GERHARD/GERDH Snakenborg (1300-1400)
1300--1400 (kvinna)
BORTKOPPLAD: SÖK DIREKT PÅ SONEN HENRIK SNAKENBORG
+++
NÄSSJA SOCKEN - SKÄRV SOCKEN - FORSHEM SOCKEN - VÄSTRA TOLLSTADS SOCKEN
ÄTRADALEN - NISSANSTIGEN
(ÖSTERGÖTLAND) - (VÄSTERGÖTLAND)
SVEN ESTRIDSSON - HARDEKNUT - HARALD "HARFOT" - MAGNUS "DEN GODE " - OLOF "DEN HELIGE" HARALDSSON
RURIK - OLEG "DEN VISE" - IGOR - OLGA - SVJATOSLA - VLADIMIR SVJATOSLAVITJ - JAROSLAV "DEN VISE"
FOLKUNGATIDEN (KORTARE) (Se Peter Jonsson i detta släktträd för längre version) - MAGNUS ERIKSSON - INGEBORG HÅKANSDOTTER - (ALBREKT III D.Y. AV MECKLENBURG)
KALMARUNIONEN - MARGARETA
SLAGET VID ÅSLE/FALKÖPING ELLER PÅ FALAN DEN 24 FEBRUARI 1388
HENRIK PAROW
LINDHOLMSTRAKTATEN
AXEVALLA HUS - ARNÄS/ARANÄS - ARANÄSHJÄLMEN - TYRGILS/TORKEL KNUTSSON
JERUSALEM
FRANCIKANERORDEN
GUDHEMS KLOSTER - ALVASTRA KLOSTER - VADSTENA KLOSTER
NOVGOROD/HOLMGÅRD - KIEVRIKET/RUS/GÅRDARIKE
ERIKS KRÖNIKAN - JOMSVIKINGASAGAN - DETMAR - RIMKRÖNIKA
++++++++++++++++++++
GERHARD/GERDH SNAKENBORG, nämnd 1366, d. tidigast år 1402
Snakenborg, ursprungligen en mecklenburgsk adelssläkt, känd sedan 1200-talet och belagd i Sverige från år 1366.
Vapnet var en balk/bjälke, belagd med en orm, alltså ett s.k. talande vapen, snake betyder orm på lågtyska.
BOSATT
(Eneby) - Nässja socken - östergötland - år 1373
Borg - (Axevalla Hus) - Skärv socken - Västergötland - år -1366
Borg - (Arnäs/Aranäs) - Forshem socken - Västergötland - år 1366-1373
Fäste/stad - (Hästholmen) - Västra Tollstads socken - Östergötland - år 1388
ARBETE
Fredsavtal 1369 - OBS SKRIV MER!
Gerhard/Gerdh Snakenborg förekommer i Albrekt III d.y. av Mecklenburg f. 1338/1340 d. 1412 70-72 år, (sv 1364-1389) brev om anslutning 1369 till hansestädernas fredsavtal med kung Håkan...
Stilleståndsfördraget 1381 — OBS SKRIV MER!
Han förekommer i stilleståndsfördraget 1381, mellan Albrekt III d.y. av Mecklenburg f. 1338/1340 d. 1412 70-72 år, (sv 1364-1389) och Skånelandskapen.
Riddare 1383-1385
Riddare - Gerhard Snakenborg blev riddare något av åren 1383–1385. Riddare vid Kristi grav i Jerusalem.
Hövitsman/Befälhavare (Axevalla)
Skärv socken, Västergötland
Hövitsman/Befälhavare 1388
(Hästholmen) Västra Tollstads socken, Östergötland
Gerhard/Gerdh Snakenborg, nämnd 1366, d. tidigast år 1402, deltog i slaget vid Falköping 24 februari 1389
++++++
SLAGET VID ÅSLE/FALKÖPING DEN 24 FEBRUARI 1388
Slaget utkämpades mellan Albrekt III d.y. av Mecklenburgs f. 1338/1340 d. 1412, 70-72 år, (sv 1364-1389) och Margareta Valdemarsdotters f. 1353 d. den 28 oktober 1412 av pesten, 59 år (fö no, dk 1375-1380) (fö no, dk 1380-1387) (dk, no 1387-1412) (sv 1389-1412) trupper utanför (Falköping) i Västergötland.
Albrekt III d.y. av Mecklenburg f. 1338/1340 d. 1412, 70-72 år, (sv 1364-1389) störtas från den svenska tronen. Albrekt och dennes son Erik tillfångatas.
Margareta Valdemarsdotter f. 1353 d. den 28 oktober 1412 av pesten, 59 år (fö no, dk 1375-1380) (fö no, dk 1380-1387) (dk, no 1387-1412) (sv 1389-1412) blev utsedd till regent i Sverige. Albrekt III d.y. av Mecklenburg f. 1338/1340 d. 1412, 70-72 år, (sv 1364-1389) fick dock stöd från borgarna i Stockholm och begav sig vid sensommaren till Tyskland för att värva trupper. Under året inledde Margareta Valdemarsdotter f. 1353 d. den 28 oktober 1412 av pesten, 59 år (fö no, dk 1375-1380) (fö no, dk 1380-1387) (dk, no 1387-1412) (sv 1389-1412) svenska trupper en belägring av borgen (Axevalla) mellan (Skara) Västergötland, och (Skövde) Västergötland, som hölls av en tysk besättning.
Margareta Valdemarsdotter f. 1353 d. den 28 oktober 1412 av pesten, 59 år (fö no, dk 1375-1380) (fö no, dk 1380-1387) (dk, no 1387-1412) (sv 1389-1412) huvudstyrka avtågade så småningom och kvar lämnades en mindre belägringsstyrka för att svälta ut fästets försvarare.
Albrekt III d.y. av Mecklenburg f. 1338/1340 d. 1412, 70-72 år, (sv 1364-1389) återvände till Sverige vid nyårsskiftet 1388–1389. I Tyskland hade kungen värvat krigsvana och beridna trupper, möjligtvis ett tusental man. Landstigningen skedde förmodligen i (Kalmar) Småland och med sina värvade trupper intog kungen (Rumlaborg) utanför (Jönköping) Småland. Väl framme vid (Axevalla) Västergötland, fick Albrekt III d.y. av Mecklenburg f. 1338/1340 d. 1412, 70-72 år, (sv 1364-1389) veta att en dansk styrka bestående av 1 500 man under ledning av mecklenburgaren Henrik Parow marscherat uppför Nissastigen, Jönköping-Halmstad.
++++++
HALLANDSÅN NISSAN
Nissan är en av de fyra Hallandsåarna: Viskan, Ätran, Nissan och Lagan.
NISSANSTIGEN
Nissastigen kallas landsvägen, en del av riksväg 26, mellan (Jönköping) Småland och (Halmstad) Halland, en urgammal handelsväg som utgjorde Njudungs, ett av de historiska små landen i Småland (idag i nuvarande Jönköpings län) väg till havet i väster. och som numera är en del av riksväg 26. Namnet kommer av att den till stor del följer ån Nissan.
++++++
FORTSÄTTNING SLAGET VID ÅSLE/FALKÖPING DEN 24 FEBRUARI 1388
Den 24 februari 1389 möttes styrkorna mellan Mösseberg och ett träsk, vid Åsle kyrkby ungefär en mil öster om (Falköping) Västergötland. Någon mer detaljerad beskrivning av förloppet under slaget finns inte.
Margareta Valdemarsdotter f. 1353 d. 1412 av pesten, 59 år (fö no, dk 1375-1380) (fö no, dk 1380-1387) (dk, no 1387-1412) (sv 1389-1412) styrkor stod som vinnare trots att deras befälhavare Henrik Parow f.. d. 1389 stupade i slaget.
++++++
HENRIK PAROW F.. D. 1389
Henrik Parow, f.. d. 24 februari 1389, var en tysk riddare och adelsman, som stupade under slaget vid Åsle (Falköping). Under mitten av 1360-talet medföljde Henrik Parow f.. d. 1389 friherren Ravn van Barnekow/Räven van Barnekow f.. d. ca 1379, till Sverige och deltog i slaget vid (Gata)(nära Enköping) år 1365. Han återvände dock till Mecklenburg år 1377. År 1376 verkade Henrik Parow i närheten av Furste Albrekt II "den starke" av mecklenburg f.. d.. (mec...) och ansågs år 1379 som en av hans trogna män.
Henrik Parow kom sedan i dansk tjänst och utsågs år 1384 till kapten av Margareta Valdemarsdotter f. 1353 d. den 28 oktober 1412 av pesten, 59 år (fö no, dk 1375-1380) (fö no, dk 1380-1387) (dk, no 1387-1412) (sv 1389-1412).
År 1388 ledde Henrik Parow armén, Margareta Valdemarsdotter f. 1353 d. den 28 oktober 1412 av pesten, 59 år (fö no, dk 1375-1380) (fö no, dk 1380-1387) (dk, no 1387-1412) (sv 1389-1412) sände till Sverige för att strida mot Albrekt III d. y. av Mecklenburg f. 1338/1340 d. 1412, ca 59 år, (sv 1364-1389). Henrik Parow stupade under fälttåget vid Åsle (nära Falköping) 1389.
++++++
DETMAR KRÖNIKESKRIVARE FRÅN LÜBECK F.. D. CA 1395
Detmar från (Lübeck) Tyskland, f.. d. ca 1395, var en lybsk krönikeskrivare som började skriva sin krönika på 1380-talet. Från början kallades han Dietmarus Gusterbeke barvotus, "barfota", eftersom han som franciskanermunk skulle gå utan skor.
++++++
FRANCIKANERORDEN CA 1210
Francikanerorden är en katolsk orden som grundades omkring 1210 av Franciskus av Assisi. Franciskanordens munkar kallas barfotabröder eller gråbröder/gråmunkar, av deras grå klädnad, som också kan vara svart, med ett vitt rep med tre knutar kring midjan som symboliserar ordenslöftena: Fattigdom, Kyskhet och Lydnad. Gråbröderna har varit verksamma i Sverige sedan det första konventet anlades på 1220-talet och är det fortfarande. Franciskanorden är i likhet med dominikanorden en tiggarorden. Bröderna ska alltså leva på allmosor/gåvor från befolkningen. De ägnar sig historiskt åt sjukvård, själavård och predikan och lade från början mindre kraft till studier och kunskap än dominikanerna.
Efter mystiska upplevelser började Franciskus förkunna total fattigdom. Det fanns vid denna tid redan ordnar vilkas anhängare levde egendomslösa, men de hade istället utvecklat ett kollektivt ägande i sina kloster. Detta motsatte sig Franciskus, varför orden inte har kloster utan konvent och inte kallas munkar och nunnor utan bröder och systrar, vilka inte är fast knutna till ett visst ordenshus. Franciskus började få anhängare 1209, och samma år eller 1210 fick gruppen Innocentius III:s muntliga tillstånd att predika. I samband med Franciskus missionsresa till Orienten 1219 uppstod stridigheter inom brödraskapet, något som ledde till en fastare organisation, och under inflytande av kardinal Ugolino, senare påve under namnet Gregorius IX, utvidgade lärjungarnas regelverk.
Franciskanorden växte snabbt och tidigt uppstod en skillnad i ordens inriktning:
(1) Konventualerna strävade efter att göra Franciskanorden till en orden i kurians tjänst.
(2) Observanterna/spiritualerna, krävde ett fasthållande vid den bokstavliga ordalydelsen av Franciskus testamente - att inte utverka påvliga privilegier - att inte avvika från fattigdomsplikten.
En påvlig bulla 1230 förklarade testementet ej vara bindande och gav åt ordensregeln en tolkning som medgav maskerad egendomsbesittning. Motsättningarna skärptes ytterligare, sedan en påvlig bulla 1279 bekräftat och utvidgat nyttjanderätten för rikedomar orden förvärvat.
Observanterna förföljdes och drevs till öppen kamp mot påvedömet.
Dualismen inom Franciskanorden blev till slut legaliserad av Leo X genom en bulla 1517, som ställde observanterna och konventualerna under var sin General. År 1525 sprang en ny gren av franciskanorden fram ur observanterna: kapucinerna.
Observanterna kom med tiden att delas i fyra skilda grupper som återförenades 1897 och fick namnet franciskaner rätt och slätt. Franciskanernas "klarissorna" är en nunneorden som till skillnad från de manliga ordnarna är en regelrätt klosterorden.
++++++
Den lärde munken Detmar tillfrågades av rådmännen i Lübeck om han kunde skriva vidare på den lybska stadskrönikan som slutade med år 1349.
Detmar grep sig an med uppgiften och skrev först en sammanhängande historik om åren 1150-1386 och fortsatte senare denna till 1395.
Detmar använde skriftliga källor och var mycket insatt i de nordiska rikenas historia, eftersom Hansan var intresserad av Skånemarknaden och handeln på (Bergen) Norge.
Detmar förhåller sig mycket positiv till kung Albrekt III d.y av Mecklenburg f. 1338/1340 d. 1412, ca 59 år, (sv 1364-1389).
++++++
FORTSÄTTNING SLAGET VID ÅSLE/FALKÖPING DEN 24 FEBRUARI 1388
Den lybske, från (Lübeck) Tyskland, krönikören Detmar beskriver slaget: ”Kungen var så ivrig efter kamp och hade så bråttom, att inte alla av hans folk hann att göra sig färdiga. Då det kom till strid, vann han den första drabbningen och rev upp två häravdelningar under två baner. Men hans framgångar varade inte länge. Kungen förlorade fältslaget med alla de herrar och riddare, som var med i striden med undantag av dem som flydde. Särskilt flydde en som hette Gert Snakenburg, vars första riddaredag det var. Han tog 60 riddare med sig som alla flydde och det var den viktigaste anledningen till att slaget blev förlorat. „
– Linton 1997, s. 106f
(Se även under föregående ana Gerhard Snakenborg där anteckningar om brodern Heyne finns).
"Ännu 19 april 1387 kallas Heyne Snakenborg "knape", men i två brev av 15 sept 1389 kallar han sig riddare. Enligt dessa hade han på kung Albrekt III d.y av Mecklenburgs sida deltagit i det fältslag i vilket denne besegrades av drottning Margaretas armé. Det är därför beaktansvärt, att den redan 1395 avlidne lektorn Detmar i (Lübeck) Tyskland, uppger, att en av orsakerna till Albrekts nederlag var att en medlem av släkten Snakenborg med 60 man flydde i denna strid, som ägde rum på hans första riddardag. Enligt Detmar var denne Snakenbergs förnamn "Gherd", men detta är omöjligt (Löfqvist), eftersom Gerhard Snakenborg blivit riddare redan något av åren 1383–85. Det är sålunda tydligt, att Detmar förväxlat bröderna, och att det ej var Gerhard utan Heyne Snakenborg som flydde i slaget vid Falköping 24 febr 1389".
Enligt Rimkrönikan dödades 20 tyska och åtta svenska eller danska riddare, svenner ej medräknade. Albrekt III d.y av Mecklenburg f. 1338/1340 d. 1412, ca 59 år, (sv 1364-1389), hans son Erik av Mecklenburg, biskopen av (Skara) Västergötland, Rudolf av Mecklenburg och flera riddare blev krigsfångar.
++++++
RIMKRÖNIKA
Rimkrönika betecknar en historisk berättelse skriven på knittelvers. Förebilderna är direkt tyska, indirekt franska chanson de geste, och genren förekommer under medeltiden både i Danmark och Sverige.
+++
STORA RIMKRÖNINIKAM
Den svenska rimkrönikesviten inleds med 1) Erikskrönikan, som är skriven på 1320-talet och skildrar tiden ca 1230-1319. På 1430-talet skrevs 2) Engelbrektskrönikan och kort därefter 3) Karlskrönikan (avslutad ca 1452), i vilken Engelbrektskrönikan samtidigt inarbetades. Karlskrönikan täcker åren 1389-1452 och den kopplades samman med Erikskrönikan genom den s.k. Förbindelsedikten vilken sannolikt skrevs samtidigt med en ny inledning till Erikskrönikan på 1450-talet. En fortsättning på Karlskrönikan blev 4) Sturekrönikan som skildrade resten av 1400-talet fram till 1496.
LILLA RIMKRÖNIKAN
Den på 1450-talet påbörjade Lilla rimkrönikan skildrade Sveriges historia från tidernas gryning fram till krönikans egen tid. Lilla krönikan reviderades ett flertal gånger och den slutliga versionen täckte tiden fram till 1520.
Ytterligare ett antal mindre rimkrönikor från svensk medeltid är kända, t.ex. biskopskrönikorna för (Skara) Västergötland, från 1400-talets slut och (Linköping) Östergötland, från 1520-talet.
+++++
FORTSÄTTNING SLAGET VID ÅSLE/FALKÖPING DEN 24 FEBRUARI 1388
Margareta Valdemarsdotter f. 1353 d. den 28 oktober 1412 av pesten, 59 år (fö no, dk 1375-1380) (fö no, dk 1380-1387) (dk, no 1387-1412) (sv 1389-1412) fick nyheter om slaget befann hon sig i (Varberg) Halland och beordrade att krigsfångarna skulle föras till (Bohus fästning) Bohuslän, dit hon själv begav sig. Biskopen av (Skara) Västergötland, släpptes, andra krigsfångar fick betala för att släppas fria. Albrekt III d.y. av Mecklenburg f. 1338/1340 d. 1412, 70-72 år, (sv 1364-1389) och hans son fängslades fram till år 1395 när de släpptes efter att ha undertecknat Lindholmstraktaten.
++++++
LINDHOLMSTRAKTATEN 1395
GERHARD/GERDH SNAKENBORG, nämnd 1366, d. tidigast år 1402 förekommer i Lindholmstraktaten 1395. (Se även Jon Petersson i detta släktträd)
++++++
VITALIEBRÖDERA
"Vitaliebröderna blev snart en plåga, inte bara för de nordiska rikena utan även för andra länder kring Östersjön. Från alla sidor kom krav på fred, och det passade Drottning Margareta f.. d.. (... alldeles utmärkt. Trots piraternas härjningar var hennes position stark: bortsett från Stockholm hade hon full kontroll över Sverige, och Albrekt III d.y av MECKLENBURG f.. d.. (sv.. satt inlåst i hennes fängelse. Förhandlingarna inleddes år 1394 och fortsatte året därpå. De mynnade ut i Lindholmstraktaten där Albrekt blev fri mot att han skulle betala en lösensumma på 60 000 silvermarker inom tre år. Om han inte kunde betala skulle han överlåta Stockholm till Margareta och lova henne evig fred. Avtalet var en stor seger för Nordens härskarinna - Albrekt III d.y av MECKLENBURG f..d..(sv..,hade inte den minsta chans att skaffa fram en så stor summa. Han tvingades lämna ifrån sig Stockholm och på så vis fick drottning Margareta f.. d..(sv... kontroll över den sista biten av Sverige." (Världens historia nr 6/2011)
+++
Liksom brodern Heyne/Henrik Snakenborg förekommer Gerhard/Gerdh Snakenborg i stilleståndsfördraget 1381 och i Lindholmstraktaten 1395.
+++
JERUSALEM
År 1382 hade Gerhard/Gerdh Snakenborg planer att resa utomlands. Han pantsatte jord till Alvastra kloster. Resan han planerade var en resa till Jerusalem, en pilgimsresa/korståg.
Gerhard/Gerdh Snakenborg benämns riddare den första gången den 3 maj år 1385. Han benämns då "dominus" (herr), vilket är en för riddare kännetecknande titel. Det sker i samband med biskop Nicolaus Hermannis kanonisationsprocess, helgonförklaring. Här skildras en konflikt mellan Gerhard/Gerdh Snakenborg och denne biskop. Här uppger Gerhard/Gerdh Snakenborg att han blivit riddare vid Kristi grav i Jerusalem. Han bör ha blivit riddare någon gång mellan 1382-1385.
+++
BARN
HENRIK Snakenborg [Min Ana]
GIFTE (1)
GERHARD/GERDH Snakenborg gifte sig med en dotter till riddaren Nils Magnusson/Stolpe.
GIFTE (2)
GERHARD/GERDH Snakenborg gifte sig med CHRISTINA Bengtsdotter/Bielke, de var gifta före 1386, d. 1392, begraven i (Vadstena) Östergötland 1390-06-28.
KOLLA???
Hennes far Bengt Turesson, väpnare, riksråd. Nämnes mellan åren 1341–1358. Han är gift med Ingeborg Magnusdotter/Lejon i hennes gifte (1). Hennes gifte (2) var med jarlen Erengisle Sunesson/Bååt.
KOLLA???
Hon härstammar från en urgammal frälseätt, introducerad år 1625. Bielke af Åkerö nr 8. Bielkesläktens stamort är med säkerhet Småland. I Västbo härad (Småland) är de gårdar belägna, vilka tidigast varit i släktens ägo.
++++++++++++++++++++
NÄSSJA SOCKEN - ÖSTERGÖTLAND
Nässja socken i Östergötland ingick i Dals härad och området ingår sedan 1980 i Vadstena kommun och motsvarar från 2016 Nässja distrikt.
Kyrkbyn Nässja med sockenkyrkan Nässja kyrka ligger i denna socken.
Nässja socken omfattar en halvö i Vättern väster om Vadstena. Socknen är bördig slättbygd i söder och grusig skogsbygd i norr.
NAMNET NÄSSJA
Namnet (1330 Näsia) kommer från kyrkbyn. Namnet är plural av näs. Kyrkan och socknen ligger på en halvö, näs.
ENEBY - NÄSSJA SOCKEN
...
++++++
SKÄRV SOCKEN - VÄSTERGÖTLAND
Skärvs socken i Västergötland ingick i Valle härad, ingår sedan 1971 i Skara kommun och motsvarar från 2016 Skärvs distrikt.
Ruinerna efter Axevalla hus, det militära övningsfältet Axevalla hed samt kyrkbyn Skärv med sockenkyrkan Skärvs kyrka ligger i socknen.
Skärvs socken ligger öster om Skara kring Skärvlången i nordväst och Axevalla hed i söder. Socknen är ett sjörikt småkuperat moränlandskap med skog i norr och väster.
NAMNET SKÄRV
Namnet skrevs år 1309 Skierff och kommer från kyrkbyn. Namnet har antagits innehålla skärv, 'stenröse; steningt ställe' med oklar syftning.
++++++
BORG - AXEVALLA HUS - SKÄRV SOCKEN
Axevalla hus är idag en ruin.
Ruinen är belägen på en udde i Husesjön, öster om Axevalla hed och mitt emellan städerna Skara och Skövde i Västergötland.
Borgen omtalas första gången år 1278 då svenske kungen Magnus Ladulås f. ca 1240 d. 1290 (Visingsö) i Vättern, Småland, (sv 1275-1290) vid ett gästabud där förklarades som fånge av sin värd Peter Porse (..).
När svenske kungen Magnus Birgersson "Ladulås" f. ca 1240 d. 1290, ca 50 år, (Visingsö) i Vättern, Småland, kung (sv 1275-1290) dog delades riket upp mellan sönerna, svenske kungen Birger Magnusson f. 1280 d. 1321, 41 år, (sv 1290-1318), hertig Erik Magnusson f. ca 1289 d. 1318, ca 29 år, (Nyköpings hus), Södermanland, och hertig Valdemar Magnusson d 1318, (Nyköpings hus) Södermanland.
Axevalla tillföll hertig Erik Magnusson f. ca 1289 d. 1318, ca 29 år, och när han dött som fånge på (Nyköpings hus), Södermanland, fick hans änka Ingeborg Håkansdotter f. 1301 d. 1361, 60 år, – mor till den ännu omyndige kung Magnus Eriksson f. 1316 d. 1374, 58 år, drunkning (sv 1319-1364) (no 1319-1343) – fästet som residens.
Axevalla hus var ett viktigt värn i det oroliga spänningsfältet mellan de nordiska rikena. Rådet beslöt mot Ingeborgs Håkansdotters f. 1301 d. 1361, 60 år, vilja – hon satt också i rådet, att fästningen skulle återgå till den svenska kronan.
Borgen belägrades år 1323. Vid freden i Skara 1326, beslöts att Ingeborg Håkansdotter f. 1301 d. 1361, 60 år, skulle avstå Axevalla hus till kronan. Hon får istället godset (Dåvö) i Munktorp, Västmanland.
Borgen/slottet byggdes om i början av 1300-talet och benämndes en tid Nyhuset. År 1367 kom det i svenske kungen Albrekt III d. y. av Mecklenburg f. 1338/1340 d. 1412, ca 59 år, (sv 1364-1389) ägo. Vid dennes fall intogs det för drottning Margaretas f. 1353 d. 1412, 59 år, av pesten (sv 1389-1396, 1389–1412) (dk och no 1387–1412) räkning och innehades sedan av danska fogdar.
Engelbrekt Engelbrektsson f. antagligen på 1390-talet d. 1436, försökte år 1434 under Engelbrektsupproret 1434-1436, inta borgen. En ny belägring skedde våren 1436. Den avbröts av att fredsförhandlingarna återupptogs.
Udden där borgen byggdes har åt landsidan begränsats av sumpmark. Efter den första vallgraven har förmodligen ett förborgsområde brett ut sig. Bakom huvudborgen åt sjön finns ytterligare en vallgrav som skär av uddens bortre strand.
I vattnet kring huvudborgen finns ett system med pålverk och stenkistor. En pålrad av kraftiga ekstammar finns i vattnet. Dessa har omgärdat udden helt. Stockarna är daterade till år 1288.
Själva huvudborgen är uppbyggd på den höga moränudden och består av en oregelbunden kvadrat av murar. Idag syns inte annat än breda vallar av rasmassor.
Hela den över 60 meter långa sydvästra sidan har varit bostadslänga. Här syns partier av yttermuren och tvärmurar som bildat minst 4 större rumsindelningar. Bostadslängan fortsätter flera meter utanför själva östra hörnet och det förmodas utgöra en tornbyggnad. I det norra hörnet har tydligen även ett fyrkantigt torn varit uppfört. Mycket talar även för att ytterligare en kraftig tornbyggnad funnits i det södra hörnet.
++++++
FORSHEMS SOCKEN - VÄSTERGÖTLAND
Forshems socken i Västergötland ingick i Kinne härad, uppgick 1952 i Götene köping och området ingår sedan 1971 i Götene kommun och motsvarar från 2016 Forshems distrikt.
Den tidigare borgen Aranäs, orterna Österäng och Årnäs med Årnäs bruk samt kyrkbyn Forshem med sockenkyrkan Forshems kyrka ligger i socknen.
Forshems socken ligger nordost om Kinnekulle med Vänern med skärgård i norr. Socknen är en odlingsbygd med skog i sydost och vid Vänern.
NAMNET FORSHEM
Namnet skrevs 1397 Forsheem och kommer från kyrkbyn. Efterleden är hem, 'boplats; gård'. Förleden är fors.
++++++
BORG - ARNÄS/ARANÄS - FORSHEM SOCKEN
Aranäs var en medeltida stormansborg som låg på en udde i Vänern vid Årnäs i Forshems socken, Götene kommun, i Västergötland.
Efter utgrävningar visade sig borgen bestå av en flervånig rektangulär tornbyggnad, cirka 13 gånger 19 meter, och med cirka 4 meter tjocka murar i bottenvåningen gjord av kvaderhuggen sandsten. Tornet har senare blivit sammanbyggt med en kvadratisk borgmur med omkring 35 meter långa sidor. Höjden på borgmuren anses ha varit minst 4 meter.
Anläggningen har omslutits av en vallgrav i anslutning till murarna. Inne på den lilla borggården har funnits smedja och hushållsanläggningar.
Fortsatta utgrävningar visar att borgen med all sannolikhet byggdes under 1200-talets mitt eller andra hälft. Två tidigare helt okända stenbyggnader upptäcktes. Den ena, med påkostade stendekorationer som bedöms vara borgherrens salsbyggnad. Stenbyggnaderna är samtida med huvudborgen.
