamns kommun och motsvarar från 2016 Södra Vings distrikt.
Borgruinen Vädersholm, tätorten Hökerum med sockenkyrkan Södra Vings kyrka ligger i socknen.
Administrativ historik
Socknen har medeltida ursprung. Namnet var före den 1 januari 1886 Vings socken.
Geografi
Södra Vings socken ligger väster om Ulricehamn kring norra delen av sjön Tolken och kring (..) Viskan. Socknen har odlingsbygd vid ån och sjön och är i övrigt en kuperad skogsbygd.
NAMNET
Namnet skrevs 1334 Wighne och kommer från kyrkbyn och sammanhänger troligen med ett äldre namn på den intilliggande sjön Mogden, Vigh, 'den krokiga, Kroksjön'.
BORG - VÄDERSHOLM - SÖDRA VINGS SOCKEN
Vädersholm är en borgruin i (Hökerum) Södra Vings sn, belägen 10 km väster om Ulricehamn, Ulricehamns kommun, Västergötland. Alldeles bredvid borgområdet flyter Viskan.
Av borgen syns idag tre kullar där man tydligt kan se rester av byggnader, bland annat ett borgtorn av sten. Borganläggningen var till ytan ca 250 x 150 meter. På medeltiden var borgholmen omgiven av vatten, men efter en sjösänkning på 1800-talet utgör borgområdet en halvö, eller ett näs, i sjön Mogden. Holmen kallades Väderö.
600 meter söder om Vädersholm ligger ytterligare två befästningslämningar, varav en skulle kunna vara Fagranäs, en plats som omnämnts i medeltida källor.
På motstående sidan av sjön ligger gården Säby som var underlydande Vädersholm under medeltiden.
Historik
Borgen Vädersholm var bebodd under 1300- och 1400-talen och övergavs därefter.
Vädersholm nämns som Waethersholm första gången i handlingar skrivna av Benedikta Gustavsdotter år 1378. Hennes make var Heine Snakenborg, anhängare till den dåvarande svenske kungen Albrekt III d. y. av Mecklenburgs f. ca 1338 d. 1412, ca 64 år, Kung i Sverige (sv 1364–1389) hertig av Mecklenburg (1384–1412). År 1388-1389 var borgen belägrad av kung Albrekt III d. y. av Mecklenburgs f. ca 1338 d. 1412, ca 64 år, Kung i Sverige (sv 1364–1389) hertig av Mecklenburg (1384–1412) motståndare, den danska drottningen Margareta (sv 1389-1396).
Anläggningen tillhörde senare Gudhems kloster.
++++++
Samma år sålde Heyne Snakenborg till drottning Margareta (sv 1389-1396) Vädersholm i Södra Vings sn i Västergötland, som tidigare tillhört hans första hustru Benedicta.
Enligt ett intyg från 1460 (B 16, RA) hade det å drottningens vägnar belägrats av hennes halvsysters son Algot Magnusson/Sture.
Drottning Margareta....
++++++
TIDSPERIODER
MEDELTIDEN ca 1050/1060-ca 1520
...
++Folkungatiden (1250–1389)
++Kalmarunionen (1389–1520)
SVERIGES REGENTER
FOLKUNGATIDEN (1250-1389)
Valdemar 1250-1275
Magnus Ladulås 1275-1290
Birger Magnusson 1290-1318
Magnus Eriksson 1319-1364
Erik Magnusson 1356-1359
Håkan Magnusson 1362-1364
**Albrekt d.y. av Mecklenburg 1364-1389
KALMARUNIONEN (1389-1520)
**Margareta 1389-1396
Erik av Pommern 1396-1439
Kristoffer av Bayern 1441-1448
Karl Knutsson/Bonde 1448-1457, 1464-1465, 1467-1470
Kristian I 1457-1464
++++++
Riksföreståndare - är en temporär eller ställföreträdande statschef i en stat med monarkiskt statsskick. I en republik kan motsvarande roll gå under benämningen interimspresident.
Titeln togs först i bruk i Sverige då Karl Knutsson/Bonde utnämndes till riksföreståndare år 1438. Han avgick från detta ämbete redan år 1440.
Det förekom sedan under många år under Kalmarunionens tid:
-- Bengt Jönsson/Oxenstierna och Nils Jönsson/Oxenstierna innehade ämbetet tillsammans år 1448,
-- Jöns Bengtsson/Oxenstierna och Erik Axelsson/Tott, delade ämbetet år 1457
-- Kettil Karlsson/Vasa var riksföreståndare år 1464
-- Kettil Karlsson/Vasa, Jöns Bengtsson/Oxenstierna och Erik Axelsson/Tott innehade ämbetet efter varandra 1465-1467
-- Sten Sture den äldre var riksföreståndare 1470–1497
-- Sten Sture den äldre, Svante Nilsson/Sture, Erik Trolle och Sten Sture den yngre var riksföreståndare 1501-1520
-- Gustav Vasa var riksföreståndare 1521-1523
Under Kalmarunionen hade Sverige riksföreståndare under många år, på grund av att de danska kungarna under långa tider var avsatta och riksföreståndarna officiellt agerade som ställföreträdare för dem, men i praktiken själva agerade som kungar.
Efter Gustav Vasas trontillträde och införandet av arvkungadöme i Sverige har titeln endast använts två gånger:
-- Karl IX 1599–1604, innan han erkändes som svensk kung,
-- Hertig Karl, efter det att Gustav IV Adolf hade blivit avsatt år 1809 och innan hertigen utropades till kung med namnet Karl XIII.
++++++
SVENSKA KRIG
FOLKUNGATIDEN (1250-1389)
1318 Slaget vid Mjölkalånga 1341-1343 Kalundborgskriget
KALMARUNIONEN (1389-1520)
1434–1436 Engelbrektsupproret
1436–1437 Pukefejden
++++++
SLAGET VID FALKÖPING 24 FEBRUARI 1389
"Ännu 19 april 1387 kallas Heyne Snakenborg "knape", men i två brev av 15 sept 1389 kallar han sig riddare. Enligt dessa hade han på kung Albrekt III d. y. av Mecklenburgs f. ca 1338 d. 1412, ca 64 år, Kung i Sverige (sv 1364–1389) hertig av Mecklenburg (1384–1412) sida deltagit i det fältslag i vilket denne besegrades av drottning Margaretas (sv 1389-1396) armé. Det är därför beaktansvärt, att den redan 1395 avlidne lektorn Detmar i Lübeck uppger, att en av orsakerna till Albrekt III d. y. av Mecklenburgs f. ca 1338 d. 1412, ca 64 år, Kung i Sverige (sv 1364–1389) hertig av Mecklenburg (1384–1412) nederlag var att en medlem av släkten Snakenborg med 60 man flydde i denna strid, som ägde rum på hans första riddardag. Enligt Detmar var denne Snakenbergs förnamn "Gherd", men detta är omöjligt (Löfqvist), eftersom Gerhard Snakenborg blivit riddare redan något av åren 1383–85. Det är sålunda tydligt, att Detmar förväxlat bröderna, och att det ej var Gerhard utan Heyne Snakenborg som flydde i slaget vid Falköping 24 febr 1389".
++++++
Knape - Knap eller knape kommer av medellågtyskans knape, besläktat med tyskans Knabe som betyder 'gosse', 'pojke', väpnare, vapensven, en tjänare hos en riddare.
++++++
KÄLLOR
Äldre svenska frälseätter ÄSF II:1 Stockholm 2001 sid 72-74
Wikipedia | |
|
G e n v ä g a r