Ett annat nyare fynd är en vallgrav som legat i nära anslutning till den som finns vid borgkärnan. Cirka 130 meter söder om borgen har det funnits en drygt 6 meter bred stenskodd vallgrav. Det finns spår av en fjärde vallgrav, cirka 600 meter söderut, vilken har skurit av hela udden och antyder att borgen haft två förborgar.
Aranäshjälmen - Tidigt under utgrävningarna år 1916 gjordes det spektakulära fyndet av en tunnhjälm, senare kallad ”Torgils Knutssons järnhatt” eller ”Aranäshjälmen”. Stridshjälmen är daterad till ca år 1300 och finns numera utställd på Historiska museet i Stockholm. Aranäshjälmen är en s.k. tunnhjälm, en hjälmtyp som var mycket vanlig i Europa omkring år 1300. Hjälmen är helt gjord i järn utan märkbara utsmyckningar av ädelmetaller och består av tre delar. Den undre delen är uppgjord av två metallstycken, sammanbundna med åtta nitnaglar medan över- och underdelen är hopsatta med 11-17 nitnaglar. Återstående nitnaglar på hjälmens insida antyder att de har hållit fast en läderrem vid vilken hjälmens stoppning varit fastsydd. På överdelen av hjälmen finns åtta mindre hål, fyra på varje sida, vilka troligtvis varit avsedda för monteringen av hjälmduken. Fynd av välbevarade stridshjälmar från 1200- och 1300-talen är ytterst sällsynta. Aranäshjälmen var den första medeltida tunnhjälmen att upptäckas i Norden.
++++++
TYRGILS/TORKEL KNUTSSON
till Aranäs
Riddare, svenskt riksråd, drots och marsk, död 1306 i Stockholm genom avrättning.
Förmyndare för Birger Magnus under hans omyndighetstid 1290-1298. Han var Viborgs grundare.
Tyrgils/Torkel Knutsson omnämns första gången 1283 och slogs till riddare år 1289 av kung Magnus Birgersson "Ladulås" f. ca 1240 d. 1290, ca 50 år, (Visingsö) i Vättern, Småland, kung (sv 1275-1290).
Tyrgils/Torkel Knutsson var kung
Magnus Birgersson "Ladulås" f. ca 1240 d. 1290, ca 50 år, ön (Visingsö) i Vättern, Småland, kung (sv 1275-1290) riksmarsk och uppges av krönikören Ericus Olai vara drots vid kung Magnus död 1290, varvid han övertog styret av Sverige. Ericus Olai lämnar alltså den uppgiften, att Tyrgils Knutsson var drots redan i december 1290, då han av konung Magnus erhöll uppdraget att efter dennes död fungera som rikets styresman samt anförtroddes vården av hans hustru och barn. Baserat på detta, antar man att marsken hade en släktskap med konungahuset, eftersom han utsågs till fadder åt hertig Valdemar Birgersson, samt senare utsågs till rikets ledare.
I augusti 1291 uppges han emellertid åter vara marsk och från år 1293 vid berättelsen om korståget mot Karelen, ger krönikören konsekvent Tyrgils Knutsson marsktiteln. Sven Axelsson har som anledning framhållit att medan drotsämbetet var ett inrikespolitisk administrativt ämbete, gav honom titeln som marsk makt över hären och flottan, samt större frihet att utöva utrikespolitik under 1290-talet.
Under Tyrgils/Torkel Knutssons regeringstid tillkom i slutet av 1200-talet Upplandslagen. Enligt stadfästelsebrevet hade Tiundalands lagman Birger Persson till Finsta (heliga Birgittas far) givit tillkänna att den lag för de tre folklanden, som då var kringspridd i flera olika samlingar, ej längre var fullt skälig, somligt dunkelt utsagt och somligt mycket svårt att rätta sig efter. Rättsläget med den äldre lagen beskrevs som en tung olägenhet och lagman Birger fick uppdraget att tillsätta en kommitté av de kunnigaste i folklanden vars uppdrag blev att fastställa vad gammal lag har varit och om vad i ny lag borde stadgas.
Efter att Tavastland blivit attackerat av Republiken Novgorod 1292 ledde Tyrgils/Torkel Knutsson det tredje korståget mot (Novgorod/Holmgård) Ryssland, och erövrade Karelen samt anlade (Viborg) Ryssland år 1293. År 1300 trängde han fram till (Nöteborg) Ryssland vid floden (Nevas) Ryssland, utlopp ur sjön (Ladoga) Ryssland, och byggde på en holme i floden skansen Landskrona, som dock redan 1301 förstördes av ryssarna. Senare uppfördes på samma plats fästningen Nyenskans.
++++++
LANDSKRONA/NYENSKANS
Nyenskans var en svensk fästning på 1600-talet. Skansen låg öster om (Sankt Petersburgs) (1924-1991 Leningrad) Ryssland, nuvarande centrum på ett näs, som bildas där den lilla ån Ochta (svenska: Svartå, Svartbäcken) flyter in i floden Neva.
Under utgrävningar av fästningen åren 1992–2000 hittade man rester av tre olika medeltida fästningar på platsen för Nyenskans. Den enda historiskt kända av dem är den svenska fästningen Landskrona som under ledning av marsken Tyrgils/Torkel Knutsson anlades år 1300. Den var för sin tid en mycket stor och ovanligt väl befäst träborg med åtta torn.
På våren 1301 samlade ryssarna ihop en väldig här som belägrade fästningen och när en brand bröt ut inne i borgen drog sig svenskarna tillbaka till en källare. De sista svenskarna togs till fånga och ryssarna brände fästningen.
Den svenska inblandningen 1609 i "den Stora oredan i Ryssland" klargjorde att Sverige behövde en fästning som kunde behärska vattenleden längs floden Neva.
Problem låg i att det i floden Nevas delta inte fanns vare sig timmer eller sten utan de måste hämtas längre ifrån. Den första fästningen torde ha varit en sexkantig anläggning med en timrad, tornförsedd kungsgård. Fästningens besättning var hela tiden liten, år 1617 fanns det inalles 200 man i (Nöteborg).. och Nyenskans. Generalguvernörerna i (Ingermanland).. skrev till riksrådet 1652 och 1654 och bad om en fortifikationsplan för fästningen och staden Nyen intill.
Rupturkriget och fästningens utbyggnad
Inga befästningarbeten gjordes före det så kallade Rupturkriget som utbröt med ett ryskt anfall på de svenska besittningarna i Baltikum, Ingermanland och Finland. Ryska trupper kunde den 5 juni 1656 med lätthet, inta staden och fästningen.
++++++
INGERMANLAND
Ingermanland (finska: Inkeri, ryska: "Isjorernas land", estniska: Ingeri eller Ingerimaa) är ett historiskt landskap beläget söder om Finska viken samt norr och söder om floden Neva.
Området avgränsas av floden Narva i väster, Peipussjön i sydväst, floderna Lugas och Oredezj övre lopp i söder, sjön Ladoga i öster samt Systerbäck i norr.
Största stad
Sankt Petersburg
Idag del av
Leningrad oblast och Sankt Petersburg Ryssland
Områdets ursprungsbefolkning utgörs av de östersjöfinska folkslagen voter och ingrer (izjorer), vars språk idag är utdöende. Mellan åren 1570 och 1675 förekom det en rätt omfattande invandring av finnar till Ingermanland. Invandringen var som livligast efter freden i (Stolbova)... 1617 då Sverige styrde över Ingermanland en längre period.
Ryssland och Sovjetunionen har vid flera tillfällen i historien deporterat voter, ingrer och ingermanlandsfinnar till andra delar av landet.
Samtidigt har ryssar flyttat in i Ingermanland. De olika folkgrupperna har levt sida vid sida, men i relativt liten grad blandats med varandra.
En orsak till detta är religionen, de ortodoxa voterna, ingrerna och ryssarna gifte sig sällan med de lutherska ingermanlandsfinnarna.
Språket och kulturen höll isär voterna, ingrerna och ryssarna från varandra. Termen ingermanländare har sedermera successivt kommit att tas i bruk, som en övergripande benämning på samtliga folkgrupper som har haft sin hemvist i Ingermanland.
Ingermanland har aldrig bildat någon egen stat, med undantag för Republiken Norra Ingermanland som behärskade delar av det Karelska näset mellan 1919 och 1920. Ingermanland fick viss autonomi från Ryssland, då området 1920 åter integrerades i landet. Mot slutet av andra världskriget flydde många ingermanländare till Finland, då befolkningen skulle deporteras till bland annat Kazakstan och Uralområdet. Efter Sovjetunionens fall 1991 tilläts kvarlevande ingermanländare med finsk bakgrund att emigrera till Finland, vilket utnyttjades av cirka 30 000 personer bosatta i Ryssland och Estland.
Ingermanlands största stad idag är Sankt Petersburg. Landskapet ingår numera i Leningrad oblast, Ryssland.
Historia
Om namnet "Ingermanland" finns två ofta framförda teorier. Den teorin som de flesta forskarna stödjer är att namnet leder tillbaka till floden Inkere som flyter norrut till Neva. Den andra går ut på att namnet leder tillbaka till Olof Skötkonungs (..) dotter Ingegerd Olofsdotter (..) av Sverige. Olof lär enligt en sägen ha gett ett område i det innersta av Finska viken i morgongåva vid hennes giftermål år 1019 med Jaroslav I (..). Detta skulle ha gett befolkningen benämningen "Ingegerds män" och området "Ingermanland.
De första bosättarna
Ingermanlands område började befolkas redan cirka 7 000 år f.Kr. Från 3 000 år f.Kr. finns fynd av keramik som visar att området beboddes av fornfinska stammar.
Ett folkslag som kom att bosätta Ingermanland en längre tid var voterna. De kom västerifrån och behöll länge kontakten med östra och nord-östra Estland, vilket bland annat beläggs med likheter med vissa dialekter i Estland. De små votiska stammarna bildade aldrig någon nation eller administrativ enhet. De bosatte sig nära de huvudsakliga handelsvägarna som löpte i öst-västlig riktning. De tidigaste arkeologiska fynden härrör från tiden mellan 300 och 700 e.Kr.
Det andra folkslaget som kom att påverka Ingermanland mycket var ingrerna som kom från nuvarande Finland. De första ingrerna utvandrade från Karelen efter år 1000 och flyttade till Ladogas stränder och söderut. De äldsta arkeologiska fynden är från tiden 1000–1200.
Under Novgorodrepubliken 1136–1478
Under åren 500–1000 fick voterna de första kontakterna med östslaver.
Grundandet av Novgorod, vars tidigaste referens är från år 859, blev med tiden en främmande makt som kunde beskatta voterna.
Tillsammans med prinsen Vseslav från Polotsk försökte voterna störta Novgorod år 1069, vilket dock misslyckades.
När Republiken Novgorod började expandera från år 1136 utökades också makten över voterna och ingrerna i Ingermanland.
Ingermanland bildade den novgorodska femtedelen Vodskaja pjatina. Voter och ingrer tog nu del i strider på Novgorods sida, bland annat mot Tavastland år 1149. För ingrernas del innebar detta en kamp mot deras forna brödrafolk.
Flera århundraden följde där Republiken Novgorod var i krig med svenskar och riddare från Tyska orden. Krig mot svenskar skedde 1240 och 1248 och varaktig fred skedde inte förrän Nöteborgstraktaten år 1323.
Mot Tyska ordens riddare stred man 1241, 1242 och 1269. De byggde en fästning i Koporje år 1240 och en i Narva under 1400-talet. Ytterligare krig skedde 1444 och 1447, men de fick aldrig något fotfäste i Novgorodrepublikens landområden.
++++++
NÖTEBORGSTRAKTATEN 1323
Nöteborgstraktaten 1323 innebar att Karelen och delar av det Karelska näset hamnade i svensk ägo.
++++++
Gränsområdet, som beboddes av ingrerna, var inte säkert och därför flyttade många ingrare västerut mot Narva och längs floden Oredezj. Vid denna tid utvecklades ingrernas språk.
Inflytandet från Republiken Novgorod innebar ett spridande av det ryska språket samt acceptans av den grekisk-ortodoxa kyrkan bland voter och ingrer. Bland annat byggdes kyrka och kloster i Jama (nuvarande Kingisepp) år 1384.
Under Storfurstendömet Moskva 1478–1617
1478 störtades Novgorodrepubliken av Storfurstendömet Moskva och deras område delades upp i femtedelar, där större delen av Ingermanland kom att tillhöra Novgorods (Voternas) femtedel. Endast de allra västligaste delarna, väster om floden Luga, tillhörde en annan femtedel, Sjelonas femtedel.
Storfurstendömet Moskva utövade fortsatt makt över Ingermanland. 1484 och 1488 deporterades ett stort antal voter och ingrer till centrala Ryssland och ryska nybyggare flyttade in. Storfurstendömet fortsatte propagerandet för den grekisk-ortodoxa kyrkan.
Det svenska Ingermanland 1617–1721 Redigera
Svenska besittningar
Kexholms län
Ingermanland
Östersjöprovinserna
Preussen
Svenska Pommern
Wismar
Bremen-Verden
Svenska generalguvernörer
Sveriges historia
Redigera
Ingermanlands vapen under den svenska tiden: en ström mellan två murar (ur Karl XII:s stora sigill). Enligt traditionen föreställer den floden Neva med murar från befästningen Nyenskans.
Se även: Svenska Ingermanland
Under det Nordiska tjugofemårskriget erövrade Pontus De la Gardie 1581 Narva, Ivangorod, Jama och Koporje (Kapris). Genom Stilleståndet i Pliusa 1583 erhöll Sverige dessa erövringar, det vill säga i stort sett hela Ingermanland med undantag för Nöteborg och trakten däromkring. Denna erövring, med undantag för Narva, återlämnades till Ryssland efter Freden i Teusina 1595. 1610 startade det Ingermanländska kriget vilket slutade med att större delen av Ingermanland blev en svensk provins efter freden i Stolbova 1617. Detta blev första gången som Ingermanlands gränser utstakades.
Sveriges intresse i Ingermanland var strategiskt. Området skulle utgöra en buffertzon för ryska attacker mot Karelska näset och dagens Finland. Dessutom skulle rysk handel tvingas passera svenskt territorium.
Ingermanland hade ett hårt rykte under sin tid i det svenska stormaktsväldet. Sverige använde Ingermanland som område dit man skickade dem som dömts till förvisning och området har i äldre historisk forskning också kallats för "Sveriges Sibirien".
Generalguvernör Göran Sperling noterade också befolkningens "medfödde argheet" och beskrev områdets lantbefolkning som "oregerlige och vilde gemuther"
Den svenska statsledningen uppmuntrade under den svenska styrestiden invandring inte bara från det näraliggande Finland och Livland utan även ända från Nederländerna och Tyskland för att kompensera för den delvis utflyttade lokalbefolkningen som var misstänksam mot den svenska överheten, främst av religiösa skäl. Sverige försökte introducera den lutherska tron, vilket dock var föga framgångsrikt. Den lutherska tron vann dock mot den grekisk-ortodoxa genom att en betydande del av de ortodoxa flydde till Ryssland, särskilt i de nordöstra delarna av Ingermanland där de svenska lagarna och det lutherska kyrkobruket väckte stort missnöjd.
Den finska inflyttningen var till antalet den överväldigande största i jämförelse med andra språkgrupper. Dessa finnar kom med tiden att bilda den ingermanlandsfinska språk- och folkgruppen.
För att få lokalkännedom och lokalt förankrad förvaltning övertygades ett antal ryska adelssläkter - de s.k. bajorssläkterna att övergå i svensk tjänst, mot större förläningar, kompensation för förlorade egendomar i andra delar av det ryska kejsardömet och genom svenska adelsprivilegier.
Det svenska Ingermanland organiserades efter fyra slottslän, Ivangorod, Jama, Koporje och Nöteborg.
Nyen utvecklades till Ingermanlands handelscentrum. 1642 blev det även områdets administrativa centrum. 1656 skadades staden och det administrativa centret flyttade till Narva.
Under Ryska imperiet 1721–1917
Se även: Guvernementet Sankt Petersburg och Ryska imperiet
När det stora nordiska kriget bröt ut år 1700 kunde Ryssland efter några år återta hela Ingermanland.
År 1703 började Peter I "den store" av Ryssland f.. d.. (..) att anlägga S:t Petersburg (..Leningrad) Ryssland, vid floden Nevas mynning, nära den svenska staden (Nyen)...
Ingermanland blev nu ett guvernement kallat Ingermanlands guvernement 1708–1710, S:t Petersburgs guvernement 1710–1914, Petrograds guvernement 1914–1924 och Leningrads guvernement 1924–1927.
De stora nordiska kriget avslutades med freden i Nystad 1721 varvid Ingermanland blev ryskt de jure.
Ingermanland utvecklas nu under ryskt välde, vilket under tsartiden bland annat innebar att bönderna blev livegna. Först 1861 avskaffades livegenskapen.
Från 1868 började även ester att flytta till Ingermanland.
Mellankrigstiden 1917–1939
Efter oktoberrevolutionen 1917 utropades republiken Nordingermanland, med stöd från Finland, som oberoende stat. Det behärskade delar av det Karelska näset mellan åren 1919 och 1920. Efter fredsfördraget i Dorpat mellan Finland och Ryssland 14 oktober 1920 blev området inkorporerat i Ryssland, men åtnjöt viss grad av autonomi.
Efter Estniska frihetskriget och Fredsfördraget i Dorpat den 2 februari 1920 mellan Estland och Ryssland hamnade den allra västligaste delen av Ingermanland, det så kallade Estniska Ingermanland, i Estland medan resterande delen fortsatte under först ryskt och senare sovjetiskt styre.
Ingermanland tilldelades inte autonom status men en kulturautonomi vilket innebar att undervisning i skolan skedde på finska som andraspråk efter ryskan. Ingermanländarna fick också ha gudstjänster i sin egen kyrka. I Leningrad fanns även finskspråkiga avdelningar på universitetet. 1920 utgjorde höjdpunkten för ingermanlandsfinnarna. Då fanns 300 finskspråkiga skolor och 10 finskspråkiga tidningar i Ingermanland.
Massdeportationer
60 000 ingermanländare deporterades under 1930-talet till Sibirien, Uralregionen, Hibinä och områden bortom Kaspiska havet. Av de som deporterades dog en fjärdedel av köld, hunger och sjukdomar. Under andra världskriget hamnade tusentals ingermanländare i fångläger. 1930–1945 dödades 65 000, nära hälften av Ingermanlands befolkning, genom deportationerna och kriget.
1928 startade kollektiviseringen av jordbruket i Ingermanland. Med detta följde en deportering av de mest välbeställda bönderna, de så kallade kulakerna till bland annat Kolahalvön, Kazakstan och Centralasien. Deportering utfördes flera gånger fram till 1936. Ingermanlandsfinnarna ersattes av ryssar, men även tatarer och ukrainare. 1929–1931 ägde en första deportationsvåg rum i Ingermanland. 18 000 ingermanländare deporterades anklagade för att vara kulaker som begått brott mot statens säkerhet. Ingermanländare skickades till arbetsläger i Sibirien, Jakutien och på Kolahalvön. De deporterades även till saltgruvor i södra Ryssland eller till byggandet av kanalen mellan Östersjön och Vita havet.
Hösten 1934 etablerades en förbjuden zon längs Sovjetunionens västra gräns. Officiellt var den 7,5 km bred, men längs den estniska gränsen var den upp till 90 km bred. Där kunde ingen uppehålla sig utan tillstånd från NKVD och de som betraktades som "politiskt opålitliga", exempelvis ingermanlandsfinnarna och en del andra folkslag, var tvungna att flytta därifrån. 1937 genomfördes ytterligare aktioner mot ingermanlandsfinnar och ingrer. Lutherska kyrkor stängdes. Skolor med undervisning på finska och ingriska stängdes. Tidningar och radiostationer på finska och ingerska blev förbjudna. Förhållandena var dock annorlunda i det Estniska Ingermanland. Där blommande finskheten upp.
Andra världskriget
Under fortsättningskrigets slutskede åren 1942-43 tömdes Ingermanland helt på sin finska befolkning. Många flyttades till det inre av Sovjetunionen, medan uppskattningsvis 63 000 ingermanländare som bodde på av tyskarna ockuperat område evakuerades till Finland (andelen ingermanlandsfinnar är okänd) och i en del fall vidare till Sverige. Enligt fortsättningskrigets stilleståndsavtal blev Finland ålagt att återbörda alla ingermanländare till Sovjetunionen. Ingermanländarna tvingades dock inte ut ur Finland med våld, utan fick välja om de ville återvända eller inte.
Vintern 1944–1945 återvände 56 500 ingermanländare till Sovjetunionen. Av de cirka 8 000 ingermanländare som hade stannat i Finland, valde omkring 4 500 att fly vidare till Sverige. Merparten följde dock sovjetmaktens uppmaning att återvända till sina hem. De blev emellertid lurade och tvingades istället slå sig ned utspridda på vitt skilda platser i Sovjetunionen: Novgorod, Kalinin, Jaroslavl, Velikije Luki och Pskov i norra Ryssland. Endast ett fåtal lyckades bosätta sig i sina hemtrakter.
Efter andra världskriget
Även senare har Ingermanland förryskats, dock mer som ett resultat av en naturlig process. Även om S:t Petersburg var en huvudsakligen ryskspråkig stad, så var länge den omgivande landsbygden ingermanländsk- eller finsktalande, men med ökad urbanisering och under inflytande från den centrala miljonstaden har trakten förryskats. Många kvarvarande ingermanländare har emigrerat till Finland under 1990-talet, inklusive sådana som under tidigare generationer har tagit till sig ryskan som sitt språk.
Ingermanländare i Sverige
Cirka 4 500 ingermanländska flyktingar kom till Sverige efter Finska fortsättningskriget. Vid ankomsten till Sverige blev ingermanländarna placerade i karantän och i uppsamlingsläger. Tjänstemän från den sovjetiska legationen sökte upp cirka 500 familjer efter att ha fått adresserna av utlänningskommissionen och försökte övertala dem att återvända. Flera valde att flytta vidare till USA, Kanada och Australien. Sovjetunionen betraktade dessa flyktingar som sovjetmedborgare och menade att samtliga skulle återbördas till Sovjetunionen, medan Sverige menade att dessa flyktingar själva skulle ha rätt att välja. För svenskt vidkommande blev det en delikat balansgång mellan den humanitära aspekten och Sveriges önskan att förbättra relationen till en av segrarmakterna. De som valde att stanna fick inte bosätta sig i de tre största städerna utan kom att bosätta sig på orter som Mölnlycke, Borås, Mölndal, Eskilstuna, Örebro, Jönköping, Gävle och Västerås. Flest ingermanländare bodde i Borås.
Historikern Anders Berge har genom sina studier om svensk flyktingpolitik under kriget visat att svenska myndigheter bedrev ett nära samarbete med den sovjetiska legationen, för att på sikt förmå ingermanländarna att lämna Sverige. Ett första steg var att ge information till ryssarna om nyanlända flyktingar, nästa steg att driva särskilda så kallade ryssläger i samarbete med den sovjetiska legationen. Under våren 1945 kunde sovjetisk personal dessutom söka upp enskilda ingermanländska flyktingar, vilkas adresser de fått från svensk sida. Berge menar att flyktingpolitiken utformades för att undvika konfrontation med Sovjetunionen.
Författaren Eino Hanski skrev flera böcker om Ingermanland.
++++++
FORTSÄTTNING LANDSKRONA/NYENSKANS
Svenskarna återtog fästningen redan i september, samma år 1656 och efter ett nytt ryskt angrepp flyttade krigsscenen till andra trakter.
En återuppbyggnad av fästningen försvårades av bristen på hantverkare. Däremot fick Nyenskans en förstärkning i form av trupper. I september 1661 kunde krigskollegiet meddela att skansen och dess besättning var satta i skick.
Hur fästningen såg ut då vet man inte men under tiden efter rupturkriget försågs den med fem bastioner och två raveliner. Dessa kritiserades hårt 1681 som alltför svaga.
Under 1600-talets sista år utvidgades fästningen i söder med tre redutter omgivna av en vattengrav.
Det stora nordiska kriget bröt ut vintern 1700 med bland annat ett angrepp på Ingermanland. Redan samma sommar flydde Nyens befolkning, men många återvände.
I oktober 1702 föll (Nöteborg)... för ett ryskt angrepp och stadsborna i Nyen flydde på nytt. Ännu samma månad lät fästningens kommendant bränna staden för att stärka sin ställning.
I april väntade man att isen skulle gå i floden Neva och fruktade ett ryskt anfall. En rysk inringning av fästningen med minst 20 000 man inleddes den 25 april. Efter att tsar Peter och artilleriet hade kommit till platsen inledde ryssarna den 30 april ett bombardemang som pågick hela natten. Den 1 maj 1703 kapitulerade fästningen och de kvarvarande av den 700 man starka besättningen fick avtåga till (Narva)...
Den ryska tiden
Tsaren bytte genast namnet på Nyenskans till Slotburg. En första rivning av fästningen skedde genast efter erövringen, en andra 1709 efter slaget vid (Poltava).. då tsaren blev övertygad om ryssarnas överlägsenhet. Då sprängdes fästets vallar. På en karta från 1717 kan man se att befästningen fanns kvar. Två av fästningens bastioner revs år 1744. Varvet Petrozavod (ursprungligen Охтинские верфи) anlades år 1721 vid det tidigare Nyenskans och verkade där till år 1995. Området blev en del av Sankt Petersburgs stad år 1828.
++++++
Birger Magnusson kröntes den 2 december år 1302 i Sankt Laurentii kyrka i (Söderköping)..., och upphöjde då sina broder Valdemar till hertig, samtidigt som brodern hertig Erik fick tillträda sitt hertigdöme. Hertig Valdemar gifte sig också med Tyrgils/Torkel Knutsson dotter Kristina.
Hemkommen från korståget gifte sig Tyrgils/Torkel Knutsson för andra eller tredje gången år 1303 med grevinnan Hedvig von Ravensberg. Tyrgils/Torkel Knutsson förnyade samma år handelstraktaten med Hansan i (Lübeck) Tyskland, på villkor att de inte skulle handla med (Novgorod/Holmgård) Ryssland.
Tyrgils/Torkel Knutsson var lojal med kung Birger (..) när brödernas konflikt tilltog och han samlade kung Birger (..) och kungens bröder hertigarna Erik och Valdemar hos sig på Aranäs den 30 april 1304. Där undertecknade hertigarna ett dokument med ordalydelsen att de inte skulle sluta utrikesförbindelser eller dyka upp vid hovet om de inte blev kallade. Bitterheten hos de båda hertigarna över detta tros ha gett upphov till Håtunaleken.
Hertigarna trotsade fördraget och startade ett inbördeskrig. Med stöd i form av trupper från norske kungen Håkan Magnusson
(..) attackerade de Västergötland. Tyrgils/Torkel Knutsson understödde då kung Birger (..) att överta (Nyköping)..., vilket tillhörde hertig Erik, och vid Uppgörelsen på Kolsäter den 15 februari 1305 skrev hertigarna under på att ej mer angripa Birger (..).
Den 6 december 1305 tillfångatogs Tyrgils/Torkel Knutsson på order av kung Birger (..), vid sin gård i Lena. Därifrån fördes han i kedjor till Stockholm, enligt Erikskrönikan, som troligen bygger på ögonvittnen, placerades han kedjad på en häst och med fötterna nesligt hopbundna under dess buk på den flera dagar långa färden till Stockholm. Han åtalades för förräderi, dömdes till döden, halshöggs i Stockholm i februari 1306.
Tillfångatagandet och avrättningen av Tyrgils/Torkel Knutsson skedde i samförstånd mellan kungen och hans bröder för att bli av med Tyrgils/Torkel Knutsson dominans.
Hertig Valdemar Magnussons äktenskap med Tyrgils/Torkel Knutsson dotter upplöstes tre dagar efter att han arresterats, formellt på grund av "andligt släktskap". De ansågs vara dopsyskon, eftersom Tyrgils/Torkel Knutsson burit hertig Valdemar till dopet.
Det är oklart om Tyrgils Knutsson var gift två eller tre gånger, men 1296, i sitt första eller andra äktenskap var han gift med en kvinna vid namn Birgitta. 1303 gifte han sig med grevinnan Hedvig von Ravensberg.
Ett av barnen, Kristina, gift 1302–1305 med hertig Valdemar Magnusson, äktenskapet upplöstes tre dagar efter att Tyrgils/Torkel Knutsson arresterats.
++++++
Gerhard Snakenborg fick år 1366 (Arnäs) Västergötland, av Albrekt III d.y. av Mecklenburg f. 1338/1340 d. 1412, 70-72 år, (sv 1364-1389) för framtida tjänst. Brevets egendomliga formulering "framtida tjänst" ("racione seruicij... in futurum prestandi") har föranlett, att det satts i samband med att den fångne fd. svenske kungen Magnus Eriksson f. 1316 d. 1374, 58 år, drunkning (sv 1319-1364, no 1319-1343) ett par månader senare uppgav, att Gerhard Snakenborg till honom för underlättande av hans befrielse ur fångenskapen återlämnat den viktiga borgen (Axevall) Skärvs sn i Västergötland. Dit var enligt Räven van Barnekows (Ravn van Barnekow) d. ca 1379, räkenskaper, mecklenburgskt krigsfolk på väg några veckor senare. Ravn van Barnekow var en mecklenburgsriddare som lånade ut pengar till Albrekt III d.y. av Mecklenburg f. 1338/1340 d. 1412, 70-72 år, (sv 1364-1388) och hans far hertig Albrekt II "den store" av Mecklenburg f. 1318 d. 1379, 61 år. Ravn van Barnekow fick (Nyköpings slott) och län, Södermanland, samt Dalarna som förläningar. Ravn van Barnekow räkenskaper finns delvis bevarade i ett arkiv i (Schwerin)..
Gerhard/Gerdh Snakenborg sålde (Arnäs) Västergötland år 1373 till Skara domkyrka, och enligt den heliga Birgittas kanonisationsprocess, helgonförklaring, var hans sätesgård (Eneby) Nässja sn, i Östergötland.
+++
Borgen nämns första gången i Erikskrönikan, troligen författad på 1320-talet, och omnämnandet anknyter till året 1283 då marsken Torgils Knutsson (..), Birger Magnussons förmyndare (sv 1290-1298) uppehöll sig här. Nästa omnämnande är i samband med att Torgils Knutsson (..), Birger Magnussons förmyndare (1290-1298) år 1304 bjöd in kung Birger Magnusson f. 1280 d. 1321, 41 år, (sv 1290-1318) och dennes upproriska bröder hertig Erik Magnusson f. ca 1280 d. 1318, ca 38 år, (Nyköping hus) Södermanland, och hertig Valdemar Magnusson d. 1318, (Nyköping hus) Södermanland, till ett försoningsmöte på "eth fästä" Aranäs. Här lyckades de förhandla fram en förlikning. Det sista omnämnandet i Erikskrönikan är från 1305, då borgen brändes i samband med att Torgils Knutsson (..), Birger Magnussons förmyndare (sv 1290-1298) fängslades och fördes till Stockholm för avrättning.
++++++
ERIKSKRÖNIKAN
Är en medeltida rimkrönika som redogör för Sveriges politiska historia under cirka hundra år. Den börjar under kung Erik Erikssons (..) regeringstid men tyngdpunkten ligger i ett försök av författaren att ge en samlad bild av perioden från ca 1250 till kungavalet 1319, då den treårige Magnus Eriksson f. 1316 d. 1374, 58 år, drunkning, (sv 1319-1364, no 1319-1343) utsågs till kung. Det är den äldsta i den svit av krönikor som skildrar medeltidens politiska historia i Sverige, och Sveriges äldsta berättande källa. Som alla berättande källor har den en viss tendens, i detta fall en karaktär av politisk partsinlaga. Den tar klart ställning för en part: krönikans hjälte och huvudperson är, som redan namnet antyder, hertig Erik Magnusson f. ca 1280 d. 1318, ca 38 år, (Nyköping hus) Södermanland.
++++++
GUDHEMS KLOSTER
Ett nunnekloster i Gudhem utanför (Falköping) Västergötland, mellan 1100-talet och 1529. Nunneklostret var anslutet till cisterciensorden. Ruinerna efter klostret och klostermuren finns bevarade och väl synliga.
++++++
CISTERCIENSORDEN 1098-
En katolsk klosterorden som grundades år 1098 av benediktinmunkar som vände sig mot vällevnaden i dåtidens kloster och ville återgå till de stränga benediktinerreglerna.
Cistercienserna räknas som den första klosterorden, i den bemärkelse begreppet senare fått: en centralstyrd organisation omfattande ett flertal kloster. De tidigare benediktinerklostren hade varit tämligen självständiga och saknat en central ordensledning.
Munkarna grundade ett kloster kallat Novum Monasterium i ett område kallat Cîteaux, som ligger ganska nära den franska staden (Dijon) Burgund, Frankrike.
Orden ska ha varit nära att utslockna när Bernhard av Clairvaux och trettio andra munkar anlände år 1112. Efter detta skedde en snabb utveckling, och inom ett par år hade flera ytterligare kloster grundats, där klostret (Clairvaux) Champagne, Frankrike, under Bernhards ledning snabbt skulle bli det viktigaste.
++++++
BERNHARD AV CLAIRVAU
...
+++++
Bernhard av Clairvaux var inte bara en av samtidens största teologer utan också en politiskt mycket inflytelserik man. Vid hans död år 1153 hade orden vuxit till 280 kloster, och klostret Clairvaux hade inte mindre än 700 lekbröder och munkar.
Det första nunneklostret grundades år 1125 i (Tart) Langres i nordöstra Frankrike. I nunneklostret (Port-Royal) i parisregionen, utvecklades logik, lingvistik och teologisk diskussion.
Det kännetecknande för cisterciensorden var dess stränga åtlydnad av Benedikts regel, och återvändandet till fysiskt arbete t.ex jordbruksarbete. För att skapa tid för detta minskade man antalet kyrkliga ceremonier.
Ordens organisation var en medelväg mellan den helt centraliserade, som präglade Cluny, och den mer oberoende hos benediktinerna; varje kloster utgjorde en oberoende enhet, men var ändå underställd ett generalkapitel som samlades årligen i Cîteaux.
I början avstod cistercienserna från alla inkomster från gåvor, tionden och arrenden. Klostren skulle vara självförsörjande via bruk av skog och mark.
Lekbröder ingick redan från början som en del av orden. Dessa bröder utgjorde en separat del som levde sida vid sida med munkarna, och med sin egen regel för bön och arbete.
Klosteranläggningarna innehöll ofta avancerade tekniska lösningar som system för luftburen värme, s.k hypokauster, och kanaler för friskt vatten och avlopp.
Det har länge hävdats att klostren utgjorde en spridningspunkt för nya tekniker i medeltidens Sverige. Även om denna bild nu börjat bli mer omdiskuterad.
Nya kloster bildades uteslutande genom utvandring eller filiation av munkar från ett befintligt kloster. Bernhard av Clairvaux hade ett så dominerande inflytande att nästan alla kloster i Syd-, Nord- och Västeuropa kan härleda sitt ursprung till Clairvaux.
Moderklostret i Morimond dominerade dock i Östeuropa och det finns även många kloster som härstammade direkt från det ursprungliga klostret i Citeaux och de franska klostren i La Ferté och Pontigny.
Cistercienserna i Sverige
Orden kom till Sverige år 1143, då Alvastra kloster grundades av munkar från Clairvaux, samtidigt som Nydala kloster grundades vid sjön Rusken på gränsen mellan (Finnveden).. och (Njudung).. i Småland.
Några år senare kom det cistercienser till (Lurön) i sjön Vänern, men där fann de sig inte tillrätta utan flyttade kort därefter till (Lugnås) [källa behövs] i Kinne härad.
Slutligen, efter att en kvinna vid namn Sigrid donerat en förstklassig egendom vid berget Billingens fot i Västergötland, grundlades Varnhems kloster den 1 maj 1150.
Cistercienskloster blev de dominerande klostren fram till mitten av 1200-talet, då tiggarordnarna började svara bättre mot de andliga behoven. Under reformationen drogs samtliga klosteregendomar in till kronan, och därmed försvann orden helt från Sverige.
++++++
Gudhem är en gammal samlingsplats och namnet bör betyda "gudars hem". Platsen ligger på högslätten med utsikt mot Billingen. Den har ett fördelaktigt läge vid den gamla pilgrimsleden som gick från kontinenten via Danmark och Ätradalen till Falan samt Skara och därifrån vidare till Olav "den heliges" f. 995, d. 1030, 35 år, grav i Nidaros (idag Trondheim) Norge.
++++++
ÄTRADALEN - Ån Ätrans dalgång. Ätran är en av de fyra Hallandsåarna: Viskan, Ätran, Nissan och Lagan. Ätran är 243 km inklusive källflöden och går genom Västergötland och ut i Halland. Utmed Ätran gick den under tusentals år använda hålvägen Ätrastigen/Redvägen. Under 1300-talet var Ätran under flera tillfällen riksgräns.
++++++
OLOF "DEN HELIGE" HARALDSSON
Olof "den helige" Haraldson f. 995, d. 1030, 35 år, stupade i slaget vid Stiklestad, var kung av Norge (no 1015/1020–1028), år 1020 var Olav Haraldsson kung över ett enat Norge. Olof den helige är Norges nationalhelgon.
Dagens kännedom om Olof "den helige" Haraldsson f.995 d. 1030, 35 år, (no 1015/1020-1028) kommer huvudsakligen från den isländske historikern Snorre Sturlasson, död år 1241, som i sin Heimskringla skrev ett stort antal kungasagor varav en handlar om Olof "den helige" Haraldsson f. 995 d. 1030, 35 år, (no 1015/1020-1028).
12 år gammal gav han sig ut på vikingafärd och det dröjde många år innan han återvände till norsk mark. Olof "den helige" Haraldsson f. 995 d. 1030, 35 år, (no 1015/1020-1028) blev så småningom en skicklig och erfaren viking med långa resor i Östersjön och ända ner till Spanien. Han deltog i tronstridigheterna i England där han förstörde London Bridge. Den 16 oktober 1013, som 18-åring, döptes Olof "den helige" Haraldsson f. 995 d. 1030, 35 år, (no 1015/1020-1028) i (Rouen) Frankrike. År 1015, som 20-åring, stod Olof "den helige" Haraldsson f. 995 d. 1030, 35 år, (no 1015/1020-1028) åter på norsk jord och hade som mål att bli Norges kung samt att införa kristendomen i Norge. Han försökte bygga en allians med den svenska kungen Olof Skötkonung f. ca 960/980 d. antagligen 1021/1022 (sv 995-1022), bland annat genom ett äktenskap med Olof Skötkonungs f. ca 960/980 d. antagligen 1021/1022 (sv 995-1022) dotter Astrid (..). År 1015 landsteg han med sina män i Norge och tog makten från jarlarna Håkon Eriksson (..) och Sven Håkansson (..). Under 1016 grundlade han staden Borg som blev norsk huvudstad. År 1024 infördes han en ny lagstiftning som utgick från den kristna rätten. Vilket innebar förändring av gamla lokala traditioner.
Motståndet mot Olof "den helige" Haraldsson f. 995 d. 1030, 35 år, (no 1015/1020-1028) växte, och Olof "den helige" Haraldsson f. 995 d. 1030, 35 år, (no 1015/1020-1028) tvingades lämna landet som 33-åring, år 1028 och tog sig till (Novgorod/Holmgård) Ryssland.
I staden (Novgorod/Holmgård) Ryssland fanns hans svägerska Ingegerd (..) som gift sig med tsar Jaroslav (..). I närmare två år stannade Olof "den helige" Haraldsson f. 995 d. 1030, 35 år, (no 1015/1020-1028) i (Novgorod/Holmgård) Ryssland innan han återvände till Norge för att försöka återta kronan. Han återvände med svenskt stöd men misslyckades med att återerövra Norge och stupade i slaget vid Stiklestad år 1030.
++++++
NOVGOROD/HOLMGÅRD - RYSSLAND
Novgorod är en stad i nordvästra Ryssland vid vägen mellan Moskva och Sankt Petersburg (Leningrad 1924-1991). Novgorod ligger omkring 150 kilometer sydost om Sankt Petersburg (Leningrad 1924-1991) på en kulle nära sjön Ilmens utlopp till floden Volchov. Området är ett lågland, som saknar större höjder.
Under medeltiden var (Novgorod/Holmgård) Ryssland, en av Rysslands mest betydande städer och huvudort för den ryska Republiken Novgorod. Novgorod är en av Rysslands äldsta städer, omnämnd i Nestorkrönikan för år 859. Det finns många arkeologiska fynd från äldre historia. Bland mycket annat har man hittat medeltida näverbrev på ryska och även på finska som ger en inblick i medeltidens vardagsliv. Fynden från den äldsta tiden påvisar tydliga skandinaviska influenser. I Skandinaviska källor kallas staden Holmgård.
++++++
Nestorskrönikan
En krönika, enligt traditionen skriven av munken Nestor vid Grottklostret i (Kiev) Ukraina. Dess tillkomst dateras till omkring år 1113 i Kievriket/Rus och Nestor själv anses ha levt mellan 1056 och 1114. Krönikan handlar om Kievriket/Rus och dess områdes historia från syndafloden till år 1110.
Innehåll
De tidiga styckena är rika på anekdotiska berättelser. Bland dessa finns berättelserna om de tre varangiska brödernas ankomst, grundandet av (Kiev) Ukraina, morden på Askhold och Dir, Olegs död, Olgas hämnd på drevlianerna. Återgivningen av Kyrillos och Methodios gärningar hos det slaviska folket är också intressant, och tack vare Nestor känner vi till händelsen att Vladimir "den store" förbjöd dyrkan av Perun och andra gudomar i (Kiev) Ukraina.
Krönikan har blivit mycket uppmärksammad av skandinaviska fornhistoriker eftersom Rurikätten nämnes härstamma från ruserna, vilket är en av de östliga benämningarna på Nordmän.
I Rimberts Vita Ansgar, finns uppgifter som korresponderar med Nestorskrönikan avseende Rurikättens svenska härkomst.
Även för de slaviska folken är krönikan unik, då det är den enda källan om de tidiga östslaviska folkens historia. Dess återgivning av staten Kievriket/Rus finns ingen annanstans. Den har även högt värde då det är det äldsta verket som skrivits på östslaviska.
Tre upplagor
Under lång tid tillskrevs krönikans sammanställning munken Nestor, varför den kallas Nestorskrönikan. Bland de många källor han använde, fanns numera förlorade slaviska krönikor, bysantinska annaler, inhemska legender och skandinaviska sagor, flera grekiska religiösa texter, rus-bysantinska fördrag, muntliga redogörelser från höga militärer, och mycket mer.
År 1116 blev Nestors text kraftigt redigerad av Sylvester som skrev under texten med sitt namn.
Vid den tiden var Vladimir Monomach.. härskare av staden (Vydubytji).. där klostret fanns.
Den nya upplagan glorifierade prinsen och satte honom som huvudperson i krönikans senare delar. Denna andra upplaga av Nestors text finns bevarad i Laurentian codex.
En tredje version tillkom två år senare, och har i stället sonen och arvtagarna till den förre härskaren till huvudperson, Mstislav "den store" (..).
Författaren till denna version kan ha varit grek, för han korrigerade och uppdaterade mycket information om bysantinska affärer. Denna sista version av krönikan finns bevarad i Hypatian codex.
++++++
Det nuvarande Novgorod, "Nystad" skall ha grundats 1044. Fram till 1100-talet lydde Novgorod/Holmgård nominellt (..) under Kievriket/Rus som dess utpost mot norr.
Från år 1136 var Republiken Novgorod/Holmgård en stadsrepublik. Dess oberoende upphävdes år 1478 av fursten i (Moskva) Ryssland.
Under sin storhetstid hade (Novgorod/Holmgård) Ryssland, en genomsnittlig folkmängd på 50 000. Republikens invånare kallades för ”fria män” (voljnyje ljudi) och republikens styrelseform vetjevoj stroj. De i staden (Novgorod) Ryssland, hållna tingsmötena kallades vetje. Medborgarna samlades till möten för att ta del av stadsangelägenheter. Samhällsklasserna var flytande – platsen i samhället bestämdes inte av hans härkomst utan mer av hans duglighet. Denna form av demokrati har delvis sitt ursprung i nordmännens ting, där fria män beslöt om gemensamma angelägenheter. Novgorod hade en furste som styresman, men fursten valdes av folkförsamlingen. Han tvingades också underteckna ett avtal med Novgorod, i vilket hans rättigheter fastställdes och där han lovade att garantera stadens friheter och tillvarata dess intressen.
Fursten fungerade som krigsmaktens överbefälhavare och som förvaltningschef, men med vissa inskränkningar. Han kunde utöva makten endast med borgmästarens, posadnikens, samtycke. Han saknade lagstiftningsrätt och var tvungen att ha den gamla kungsgården i Gorodisjtje som tjänstebostad. Han kunde avsättas – vilket ofta skedde. I en gammal krönika heter det: ”Medborgarna i Novgorod härskar över sitt land som Gud givit dem, och furstarna rättar sig efter deras vilja.”
De gotländska köpmännens egen handelsgård i Novgorod kallades för Gutagård och blev under många århundraden en viktig central plats för gutarnas handel. På en uppländsk runsten från slutet av 1000-talet omnämns en Sankt Olovskyrka, som hörde till handelsgården. Novgorod går tillbaka till 800-talet, och det är därför inte omöjligt att Gutagård leder sina anor tillbaka dit.
Novgorodriket gränsade mot det vikinga- och medeltida Sverige.
I den första Novgorodkrönikan uppträder gutarna första gången år 1130, nästa gång år 1188. För det senare tillfället berättas om strider mellan varjager och novgorodbor på Gotland (Sverige).
++++++
VARJAGER
Nordiska väringar ("De edsvurna"), är namnet på vikingatida skandinaver, nordmän, framför allt ruser eller svear i allmänhet, hos de slaviska stammarna.
Handelsvägen från varjagerna till grekerna sträckte sig från Birka ner till Bysans.
Varjag är en östslavisk benämning på nordmän, som under vikingatiden flyttade till och bosatte sig i Kievriket/Rus.
I Novgorodområdet, särskilt utmed de av nordmännen följda vattenlederna, uppträder ännu i vår tid ortnamn, i vilka nordiska væring ingår. Ett par dylika återfinns vidare i området Jaroslavl oblast nära övre Volga. Man har sålunda i Ilmenområdet byarna Vorjazja, Verjassko, Verjazjino, floden Verjazja med bifloden Verjazjka o.s.v. Ännu på 1700-talet fanns i Novgorod en Varjazjskaja ulitsa, "Väringegata". I Jaroslavl oblast återfinns Varegovo och Varjagovo.
Egendomligt nog finner man inte liknande ortnamn kring övriga av nordmännen använda vattenvägar (Düna, Dnepr o.s.v.) Om sådana funnits, har de tydligen bortsopats under senare tiders folkrörelser.
++++++
Ett fördrag ingås år 1189 mellan Novgorod, gutar och andra västliga folk, som garanterar folken ömsesidiga förmåner under handelsfärder.
Efter detta år, 1189, uppträder Gotland (Sverige) rätt ofta i ryska källor. Från 1200-talet finns ytterligare några handelsfördrag bevarade, mellan Gotland (Sverige) och Novgorod och mellan Gotland (Sverige) och Smolensk (..). Gutarnas avtal med fursten i Smolensk, vilket även innefattade Riga (..), är från år 1229. Där framgår att gutarna har haft äldre reglerade handelsförbindelser med hans land. Den gutniska handeln på Dynaleden (..) har tidigare haft (Kiev) Ukraina som mål. På 1100-talet tog Smolensk Kievs plats.
Det gutniska alltinget arrenderade senast från år 1331 ut Gutagård till de baltiska städerna (..) som kallade den Gotenhof, senare med Reval (idag Talinn) Estland som arrendator.
I januari 1478 tvingades novgorodborna avsäga sig sin självständighet. Staden berövades sitt frihetsbrev, stadsklockan som i århundraden ljudit för att sammankalla stadens medborgare till vetje fördes till Moskva, borgmästaren fängslades och nya ståthållare övertog stadens styrelse. Stadsborna tvingades leverera en tribut till Moskva. Avrättningarna, deporteringarna och konfiskeringarna fortsatte de närmast efterföljande decennierna. År 1494 tvingas Hansan stänga det tyska Novgorodfaktoriet (..).
Staden hade fortfarande stor betydelse: År 1546 rankades staden till en tredje plats i storlek efter Moskva och Pskov, med 5 159 hushåll och cirka 35 000 invånare. Marknadsplatsen hade mer än 1 500 butiker, och mer än 200 olika slags hantverkare arbetade i staden.
Det fanns planer i staden på att göra uppror och närma sig Polen-Litauen. Ivan "den förskräcklige" (..) tågade in i staden januari 1570 och påbörjade en massaker på stadsborna. Största delen av befolkningen dödades av Ivans trupper, och efter det återhämtade Novgorod sig aldrig.
Från 1600-talet till i dag
Efter belägringen av Novgorod år 1611 ockuperades (Novgorod) Ryssland, av svenska trupper i åtta år.
Stadens tillväxt under återstoden av 1600-talet avtog när Sankt Petersburg (.. - .. Leningrad) grundades av Peter "den store" (..) år 1703 och år 1712 utropades till rikets huvudstad.
Staden drabbades hårt av den nazityska ockupationen under andra världskriget, som varade från 15 augusti 1941 till 20 januari 1944.
1992 togs stadskärnan upp på Unescos lista över världsarv. 1999 ändrades stadens namn till Veliki Novgorod (Stora Novgorod), för att undvika förväxling med staden Nizjnij Novgorod som hade återfått detta namn efter att ha hetat Gorkij åren 1932–1990.
++++++
KIEVRUS/KIEVRIKET/RUS/GÅRDARIKE (862-1169)
Ett medeltida rike i Östeuropa. Det uppstod på 800-talet som ett resultat av att östslaverna och några finsk-ugriska folkstammar under Rurikdynastin förenades till ett rike.
Under sin storhetstid sträckte sig riket, med (Kiev) Ukraina som huvudstad, från Tamanhalvön (..) i söder, floderna Dnestr (..) och Wisłas (..) övre lopp i väster till Norra Dvinas (..) övre lopp i norr.
Mot mitten av 1100-talet sönderföll riket i ett femtontal separata rusiska furstendömen, styrda av olika grenar av den svenska Rurikätten.
(Kiev) Ukraina, som förlorade sitt politiska inflytande fortsatte formellt att räknas som huvudstad i Kievriket/Rus/Gårdarike ända fram till mongolinvasionen (1237–1240), men Kievfurstendömet (1132–1471) förblev i de rusiska furstarnas gemensamma ägo.
Riket har i litteraturen varit känt under ett antal olika namn. Några exempel är Kievriket/Rus/Kievrus. På fornnordiska användes Garðar, senare Garðaríki.
Som startpunkt för den ryska historien – den första ryska staten. I den meningen slutade Kievperioden vanligtvis år 1169, i samband med flytten av Kievriket/Rus/Gårdarike huvudstad från Kiev till Vladimir (..).
HANDELSVÄGAR
Det rusiska riket uppstod på "vägen från varjagerna till grekerna", på de östslaviska stammarnas marker, bland ilmenslaverna, krivitjerna, poljanerna och senare drevljanerna, dregovitjerna, polotjanerna, radimitjerna och severjanerna.
Kievriket/Rus/Gårdarikes viktigaste handelsvägar var:
Vägen från varjagerna till (grekerna) Bysans, som startade från Östersjön via sjön Ladoga, längs floderna Volchov och Dnepr och mynnade ut i Svarta havet, Bulgarien och Bysans (den vägen, via Svarta havet, kunde man via Donau komma till Stormähren.
• Handelsvägen längs Volga, som gick från staden Staraja Ladoga till Kaspiska havet och vidare till Khwarezm och Centralasien, Persien/Iran och Transkaukasus
Landvägen, som började i Prag och via Kiev mynnade ut i Volga och vidare mot Asien.
Handeln och handelsrätten utvecklades intensivt under det rusiska rikets första sekler, 800-900-talet, och att flödet av silvermynt österifrån till Östeuropa under 600-900-talet hade stor betydelse.
De första nedtecknade beskrivningarna om rusernas rike daterar sig från första tredjedelen av 800-talet. År 839 omnämndes sändebud från folket Ros, vilka först anlände till Konstantinopel (idag Istanbul) Turkiet och därifrån till den frankiska kungen Ludvig "den frommes" (..) hov.
År 860 (i Nestorskrönikan felaktigt daterad till 866) genomförde ruserna sitt första fälttåg mot Konstantinopel (idag Istanbul) Turkiet.
++++++
RURIK F.. D. 879 (RUS 862-879)
År 862 kallade – enligt Nestorskrönikan (..) – de slaviska och finsk-ugriska folkstammarna på varjagerna för att de skulle styra landet:
År 862... "det blev inbördes kamp emellan dem och de började kriga mot sig själva. Och de sade till varandra: Låt oss söka oss en furste som skall härska över oss och döma rätt. Och de drog över havet till varjagerna, till ruserna. Ty dessa varjager kallades ruser på samma sätt som andra kallas svear, andra åter normanner och angler och ytterligare andra för goter – på samma sätt även dessa. Och tjuderna, slaverna, krivitjerna och vepserna sade till ruserna: Vårt land är stort och rikt, men det finns ingen ordning i det. Kom och var furstar över oss.
Och man valde tre bröder med deras släkter och de tog med sig alla ruserna och kom. Den äldste, Rurik, bosatte sig i (Novgorod ) Ryssland, den andre, Sineus, bosatte sig i Beloozero (..), och den tredje, Truvor, i Izborsk (..).
Och efter dessa varjager fick det rusiska folket sitt namn: folken i Novgorod är av varjagisk släkt, tidigare var de slaver. „
– Nestorskrönikan, cirka 1113.
Ca år 862 begav sig varjagerna och Ruriks hirdmän Askold och Dir till Konstantinopel (idag Istanbul) Turkiet, efter att de lagt (Kiev).. under sig och därmed tagit kontroll över den viktiga handelsvägen från varjagerna till grekerna (..).
År 879 dog Rurik f.. d. 879 (..) (Novgorod) Ryssland, och styret överläts till Oleg "den vise" (..) – regent för Ruriks minderårige son Igor (..).
Det finns fler teorier hur riket skapades, en är att riket skapades av varjagerna – av bröderna Rurik, Sineus och Truvor år 862 eller av Ruriks frände Oleg "den vise", som erövrade (Kiev).. år 882.
++++++
OLEG "DEN VISE"
År 882, enligt Nestorskrönikan, begav sig furst Oleg "den vise", Ruriks frände, på fälttåg från (Novgorod) Ryssland, söderut besegrade och utropade (Kiev)... till huvudstad för sitt rike.
Den förhärskande tron var hedendomen, fast det redan fanns en kristen församling i Kiev.
Oleg "den vise" utvidgade sitt välde genom krig år 883 mot drevljanerna och besegrade dem och tog skatt av dem, år 884 mot severerna och tog skatt och tillät dem inte att betala skatt till kozarerna. År 885. Oleg "den vise" sände bud till radimitjerna och sade: Betala inte skatt till kozarerna, utan betala till mig. Oleg "den vise" härskade alltså över poljanerna och drevljanerna och severerna och radimitjererna, men mot ulitjerna och tivererna förde han krig".
Som resultat av det segerrika fälttåget mot Bysans slöts de första skriftliga avtalen år 907 och år 911. Dessa garanterade förmånliga handelsvillkor för rusiska köpmän, avskaffade tullavgifter, garanterade skeppsreparationer och nattkvarter, lösning av rättsliga och militära frågor.
Enligt Nestorskrönikan, hade Oleg "den vise" f.. d. ca 912 (..) titeln storfurste och regerade i mer än 30 år. Ruriks son Igor f.. d. 945 (rus ca 912- 945) övertog tronen efter Oleg "den vises" död omkring år 912 och regerade till 945.
++++++
IGOR f.. d. 945 (rus ca 912-945)
Igor genomförde två fälttåg mot Bysans. Det första, år 941, misslyckades. Det föregicks av ett misslyckat fälttåg mot khazarerna, då Rus på begäran från Bysans anföll den khazariska staden Tmutorokan på Tamanhalvön, men blev slagna av khazarernas härförare Pesach och därefter vände vapnen mot Bysans.
Det andra fälttåget mot Bysantinska riket ägde rum år 944. Det avslutades med ett avtal, som bekräftade många bestämmelser i de föregående avtalen från 907 och 911 men annullerade den tullfria handeln.
Under åren 943 och 944 genomfördes fälttåg mot staden Berda (..). År 945 dödades Igor under skatteindrivning hos drevljanerna.
++++++
OLGA (rus 945-ca 960)
Efter Igors d. 945 hade hans änka Olga makten, deras son Svjatoslav var minderårig. Hon blev det Rusiska rikets första regent som officiellt antagit den bysantinska varianten av kristendomen (år 957 enligt vissa versioner, men det finns även andra dateringar). Hon bjöd omkring år 959 in den germanske biskopen Adalbert av Magdeburg och den latinska ritualens präster.
++++++
SVJATOSLAV (rus ca 960-972)
Svjatoslav f.. d. 972 (rus ca 960-972). Omkring år 960 övertog Svjatoslav makten, som till skillnad från sin mor höll sig till hedendomen. Hans första åtgärd var att underkuva vjatitjerna år 964, vilka var de sista av alla östslaviska folkstammar som fortfarande betalade skatt till khazarerna. År 965/968/969) genomförde Svjatoslav ett fälttåg mot khazarerna och intog deras viktigaste städer – den befästa staden Sarkel (..), Semender (. .) och huvudstaden Itil (.). I Sarkels ställe växte den rusiska bosättningen Belaja Vezja upp.
Svjatoslav genomförde även två fälttåg mot Bulgarien. Han hade för avsikt att grunda ett eget rike där med huvudstaden vid Donau. Han stupade i strid mot petjenegerna år 972, på hemväg till (Kiev).. efter ett misslyckat fälttåg mot Bysans.
++++++
Efter Svjatoslavs död utbröt inbördes stridigheter mellan hans söner om rätten till tronen (972–978/980).
++++++
VLADIMIR SVJATOSLAVITJ F.. D.. (980-1015)
Vladimir Svjatoslavitj f.. d.. (rus 980–1015). Under hans styre utvidgades Kievriket/Rus/Gårdarikets territorium, genom införlivandet av de tjervenska städerna och Karpatrus.
Under furst Vladimir Svjatoslavitj blev kristendomen år 988 officiell religion i Kievriket/Rus/Gårdariket. Som Kievs furste fick Vladimir tampas med det växande hotet från det turkiska ryttarfolket petjenegerna. Som skydd mot nomaderna lät han bygga en befästningslinje. Just under Vladimir Svjatoslavitjs tid utspelade sig många av de ryska hjältesagor, som berättar om jättarnas bedrifter.
Litterära verk skapades under perioden: Nestorskrönikan, Novgorods kodex, Ostromirevangeliet och levnadsbeskrivningar.
Kievriket/Rus/Gårdariket idkade handel med syd- och västslaverna, Skandinavien, Bysans, Västeuropa samt folken i Kaukasien och Centralasien.
++++++
Efter Vladimir Svjatoslavitjs död utbröt nya inbördes fejder i Rus.
++++++
JAROSLAV I "DEN VISE" AV KIEV F. CA 978 D. 20 FEBRUARI 1054 (RUS 1019-1054)
++++++
Jaroslav I "den vise" av Kiev, f. ca 978, död 20 februari 1054, var storfurste av Kievriket från år 1019 till år 1054; och furste över Novgorodriket.
Han var näst äldste son till Vladimir I av Kiev och Rogneda av Polotsk (andra uppgifter säger Anna av Bysans). Hans regeringstid räknas som Kievrikets guldålder.
Make/maka
Ingegerd Olofsdotter
Barn
Ilja Jaroslavitj
Agatha, Edvard den landflyktiges hustru (f. unknown value)
Vladimir af Novgorod (f. 1020)
Elisabet av Kiev (f. 1022)[4]
Anastasia av Kiev (f. 1023)[4]
Iziaslav I av Kiev (f. 1024)
Anna av Kiev (f. 1025)[5][6][4]
Svjatoslav II av Kiev (f. 1027)
Vsevolod I av Kiev (f. 1030)[7][4]
Igor Yaroslavich (f. 1036)[8]
Vyacheslav Yaroslavitj (f. 1036)
Föräldrar
Vladimir I av Kiev
Rogneda av Polotsk
Släktingar
Maria Dobroniega av Kiev (syskon)
Efter faderns död 1015 kämpade Jaroslav länge med sina bröder om tronen, och sökte bland annat stöd hos sin blivande svärfar Olof Skötkonung (..) och blivande svåger Anund Jakob (..) i Sverige.
Under hans styre blomstrade kulturen och den militära makten ökade markant.
Efter att ha besegrat sin äldre bror/halvbror/adopterade bror, Svjatopolk, som efterträtt fadern och 1016-19 med polskt stöd försökte återvinna sin tron, blev Jaroslav obestridd storfurste i Kiev och herre över hela det dåvarande Rutenien.
Familj Redigera
Gift 1019 med Ingegerd Olofsdotter av Sverige.
Barn Redigera
Iziaslav I, storfurste av Kiev
Vsevolod av Kiev
Svjatoslav av Kiev
Elisabet av Kiev gift med Harald Hårdråde av Norge.
Ilja av Kiev
Anna av Kiev gift med Henrik I av Frankrike (- 1060)
Vladimir av Novgorod
Igor av Kiev
Vjatjeslav av Kiev
Anastasia av Kiev gift med Andreas I av Ungern.
Galleri
++++++
Under Jaroslav "den vises" f.. d. 1054 (rus 1019–1054) ledning reglerades samhällslivet genom lagsamlingen Russkaja pravda och furstens förordningar. Jaroslav "den vise" f.. d. 1054 (rus 1019–1054) befryndade sig med många andra av Europas fursteätter, vilket vittnade om ett internationellt erkännande av Rus i den europeiska kristna världen.
Furstarna av Rurikätten förde en hård kamp mot de resterande folkstammarnas furstar (Vladimir Monomach omnämner vjatitjern Chodot och hans son). Detta främjade en centralisering av makten.
Storfurstens makt var som störst under Vladimir och Jaroslav "den vise" f.. d. 1054 (rus 1019–1054) (och även senare under Vladimir Monomach). Dynastins position stärktes genom många giftermål med andra dynastier: till exempel Anna Jaroslavna med den franske kungen, Vsevolod Jaroslavitj med den bysantinska prinsessan.
++++++
INGEGERD OLOFSDOTTER/HELIGA ANNA AV NOVGOROD
Ingegerd Olofsdotter/heliga Anna av Novgorod, f. ca 1000, d. 10 februari 1050, ca 50 år, var en svensk prinsessa och senare Novgorod- och Kievrus- furstinna.
Hon var dotter till kung Olof Skötkonung (..) av Sverige och hans maka Estrid (..), en furstedotter av obotritisk (..) börd. Hennes namn förryskades till Irina; när hon inträdde i kloster tog hon sig namnet Anna.
Furstinna av Novgorod
Regeringstid
1019–1035
Storfurstinna av Kiev
Regeringstid
1035–1050
Företrädare
Emnilda av Kiev
Gemål
Jaroslav I av Kiev
Barn
Anna av Kiev,
Vsevolod I av Kiev,
Svjatoslav II av Kiev,
Ellisif Elisabet av Kiev,
Izjaslav I av Kiev,
Vladimir I av Kiev,
Igor av Vladimir,
Vjatjeslav av Smolensk,
Anastasia av Kiev
Far
Kung Olof Skötkonung av Sverige
Mor
Estrid
Vördas inom
Ortodoxa kyrkan, Stockholms katolska stift
Helgedom
Sofiakatedralen i Kiev, Sofiakatedralen i Novgorod
Ingegerd döptes tillsammans med sin far och hela familjen vid Husaby källa[2] vid Kinnekulle, Västergötland enligt tradition av Sankt Sigfrid. Olof Skötkonung räknas som Sveriges första kristna konung.
Hon var, enligt Snorre Sturlasson, bortlovad till Olof Haraldsson i Norge, men den svenske Kung Olof höll ej sitt löfte. Olof Haraldsson gifte sig dock senare med Ingegerds halvsyster Astrid, medan Ingegerds resterande liv kom att tillbringas i östra Europa.
Liv som furstinna
Ingegerd ingick år 1019 giftermål med Storfursten Jaroslav Vladimirovitj av Novgorod, senare känd som Jaroslav den vise av Kiev.
Genom sina fyra döttrar blev Ingegerd anmoder till flera kungaätter i Europa, och som sådan var hon en av 1000-talets kvinnliga centralgestalter i Europa.
En av hennes söner grundade den tsarätt som regerade i Ryssland fram till att den 1598 dog ut. Hennes dotter Ellisif gavs i giftermål åt Norges Harald Hårdråde, och andra döttrar till Ungerns Andreas I och Frankrikes Henrik I; genom Henrik blev hon därmed anmoder till alla senare franska kungar.
Sista år och död
Ingegerd lät något eller några år före sin död viga sig till nunna enligt den strängaste ordningen. Hon fick då namnet Anna och räknas i den ryska kyrkan som helgon (Sankta Anna).
Ingegerds kvarlevor vilar tillsammans med makens i en sarkofag i Sofiakatedralen i Kiev.
Sankta Anna är också begravd i en sarkofag i Sofiakatedralen i Novgorod. Inte ovanligt att helgon hanterades och delades på efter döden.
Barn
Kalkmålning i Sofiakatedralen från 1000-talet. Den visar Ingegerds och Jaroslavs döttrar.
Vladmir av Novgorod (1020–4 oktober 1052)
Anastasia av Kiev (ca 1023–1074/1096), gift med Andreas I av Ungern
Izjaslav I av Kiev (1024–3 oktober 1078, stupad), storfurste av Kiev
Ellisif (Elisabet av Kiev; 1025–ca 1067, gift med Harald Hårdråde av Norge
Svjatoslav II av Kiev (1027–27 december 1076)
Anna av Kiev (ca 1030–1075, gift med Henrik I av Frankrike
Vsevolod I av Kiev (1030–13 april 1093)
Vjatjeslav av Smolensk (1034–1057)
Igor av Vladimir (103?–1060)
Eftermäle
I Sofiakatedralen i Kiev finns en fresk som avbildar några av Jaroslavs och Ingegerds barn. Också fursteparet, på vars initiativ kyrkan byggdes, var en gång avbildat på en vägg, men denna är numera riven. Bilden är dock känd tack vare att den ritades av på 1600-talet.
Ingegärd som helgon
Ingegärd firas som helgon i ortodoxa kyrkan i Ryssland, under namn som heliga Anna av Novgorod. I Sverige finns en svenskspråkig serbisk-ortodox församling i östra Sverige som är vigd åt henne, Heliga Annas ortodoxa församling, som har verksamhet på flera orter.[4] Där vördas Anna som Sveriges skyddshelgon.[5]. Ortodoxa kyrkan i Ryssland donerade år 2009 en del av hennes reliker till den svenska församlingen Heliga Anna av Novgorods församling.
Stockholms katolska stift uppger 9 februari som Annas helgondag.[7]
I litteraturen Redigera
Ingegerd Olofsdotter är föremål för romanen Mäktig mans kvinna. En roman om storfurstinnan Ingegerd av Catharina Ingelman-Sundberg (2001).
Alternativ tradition Redigera
Källorna till Ingegerds liv är fåtaliga och uppgifterna om hennes upphöjelse till helgon inte entydiga. Det finns således en annan tradition, som förknippar Ingegerdnamnet med reliker som länge fanns i Sofiakatedralen i Novgorod.[3] Denna kyrka (således med samma namn som den i Kiev) hade Jaroslavs och Ingegerds son Vladimir I som byggherre. De olika namnen Ingegerd, Irene och Anna har också spätt på teoribyggena, där Ingegerd och Anna enligt vissa skulle varit två olika människor.[källa behövs] I kyrkliga sammanhang ses numera ingen motsättning mellan de två traditionerna.[källa behövs]
++++++
Senare började Vladimir - eller eventuellt Jaropolk Svjatoslavitj – ge hirdmännen mark istället för sold. Ursprungligen var det städerna som försörjde hirdmännen, men under 1000-talet började de få egna byar. Tillsammans med byarna, som blev deras arvegods, utdelades även bojartitlar. Bojaren blev befäl över hirden.
Den viktigaste stridsstyrkan under 1000-talet var hemvärnet, som under krigstider försågs med hästar och vapen av fursten. Jaroslav "den vise" f.. d. 1054 (rus 1019–1054) avstod under sin regeringstid i stort sett från att använda sig av lejda varjaghirder.
En betydande del av marken kom med tiden i kyrkans ägo. Från år 996 började befolkningen betala tionde till kyrkan. Hegumeos, klostrens valda ledare, började få ett stort inflytande.
Bojarerna och hirden utgjorde furstens särskilda råd. Fursten rådgjorde även med metropolen (..), biskoparna och hegumeos i kyrkorådet.
Furstarna hade särskilda sammankomster, så kallade snemer. I städerna var folkförsamlingar, vetje, verksamma.
Sönderfall
Polotsk var först med att frigöra sig från Kiev – redan i början av 1000-talet.
Jaroslav "den vises" f.. d. 1054 (rus 1019–1054), fördelade riket mellan sina fem söner innan han själv dog 1054. Efter att de två yngsta av dem hade dött fördelades allt mellan de tre äldsta: Iziaslav Jaroslavitj av Kiev, Svjatoslav Jaroslavitj av Tjernigov och Vsevolod Jaroslavitj av Perejaslav (Jaroslav-triumviratet).
Från år 1061 började polovtserna anfalla. Under de långvariga krigen mellan ruserna och polovtserna rådde de sydliga furstarna länge inte på sina motståndare.
De påbörjade en rad misslyckade fälttåg och led betydande nederlag, som i slaget vid floden Alta år 1068 och slaget vid floden Stugna år 1093.
Efter Svjatoslavs död år 1076 försökte Kievfurstarna undanhålla Tjernigovarvet från hans söner.
Detta ledde till att de vände sig till polovtserna för att få hjälp.
I denna strid stupade Iziaslav I av Kiev år 1078 och Vladimir II Monomachs son Iziaslav år 1096.
År 1097 hölls ett rådslag i Ljobetj för att avbryta fejden och ena furstarna till försvar mot polovtserna. Då förkunnades principen: Var och en behåller sitt arvegods.
”Varför ödelägger vi det Rusiska landet genom att vi själva sår split mellan varandra? Polovtserna splittrar vårt land och gläder sig över att det är fejder mellan oss. Låt oss från och med nu förenas i ett hjärta och låt oss beskydda det Rusiska landet; var och en skall hålla på sitt fädernearv: Svjatopolk ska ha Kiev, Izjaslavs arv, Vladimir Vsevolods, Davyd och Oleg och Jaroslav Svjatoslavs och de åt vilka Vsevolod har givit städer [skall behålla dem]... „
– Nestorskrönikan, cirka 1113
Detta öppnade för feodal splittring, eftersom en särskild dynasti konsoliderades inom varje landområde. Storfursten i Kiev blev därmed inte mer än den främste bland likar och förlorade sin roll som suverän.
Men det möjliggjorde även ett slut på inbördeskriget och en kraftsamling mot polovtserna, så striderna förflyttades långt ut på stäppen.
Dessutom slöts avtal med de nomadiska bundsförvanterna. Dessa – "de svarta hattarna" bestod av olika turkiska folkstammar, däribland petjenegerna som hade fördrivits från stäppen av polovtserna och slagit sig ner i de sydrusiska gränsområdena.
Rus, Polen och Litauen år 1139.
Under 1130-talet sönderföll det fornrusiska riket i självständiga furstendömen. Enligt dagens historieskrivning anses splittringen ha börjat år 1132, då Vladimir II Monomachs son Mstislav I av Kiev dog och Polotsk slutade erkänna kievfurstens makt (1132), följt av Novgorod (1136), och strid utbröt om själva furstetiteln mellan Rurikättens olika dynastiska och territoriella sammanslutningar.
I samband med schismen noterades år 1134 i Novgorods första krönika: ”hela den Rusiska jorden slets sönder”. Den påbörjade inre fejden berörde inte själva storfurstendömet, men efter Jaropolk II Vladimirovitjs död år 1139 blev näste Monomach, Vjatjeslav Vladimirovitj, fördriven från Kiev av Vsevolod Olgovitj från Tjernigov.
Det ständiga hotet från stäppen och de oupphörliga inbördeskrigen mellan furstarna om Kievs besittningar under 1100- och 1200-talet ledde till att en del av befolkningen i de sydrusiska furstendömena flyttade norrut till det lugnare Rostov-Suzdalområdet.
Dit hade redan krivitjer från Novgorod flyttat under 900-talet. I och med den ökande tillströmningen av slaver blev de nyinflyttade från det folkrika södern snabbt en majoritet i området och assimilerade därmed den fåtaliga finsk-ugriska befolkningen.
Krönikor och arkeologiska utgrävningar vittnar om en stor rusisk migration under 1100-talet. Under perioden grundlades och växte många städer snabbt i Rostov-Suzdalområdet (Vladimir, Moskva, Perejaslavl-Zalesskij, Jorjev-Opolskij, Dmitrov, Zvenigorod, Starodub-na-Kljazme, Jaropoltj-Zalesskij, Galitj med flera), orter som ofta fick namn efter de städer som inflyttarna kom ifrån.
Kiev blev till skillnad från de flesta övriga furstendömen inte en enda dynastis egendom, utan utgjorde ett ständigt stridsäpple bland alla mäktiga furstar.
Under den mongoliska invasionen av Rus, som började år 1237, blev Kiev i december 1240 lagd i ruiner.
Kiev överläts till furstarna av Vladimir, Jaroslav Vsevolodovitj, som erkänts av mongolerna som äldste över de rusiska markerna, och senare hans son Alexander Nevskij. De flyttade emellertid inte till Kiev utan stannade kvar i sitt arvegods Vladimir.
År 1299 flyttade metropoliten sitt residens till Kiev; enligt andra källor var Vladimir åren 1299–1325 säte för "metropoliterna för Kiev och alla Rus" (det vill säga alla småstaterna med Rus i namnet), varefter metropolitanen Peter flyttade det kyrkliga sätet till Moskva.
I några kyrkliga och litterära källor – till exempel i utsagorna av Konstantinopels ekumeniska patriarkat och litauiske furst Vytautas i slutet av 1300-talet – fortsatte Kiev att betraktas som huvudstad även ännu senare, men var redan vid den tiden en provinsstad i storfurstendömet Litauen. Från år 1254 bar furstarna av Galitj titeln Kungen av Rus. Från början av 1300-talet började furstarna av Vladimir att bära titeln storfurste av hela Rus.
I den sovjetiska historieskrivningen sträcker sig begreppet ”Kievrus” till mitten av 1100-talet. Men den omfattar även perioden från mitten av 1100-talet till mitten av 1200-talet, då Kiev förblev landets centrum och Rus styrdes av en enda fursteätt enligt principen ”kollektiv suveränitet”. Båda synsätten existerar än idag.
Den förrevolutionära historieskrivningen, med början hos Nikolaj Karamzin, höll fast vid idén om att Rus politiska centrum år 1169 flyttade från Kiev till Vladimir, eller till Volodymyr-Volynskyj och Galitj.
Det rusiska riket omfattade ett vidsträckt område, befolkat av östslaviska, finsk-ugriska och baltiska folkstammar. I krönikorna kallas riket för Rus.
I snäv bemärkelse avses med Rus’ Kievområdet (med undantag för drevljanernas och dregovitjernas besittningar), Tjernigov-Severien (med undantag för radimitjernas och vjatitjernas besittningar) och Perejaslavområdet; just i den bemärkelsen användes ordet Rus’ ända fram till 1200-talet, exempelvis i Novgorods urkunder.
Rikets regent bar titeln storfurste, furste av Kiev.
Furstemakten var ärftlig.
I styrelsen av området deltog förutom furstarna storfurstliga bojarer och hirdmän, lejda av fursten. Även bojarerna hade sina lejda hirder, vilka vid behov sammanfördes till en enda krigshär.
Ibland kunde även en av bojarerna eller vojvoderna utses till att fylla funktionen som rikets verklige regent; en sådan vojvod var Oleg (medan Igor var minderårige), Svenald istället för Olga, Svjatoslav och Jaropolk, och Dobrynja istället för Vladimir.
På lokal nivå hade furstemakten samröre med folkets självstyre i form av vetje, det vill säga folkförsamlingar och städernas åldermän.
Vid tiden för det rusiska rikets sönderfall i mitten av 1100-talet fanns ett femtontal relativt stabila furstendömen, vilka i sin tur var uppdelade i ännu mindre furstendömen. De mäktigaste furstedynastierna var den delen av Rurikätten som härstammade från Olga och Jaroslav den vise (i Tjernigov), den delen som härstammade från Vladimir Monomach och Rostislav (i Smolensk), den delen som härstammade från Vladimir Monomach och Iziaslav (i Volynsk) och den delen som härstammade från Vladimir Monomach och Jurij Dolgorukij (i Suzdal).
När Rus började splittras övergick den politiska makten delvis från furstarna och hirdarna till bojarerna som blev allt mäktigare. Medan bojarerna tidigare hade haft affärsmässiga, politiska och ekonomiska relationer med hela Rurikätten under storfurstens ledning, började de nu ha relationer med de enskilda furstefamiljerna.
Krigshärens bas utgjordes av det feodala hemvärnet och en indelning av furstehirden i regementen som territoriella militära förband påbörjades. För att försvara städerna, stadens omgivningar och förstäder användes folkuppbåd. I Novgorod var furstehirden lejd av de republikanska myndigheterna, härskaren hade ett särskilt regemente och stadsborna sammanslöts i tusenmannagrupper under ledning av tusenmannahövdingar. Det fanns även bojarhemvärn som bestod av invånarna i de fem bojarägda områdena i Novgorods omgivningar. Vanligtvis leddes fälttågen av några allierade furstendömens stridsstyrkor. I krönikorna talas om 10 000–20 000 människor.
Det enda gemensamma rusiska politiska organ som kvarstod var furstesammankomsten, som beslutade i frågor rörande kampen mot polovtserna.
Kyrkan bevarade också sin relativa enighet under ledning av metropoliten och stred mot olika kättare genom att sammankalla kyrkomöten. Men kyrkans ställning försvagades av de lokala folkstammarnas tilltagande hedniska tro under 1100–1200-talet. Novgorods ärkebiskopskandidater nominerades av Novgorods vetje, folkförsamling, och det hände även att ärkebiskopar fördrevs.
Benämningen Rus’ bevarades under denna period i trakterna runt mellersta Dnepr. Invånarna i olika områden benämndes vanligtvis efter furstendömenas huvudstäder: novgorodbor, suzdalbor och så vidare.
Ända fram till 1200-talet bevarades – enligt arkeologiska uppgifter – de kulturella skillnaderna mellan folken. Det fanns inte heller ett enhetligt och talat rusiskt språk, utan de lokala folkstammarnas dialekter levde vidare. Efter mongolinvasionen inträdde praktiskt taget alla rusiska områden i en ny splittringsprocess, och på 1300-talet fanns det ungefär 250 större och mindre furstendömen.
Krigsmakt/Militärväsen
Den rusiska krigshären bestod av två grundläggande delar: hirden och hemvärnet – under 800–900-talet folkuppbådet, sedan stadsvärnet.
Hirden var lejd under 800 – 900-talet. En betydande del bestod av nyanlända varjager. Den fylldes på med emigranter från de baltiska områdena och lokalbefolkningen.
Hantverk
I och med feodalsystemets utveckling blev en del av byhantverkarna beroende av feodalherrarna medan andra lämnade byarna och flyttade till städer och fästningar, där de inrättade hantverksförstäder.
Handel
Handeln hade en avgörande betydelse för Rus. Utrikeshandeln var relativt välutvecklad och utgjorde en viktig del i de rusiska furstendömenas ekonomi. Floden Dnepr förband Rus med Bysans. Rusiska köpman färdades från Kiev till Mähren, Tjeckien, Polen, Sydtyskland; från Novgorod och Polotsk och över Östersjön till Skandinavien, och längre västerut.
Från Rus exporterades skinn, vax, honung, tjära, lin och lintyg, silversaker, sländor av rosa skiffer, vapen, lås, bensniderier mm. Det som importerades var lyxvaror, frukt, kryddor, färger mm.
Furstarna försökte försvara de rusiska köpmännens intressen genom att sluta särskilda avtal med utländska länder. Det var märkbart i avtalen med Bysans och i ”Russkaja pravda” under 1100-talet till början av 1200-talet, då man försökte skydda köpmännen från förluster vid krig och liknande omständigheter.
Skatter (Tribut)
Skatterna i Rus betalades som tribut, och erlades av de underlydande folkstammarna.
Läs- och skrivkunnighet och bildning
Kristnandet av Rus främjade en vidare spridning och snabbare utbredning av läs- och skrivkunnigheten. Väsentligt var att kristendomen antogs i dess östliga, ortodoxa variant, som till skillnad från katolicismen, tillät att gudstjänsten hölls på de nationella språken. Detta var en bra grund för utvecklingen av läs- och skrivkunnigheten på det egna modersmålet.
Folkore spelade en stor roll i den rusiska litteraturens tillblivelse. Den muntliga traditionen fick stort inflytande på den skriftliga skönlitteraturens utmärkande drag och idérika inriktning, och på språkutvecklingen. Karaktäristiskt för den rusiska medeltidslitteraturen är dess färgstarka uttryckssätt. De litterära skatterna är samtidigt även minnesmärken över de då rådande tankarna. De avspeglar innehållsmässigt de viktigaste och grundläggande problemen i riket.
Byggnadskonsten
Fram till slutet av 900-talet fanns ingen betydande stenbyggnadskonst i Rus, men däremot en rik tradition att bygga i trä, vilket sedermera influerade stenarkitekturen. Den stora kunnigheten inom träbyggnadskonsten var en förutsättning för den snabba utvecklingen av stenarkitekturen och dess originalitet. Efter kristnandet började stenkyrkor att uppföras enligt bysantinska byggnadsprinciper. Med hjälp av inbjudna byggmästare från Bysans blev de ryska byggmästarna delaktiga i den bysantinska byggnadskulturen.
De stora kyrkorna i Rus, som uppfördes efter kristnandet år 988, var de första exemplen på monumental arkitektur i de östslaviska länderna. Kievrus arkitektur konsoliderades under bysantinskt inflytande. De tidiga ortodoxa kyrkorna var huvudsakligen byggda i trä.
Den första stenkyrkan i Kievrus var Desiatinkyrkan i Kiev, och dateras till år 989. Kyrkan byggdes som en katedral i närheten av furstens gemak.
Målarkonsten
I och med att Rus kristnandes kom nya konstnärliga uttryck från Bysans, som mosaiker och fresker, och även ikonmåleri.
Folkloren
De skriftliga källorna vittnar om den rika och varierade folkloren i Rus. En stor del av folkloren var årstidsbunden folkdiktning: besvärjelser, trollformler och sånger, utgjorde en omistlig del av bondekulturen. Den rituella folkloren innehöll även bröllopsförberedande sånger, begravningsbegråtande, sånger vid fester och gravöl. Mytologiska berättelser som avspeglar fornslavernas hedniska föreställningar hade även stor utbredning.
Men den typen av folklor fanns kvar i folkets levnadssätt ända fram till 1800 - 1900-talet, och förlorade under tiden sin ursprungliga religiösa innebörd, ritualerna förvandlade till folkliga lekar.
Den rusiska rätten
Under 900-talet gällde sedvanerätt i Rus. De tidigaste uppgifterna om ’den rusiska lagen” finns i kievfurstarnas avtal med Bysans (år 911, 944, 971). Dessa avtal innehöll en rad paragrafer om egendomsrätt och arvsrätt, om fångar och tjänstefolk med mera. Förutom i avtalen reflekteras den rusiska lagens normer i de skandinaviska sagorna och i Jaroslavs pravda. Lagen gällde relationerna mellan jämbördiga människor i Rus och garanterade egendomsförhållanden, däribland även äganderätten till slavar och tjänstefolk.
Furstens avtal med folket var annorlunda. Dylika avtal slöt vetje (folkförsamlingen) i folkets namn med fursten. Villkoren föreslogs av den ena eller andra parten och stadfästes sedan i en ömsesidig överenskommelse. Ett exempel på detta var Novgorodrepubliken, vars vetje bjöd in en furste, satte upp ett antal villkor, som begränsade hans makt: att inte döma utan borgmästarens domstol, att inte dela ut volost och påbud utan borgmästaren, att varken till sig själv, till sin furstinna, till bojarerna eller adeln förvärva fast egendom inom Novgorods gränser med mera. I urkunderna finns även avtal med hirden, vilka slöts muntligt och innehöll tjänstgöringstid, soldens storlek och så vidare.
Den rusiska rätten försvarade de rusiska köpmännens intressen, som I. P. Petrov har påpekat i en av sina monografier: ’Rättsskyddet omfattade både de rusiska och de utländska köpmännen… Köpmännens person och egendom skyddades enligt den hävdvunna handelssedvänjan inom den rusiska lagen och avtalen mellan Rus och Bysan…
++++++
FORTSÄTTNING: OLOF "DEN HELIGE" HARALDSSON (no 1015/1020-1028)
Olof "den helige" Haraldsson f. 995 d. 1030, 35 år, (no 1015/1020-1028) ska i början av juli 1030 ha landstigit i Selånger, utanför (Sundsvall), Sverige, i det som kom att kallas Sankt Olavs hamn. Sankt Olofshamn var utgångspunkt för den viktigaste transportleden mellan Norge och Sverige under medeltiden.
Nästan omedelbart efter hans död började ryktet att sprida sig om Olofs helighet. Lite drygt ett år senare – den 3 augusti 1031 – grävdes liket fram under närvaro av biskop Grimkjell. Biskopen helgonförklarade Olof. Sedan Olofs kropp flyttats till Nidaros, dagens Trondheim, började den mäktiga Nidarosdomen i Trondheim byggas. Gravplatsen började locka pilgrimer från hela Europa.
En pilgrimsled kallad S:t Olavsleden uppstod mellan Selånger utanför Sundsvall i Sverige och Nidarosdomen i Trondheim i Norge den återinvigdes vid Trondheims 1000-årsjubileum 1997.
Sankt Olofs helgonattribut är att han är framställd som kung, det vill säga med krona, ibland även riksäpple, stor stridsyxan, med böjd klinga och underliggare. Underliggare är i kristen konst en figur som ligger under helgonets fötter, vanligtvis symbolen för den besegrade hedendomen.
Den i flera kyrkor bevarade scenen från legenden Sankt Olofs seglats är följande: "Olav och hans hedniske broder Harald tävlade om Norges krona. Striden skulle avgöras genom en kappsegling, där Harald seglade i den snabba Ormen och Olav förde den tunga, otympliga Oxen. Olavs seglats blev ett mirakel, Oxen for fram över både vatten och land, och trollen som försökte hindra färden flydde slagna till sina hålor."
Olof "den helige" Haraldsson f. 995 d. 1030, 35 år, (no 1015/1020-1028) blev Nordens första och mest populära helgon. En av de äldsta kyrkorna i Sigtuna var helgad till honom, i Uppsala Domkyrka blev han vid sidan av Erik den helige huvudhelgon. Sankt Olovskyrkor byggdes i Stockholm och Norrköping, och på flera håll i södra och mellersta Sverige uppfördes kyrkor helgade till honom, bland annat i Småland och på Gotland. Att Sankt Olofskulten var särskilt stark i Medelpad och Jämtland med omnejd framgår av att Sankt Olof ingår i många ortnamn, att Olof var ett särskilt vanligt mansnamn i regionen, och att Olofsmässa än idag firas i Härjedalen. Sankt Olofs hamn i Selånger, utanför Sundsvall, är den nordligaste av hamnarna uppkallade efter honom, och är känd i ett medeltidsbrev från 1519. I svenska kyrkor förekommer Olof "den helige" på kalkmålningar och altarskåp, som staty och i helgonskåp, ofta tillsammans med Erik den helige.
Enligt traditioner som upptecknades på 1680-talet uppges Olof "den helige" Haraldsson f. 995 d. 1030, 35 år, (no 1015/1020-1028) ha landstigit med sin här i Sankt Olofs hamn, i Selånger utanför Sundsvall.
Sankt Olof blev skyddspatron för de resande på Östersjön, och Sankt Olavs kyrka i (Tallinn) Estland är en av de kyrkor som vittnar om denna popularitet.
Slottet Olofsborg, på finska Olavinlinna, i staden (Nyslott) Finland har också fått sitt namn efter Olof "den helige" Haraldsson f. 995 d. 1030, 35 år, (no 1015/1020-1028).
Sankt Olofs kyrka i Österlen blev en populär vallfartsort där sjuka offrade pengar i kyrkkistan ända in på 1900-talet och där pilgrimsvandrandet aldrig upphört.
Längs Nidarosvägarna vandrade pilgrimer till Olof "den heliges" reliker i (Trondheim) Norge. Största pilgrimsdagen är här, liksom i Trondheim, den 29 juli då hundratals pilgrimer kommer vandrande från olika håll för att fira mässa.
Vid sidan av madonnan är Sankt Olof det vanligast förekommande helgonet i Norden. I många kyrkor placerades Sankt Olof och madonnan som pendanger, hängande par, ofta mittemot varandra i kyrkorna. Det var, särskilt vanligt i småländska kyrkor.
++++++
Biskop Andreas Olavi Rhyzelius uppger i sin Klosterbeskrifning från 1740 att "Gudhem fått sitt namn af ordet Gud, emedan här skall i hednatiden varit ett afgudatempel, uppfyllt med hundrade gudar." Till detta lägger hembygdsforskaren Assar Blomberg att templet "enligt en uppgift" ska ha varit helgat åt Tor. Denna uppgift är hämtad från Jomsvikingasagan. Där kallas Gudhem för Goðheimr.
++++++
JÓMSVÍKINGASAGAN - en isländsk saga som berättar om grundläggandet av Jomsborgs fästning av Palnatoke, samt om jomsvikingarnas krigståg till Norge m.m.
Jomsvikingasagan skrevs på Island omkring år 1200, före 1220 eftersom den var känd av Snorre Sturlasson.
Jomsvikingasagan finns översatt till svenska av Albert Ulrik Bååth under namnet Jomsvikingarnes saga. De flesta historiker är överens om att all sagalitteratur dels har en historisk kärna, men dels också är baserad på fiktion.
++++++
FORTSÄTTNING GUDHEMS KLOSTER
Enligt en sen tradition först nedtecknad av Johannes Magnus (..) skall klostret grundats av den danske kungen Sven Estridssons f. ca 1020 d. 1076, ca 56 år, (dk 1047-) före detta hustru Gunhild. Gunhild nämns av såväl Adam av Bremen (författare och historiker, verksam på 1000-talet i Bremen, Tyskland) som Saxo Grammaticus (dansk historiker och författare f. ca 1150/1160 d. tidigast 1206).
++++++
SVEN ESTRIDSSON (dk 1047-)
Sven Estridsson, danska: Svend Estridsen, f. ca 1020, d. 1076, ca 56 år, var kung av Danmark (dk 1047-).
Han var, som son till Estrid Svensdotter (..) av Danmark och jarl Ulf Torgilsson (..) av Skåne, den förste ättlingen i en dansk kungaätt som kallas Estridska ätten. Detta släktskap låg på mödernet.
Sven Estridsson f. ca 1020 d. 1076, ca 56 år (dk 1047-) växte upp hos Anund Jakob "Kolbränna" f. 1007/1009, d. ca 1050, ca 42 år, svensk kung (sv 1022-1050), son till Olof Skötkonung f. ca 960/980 d. antagligen 1021/1022 (sv 995-1022) och var i tjänst hos Hardeknut i England f. 1018, d. 1042, 24 år, (dk 1035-1042) (eng 1040–1042).
++++++
HARDEKNUT (dk 1035-1042) (eng 1040-1042)
Hardeknut , f. 1018, d. 1042, 24 år, kung av Danmark från 1035 som 17 åring, (dk 1035-1042)
(eng 1040–1042) Krönt till kung i England i Juni 1040, som 22-åring, i Canterbury. Han var son till Knut "den store" Svensson f. ca 995 d. 1035, ca 40 år, (eng 1016-1035) (dk 1018-1035) (no 1028-1035) och hans drottning Emma av Normandie, f. ca 988, d. 6 mars 1052, ca 64 år.
Företrädare Harald "Harfot"
++++++
HARALD "HARFOT" (eng 1037-1040)
Harald "Harfot", f. ca 1016, d. 1040, ca 24 år, begravd i Westminister Abbey, kung av England från ca 21 år, (eng 1037-1040). Han var son till Knut "den store" Svensson f. ca 995 d. 1035, ca 40 år, (eng 1016-1035) (dk 1018-1035) (no 1028-1035) och dennes hustru eller frilla Aelgifu av (Northampton) England.
Hardeknut f. 1018 d. 1042, 24 år, (dk 1035-1042) (eng 1040–1042) var Harald "Harfots" f. ca 1016, d. 1040, ca 24 år, (eng 1037-1040) yngre halvbror. Hardeknut f. 1018 d. 1042, 24 år, (dk 1035-1042) (eng 1040–1042) var legitim arvinge både till Danmarks och Englands tron. Vid Knut "den stores" död år 1035, tog Harald "Harfot" f. ca 1016, d. 1040, ca 24 år, (eng 1037-1040) makten över England då brodern Hardeknut f. 1018 d. 1042, 24 år, (dk 1035-1042) (eng 1040–1042) befann sig i Danmark.
I strid mot sin brors Hardeknuts f. 1018 d. 1042, 24 år, (dk 1035-1042) (eng 1040–1042) rättigheter utropade Harald "Harfot" f. ca 1016, d. 1040, ca 24 år, (eng 1037-1040) sig till kung av England år 1037.
Harald "Harfots" f. ca 1016, d. 1040, ca 24 år, (eng 1037-1040) regeringstid förknippas med att Alfred (..), Emma av Normandies, f. ca 988, d. 6 mars 1052, ca 64 år, son med Ethelred II "den villrådige" av England f. ca 968 d. 1016 ca 48 år, återvände till riket, möjligen i ett försök att inta tronen, med sin bror Edvard "Bekännaren" (..). Alfred (..) dödades.
Harald "Harfot" f. ca 1016, d. 1040, ca 24 år, (eng 1037-1040) dog i Oxford år 1040, just som Hardeknut f. 1018 d. 1042, 24 år, (dk 1035-1042) (eng 1040–1042) planerade en invasion.
++++++
Efterträdare Edvard "Bekännaren"
Far Knut "den store"
++++++
KNUT "DEN STORE" SVENSSON (eng 1016-1035) (dk 1018-1035) (no 1028-1035)
Knut "den store" Svensson, f. ca 995 i Danmark, d. 1035, ca 40 år, i Shaftesbury i Dorset i England. Han var krönt London år 1017, (eng 1016-1035) (dk 1018-1035) (no 1028-1035) samt guvernör av Schleswig och Pommern.
Gemål
Emma av Normandie
Far
Sven Tveskägg
Mor
Gunhild eg. Swiatoslawa av Polen/Sigrid Storråda
Knut "den store" Svensson f. ca 995 d. 1035, ca 40 år, (eng 1016-1035) (dk 1018-1035) (no 1028-1035) var son till Sven Tveskägg (..) och hans första hustru Gunhild. Hon hette egentligen Swiatoslawa av Polen, dotter till Mieszko I av Polen.
Knut "den store" Svensson f. ca 995 d. 1035, ca 40 år, (eng 1016-1035) (dk 1018-1035) (no 1028-1035) deltog i faderns krigståg i England, då han var ca 18 år, år 1013, och hade vintern 1013–14 i uppdrag att vakta vikingaflottan under detta krigståg. Efter faderns död utropades han till kung av den i Gainsborough (..) övervintrade vikingahären. Då han återkom till Danmark sommaren 1014 hade hans äldre broder Harald (..) övertagit kungatronen i Danmark. Tillsammans kom de överens om att Harald (..) skulle regera Danmark mot att han hjälpte brodern att utrusta en vikingaflotta för att kunna erövra England. En massaker på vikingar i England i januari 1015 spelade Knut "den store" Svensson f. ca 995 d. 1035, ca 40 år, (eng 1016-1035) (dk 1018-1035) (no 1028-1035) i händerna och under sommaren 1015 avseglade han med en flotta från Danmark för att hämnas morden. Efter många och långa strider, där Knut "den store" Svensson f. ca 995 d. 1035 ca 40 år, (eng 1016-1035) (dk 1018-1035) (no 1028-1035) sakta lyckades lägga under sig allt mer av England avled kung Ethelred II av England (..) i London i april 1016, där hans trupper belägrades av Knut "den store" Svenssons f. ca 995 d. 1035, ca 40 år, (eng 1016-1035) (dk 1018-1035) (no 1028-1035). Den 18 oktober 1016 besegrade han Ethelreds son Edmund "Järnsidas" (eng Ironside) f. ca 989 d. 1016, ca 27 år, (eng under del av 1016) trupper i slaget vid Assandum (dagens Ashingdon) i Essex. Ett möte hölls efter slaget på en ö i Severn där de båda kom överens om att sluta fred och dela England mellan sig. Kort därpå, den 30 november 1016, avled dock Edmund "Järnsidas" (eng Ironside) f. ca 989 d. 1016, ca 27 år, (eng under del av 1016) oväntat.
Knut "den store" Svensson f. ca 995 d. 1035, ca 40 år, (eng 1016-1035) (dk 1018-1035) (no 1028-1035) lät då sammankalla alla Englands biskopar, jarlar och stormän till ett midvintermöte i London. Där lyckades Knut "den store" Svensson f. ca 995 d. 1035, ca 40 år, (eng 1016-1035) (dk 1018-1035) (no 1028-1035) finna stöd för att bli utropad till hela Englands kung.
I juli 1017 lät Knut "den store" Svensson f. ca 995 d. 1035, ca 40 år, (eng 1016-1035) (dk 1018-1035) (no 1028-1035) för att ytterligare befästa sin makt gifta sig med Ethelreds änka Emma av Normandie, f. ca 988, d. 1052, ca 64 år.
Emma av Normandie, f. ca 988, d. 1052, ca 64 år, hade efter makens död tagit sin tillflykt till sin bror, Rickard II av (Normandie) Frankrike.
Emma av Normandie, f. ca 988, d. 1052, ca 64 år, lät sig övertalas om att ingå äktenskap med sin avlidne makes motståndare mot villkor att om hon och Knut "den store" Svensson f. ca 995 d. 1035, ca 40 år, (eng 1016-1035) (dk 1018-1035) (no 1028-1035) fick söner tillsammans, skulle dessa äga arvsrätt före Knut "den store" Svenssons f. ca 995 d. 1035, ca 40 år, (eng 1016-1035) (dk 1018-1035) (no 1028-1035) äldre barn. Knut "den store" Svenssons f. ca 995 d. 1035, ca 40 år, (eng 1016-1035) (dk 1018-1035) (no 1028-1035) äldre barn lämnades hos hans bror i Danmark.
Knut "den store" Svensson f. ca 995 d. 1035, ca 40 år, (eng 1016-1035) (dk 1018-1035) (no 1028-1035) hade troligen medan han vaktade den danska flottan i Gainsborough inlett en förbindelse med Elfgiva, en kvinna av nordisk stormanssläkt. Med henne hade han redan två söner.
Knut "den store" Svensson f. ca 995 d. 1035, ca 40 år, (eng 1016-1035) (dk 1018-1035) (no 1028-1035) lät i samband med en julfest 1018, då han firade ettårsminnet av sitt maktövertagande, avrätta många av de engelska adelsmännen som tidigare stått på hans företrädares sida.
Efter detta ansåg Knut "den store" Svensson f. ca 995 d. 1035, ca 40 år, (eng 1016-1035) (dk 1018-1035) (no 1028-1035) sig ha säkrat sin position så pass att han kunde sända hem den danska flottan. Han behöll dock en elittrupp på omkring 3 000 man.
Vid denna tid avled hans äldre bror Harald (..), och Knut "den store" Svensson f. ca 995 d. 1035, ca 40 år, (eng 1016-1035) (dk 1018-1035) (no 1028-1035) seglade år 1019 hem till Danmark för att överta den danska tronen. Redan år 1020 återvände han dock till England, då han fortfarande inte kände sig säker från upprorsrörelser där.
Ungefär samtidigt som Knut "den store" Svensson f. ca 995 d. 1035, ca 40 år, (eng 1016-1035) (dk 1018-1035) (no 1028-1035) avseglat för att erövra England 1015 hade Olof "den helige" Haraldsson f.995 d. 1030, 35 år, (no 1015/1020-1028) avseglat för att lägga under sig Norges tron. Enligt källor om Olof skall detta ha skett med Knut "den store" Svensson f. ca 995 d. 1035, ca 40 år, (eng 1016-1035) (dk 1018-1035) (no 1028-1035) goda minne, men Knut "den store" Svenssons f. ca 995 d. 1035, 40 år, (eng 1016-1035) (dk 1018-1035) (no 1028-1035) agerande tyder inte på detta. Våren 1025 skickade Knut "den store" Svensson f. ca 995 d. 1035, ca 40 år, (eng 1016-1035) (dk 1018-1035) (no 1028-1035) sändebud till Olof "den helige" Haraldsson f.995 d. 1030, 35 år, (no 1015/1020-1028) om att han skulle fara över till Knut i England och ta emot Norge som förläning av honom, som hans undersåte.
Olof "den helige" Haraldsson f.995 d. 1030, 35 år (no 1015/1020-1028) ingick förbund med sin svåger Anund Jakob "Kolbränna" f. 1007/1009, d. ca 1050, ca 42 år, svensk kung (sv 1022-1050), som antagligen med oro sett Knut "den store" Svensson f. ca 995 d. 1035, ca 40 år, (eng 1016-1035) (dk 1018-1035) (no 1028-1035) växande makt.
++++++
ANUND JAKOB "KOLBRÄNNA" (sv 1022-1050)
Anund Jakob "Kolbränna" f. 1007/1009, d. ca 1050, ca 42 år, svensk kung (sv 1022-1050) var son till Olof Skötkonung (..) och Estrid (..).
Företrädare
Olof Skötkonung
Efterträdare
Emund den gamle
Gemål
Gunhild
Barn
Gunhild
Far
Olof Skötkonung
Mor
Estrid av obotriterna
Anund Jakob" Kolbränna" skickade hjälptrupper till Olof "den helige" Haraldsson f.995 d. 1030, 35 år (no 1015/1020-1028) som stöd i dennes strid mot den danske kungen Knut "den store" Svensson f. ca 995 d. 1035, ca 40 år, (eng 1016-1035) (dk 1018-1035) (no 1028-1035) i slaget vid Helgeå (..), som Knut "den store" vann.
Han skall också bistått såväl Olof "den helige" Haraldsson f.995 d. 1030, 35 år (no 1015/1020-1028) som hans son Magnus (..) under stridigheter i Norge. Under Anund Jakobs regeringstid organiserades en berömd färd i österled, Ingvarståget.
Han tycks ha främjat stiftet Hamburg-Bremen, att döma av Adam av Bremens hyllningar.
++++++
År 1025 reste Knut "den store" Svensson f. ca 995 d. 1035, ca 40 år, (eng 1016-1035) (dk 1018-1035) (no 1028-1035) till Danmark där han under vintern 1025-1026 rustade och förberedde ett angrepp mot Norge. Han försökte även locka Anund Jakob "Kolbränna" f. 1007/1009, d. ca 1050, ca 42 år, (sv 1022-1050) att hålla sig stilla medan han gjorde upp med Olof "den helige" Haraldsson f.995 d. 1030, 35 år (no 1015/1020-1028) i Norge. Han lät nu insätta sin son Hardeknut f. 1018 d. 1042, 24 år (dk 1035-1042) (eng 1040–1042) som 7-8 åring, som vicekung i Danmark med Ulf jarl (..) som den verklige styresmannen. 1026 seglade Olof "den helige" Haraldsson f. 995 d. 1030, 35 år, (no 1015/1020-1028) med en norsk här till Danmark, där han gjorde landstigningar och härjade. Anund Jakob "Kolbränna" f. 1007/1009, d. ca 1050, ca 42 år, (sv 1022-1050) härjade skånska kusterna. Senare samma år återvände Knut "den store" Svensson f. ca 995 d. 1035, ca 40 år (eng 1016-1035) (dk 1018-1035) (no 1028-1035) med sin här från England. Han hade här en uppgörelse med Ulf Jarl (..), som mot hans vilja i samråd med Emma av Normandie, f. ca 988, d. 6 mars 1052, ca 64 år, utropat Hardeknut, f. 1018, d. 1042, 24 år, kung av (dk 1035-1042)
(eng 1040–1042) till kung i Danmark. Hardeknut, f. 1018, d. 1042, 24 år, kung av (dk 1035-1042) (eng 1040–1042) tvingades avlägga sin kungatitel.
Knut "den store" Svensson f. ca 995 d. 1035, ca 40 år, (eng 1016-1035) (dk 1018-1035) (no 1028-1035) gav sig därefter i strid med motståndarnas flottor, och i slaget vid (Helgeå)... i september 1026 besegrade han den svensk-norska flottan. Efter ett gille hos Ulf Jarl (..) i (Roskilde)... lät han dräpa Ulf efter en konflikt.
Knut "den store" Svensson f. ca 995 d. 1035 ca 40 år (eng 1016-1035) (dk 1018-1035) (no 1028-1035) lät inte fullfölja sin attack på motståndarna. År 1027 begav han sig på pilgrimsresa till (Rom) Italien. Efter sin återkomst avseglade han år 1028 med en flotta om 50 skepp från England till (Limfjorden) Danmark, där han tog emot ytterligare danska förstärkningar och sedan avseglade till Norge. Här möttes han inte av något motstånd utan hyllades överallt som kung.
Olof "den helige" Haraldsson f.995 d. 1030, 35 år (no 1015/1020-1028) gjorde förgäves försök att skaffa sig anhängare, men tvingades slutligen att fly över Sverige till (Gårdarike) Rus/trakterna runt Holmgård (idag Novgorod).
++++++
Gårdarike, Garðaríki, är en gammal norrön (isländsk) benämning på Rus/för trakterna runt Holmgård, motsvarande dagens Novgorod, Ryssland.
Historik
På vikingatida svenska runstenar förekommer även Garðar (Gårdarna). "Gårdar" var områden med handelsplatser, och kommer från slaviskans grad/gorod. 'stad'. Ett annat namn för Rus som förekommer i den norröna litteraturen är Svitjod det stora, det vill säga ungefärligen det stora Sveariket.
Nordisk sagalitteratur uppger följande regenter över Gårdarike:
Odin (enligt Hervarar saga)
Sigrlami (Hervarar saga)
Rollaugr (Hervarar saga)
Radbart (Sagobrottstycken om några fornkonungar i Dana- och Sveaväldet)
Hreggviðr (Gånge-Rolf saga)
Hálfdan Brönufostri (kung av Svitjod enligt Sörles tåt)
Vissavald (Olof Tryggvasons saga)
++++++
Knut "den store" Svensson f. ca 995 d. 1035, ca 40 år, (eng 1016-1035) (dk 1018-1035) (no 1028-1035) begravdes i kyrkan Old Minster i Winchester i England, den gamla centralorten för det anglosaxiska riket Wessex.
++++++
Mor Emma av Normandie
++++++
EMMA AV NORMANDIE, f. ca 988, d. 1052, var drottning av England tre gånger, genom äktenskapet med Ethelred den villrådige (1002-1016) och sedan genom äktenskapet med Knut "den store" Svensson f. ca 995 d. 1035 (Eng 1016-1035) (dk 1018-1035) (no 1028-1035) då hon även blev drottning av Danmark och Norge. När hennes make avled då hennes son Hardeknut f. 1018 d. 1042, 24 år, (dk 1035-1042) (eng 1040–1042) befann sig i Danmark, fungerade hon som Englands ställföreträdande regent fram till sonens återkomst till England.
Gemåler
Ethelred den villrådige
Sven Tveskägg
Barn
Edvard Bekännaren
Alfred Ætheling
Hardeknut
Biografi
Emma av Normandie, f. ca 988, d. 1052, ca 64 år, var dotter till Rikard I av Normandie och Gunnor.
Emma av Normandie, f. ca 988, d. 1052, ca 64 år, gifte sig år 1002 med Ethelred "den villrådige" (..). Äktenskapet arrangerades för att skapa fred mellan England och (Normandie) Frankrike, som befann sig i ett skakigt förhållande till varandra, och varifrån vikingaräder ofta utgick mot England.
Det var första gången sedan 800-talet som en engelsk kung gifte sig med en utländsk furstinna. Det dynastiska äktenskapet med dess politiska grund och utländska maktbas gjorde att hon fick möjlighet till en mer självständig ställning än en inhemsk drottning. Samtidigt gjorde hennes utländska börd henne kontroversiell, särskilt som vikingaräderna mot England gjorde hennes normandiska börd misstänkt, och vid sin ankomst gavs hon därför det typiska engelska namnet Aefflaed. Emma av Normandie, f. ca 988, d. 1052, ca 64 år, vägrade dock att använda det namnet, och framhävde istället sin normandiska börd för att hävda sin dynastiska ställning som utländsk furstinna.
Emma av Normandie, f. ca 988, d. 1052, ca 64 år, ställning som Ethelreds drottning var komplicerad, då hon var hans andra eller tredje maka och redan hade vuxna söner, för vilka hon och hennes egna barn utgjorde ett politiskt problem. Efter hennes svärmors död 1002 lyckades hon alltmer skapa sig en självständig ställning vid hovet.
England utsattes fortsatt för svåra vikingaräder under hennes makes regeringstid. År 1013 invaderades och erövrades England av danska vikingar under Danmarks kung Sven Tveskägg (..) och hans son Knut "den store" Svensson f. ca 995 d. 1035, ca 40 år, (eng 1016-1035) (dk 1018-1035) (no 1028-1035).
Emma av Normandie, f. ca 988, d. 1052, ca 64 år, flydde då med sina barn till sin födelsefamilj i Normandie (Frankrike), där Ethelred (..) sedan gjorde dem sällskap.
Efter Sven Tveskäggs (..) död 1014 kunde kung Ethelred (..) återvända till England och återta sin tron.
Emma av Normandie, f. ca 988, d. 1052, ca 64 år, följde efter honom, men lämnade kvar sina barn i (Normandie) Frankrike. År 1016 avled Ethelred, och efterträddes av Emma av Normandies, f. ca 988, d. 1052, ca 64 år, styvson Edmund "Järnsida" (..)
Emma av Normandie, f. ca 988, d. 1052, ca 64 år, försökte utan framgång få sin son Edward "Bekännaren" (..)
++++++
EDVARD "BEKÄNNAREN"
Edvard Bekännaren (engelska: Edward the Confessor), född 1003, död 5 januari 1066,[1] var den näst sista anglosaxiska kungen av England från 1042 till sin död. Hans regeringstid överskuggades av rikets kommande förening med Normandie, vars hertig Vilhelm I skulle ersätta Edvards tronföljare Harald Godwinson som Englands regent.
Edvard Bekännaren
Edvard Bekännaren på Bayeuxtapeten
Kung av England
Regeringstid
8 juni 1042–5 januari 1066
Kröning
3 april 1043 i Winchester
Företrädare
Hardeknut
Efterträdare
Harald Godwinson
Gemål
Edith av Wessex
Barn
Barnlös
Far
Ethelred den villrådige
Mor
Emma av Normandie
Född
Omkring 1003
Islip i Oxfordshire
Död
5 januari 1066
London
Begravd
Westminster Abbey
Vapensköld
Biografi Redigera
Kung Ethelred II av England, Edvard och hans bror Alfred togs till Normandie av modern Emma, syster till hertigen Rickard II, för att undkomma den danska invasionen av England 1013. Under detta kvartssekel i exil utvecklade Edvard en förtrolighet med Normandie och dess ledare som skulle komma att påverka hans styre senare.
Då han tillsammans med Alfred återvände till England 1036 för att försöka avsätta Harald Harfot från tronen, dödades brodern, medan Edvard undkom. Han kunde dock återkomma 1041 som medregent till halvbrodern Hardeknut (son till Emma och Knut den store) och vid Hardeknuts död 8 juni 1042 valdes han till engelsk kung. Edvard kröntes i katedralen i Winchester 3 april 1043.
Edvards samhörighet med normandiska gunstlingar frustrerade både den saxiska och danska adeln, vilket eldade på det växande antinormandiska åsikterna framförda av Godwin, Earl of Wessex som blivit kungens svärfar 1045. Godwin utvisades i september 1051, men han återvände med en armé följande år för att tvinga kungen att ge honom hans titel tillbaka. Godwin dog 1053, men hans son Harald erövrade ännu större områden och intog tronen i januari 1066 vid Edvards död.[2][3]
Edvard hade gift sig med Edith av Wessex 23 januari 1045, men han vägrade dock att fullborda äktenskapet av religiösa skäl och blev därför barnlös. Hans släkting Vilhelm av Normandie, som hade besökt England under Godwins exil, yrkade på att den barnlöse Edvard hade lovat honom tronen och hans erövring satte stopp för Haralds niomånader långa regeringstid.
Edvard blev känd som den siste engelske kungen, men "engelsk" på den tiden betydde "ättling från anglosaxarna, inte "infödd i England". Edvard, eller snarare den medeltidsdyrkan som växte under de senare Plantagenetkungarna, hade en bestående effekt på engelsk historia. Edvard grundade Westminster Abbey[4] mellan 1045 och 1050 och hela området heligförklarades 28 december 1065. Århundraden senare ansågs området vid Westminster Abbey ha ett symbolvärde som gjorde det till den fasta platsen för engelskt styre under Henrik III. Kyrkan rymmer en helgedom för Edvard vilken var en mittpunkt i kyrkans ombyggnad i mitten på 1400-talet.
Historiskt sett, utgör Edvards regeringstid en övergång mellan 900-talets saxiska kungamakt i England och den normandiska monarkin som följde vid Haralds död. Edvards lojalitet delades mellan England och moderns Normandie. De stora grevskapen som etablerats under Knut den stores tid ökade sin maktposition, medan normandiskt inflytande fick en betydande maktfaktor inom landets styre och i den romersk-katolska kyrkans ledarskap.
Efter Edvards död, då han helgonförklarades, fanns två typer av helgon: martyrer och bekännare. Martyrer var människor som dött i Guds tjänst och bekännare var sådana som dött en naturlig död. Eftersom Edvard dog av naturliga orsaker fick han namnet Edvard Bekännaren.
Det är dock ifrågasatt vad Edvard Bekännaren var för en man. Han kanoniserades 1161,[4] men det kan ha varit av politiska skäl. Vissa källor menar att han var svag, men grym och skoningslös, medan andra hävdar att han var god och gav till de fattiga.
++++++
erkänd som kung snarare än sin styvson. Samma tid invaderades England åter av vikingar då Knut "den store" Svensson f. ca 995 d. 1035 (Eng 1016-1035) (dk 1018-1035) (no 1028-1035) av Danmark återvände till England och utmanade Edmund "Järnsida" (..) om makten. Knut "den store" Svensson f. ca 995 d. 1035, ca 40 år, (eng 1016-1035) (dk 1018-1035) (no 1028-1035) och Edmund "Järnsida" (..) kom överens om att dela landet mellan sig. Kort därpå avled Edmund "Järnsida", och Knut "den store" Svensson f. ca 995 d. 1035, ca 40 år, (eng 1016-1035) (dk 1018-1035) (no 1028-1035) blev därmed kung av hela England.
Emma av Normandie, f. ca 988, d. 1052, ca 64 år, och Knut "den store" Svensson f. ca 995 d. 1035 (Eng 1016-1035) (dk 1018-1035) (no 1028-1035) gifte sig år 1017. Äktenskapet var politiskt och följden av en rad politiska hänsynstaganden. Genom äktenskapet med änkan till Englands sista inhemska kung, säkrade Knut "den store" Svensson f. ca 995 d. 1035 (Eng 1016-1035) (dk 1018-1035) (no 1028-1035) sitt stöd hos den engelska adeln genom en viss symbolisk kontinuitet, samtidigt som giftermålet bekräftade Knut "den store" Svenssons f. ca 995 d. 1035, ca 40 år, (eng 1016-1035) (dk 1018-1035) (no 1028-1035) egen seger och tillträde som Englands obestridda härskare. Giftermålet neutraliserade också det hot som annars hade kunnat komma från Normandie (Frankrike), där Emma av Normandies, f. ca 988, d. 1052, ca 64 år, söner befann sig.
Emma av Normandies, f. ca 988, d. 1052, ca 64 år, andra äktenskap utgjorde kulmen av hennes maktställning som drottning. Genom sin ställning som änka efter den siste inhemska kungen hade hon den kunskap om engelska förhållanden som Knut "den store" Svensson f. ca 995 d. 1035 (Eng 1016-1035) (dk 1018-1035) (no 1028-1035) behövde för att kunna regera och kunde fungera som medlare mellan honom och den inhemska adeln. Hon kom att bli hans politiska rådgivare; och genom sina kontakter med det mäktiga Normandie (Frankrike), som England alltid måste hålla sig väl med, fick hon även utrikespolitisk betydelse. Omständigheter gjorde att hennes inflytande vid hovet sades vara så stort att hon blivit det "hjul runt vilket allt snurrade". Hennes maktställning var större än någon annan engelsk drottnings före henne, och hennes offentliga profil avspeglades i det stora antal offentliga dokument hon bevittnade.
Knut "den store" Svensson f. ca 995 d. 1035, ca 40 år, (eng 1016-1035) (dk 1018-1035) (no 1028-1035) blev kung även av Danmark 1019. Det medförde att han ofta var frånvarande från England. Det finns ingenting som tyder på att Emma av Normandie, f. ca 988, d. 1052, ca 64 år, någonsin besökte Danmark. Under Knut "den store" Svensson f. ca 995 d. 1035 (Eng 1016-1035) (dk 1018-1035) (no 1028-1035) frånvaro regerade Emma av Normandie, f. ca 988, d. 1052, ca 64 år, England i hans ställe.
Änkedrottning
Den 12 november 1035 avled Knut
"den store" Svensson f. ca 995 d. 1035, ca 40 år, (Eng 1016-1035) (dk 1018-1035) (no 1028-1035). Emma av Normandie, f. ca 988, d. 1052, ca 64 år,
och Knuts son Hardeknut, f. 1018, d. 1042, 24 år, kung av (dk 1035-1042) (eng 1040–1042) befann sig då i Danmark, där han också efterträdde sin far som kung. Emma av Normandie, f. ca 988, d. 1052, ca 64 år, fungerade då som Englands regent i sin sons ställe med stöd av jarlen Godwin (..). Knut "den store" Svensson f. ca 995 d. 1035, ca 40 år (Eng 1016-1035) (dk 1018-1035) (no 1028-1035) illegitime son med Alfiva Harald "Harfot" f. ca 1016, d. 1040, ca 24 år, (eng 1037-1040) utmanade då Hardeknut, f. 1018, d. 1042, 24 år, kung av (dk 1035-1042) (eng 1040–1042) om tronen. Emma av Normandie, f. ca 988, d. 1052, ca 64 år, och Godwin trängdes undan till Winchester, som var huvudort i hennes änkeförläning och där hon upprätthöll sitt regentskap. Hon bad utan framgång Hardeknut f. 1018, d. 1042, 24 år, kung av (dk 1035-1042) (eng 1040–1042) att återvända till England. Istället återvände hennes söner i första äktenskapet, Alfred (..) och Edvard (..).,till England från (Normandie) Frankrike, år 1036 och krävde tronen. Alfred (..) fångades och dödades, medan Edvard (..) undkom till (Normandie) Frankrike tillsammans med modern. Det förekom spekulationer om att Emma av Normandie, f. ca 988, d. 1052, ca 64 år, och Godwin (..) låg bakom Alfreds död. År 1037 hade
Harald Harfot f. ca 1016, d. 1040, ca 24 år, (eng 1037-1040)
säkrat makten i England såpass mycket att han kunde förvissa Emma av Normandie, f. ca 988, d. 1052, ca 64 år, från landet. Hon tillbringade sin exil vid hovet hos greven av Flandern.
???
Hardeknut, f. 1018, d. 1042, 24 år, kung av (dk 1035-1042) (eng 1040–1042) banade väg för Edvards återkomst till England som medregent. Under Hardeknut, f. 1018, d. 1042, 24 år, kung av (dk 1035-1042) (eng 1040–1042) regeringstid spelade Emma (..) återigen en inflytelserik roll i England. Det var under denna tid hon beställde en biografi om sig själv, Encomium Emmae Reginae.
Då Hardeknut, f. 1018, d. 1042, 24 år, kung av (dk 1035-1042)
(eng 1040–1042) dog 1042, blev Edvard (..) kung av England. Emma och hennes äldste son hade ingen god relation, och kung Edvard konfiskerade hennes egendomar och förvisade henne från hovet. Hon miste allt politiskt inflytande och levde därefter ett privatliv på sitt änkesäte i Winchester, Hampshire, där hon sedan begravdes bredvid Knut "den store" Svensson f. ca 995 d. 1035, ca 40 år, (eng 1016-1035) (dk 1018-1035) (no 1028-1035).
Eftermäle
Emmas äktenskap och roll utgjorde den länk mellan England och (Normandie) Frankrike, som skulle utmynna i hennes brorsonson Vilhelm Erövrarens invasion av England 1066.
Äktenskap och barn
1002 - 1016 - Ethelred II av England
Edvard Bekännaren, född 1004, död 1066
Alfred
1017-1035 - Knut den store av England, Danmark och Norge
Hardeknut, född 1018/19, död 1042
++++++
Född 1018 England
Död 8 juni 1042 Lambeth vid London, begravd Katedralen i Winchester
Hardeknut var son till Knut "den store" Svensson f. ca 995 d. 1035 (Eng 1016-1035) (dk 1018-1035) (no 1028-1035) och Emma av Normandie (Frankrike), under faderns sista år lydkonung i Danmark.
Vid Knut "den store" Svenssons f. ca 995 d. 1035 (Eng 1016-1035) (dk 1018-1035) (no 1028-1035) död 1035 blev han Danmarks kung.
Hans halvbror, Harald "Harfot" f. ca 1016, d. 1040, ca 24 år, (eng 1037-1040) gjorde sig till herre i England, vilket egentligen var avsett för Hardeknut.
Då den andre halvbrodern Sven 1036 fördrevs från Norge av
Magnus "den gode" Olofsson f. 1024 i Norge d. 1047 i Danmark (no 1035-1047) (dk 1042-1047) försökte Hardeknut, f. 1018, d. 1042, 24 år, kung av (dk 1035-1042) (eng 1040–1042) erövra Norge för sin egen räkning.
Men då båda konungarna med sina trupper möttes vid Göta älv, mäklade de istället fred med varandra och kom överens om att den som levde längst skulle bli den andres efterträdare.
1039 drog Hardeknut, f. 1018, d. 1042, 24 år, kung av (dk 1035-1042) (eng 1040–1042) med en flotta till Flandern där han hämtade sin moder, och därifrån mot England. Då han anlände dit, i juni 1040, var Harald Harfot f. ca 1016, d. 1040, ca 24 år, (eng 1037-1040) redan död, varvid Hardeknut, f. 1018, d. 1042, 24 år, kung av (dk 1035-1042) (eng 1040–1042) nu togs till konung av England.
År 1041 tillkallade han sin halvbror Edvard (från moderns första gifte) från Normandie och gjorde honom till sin medregent.
++++++
SVEN ESTRIDSSON (no 1047-)
Sven Estridsson f. ca 1020 d. 1076 (dk 1047-) valdes av kung Magnus "den gode" Olofsson f. 1024 i Norge d. 1047 i Danmark (no 1035-1047) (dk 1042-1047) till jarl av Danmark och följer honom mot venderna söder om Östersjön, där Jomsborg (..) blir bränt och definitivt ödelagt och den obotritiske konung Ratibor får sätta livet till.
++++++
MAGNUS "DEN GODE" OLOFSSON (no 1035-1047) (dk 1042-1047)
Magnus "den gode" Olofsson, f. 1024 i Norge, d. den 25 oktober 1047, 23 år, i Skibby i Danmark, var kung av Norge (no 1035–1047) och kung av Danmark (dk 1042–1047).
Enligt sagotraditionen var Magnus "den gode" Olofsson f. 1024 d. 1047, 23 år, (no 1035-1047) (dk 1042-1047) utomäktenskaplig son till Olof "den helige" (..) och Alvhild – en tjänstekvinna på kungsgården. Han flydde med sin far till Novgorod, men hämtades hem till Norge och kampen mot kung Sven (..) 1034 av Kalv Arnesson (..) och Einar Tambaskelver (..).
Med svensk hjälp fördrevs Sven Knutsson (..), son till Knut "den store" Svensson f. ca 995 d. 1035, 40 år (eng 1016-1035) (dk 1018-1035) (no 1028-1035) som hade vunnit den norska kronan från Olof 1028. Magnus "den gode" Olofsson f. 1024 d. 1047 (no 1035-1047) (dk 1042-1047) utropades till kung i Norge år 1035.
Vid 18 års ålder reste Magnus "den gode" Olofsson f. 1024 d. 1047, 23 år (no 1035-1047) (dk 1042-1047) till Danmark på härtåg och vann kronan år 1042. Som dansk kung stred Magnus "den gode" Olofsson f. 1024 d. 1047, 23 år (no 1035-1047) (dk 1042-1047) med venderna och ska ha bränt Jomsborg. Han besegrade även venderna i slaget vid Lyrskog nära Slesvig. Alla accepterade inte Magnus "den gode" Olofsson f. 1024 d. 1047, 23 år (no 1035-1047) (dk 1042-1047) som dansk kung. Knut den stores systerson Sven Estridsson (..) lyckades bli hyllad som kung och flera sjöslag utkämpades emellan de bägge kungarna 1043–1045 utan att ett avgörande kunde fällas.
År 1045 kom också Harald "Hårdråde" Sigurdsson (..) till Norge efter tjänstgöring i väringagardet i Konstantinopel (idag Istanbul) Turkiet – uppenbarligen med tanken att bli norsk kung.
++++++
HARALD "HÅRDRÅDE" SIGURDSSON (no 1045–1066)
Harald "Hårdråde" Sigurdsson f. 1015, son till Sigurd Syr (..) och Åsta Gudbrandsdatter (..) d. 25 september 1066 i slaget vid Stamford Bridge i England. Han var kung av Norge (medregent till Magnus den gode från 1045) (no 1045–1066).
Företrädare
Magnus "den gode"
Efterträdare
Magnus Haraldsson
Gemål
Elisabet av Kiev
Barn
Maria
Ingegerd
Magnus
Olav Kyrre
Far
Sigurd Syr
Mor
Åsta Gudbrandsdatter
Född
1015
Död
25 september 1066 (50–51 år)
Stupad i slaget vid Stamford Bridge
Harald "Hårdråde" Sigurdsson (..) var gift med Ellisif, Elisabet av Kiev (.), dotter till Jaroslav I (..) och Ingegärd Olofsdotter (..) av Sverige.
Han uppges i den senare sagalitteraturen vara Oslos grundläggare.
Harald föddes i (Ringerike) Norge. Hans mor var Åsta Gudbrandsdatter (..) från hennes gifte (2) med Sigurd Syr (..). Åsta hade tidigare varit gift och blivit mor till Olof "den helige" Haraldsson f. 995 d. 1030, 35 år, (no 1015/1020-1028).
Harald "Hårdråde" Sigurdsson (..) hade en 20 år äldre bror Olof.
Olof "den helige" Haraldsson f. 995 d. 1030, 35 år (no 1015/1020-1028) var en framgångsrik viking och plundrade i svenska farvatten och runt Danmarks kuster. År 1015 utropade han sig till kung av Norge och fortsatte häradståg mot sin jämnårige rival Knut "den storec av Danmark (..). År 1025 förlorade Olof och den svenske kungen Anund Jakob (..) ett sjöslag vid (Helgeå) Skåne.
De norska jarlarna blev missbelåtna och valde Håkon Eriksson ladejarl som regent under Knut "den store" 1028.
Olof "den helige" Haraldsson f. 995 d. 1030, 35 år (no 1015/1020-1028) tog med sig sin halvbror Harald "Hårdråde" Sigurdsson (..) och flydde till Gårdarike (..).
Slaget vid Stiklestad
Når Håkon Eriksson (..) drunknade vid ett häradståg år 1029 såg Olof "den helige" Haraldsson f. 995 d. 1030, 35 år (no 1015/1020-1028) en möjlighet att återta makten. På vägen till Norge från Gårdarike (..) samlade han bönder och krigare från Sverige, Norge och Island och gick in i Trøndelag (..) med 7000 man under flera kända hövdingar. Vid Verdal (..) stod Slaget vid Stiklestad. Olof "den helige" Haraldsson f. 995 d. 1030, 35 år (no 1015/1020-1028) dödades, men bondehären vann slaget. Harald "Hårdråde" Sigurdsson flydde till Sverige och fortsatte sedan till Gårdarike (..).
Harald i Gårdarike
I Sverige träffade Harald andra svenskar som deltagit i stridigheterna i Stiklestad. År 1031 seglade de till Gårdarike och fick tjänst hos storfursten Jaroslav I av Kiev (..) som var gift med Ingegärd (..), dotter till Olof Skötkonung (..). Harald "Hårdråde" Sigurdsson stannade några år i Kievriket och deltog tillsammans med andra nordmän i strider mot polackerna. 1034 reste Harald vidare med femhundra krigare till Bysantinska riket där de fick tjänst i Väringagardet hos Mikael IV (..) i Miklagård (..).
Värvning i Bysantinska riket
Den bysantinske kejsaren styrde över alla riken i östra medelhavet till södra Italien. På 1000-talet började arabiska pirater härja i Egeiska havet. Harald "Hårdråde" Sigurdsson och hans män fick tjänst i kejsarens flotta med uppdrag att skydda Miklagård (..) och bekämpa piraterna.
Sicilien
På 1030-talet anlände många normandiska krigare till Italien och blev legosoldater hos kejsare och kungar som stred om makt och mark. Bland dem kom tre söner till Tankred av Hauteville.
År 1038 hade kejsar Mikael fått kontroll över Mindre Asien och skickade sin general Maniakes till Italien för att återerövra Sicilien. Harald "Hårdråde" Sigurdsson och hans krigare deltog i fälttåget. Maniakes anlitade också normandiska krigare. Efter tjänst med de kejserliga styrkorna steg Harald "Hårdråde" Sigurdsson i graderna till manglavites, en hederstitel.
Efter att ha kämpat mot bulgarerna på Balkan, utnämndes han till livvaktsofficer, spatharokandidates.
Efter att Mikael IV dött blev Harald "Hårdråde" Sigurdsson involverad i tronstridigheterna, och tog ställning mot Mikael V Kalafates, som också förlorade mot änkekejsarinnan Zoë.
Harald "Hårdråde" Sigurdsson önskade efter detta resa norrut, men Zoës nye make, kejsar Konstantin IX Monomachos, nekade Harald "Hårdråde" Sigurdsson detta. Han flydde därför med en stor förmögenhet och gifte sig med storfurst Jaroslavs dotter Ellisif (Elisaveta/Elisabet) i Kiev.
År 1045 reste Harald "Hårdråde" Sigurdsson till Sverige och anlände till Sigtuna. Han gjorde anspråk på den norska tronen, vilket erkändes året därpå. Harald "Hårdråde" Sigurdsson blev då medregent till sin bror Magnus "den gode".
Kung av Norge
Nordsjöväldet 1016-1042 under Knut den store.
Vid Magnus "den godes" död två år senare var Harald "Hårdråde" Sigurdsson ensam kung. Han föresatte sig att återupprätta Nordsjöväldet som hade upphört 1042.
Harald "Hårdråde" Sigurdsson angrep Danmark med norska flottor, och danske kungen Sven Estridsson (..) gick en augustikväll 1062 till attack mot Harald "Hårdråde" Sigurdsson, ett slag som ägde rum vid Nissans mynning utanför Hallands kust. Sven förlorade och lyckades med nöd klara sig i land. Fred slöts på (Danaholmen) i Göta älv.
Slaget vid Stamford Bridge
År 1066 seglade Kung Harald "Hårdråde" Sigurdsson till England med 300 skepp. Han erövrade Scarborough som grundats av norska vikingar på 900-talet. Därefter seglade vikingarna uppför floden Humber och gick i land vid byn Riccall söder om York. Där mötte de två engelska styrkor under grevarna Edwin of Mercia och Morcar of Northumbria. De besegrades och Harald "Hårdråde" Sigurdsson hade därmed nått sitt mål. Men den 25 september 1066 inträffade en ny drabbning vid Stamford Bridge. Kungen Harald "Hårdråde" Sigurdsson träffades av en pil i strupen och dog omedelbart. Detta markerade slutet för Vikingatiden.
Den 14 oktober 1066 invaderade Normander södra England och Slaget vid Hastings ägde rum. Vilhelm Erövraren blev kung av England efter det följde anglosaxiska kungar.
Harald Hårdrådes barn
Med Ellisif:
Maria Haraldsdotter
Ingegerd Haraldsdotter
Med Tora Torbergsdotter:
Magnus
Olav Kyrre
Eftermäle
År 1905 restes en minnessten över Harald Hårdråde på ett torg i centrala Oslo, staden som han grundade nästan tusen år tidigare.
++++++
SLAGET VID HASTINGS
...
++++++
MAGNUS "DEN GODE" OLOFSSON
Magnus "den gode" Olofsson f. 1024 d. 1047 (no 1035-1047) (dk 1042-1047) gick med på att dela makten med Harald "Hårdråde" Sigurdsson (..) år 1046. Följande år avled Magnus "den gode" Olofsson f. 1024 d. 1047 (no 1035-1047) (dk 1042-1047) när han var ute med örlogsflottan i Danmark. Enligt de norsk-isländska sagorna var det av sjukdom, men den danska Rydårboken (..) som har visst stöd i engelska källor påstår att kung Magnus "den gode" Olofsson f. 1024 d. 1047 (no 1035-1047) (dk 1042-1047) ramlade från en landgång och drunknade. Kung Magnus "den gode" Olofsson f. 1024 d. 1047 (no 1035-1047) (dk 1042-1047) begravdes i Nidaros (idag Trondheim) Norge.
Magnus "den gode" Olofsson f. 1024 d. 1047 (no 1035-1047) (dk 1042-1047) efterträddes i Norge av farbrodern, medregenten Harald "Hårdråde" Sigurdsson, och i Danmark kunde Sven Estridsson f. ca 1020 d. 1076 (dk 1047-) säkra sin ställning som kung.
++++++
Efter att Svens Estridssons f. ca 1020 d. 1076 (dk 1047-) lojalitet mot kung Magnus "den gode" Olofsson f. 1024 d. 1047 (no 1035-1047) (dk 1042-1047) upphört, unionen Norge-Danmark var impopulär, lät han sig väljas till Danmarks konung på Viborgs ting i Danmark.
Kung Magnus "den gode" Olofsson f. 1024 d. 1047 (no 1035-1047) (dk 1042-1047) lämnade Norge och kom som landsflykting till Sverige. Han gjorde sedan återkommande försök att inta Danmark.
Krig rasade flera år till desss
Magnus "den gode" Olofsson f. 1024 d. 1047 (no 1035-1047) (dk 1042-1047) fars halvbror Harald "Hårdråde" Sigurdsson (..) kom hem, efter att ha varit befälhavare för väringagardet hos kejsarinnan Zoe av Konstantinopel (idag Istanbul) Turkiet, och där förvärvat sagolika rikedomar.
++++++
ZOE
Zoë (grekiska "liv") med tillnamnet "Porphyrogenita", f. 978 i Konstantinopel (idag Istanbul) Turkiet, d. 1050 i Konstantinopel (idag Istanbul), Turkiet, var en regerande kejsarinna av bysantinska riket med medregenter från 15 november 1028 till juni 1050, och regent från 19 april till 11 juni 1042.
Regeringstid
12 november 1028–juni 1050
Gemål
Romanos III Argyros (1028–1034)
Mikael IV (1034–1041)
Konstantin IX Monomachos (1042–1050)
Född
Biografi
Zoë var en av de få bysantinska kejsarinnorna som föddes kejserlig, alltså som ett legitimt barn till en regent, därav tillnamnet "Porphyrogenita" (den purpurfödda). Hon var dotter till Konstantin VIII som hade blivit medregent 976 och ensam regent 1025, och hans hustru Helena. Konstantin regerade i verkligheten bara i tre år, mellan 15 december 1025 och 15 december 1028.
Kejsarinna
Innan Konstantin dog, hade han den 12 november 1028 arrangerat ett äktenskap mellan Zoë och sin utvalde efterträdare Romanos III Argyros, epark av Konstantinopel (idag Istanbul) Turkiet, i hopp om att Romanos III Argyros, epark av Konstantinopel skulle hjälpa dottern med att styra riket.
Romanos III Argyros, epark av Konstantinopel visade sig vara en otrogen make och en ineffektiv regent. Han påträffades mördad i ett bad år 1034.
Zoë gifte omedelbart om sig. Hennes andre make blev Mikael IV Paflagoniern, som också blev hennes medregent och styrde till sin död 1041.
Hennes nästa medregent blev adoptivsonen Mikael V Kalfatraren, brorson till hennes andre make, vars korta regeringstid varade endast till det kommande året.
Under två månader år 1042, delade Zoë styret med sin syster Theodora.
Hon gifte sig sedan en tredje gång, det sista äktenskap hon hade tillstånd till enligt ortodoxa kyrkans regler. Hennes val föll på Konstantin IX som regerade 1042–1055 och överlevde henne med drygt fyra år. Han var i hemlighet gift med Maria Skleraina, som officiellt mätress och som Zoë kom överens med.
Zoë avled 1050.
++++++
Harald "Hårdråde" Sigurdsson (..) allierade sig i Sverige med Sven Estridsson f. ca 1020 d. 1076 (dk 1047-). Tillsammans härjade de i Danmark.
Magnus "den gode" Olofsson f. 1024 d. 1047 (no 1035-1047) (dk 1042-1047) erbjöd Harald "Hårdråde" Sigurdsson (..) halva norska riket mot fred och hälften av hans gods. Harald "Hårdråde" Sigurdsson (..) accepterar och överger Sven Estridsson f. ca 1020 d. 1076 (dk 1047-).
Sven Estridsson f. ca 1020 d. 1076 (dk 1047-) blir därmed isolerad och lider ett svårt nederlag till sjöss, men Magnus "den gode" Olofsson f. 1024 d. 1047 (no 1035-1047) (dk 1042-1047) som förföljer honom över Själland rider omkull och såras till döds.
På sin dödsbädd överlåter Magnus "den gode" Olofsson f. 1024 d. 1047 (no 1035-1047) (dk 1042-1047) Danmark till Sven Estridsson f. ca 1020 d. 1076 (dk 1047-), vilket misshagar Harald "Hårdråde" Sigurdsson (..) som fortsätter kampen mot denne.
På våren 1062 utkämpades ett slag vid Nissans mynning. Harald "Hårdråde" Sigurdsson (..) hade som norsk kung då härjat en tid på den halländska kusten då Sven Estridsson f. ca 1020 d. 1076 (dk 1047-) kom med en dansk flotta bestående av 300 skepp och ställde den mot Harald "Hårdråde" Sigurdsson (..) som blott förfogade över hälften så många skepp. Enligt Snorre Sturlassons berättelse hjälpte dock inte överlägsenheten i antal, och Harald "Hårdråde" Sigurdsson (..) avgick med segern. Den norske kungen trodde att Sven Estridsson f. ca 1020 d. 1076 (dk 1047-) tillhörde de stupade, men den danske kungen hade tagit sig iland och blivit omhändertagen av en bonde vid namn Karl. Sven Estridsson f. ca 1020 d. 1076 (dk 1047-), som inte blev igenkänd, bjöds på mat, han talade han om att danskarna förlorat kampen till sjöss. Då sade bondhustrun: "Illa har vi det ställt med vår konung; han är både halt och feg." Sven Estridsson f. ca 1020 d. 1076 (dk 1047-) svarade: "Feg är han inte, men han är inte segersäll."
Historien om den halländske bonden kan tyckas tillhöra sagans värld, men en detalj har intresserat forskarna: bondekvinnans påstående att kungen var halt.
I striderna mot Norge fick Sven Estridsson f. ca 1020 d. 1076 (dk 1047-) svenskt stöd.
Det finns också uppgifter om att en gränsläggning mellan de båda riken kom till stånd. Det skall ha varit Sven Estridsson f. ca 1020 d. 1076 (dk 1047-) och den svenske kungen Emund "den gamle" (..) som kom överens om detta.
Bebyggelsen i Skåneland, Småland och Västergötland skildes åt av en vidsträckt ödemark, som Adam av Bremen (..) beskriver med att där "finns djupa skogar och svårtillgängliga berg, som man måste passera på väg från Skåne till Götaland, så att man kan fråga sig om det är fördelaktigare att undvika en farlig resa till lands genom en vågsam sjöfärd eller tvärtom".
Sven Estridsson f. ca 1020 d. 1076 (dk 1047-) var samtida med Adam av Bremen (..). De båda möttes och Sven Estridsson f. ca 1020 d. 1076 (dk 1047-) berättade för Adam om sina och sina förfäders strider och vikingatåg. I Adams skrift om ärkestiftet Hamburg-Bremens historia skildras Sven Estridsson f. ca 1020 d. 1076 (dk 1047-) mycket positivt som "den pålitlige danske kungen Sven". Adam skriver också att han blev "mycket vänligt mottagen" vid sitt besök och att kungen "var mycket frikostig mot främlingar". Framför allt framhåller han Sven Estridsson f. ca 1020 d. 1076 (dk 1047-) intresse för kristendomens utbredning och påpekar att "missionen bland Nordens folk fick genom kung Svens medverkan ständigt allt större och lyckligare framgångar".
Under Sven Estridssons f. ca 1020 d. 1076 (dk 1047-) tid blev kristendomen fast etablerad i det danska riket, inte minst i Skåne. Alliansen mellan kungen och ärkebiskopsstiftet i Hamburg innebar att Danmark drogs in i den nordeuropeiska intressesfären där den tysk-romerske kejsaren utövade den världsliga makten.
Sven Estridsson f. ca 1020 d. 1076 (dk 1047-) gifte sig med Anund Jakobs (..) dotter Gunhild Anundsdotter. Men släktskapet var så nära att äktenskapet stred mot kyrkorättens regler; Hamburgs ärkebiskop Adalbert krävde skilsmässa vilket Sven accepterade.
Sven Estridssons kvarlevor murades in i en pelare i Roskilde domkyrka. År 1911 öppnades graven och skelettet undersöktes. Det visade sig att
hans vänstra höft inte var lika väl utvecklad som den högra, man drog slutsatsen att Sven Estridsson (..) hade haft en "oregelbunden och vaggande gång". Snorres berättelse hade en verklighetsbakgrund åtminstone när det gällde kungens lyte, men hur många övriga detaljer om Slaget vid Nissan som är historiskt riktiga lär vi aldrig få veta.
++++++
Denna historia om klostrets grundande hör troligen ihop med det faktum att Gunhild, som återvände till Sverige efter att kyrkan upplöst hennes äktenskap, ska ha tillbringat resten av sitt liv, tillbakadraget med sina tärnor på sitt gods, där de ägnade sig åt religion och sydde kyrkliga textilier, och levde i en tillvaro som uppfattades som klosterliknande.
Omkring år 1175 skänktes Gudhems kungsgård till det nygrundade Gudhems kloster av kung Knut Eriksson f. senast 1140-talet d. 1195/1196 (sv 1167-).
++++++
KNUT ERIKSSON, f. senast på 1140-talet, d. 1195/1196, begravd i Varnhems kloster kyrka i ett gravkor. Han var son till Erik "den helige" och Kristina Björnsdotter av Danmark. Kung av Sverige från 1167. År 1173 erkändes han som kung, och regerade i 23 år.
Efter att hans far Erik "den helige" dödats omkring 1160 besegrades Knut av sina motståndare och tvingades fly från riket. Han strävade efter att få sin far Erik helgonförklarad.
Knut Eriksson tog makten genom att döda Karl Sverkersson, år 1167 på Visingsö (..). Sen besegrade han och dödade 1172/1173 Kol och Burislev, som utropat sig till kungar och kontrollerade Östergötland.
Knut var gift med en svensk kvinna. Hon har med grund i antaganden om missuppfattningar i tradering tillskrivits namnet Cecilia. Genom ett påvebrev från 1193, vet man att hon under en livshotande sjukdom avlade avhållsamhetslöfte och gick i kloster efter att ha tillfrisknat. Kung Knut ansökte senare hos påven om att hon skulle befrias från löftet.
Från Knut Erikssons tid härrör det första kända svenska handelstraktatet med ett annat rike – i detta fall Lübeck.
Knut upprättade också omkring år 1185 diplomatiska förbindelser med England och fick i det sammanhanget bland annat en rustning som gåva av den engelske kungen Henrik II.
Enligt Sverres saga fick Knut Eriksson (..) och de övriga nordiska konungarna år 1195 ett brev med anhållan om militärt bistånd av den bysantinske kejsaren Alexios III Angelos.
Knut Eriksson upprätthöll även goda förbindelser med den norska kungen Sverre Sigurdsson (..) som år 1185 gifte sig med Knuts syster Margareta, men relationerna med de danska kungarna var mer spända.
De äldsta bevarade originalbreven av en svensk kung är utfärdade av Knut Eriksson. Av de nio bevarade originalbreven gäller åtta (Viby kloster) Sigtuna.
++++++
ERIK "DEN HELIGE" JEDVARDSSON , Sankt Erik, f. ca 1125, d. 18 maj 1160, räknas som kung av Sverige omkring (sv 1156–1160). Erik den helige är svenskt nationalhelgon och Stockholms skyddshelgon.
Magnus Henriksson, som dödade Erik, misstänks också ha dräpt Sverker "den äldre", Eriks föregångare på kungatronen.
Erik hade anknytningar till och ägde själv gods i Västergötland, vilka han möjligen förvärvade genom äktenskapet med Kristina. Möjligen var Erik jarl i Svealand innan han där erkändes som kung. I Götaland accepterades han tidigast 1157.
Erik roll som kung är oklar, möjligen var han inte formellt erkänd i hela riket. Att han kom att spela en stor roll som postum symbol för den erikska ätten och som lokalt helgon återspeglar snarare efterträdarnas, ättlingarnas makt än hans egen.
Den mest utförliga källan är Erikslegenden som författades tidigast omkring 1270 i syfte att få till stånd en kanonisering av Erik.
Den äldsta bevarade handskriften med legendens standardversion, Registrum Upsalense, är från 1344 och förvaras i Riksarkivet. I den finns bland annat det tidigaste kända omnämnandet av Eriks påstådda korståg till Finland, vilket saknar stöd i andra källor, och har därför ansetts vara en uppdiktad berättelse.
I British Museum finns en äldre och betydligt kortare version i ett breviarium skrivet i slutet av 1200-talet för Linköpings stift. Standardlegenden har levnadsbeskrivning ("vita") och beskrivning av 50 mirakel. Den är ursprungligen författad av priorn i Sigtuna dominikankonvent, sedermera biskopen i Västerås Israel Erlandsson och måste alltså ha varit färdig senast 1311 då han dog. Kort därefter, 1314, nämns för första gången ett S:t Eriks kapell i Uppsala.
Enligt en notis från år 1158 i Danmark var Erik kung av Västergötland. Erik nämns också i Västgötalagens kungalängd, som meddelar att Erik led en våldsam död.
Uppgiften om hans patronymikon Jedvardsson härrör från västnordiska berättande källor, bland annat Sverre Sigurdssons saga, och är endast indirekt och svagt styrkt i samtida svenska källor genom omnämnandet av Joar Jedvardsson i kretsen kring sonen Knut. Denne Joar har antagits vara identisk med en bror till Erik om vilken man dock med säkerhet endast vet att hans namn började med bokstaven J.
Uppgifterna om hustrun Kristina och hennes härstamning från kung Inge den äldre kommer från två olika av varandra oberoende källor, Vitskølkrönikan och Knytlingasagan, och kan därför betraktas som relativt säkra. Mer exakt än så kan släktskapen inte fastställas.
Barn
Knut Eriksson, född senast på 1140-talet, död 1195 eller 1196, kung av Sverige 1167–1196.
Kung Eriks föregångare, Sverker den äldre, mördades på juldagen den 25 december 1156. Enligt legenden valdes Erik till kung av svearna 1150 och götarna 1156.
Enligt legendariskt material företog Erik med biskop Henrik från Uppsala ett korståg till Finland, kanske redan innan han blev kung. De år som nämns är 1150 eller 1157.
En notis i Vitskølkrönikan (..) som styrker att Erik år 1158 var kung åtminstone över Västergötland handlar om Varnhems kloster. Enligt krönikan ville Eriks hustru Kristina komma åt en del av den egendom som hennes släkting fru Sigrid skänkt till Varnhem, och trakasserade därför på olika sätt munkarna där. En del av dem flyttade då till Jylland där de grundade (Vitskøls kloster) Danmark. Tvisten löstes före Eriks död. Notisen är bevarad i en avskrift från 1609 av en codex från 1400-talet som i sin tur skall bygga på ett original från 1100-talet. Vissa forskare ha tolkat tvisten som ett bevis på en nationell kyrklig politik, som skulle ha vänt sig mot Sverker "den äldres" (..) gynnande av klosterordnarna och påven.
Enligt legenden ska Erik ha dödats den 18 maj 1160 i strid efter en mässa i Östra Aros, i nuvarande Uppsala. Erik dödades av den danske prinsen Magnus Henriksson, tronpretendent på mödernet stammande från den stenkilska ätten. Enligt helgonlegenden hade Erik vägrat sätta sig i säkerhet, utan hört mässan till dess slut och därefter överfallits då han lämnade kyrkan. Hans huvud lär ha huggits av medan han låg på marken. Enligt legenden rann en källa upp på platsen där han dödades (där underverk sades ha inträffat) och redan 1198 upptogs Erik i Vallentunakalendariets helgonförteckning. Sonen Knut Eriksson torde ha främjat kulten under försöken att få Erik den Helige helgonförklarad. Eriks minne högtidlighölls av kyrkan under medeltiden och kom efterhand att firas som Sveriges nationalhelgon.
Erik "den helige" ska ha gravsatts i Gamla Uppsala och hans utpekade kvarlevor skrinlades ganska snart. Dessa överfördes 1273 till den påbörjade nya domkyrkan i Uppsala.
Skelettet, som saknar en del av benen, vilar fortfarande där invid högaltaret. Det förgyllda silverskrin som omsluter dem förfärdigades 1574–1579 på uppdrag av Johan III, som under en tid av penningbrist tvingades smälta ner det äldre skrinet. I detta ligger även Eriks begravningskrona av förgylld koppar, den äldsta bevarade svenska kungakronan.
Beroende på vilken kungalängd man väljer att lita på efterträddes Erik av Magnus Henriksson eller Karl Sverkersson. Den sistnämnda uppgiften finns i Västgötalagens kungalängd som också uppger att Erik dog en våldsam död. En påvebulla utfärdad av Alexander III talar om en kung som blivit ihjälslagen under ett fylleslag - "in potacione et ebrietate" - nu hyllas som helgon, och påven som till sin fasa erfarit att denne man vördas som ett helgon påbjuder därför att denna osed ovillkorligen måste upphöra. Denne kung har ofta tolkats som Erik den helige, men det finns andra kandidater.
Osteologisk undersökning
En undersökning av kvarlevorna i relikskrinet gjordes 2014–2016. Forskarna angav att de var till 90 procent säkra på att kvarlevorna var Erik "den helige". Resultatet baserades på en preliminär DNA-jämförelse med Magnus "Ladulås" (..), åldersbestämning av skelettet och kol-14-metoden, samt att skelettets dödssätt passar med legenden om Erik den helige.
Undersökningen visade att den undersökte dog av yttre våld, troligen halshuggning, samt att han var kraftigt byggd, hälsosam och fysiskt aktivt under sin livstid, cirka 35 år gammal vid sin död och cirka 1,71 cm lång. Fil dr Sabine Stens osteologiska undersökning visar även att Erik åt mycket fisk, vilket stämmer med legendens ord om att han späkade sig "i trägen fasta" samt att han levt större delen av sina sista 10-15 år i Västergötland samt troligen även var uppväxt där. Undersökningen stöder därmed till viss helgonlegenden och motsäger samtidigt att han var jarl i Svealand.
Helgonkulten
En medeltida träskulptur som har ansetts vara ett av underlagen till Eriksbilden i Stockholms stadsvapen. Träskulpturen står i Roslags-Bro kyrka, men anses idag föreställa Sankt Olof.
Erik vördades lokalt som helgon, även om han aldrig kanoniserades av påven.
Den döde kungen begravdes i Gamla Uppsala kyrka. Lanseringen av Erik som helgon skedde under sonen Knut Erikssons långa regeringstid 1167-1195/96. I Vallentunakalendariet finns S:t Eriks dag upptagen bland helgonfesterna omkring 1198. Av ett påvligt indulgensbrev från 1256 framgår att vallfärder till graven i Gamla Uppsala förekommit under en tid och även järtecken omtalas.
Den 18 maj varje år fördes relikskrinet, Eriks skrin, i procession mellan den nya och den gamla domkyrkan, och skrinet kunde bäras runt i eller utanför domkyrkan även vid andra tillfällen. Datumet i almanackan är tillägnat Erik den helige (Erik IX Jedvardson "Den helige"). Erik Jedvardsson mördades på Kristi himmelsfärdsdag den 18 maj 1160 och därefter blev föremål för en stark helgonkult. Eriksdagen var länge en helgdag i Sverige.
Ungefär vid den tid (1298) som Israel Erlandsson arbetade med legendframställningen började ärkebiskopen i sin titulatur ta upp martyrerna Laurentius och Erik som förstärkning till apostlarna Petrus och Paulus. Byggandet av det ovannämnda S:t Erikskapellet har förmodligen också påbörjats vid denna tid.
Erik den heliges krona är en krona av förgyllt koppar av tidigmedeltida typ, som om den burits av Erik är Sveriges äldsta kungakrona. Den kan ursprungligen ha prytt en sedermera okänd helgonbild.
Vid mitten av 1300-talet hade kulten fått enhetliga former i hela riket med ett Officium proprium, bestående av hymner och läsestycken på rimvers. Rimofficiet blev senare kompletterat av Nicolaus Hermanni med antifoner och responsorier.
Den heliga Birgitta bidrog till Erikskultens fortlevnad liksom måltavlan för hennes bistra kritik, Magnus Eriksson (..). Kung Magnus föreskrev att en årlig Eriksfest skulle firas även i Oslo. Vid mitten av 1300-talet hade kulten fått enhetliga former i hela riket med ett Officium proprium, bestående av hymner och läsestycken på rimvers. Rimofficiet blev senare kompletterat av Nicolaus Hermanni med antifoner och responsorier.
Från 1376 finns Erik dokumenterad i Stockholms stadssigill och har sedan dess återfunnits i stadens stadsvapen, och även gett namn åt bland annat Sankt Eriksgatan, Samfundet S:t Erik och S:t Eriksmedaljen.
Birgittinerna exporterade på 1400-talet Erikskulten även till Tyskland och England. Kort Rogge den äldre, far till Strängnäsbiskopen Kort Rogge, instiftade ett S:t Eriksaltare i Danzig (nuvarande Gdansk). Eriksofficiet finns bevarat även i breviarier från Nidaros, Lund, Roskilde och Odense.
I den Katolska kyrkan är han omnämnd som helgon och han är ihågkommen i Martyrologium Romanum den 18 maj varje år.
Erik den helige i konsten
Erik den helige är ofta avbildad i den medeltida konsten. En målning är från ett altarskåp, som tidigare var i Salems kyrka men nu finns i Statens historiska museum, och den kan dateras till 1480-talet och är tillverkad i Hermen Rodes verkstad. Hermen Rode (1468–1504) var en tysk målare bosatt i Lübeck under 1400-talets slut. Det var han som utförde helgonmålningarna på altarskåpet i Salems kyrka. I Sverige utförde han de berömda flygelmålningarna på Storkyrkans altarskåp av Bernt Notke 1468, men Rodes målningar är dock troligen utförda senare, på 1480-talet.
Ett annat altarskåp från Länna kyrka, Uppland, som även det finns i Statens historiska museum visar Erik den helige och biskop Henrik (död 20 januari 1150 eller 1156) på väg att kristna Finland. Biskop Henrik var en missionsbiskop som företog det första korståget till Finland i slutet av 1150-talet tillsammans med kung Erik och blev Finlands första biskop. Sankt Henrik räknas som Finlands apostel och skyddshelgon. Hindersmässa den 19 januari är tillägnad Sankt Henrik och räknas även i moderna almanackor som namnsdag för Henrik. Enligt legenden dräptes Biskop Henrik av bonden Lalli på isen av Kjulo träsk vid Kyrkholmen. Eftersom målningen är senmedeltida, från 1450-talet, ger den en bild av den tidens kläder och fartyg, inte 1100-talets.
Efter Eriks död rann enligt legenden en källa mirakulöst upp på den plats där hans blod först utgöts. Avrättningen skall ha skett på den öppna platsen söder om domkyrkan i Uppsala och här stod fram till 1700-talet Sankt Eriks kapell. Sedan 1500-talet utpekas Sankt Eriks källa vid S:t Eriks torg på domkyrkans norra sida, mellan kyrkan och Fyrisån; vissa källor tyder dock på att medeltidens Sankt Eriks källa var den nuvarande Slottskällan, 500 meter söder om domkyrkan. Källan vid S:t Eriks torg var en viktig vattentillgång för människor och djur i flera århundraden. Från mitten av 1600-talet var den ihopkopplad med olika tekniska vattensystem. Källan har tidigare varit inbyggd i en enkel träbyggnad och I samband med att den höga stenmuren byggdes på 1850-talet tillkom i stället den nuvarande gjutjärnspumpen tillverkad vid Hälleforsnäs bruk i Södermanland. I slutet av 1800-talet anslöts källan till Pumphuset vid Islandsfallet för att Uppsalaborna via vattenledningar skulle kunna få sitt vatten direkt hem till hushållen. Källan har numera sinat men år 2007 kopplades gjutjärnspumpen samman med det kommunala vattenledningsnätet och genom moderna system rinner det nu åter dricksvatten ur källan.
++++++
FORTSÄTTNING GUDHEMS KLOSTER
Klosterkyrkan, som ursprungligen tillhörde kungsgården är något äldre och uppförd i början av 1100-talet. Gudhem räknas som ett av Sveriges allra första kloster efter (Vreta kloster) Östergötland, år 1100 och (Alvastra kloster) Östergötland, år 1143.
En annan gynnare av klostret var Katarina Sunesdotter. Hon var änka efter kung Erik Eriksson f... d... (sv 1216–1250). Katarina donerade när hon blivit änka gods till klostret, och levde sedan på klostret till sin död.
Öster om klostret finns ruiner efter ett hospits. Detta var ett slags gästhem. Klostret hade en skyldighet att ta emot resande, inte minst pilgrimer på väg mot Nidaros (idag Trondheim) Norge.
- ARANÄS - GUDHEMS KLOSTER
Klostret flyttades en period till Rackeby kungsgård på Kålland (..). Det flyttades därefter vidare till (Aranäs) Västergötland, varefter det återkom till Gudhem.
Gudhems kloster - efter marsken Torgils Knutsson, Birger Magnussons förmyndare (sv 1290-1298) död (..), som innehaft gården (Aranäs) Västergötland, skänktes jorden år 1308 av hertig Erik Magnusson f. ca 1280 d. 1318, (Nyköping hus), Södermanland, och hertig Valdemar Magnusson d. 1318, (Nyköping hus), Södermanland, till Gudhems kloster, med villkoret att nunnorna inom ett år skulle flytta till (Aranäs) Västergötland.
Flyttningen blev dock fördröjd, och sedan kung Magnus Eriksson f. 1316 d. 1374, drunkning, (sv 1319-1364, no 1319-1343) år 1335 skänkt gården Rackeby kungsgård till Gudhems kloster, flyttade nunnorna i stället dit och bodde där åtminstone till 1349.
Detta år, 1349, fick de (Aranäs) Västergötland, igen, nu av kung Magnus Eriksson f. 1316 d. 1374, drunkning, (sv 1319-1364, no 1319-1343), och två år senare omtalas där ett kloster. Gudhemsnunnorna bodde där i ungefär tio år.
Vid reformationen år 1527 drogs klostret in till kronan. Nunnorna fick leva på underhåll från klostrets före detta gods i utbyte mot 72 pund smör. Året därpå, år 1528, förlänades det av Gustav Vasa (..) till riddaren Nils Olofsson, med garanti för att nunnorna fick leva kvar i byggnaden på livstid.
++++++
ARANÄS - VÄSTERGÖTLAND
År 1366 gav kung Albrekt III d. y. av Mecklenburg f. 1338/1340 d. 1412 (sv 1364-1389) gården (Aranäs) Västergötland, till hövitsmannen/befälhavaren på Axevalls slott, Gerhard/Gerdh Snakenborg. Villkoret för donationen var att (Aranäs) Västergötland inte fick befästas utan kungens och rådets samtycke. Det tyder på att Aranäs i mitten av 1300-talet inte fungerade som borg.
År 1371 lämnades (Aranäs) Västergötland, av kung Magnus Eriksson f. 1316 d. 1374, drunkning, (sv 1319-1364, no 1319-1343) som betalning för en skuld till biskop Nils i Skara. Biskopsstolen innehade sedan Aranäs fram till reformationen.
Enligt en annan uppgift sålde Gerhard/Gerdh Snakenborg (Arnäs) Västergötland till Skara domkyrka år 1373.
+++
Borgen låg antagligen öde under större delen av 1400-talet och att den sannolikt sattes åter i stånd vid 1500-talets början. På 1550-talet låg borgen enligt Olaus Magnus (..) återigen i ruiner.
++++++
VÄSTRA TOLLSTADS SOCKEN - ÖSTERGÖTLAND
Västra Tollstads socken i Östergötland ingick i Lysings härad, ingår sedan 1971 i Ödeshögs kommun och motsvarar från 2016 Västra Tollstads distrikt.
Tätorten Hästholmen, Alvastra klosterruin samt sockenkyrkan Västra Tollstads kyrka ligger i denna socken.
Västra Tollstads socken ligger längs Vätterns östra strand, söder om Omberg. Socknens norra delen domineras av Omberg. Öster om Omberg ligger Dags mosse, en plats av stort arkeologiskt intresse då Alvastra pålbyggnad var belägen där under yngre stenåldern. Södra delen av socknen består främst av slättlandskap.
NAMNET TOLLSTAD
Namnet (1358 Tholfstadhe) kommer från kyrkbyn. Förleden är mansnamnet Tholf (Thorulf). Efterleden är sta(d), 'ställe, plats'.
++++++
HÄSTHOLMEN - VÄSTRA TOLLSTADS SOCKEN
+++
År 1388 kallade sig Gerhard Snakenborg hövitsman/befälhavare på (Hästholmen) som låg på en udde i Vättern, i Västra Tollstads sn, Östergötland, där han förekommer i tre brev från åren 1383, 1386 och 1388.
År 1377 hade det uppgivits att han stulit kyrkotionde, och att detta skulle ha skett i de delar av Östergötland som pantsatts till honom. I det brev där Gerhard Snakenborg kallas hövitsman/befälhavare på Hästholmen. Hästholmen har uppfattats som huvudort i hans pantlän i västra Östergötland.
+++
Hästholmen är idag en tätort i Ödeshögs kommun i Östergötlands län. Hästholmens någorlunda skyddade vik är en av de få på Vätterns östra sida. Den gjorde att Hästholmen blev en populär landstigningsplats för sjöfarande från Västergötland och Visingsö under 1100- och 1200-talet. Hästholmen utgjorde sannolikt Alvastra klosters större hamn för kontakter med omvärlden och för transporter till och från klostrets godsinnehav på Visingsö och i Västergötland. Dokument visar att klostret ägde mark och skepp i Hästholmen under 1300-talet men det hade sannolikt mark, skepp och gårdar där tidigare. Grundandet av Alvastra kloster bör ha haft stor betydelse för tillkomsten av Hästholmen som en viktig marknadsplats, köpstad och hamnplats.
++++++
ALVASTRA KLOSTER
Ett före detta cistercienskloster beläget i (Alvastra) Östergötland.
Alvastra kloster grundades år 1143 av munkar från det franska klostret Clairvaux och var tillsammans med Nydala kloster det första cisterciensklostret i Norden.
Klosterlivet varade utan kända avbrott tills klostret upplöstes omkring 1530 i samband med reformationen.
Numera finns bara ruiner kvar av kyrkan och de övriga klosterbyggnaderna.
(Alvastra) Östergötland kom i sin tur att grunda munkklostren Varnhem (..), Julita (..) och (Gudsberga) Dalarna och Alvastras abbot fungerade dessutom tidvis som faderabbott åt nunneklostren Askeby (..), Vreta (..) och Riseberga (..).
Klostret grundas
Enligt Exordium magnum (..) var det Ulvhild Håkansdotter (..), maka till kung Sverker den äldre d. 1156, mördad, (..), som bjöd in Alvastramunkarna till Sverige.
++++++
SVERKER DEN ÄLDRE d. 1156, var kung av Sverige 1130/1134-1156.
Sverker den äldre är den svenske kung som har gett namn åt Sverkerska ätten. Han erkändes som svearnas kung i början av 1130-talet samt även som götarnas från cirka 1134 och regerade till sin död 1156.
Första kända makan var Ulvhild Håkansdotter av en norsk stormannaätt, änka efter Inge den yngre. Senare var han gift med Rikissa av Polen. Giftermålet med Rikissa försäkrade honom om att bli accepterad som kung även i Västergötland.
++++++
ULVHILD HÅKANSDOTTER av Thjottaätten, f. 1095, d. 1148, var Sveriges och Danmarks drottning, genom sina äktenskap med Inge den yngre, Nils av Danmark och Sverker den äldre.
Ulvhild var gift tre gånger, med tre olika kungar: Inge den yngre, Nils av Danmark samt Sverker den äldre. Hennes två första äktenskap var barnlösa. Efter kung Nils bortgång lämnade Ulvhild Danmark för Sverige.
Genom sin börd och sina äktenskap kom Ulvhild att få ett betydelsefullt kontaktnät och stora tillgångar. Hon var vän med ärkebiskop Eskil i Lunds stift, (Skåne) vilken i sin tur stod Bernhard av Clairvaux nära.
...
Under hennes tid som drottning grundades klostren i Nydala och Varnhem.
++++++
(Alvastra) Östergötland och Nydala låg i Linköpings stift, där Gisle (..) var biskop. Gisle deltog i synoden i Lund (Skåne) år 1139 tillsammans med ärkebiskopen Eskil (..) och den påvliga legaten Theodignus (..). Antagligen informerade och talade Theodignus väl om cisterciensorden inför de församlade.
Biskop Gisle var enligt ordensreglerna tvungen att godkänna alla klostergrundanden i sitt stift. Han var själv initiativtagare till grundandet av Nydala.
År 1143 begav sig ett antal munkar tillsammans med ett antal lekbröder iväg från det franska klostret Clairvaux. Någonstans i Sverige delade sig sällskapet i två mindre, där det ena begav sig till Nydala och det andra till Alvastra (Östergötland).
Området kring Alvastra hade varit kontinuerligt bebott sedan stenåldern men det fanns dock inga byggnader vid platsen och provisoriska sådana var tvungna att uppföras redan innan munkarna anlände. Förmodligen påbörjades bygget av klosterkyrkan direkt efter munkarnas ankomst, eftersom denna räknades som klostrets viktigaste byggnad. Skickliga stenmästare fanns med i konventet som lämnade Clairvaux och någon av munkarna eller lekbröderna fungerade som arkitekt. Byggfolk från trakten var med vid arbetet och de lärde sig av munkarna och förde kunskapen vidare till kyrkobyggnader.
Alvastra klosterkyrka tjänade som begravningskyrka åt Sverkerätten i början av 1200-talet. Klosterkyrkan invigdes år 1185. Bygget på de övriga klosterbyggnaderna fortsatte.
Redan år 1150 bildade de sitt första dotterkloster och initiativtagare till grundandet var Sverker den äldre d. 1156 (sv 1130/1134-1156) och drottning Ulvhild Håkansdotter (Thjottaätten) f. 1095 d. 1148.
Ett antal munkar, troligtvis 12 om man följde normen, skickades ut under ledning av abboten Henry, som varit en av de munkar från Clairvaux som varit med vid grundandet av Alvastra år 1143.
De slog sig först ned på ön Lurö i Vänern, men efter att både denna plats och den efterföljande vid Lugnås i Kinne härad visat sig olämpliga för ändamålet slog de sig slutligen ned i Varnhem (..).
Grundarkonventet för Alvastras andra dotterkloster lämnade Alvastra år 1160. Munkarna slog sig först ned i Viby (..) men flyttade någon gång mellan 1174 och 1185 till Saba, som också kom att kallas Julita (..).
+++
Heliga Birgitta - Klostret under sen medeltid - Vid mitten av 1300-talet finns en hel del anknytningar mellan Alvastra kloster och den (..) heliga Birgitta och hennes orden. I början av 1340-talet genomförde Birgitta och hennes make Ulf Gudmarsson en vallfartsresa till den helige Jakobs grav i (Santiago de Compostela) Spanien.
++++++
SANTIAGO DE COMPOSTELA
(Santiago de COMPOSTELA) Spanien, är en av Europas viktigaste vallfartsorter.
År 813 e.kr upptäcktes här en grav som man ansåg tillhörde aposteln Jakob "den äldre". Han hade blivit avrättad i Jerusalem, men man menade att hans kvarlevor förts till Spanien där han en tid varit verksam.
I Santiago de Compostela finns en stor katedral, påbörjad cirka 1075. Den byggdes på resterna av en tidigare kyrka som i sin tur rests på platsen för Jakobs grav.
Graven blev snart känd i hela Västeuropa och pilgrimer strömmade till från alla håll. Längs pilgrimsvägarna drogs man samtidigt till andra och mindre vallfartsorter.
Santiago de Compostela utgör alltjämt ett pilgrimsmål av stor betydelse. Pilgrimsleden, Jakobsleden, genom Frankrike och Spanien, finns med på Världsarvslistan. Den har många sträckningar, vilka alla strålar samman vid Jesu lärjunge, aposteln Jakobs relikskrin i katedralen i Santiago de Compostela. Flera miljoner pilgrimer varje år vandrar via Jakobsleden.
Musselskalet är symbol för både helgonet och för pilgrimsresan till Santiago de Compostela
++++++
APOSTELN JAKOB - död 44 e.Kr., var en av Jesu tolv apostlar. Han kallas även Jakob den äldre.
På spanska kallas han Santiago.
Jakob avrättades under Herodes Agrippa I (Apostlagärningarna 12:2) och var den förste av apostlarna att lida martyrdöden.
Jakob är Spaniens skyddshelgon.
Han vördas som helgon inom Romersk-katolska kyrkan. Han räknas också som pilgrimernas skyddshelgon. Attribut
snäckskal, pilgrimsstav
++++++
Efter denna resa bestämde de sig för att leva klosterliv var för sig och Ulf Gudmarsson drog sig tillbaka till Alvastra kloster som låg nära hans gods Ulvåsa. Han dog i Alvastra år 1344 och begravdes där i ett eget kapell.
Samma år flyttade Heliga Birgitta in i ett hus i närheten av Alvastra klosterområde och där stannade hon tills hon begav sig av till Rom år 1349.
++++++
HELIGA BIRGITTA
Birgitta Birgersdotter, Heliga Birgitta - f. ca 1303 i Uppland, troligen i Finsta, d. 1373 i Rom i Kyrkostaten, begravd i Vadstena kyrkokloster, var en svensk katolsk predikant, författare, teolog samt ordens- klostergrundare av Birgittinorden.
Hon var dotter till Upplands lagman Birger Persson till Finsta och Ingeborg Bengtsdotter, som tillhörde Bjälboättens lagmansgren. Både genom sina föräldrar och genom sin make Ulf Gudmarsson hade hon anknytning till det politiska ledarskiktet i det medeltida Sverige. Eftersom hennes morfars far var kusin till kung Magnus Ladulås, så var Birgitta släkt med den svenska kungafamiljen genom sin mor.
Hon utnämndes till helgon och utgör tillsammans med Benedikt av Nursia, Edith Stein, Katarina av Siena, Kyrillos och Methodius Europas sex skyddshelgon enligt romersk-katolska kyrkan.
Make
Ulf Gudmarsson
Barn
Märta Ulfsdotter, Karl Ulfsson till Ulvåsa, Birger Ulfsson, Katarina av Vadstena (Katarina Ulfsdotter), Bengt Ulfsson, Gudmar Ulfsson, Ingeborg Ulfsdotter, Cecilia Ulfsdotter
Livet i Sverige
Redan som barn hade Birgitta Birgersdotter syner. En gång såg hon Jungfru Maria som satte en krona på hennes huvud. En annan gång såg hon framför sig hur Kristus pinades och dog på korset. Båda dessa teman, den innerliga Mariafromheten och meditationen över Kristi lidande, kom att prägla hela Birgitta Birgersdotters liv.
När Birgitta Birgersdotter var i tolvårsåldern dog hennes mor. Hennes far sände henne till sin svägerska Katarina Bengtsdotter på Aspanäs vid sjön Sommen i Östergötland.
Några år senare, vid omkring tretton års ålder, giftes hon mot sin vilja bort med den artonårige Ulf Gudmarsson. De första åren levde de i avhållsamhet, men därefter födde hon åtta barn. (...) Makarna bodde under dessa år på Ulfåsa vid sjön Boren i Östergötland.
Birgitta Birgersdotters fromhet kom på många sätt att prägla även maken Ulf. Bland annat företog makarna tillsammans pilgrimsfärder till Nidaros (..) och till Santiago de Compostela (..).
Väl hemma bosatte sig Birgitta Birgersdotter och Ulf vid Alvastra kloster, där Ulf dog år 1344/1346. Birgitta Birgersdotter lät sin vigselring falla i Ulfs grav och fördelade sina egendomar till arvingarna och till fattiga för att själv leva enkelt i anslutning till klostret i Alvastra.
Antalet uppenbarelser tilltog. Hon kände sig kallad att vara 'Kristi brud och språkrör'.
Under denna tid fram till avresan till Rom mottog hon många uppenbarelser.
uppenbarelserna fick hon uppdrag av Gud, Kristus och Maria att föra ut budskap till såväl politiska som kyrkliga ledare. Men där finns också dialoger med helgon, döda personer, med flera.
Birgitta Birgersdotter fick vid en okänd tidpunkt under 1330-talet tjänsten som hovmästarinna vid det svenska hovet.
Titlar
Hovmästarinna åt Blanka av Namur
Tidsperiod
1335
87
Birgitta Birgersdotter stod kungaparet Magnus Eriksson och Blanka av Namur nära, en bekantskap som hon lönade illa.
I ständiga uppenbarelser smädade Birgitta Birgersdotter paret: bland annat antyds Magnus Erikssons (..) påstådda homosexualitet (Magnus Smek) Många av de falska beskyllningarna mot drottning Blanka om giftmord på sin son, kung Erik (Magnusson) återfinns i den heliga Birgittas politiska uppenbarelser.
Henrik Susos Gudeliga snilles väckare var sannolikt en inspirationskälla för Birgitta Birgersdotter och hennes uppenbarelser om Magnus Eriksson (..) samlades i pamfletten Libellus de Magno Erici rege som spreds av hans fiender bland stormännen.
Livet i Rom
Birgitta Birgersdotter begav sig år 1349 till Rom (Italien). Syftet var att delta i firandet av jubelåret 1350 och att få tillstånd av påven att grunda en ny klosterorden.
Problemet var bara att påven sedan år 1309 residerade i Avignon (Frankrike) samt att kyrkan förbjudit inrättandet av fler ordnar.
Detta hindrade dock inte Birgitta Birgersdotter som redan tidigare i en uppenbarelse fått veta att hon skulle få se påven och kejsaren mötas i Rom (Italien). En för tiden så osannolik händelse att den ledde till en del munterhet hos omgivningen.
I Rom (Italien) fick hon först bo i Palazzo della Cancelleria nära basilikan San Lorenzo in Damaso. Hon drog sig inte för att säga vad hon ansåg om stadens andliga förfall, något både kardinaler och vanligt folk fick erfara. Därutöver ägnade hon sin tid åt att skriva till påven i Avignon (Frankrike) och kräva att han skulle flytta tillbaka. Sin vardag ägnade hon åt att gå runt i kyrkorna för att be vid helgonens gravar. Vid kyrkan San Lorenzo in Panisperna på Viminalen bad hon ofta förbipasserande om allmosor till de behövande. Hon gjorde också flera pilgrimsresor till bl.a. Assisi (..), klostret Farfa (..), Neapel (..) och södra Italien.
År 1368 återvände påve Urban V (..) till Rom (Italien) och den 21 oktober möttes han och den tysk-romerske kejsaren Karl IV (..) i staden.
Birgitta Birgersdotter kunde lämna sin ordensregel till påven som mottog den för granskning. Den 5 augusti 1370 blev den godkänd i en reviderad version som Birgitta Birgersdotter troligen inte var särskilt nöjd med. Därtill beslutade Urban V (..) att återigen lämna Italien av säkerhetsskäl, något som Birgitta Birgersdotter absolut inte kunde acceptera. Hon profeterade att han skulle drabbas av ett hårt slag från Gud och bli sjuk, och när Urban V (..) vistats i Avignon (Frankrike) ett par månader dog han.
År 1371, vid sextioåtta års ålder, påbörjade hon en vallfärd till Heliga landet. Vägen gick via Neapel och Cypern. I Neapel dog hennes son Karl som vållat henne mycket bekymmer. Sonens öde verkar ha tagit Birgitta hårt, men senare fick hon en uppenbarelse som intygade att han förlåtits tack vare hennes böner och tårar.
När hon återkom till Rom våren 1373 var hon försvagad av sjukdom och den 23 juli avled hon i sin bostad vid nuvarande Piazza Farnese.
Hennes stoft bisattes i kyrkan San Lorenzo in Panisperna i väntan på att hennes kvarlevor skulle föras tillbaka till Sverige och Vadstena. Ett följe i vilket dottern Katarina och sonen Birger ingick, beledsagade kistan. Den 2 december 1373 påbörjades resan mot Vadstena. Färden gick över Alperna via Brünn och vidare till Danzig. Därifrån seglade följet till Söderköping varefter Vadstena nåddes den 4 juli 1374
Fortsätt från BORGHILD
++++++
Subprior/prior Peter Olofsson -
Peter Olofsson nedtecknade hennes uppenbarelser på latin under hennes vistelse vid klostret. Efter hennes diktat skrev han också ned Birgittinordens första regelverk, Regula Sancti Salvatoris. Efter Birgittas död 1373 skrev hennes levnadsbeskrivning tillsammans med en sekulär präst med samma namn, och denna text tillsammans med deras vittnesmål inför kurian (..) kom att bidra starkt till att Birgitta helgonförklarades år 1391.
+++
DEN STORA SCHISMEN
En stor händelse som påverkade Alvastra under 1300-talet. År 1380 skickades nämligen munken Johannes av Chassignolle ut från det Avignontrogna Clairvaux till de nordiska länderna för att samla in kontributioner för 1379 och för att visitera klostren.
Han stötte dock på motstånd från den uppenbarligen Romtrogna abboten Matteus Knopp i Alvastra. Matteus vägrade att betala ut något till munken och fördrev honom dessutom från Alvastra efter att dessförinnan ha fråntagit honom den summa som Alvastras dotterkloster Julita redan hade betalt ut till honom.
Detta handlande ledde till att abboten i Clairvaux gav abbotarna i Esrum och Varnhem i uppdrag att se över ärendet och ge Alvastraabboten ett lämpligt straff om det skulle visa sig nödvändigt. Detta ansåg de och Matteus Knopp avsattes i april år 1381 och blev dessutom exkommunicerad (..). De nordiska cisterciensernas Avignontrogna hållning varade dock inte länge till.
++++++
STORA SCHISMEN
För schismen mellan den romerska-katolska och de ortodoxa kyrkorna, se östliga schismen.
VÄSTLIGA SCHISMEN/STORA SCHISMEN är beteckningen på tiden mellan 1378 och 1417, då det rådde allvarliga oenigheter om successionen inom den latinska kyrkan. Det påverkade hela Västeuropa.
Vid slutet på Avignonpåvedömet då påve Gregorius XI:s och kurian återvände till Rom (Italien) från Avignon (Frankrike). Efter att Gregorius XI dött och påve Urban VI valts uppstod oenighet i kurian.
Franska kardinaler bestred valet och valde Clemens VII. Urban erkändes av bland andra kejsar Karl IV och hans efterträdare Wencel. Det fanns nu två påvar: en i Rom (Italien), den andre i Avignon (Frankrike).
Det gjordes flera ansatser att lösa situationen. Konciliet i Pisa (Italien) år 1409 förvärrade emellertid läget. Konciliet i Pisa (Italien) förklarade påvarna i Rom (Italien) och Avignon (Frankrike) för illegitima och utnämnde sin egen motpåve, Alexander V med säte i Bologna (Italien).
De båda avsattförklarade påvarna, Gregorius XII i Rom (Italien) och Benediktus XIII i Avignon (Frankrike), erkände inte den nyvalde påven Alexander V eller dennes efterföljare Johannes XXIII. Det är nu inte två, utan tre påvar, vilka var och en ansåg sig som rättmätig påve.
Ett nytt koncilium, denna gång i Konstanz (Tyskland) år 1417. Nu lyckades man lösa tvisten och en ny påve kunde väljas: Martin V, även om det inte var utan problem.
++++++
Omkring år 1486 grundade Alvastra sitt tredje och sista dotterkloster, (Gudsberga) Dalarna, och detta var ett av de sista cisterciensklostren som grundades i Europa före reformationen.
I takt med reformationens framåtskridande i Sverige på 1520-talet blev det på grund av diverse bestämmelser svårare och svårare för klostren i Sverige att fortsätta sin verksamhet. Bland annat bestämdes det vid riksdagen i Västerås 1527 att Sveriges kloster hädanefter skulle förvaltas av lekmän och Gustav Vasa (..) utlovade skydd åt de munkar som bestämde sig för att lämna sina kloster. År 1529 avgick Alvastras sista abbot på grund av sjukdom och kom nu att istället förvaltas av riddaren Nils Svensson. Visserligen tvingades inte munkarna att lämna klostret utan Nils Svensson skulle sörja för deras uppehälle, men samtliga munkar lämnade klostret inom ett par år.
Efter reformationen omvandlades klostret till en kungsgård, Alvastra kungsgård. Därmed var cirkeln sluten: klostret grundades genom en donation av en kunglig gård på vars ägor klosteranläggningen växte fram. Hösten 2014 påträffades inom kungsgården en vikingatida hallbyggnad, Alvastra vikingahall.
Klostergården och korsgången
Kyrkan och klosterlängorna omsluter den kvadratiska klostergården runt vilken den ursprungligen täckta korsgången löper. Bortsett från ingångar till de olika klosterrummen var till en början även klostrets boksamling placerad i korsgången, nämligen i en nisch i sakristians vägg. I cisterciensordens första tid räckte ett sådant litet utrymme till det fåtal böcker som ansågs nödvändiga för de dagliga bönerna och mässorna. Med tiden växte dock Alvastras boksamling och blev under slutet av medeltiden en av Sveriges största.
++++++
Fäste och stad - Under 1300-talet var trafiken livlig och Hästholmen blomstrade. Man hade tingsplats och enligt handlingar från 1384 finns avtryck av ett sigill varpå det står "Villa Hestolmiensis", vilket skall kunna betyda stad eller fäste. Under 1300-talet var Hästholmen en av fyra östgötska städer med eget stadssigill.
När Vadstena kloster hade byggts färdigt under andra hälften av 1300-talet, avtog trafiken till Hästholmen och ortens betydelse minskade.
++++++
VADSTENA KLOSTER
Ett kloster i Vadstena Östergötlands län, (..)
Det medeltida klostret invigdes år 1384 och stängdes 1595. Klostret planerades och ritades av (..) Heliga Birgitta. Det var ett dubbelkloster som innefattade både nunnor och munkar ur birgittinorden.
Ett nytt klostret i Vadstena öppnas åter år 1935. Ett kloster, av den så kallade svenska grenen av birgittinorden. Från och med år 1991 blev klostret självständigt, erkänt som ett abbedi, med namnet Pax Mariæ, med en abbedissa som klostrets ledare.
Det medeltida klostret spelade en viktig roll under medeltiden, då det var moderkloster för andra kloster av birgittinorden både i Sverige och övriga Europa, så som klostren i Reval (..), Nådendals kloster (..), (Bergen) Norge och Marienbrunn i Danzig, där Vadstena brukade utföra inspektioner, samt Syon Abbey i England. Både nunnor och munkar skickades ut till dessa kloster. För Syons del kom år 1406 en engelsk delegation under ledning av Henrik Fitzhuger till Vadstena och bad om medlemmar för att grunda ett kloster av birgittinorden i England. År 1415 eskorterades så fyra nunnor, tre nunnenoviser, en munk och en prästmunk under stora högtidligheter ur klostret
då de ska resa till England och där delta i grundandet av Syon.
Detta i närvaro av alla Sveriges biskopar
*
Grundandet 1346–84
Klostret kom till genom att kung Magnus Eriksson f. 1316 d. 1374,drunkning, (..) och drottning Blanka av Namur (..) testamenterade det på platsen stående kungapalatset till ett nytt kloster.
Kungaparets avsikt var att de skulle begravas i det blivande klostrets kyrka och att klostrets präster på kungaparets dödsdagar skulle be för deras själar.
Det dröjde till år 1370 innan (..) Heliga Birgittas ordensplaner blev godkända av påven, om än i modifierat skick. Det invigdes år 1384, vilket var efter såväl (..) Heliga Birgittas som hennes dotter Katarina Ulfsdotters (..) död.
Enligt (..) Heliga Birgittas instruktioner skulle klostret bestå av 60 systrar och 25 bröder, varav åtta lekbröder. Både munkarna och nunnorna var, liksom hela klostret i stort, var underställt en abbedissa.
Storhetstiden 1384–1527
Klostret gynnades av kungahuset och adeln och blev snart både Sveriges främsta andliga centrum och landets största jordinnehavare. Innevånarna tillverkade religiösa handskrifter och liturgisk textil av högsta klass och övrigt konsthantverk. Klostret drev även en sjukstuga, ett så kallat helgeandshus, senast från år 1401.
Otillbörligt umgänge
De manliga och kvinnliga medlemmarna levde inte alltid så åtskilda som reglerna föreskrev. Detta beskrivs i ett brev från syster Ingrid Pärsdotter år 1498, då hon stämde möte med en man utanför klostret: "Bröder och systrar leka och spela, dricka vin och dansa med hvarannan i trädgården om aftonen och morgonen".
År 1419 hölls räfst och en undersökning utfördes då abbedissan och nunnorna ryktades ha tagit emot privata gåvor av världsliga män, släppt in lekmän i klostret och träffat män enskilt. År 1506 inlämnades också en anmälan från en munk, som vittnade om att en grupp nunnor hade tagit sig in i den manliga delen av klostret medförande vinkrus, och att en grupp nunnor och munkar sedan hade druckit vin tillsammans och besökt varandras celler.
Klostret hyste redan tidigt beginer, kvinnor ur främst adeln som levde på klostrets allmosor och av kyrkan ansågs leva ett utsvävande liv. 1412 förbjöds klostret att ta emot dem, men beginer fanns bevisligen kvar där till 1506.
Då reformationen påbörjades i Sverige år 1527 inleddes avvecklingen av Sveriges kloster genom ett förbud för dem att ta emot nya noviser, medan de gamla medlemmarna fick bo kvar på livstid med underhåll från klostrets tidigare egendomar, som konfiskerades av kronan.
Vadstena, hade en stark position genom sina förbindelser med adeln och sin internationella berömmelse. Kung Gustav Vasas (..) syster Anna Eriksdotter Vasa f. 1503 d. 1545 var vid denna tid nunna i Vadstena.
Vadstena fick till skillnad från övriga svenska kloster fortsätta ta emot noviser, dock med förbehållet att dessa måste få kungens särskilda tillstånd.
År 1527, efter att en kvinna hade rymt från klostret med sin före detta trolovade, gav Gustav Vasa instruktioner till biskop Hans Brask att ingen kvinna i fortsättningen fick vigas till nunna i Vadstena utan särskild tillstånd från kungen.
1539 förbjöds klostrets munkar att hålla katolska predikningar. År 1540 beslagtogs klostrets värdeföremål. På 1540-talet konfiskerades klostrets omfattande jordinnehav.
År 1541 fick klostret tillstånd att ta emot allmosor, på villkor att munkarna avhöll sig från att predika offentligt, medan nunnorna skulle få luthersk undervisning. I maj 1540 förbjöds den katolska mässan och mässan till helgonen.
De som redan var medlemmar fick tillåtelse att lämna klostret. Vadstenas abbedissa Birgitta Botolfsdotter gjorde så och gifte sig 1539. De yngre nunnorna ska ha varit mer villiga att ge sig av än de äldre, och abbedissan förbjöds på kunglig befallning att hindra dem. År 1544 fick nunnorna och munkarna, uttryckligen kungligt tillstånd att lämna klostret och gifta sig.
Klostrets manliga del avvecklades år 1555. Munkarna försågs av myndigheterna med nya anställningar som läkare, lärare, präster och missionärer efter att de avsvurit sig katolicismen. De lämnade klostret snabbare och i större mängd än nunnorna. Nunnorna hade inte samma möjligheter att försörja sig utanför klostret och stannade i större utsträckning kvar.
Klostret fick fortsatta donationer fram till dess stängning. Bland dess donatorer fanns drottning Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud) (..) och hennes familj samt drottning Karin Månsdotter (..).
Då Erik XIV avsattes 1568 fanns 18 nunnor kvar i klostret.
Klostret upplevde en sista blomstringstid under den katolskt sinnade Johan III, som år 1575 gav det tillåtelse att ta emot nya noviser. Drottning Katarina Jagellonica skickade vin och pengar under fastan, förmedlade kontakter till katolska kyrkan och tros ha legat bakom kardinal Antonio Possevinos besök år 1580. Han var påvens sändebud och stannade i sex veckor, införde de nyaste katolska doktrinerna och uppdaterade verksamheten. Vid detta tillfälle fick alla nunnorna, då 14 stycken, på nytt avlägga sina löften, och abbedissan och priorinnan fick svära den tridentiska eden. Kardinalen medförde också ett antal pojkar från trakten då han avreste för att ge dem katolsk prästutbildning. År 1587 besöktes klostret av kung Johan och tronföljaren Sigismund, och den första högtidliga katolska mässan sedan reformationen hölls i klostret. 1592 inrättades en katolsk prästskola av Anders Magnusson. Sigismund gav klostret sitt skydd inför sin tronbestigning 1594, påvens sändebud Germanico Malaspina besökte klostret och en flicka antogs som novis.
Den kvinnliga klosterdelen bestod till och med år 1595, då den stängdes på order av hertig Karl som saknade sin brors katolska intresse. Av de elva nunnor som då fanns kvar i klostret lämnade åtta Sverige tillsammans med den sista abbedissan, Katarina Olofsdotter, och reste till dotterklostret Marienbrunn i Polen. De tre som lämnades kvar fanns fortfarande på plats vid biskop Angermannus visit i juli år 1596. En av dem gifte sig sedan med en ung officer som var kammarsven hos Karl IX, och en annan anställdes som kammarjungfru hos Kristina av Holstein-Gottorp. Den återstående, Karin Johansdotter, fick tillåtelse att stanna kvar i klostret för att ta hand om dess trädgårdsanläggning.
*
Årtal i klostrets historia
7 oktober 1391 - Birgitta helgonförklaras.
1495 - Ett tryckeri inrättas i klostret, det första i Sverige. Det förstörs redan efter ett halvår i en eldsvåda.
*
En speciell ordensmedlem i Vadstena kloster.
Katarina Magnussadotter (död 1414), före detta turkisk slavinna, som givits till gåva åt heliga Birgitta av drottning Johanna I av Neapel
++++++
TIDSPERIODER
MEDELTIDEN ca 1050/1060-ca 1520
...
+++Folkungatiden (1250–1389)
+++Kalmarunionen (1389–1520)
++++++
SVERIGES REGENTER
FOLKUNGATIDEN (1250-1389)
...
***Magnus Eriksson (sv 1319-1364, no 1319-...)
Erik Magnusson 1356-1359
Håkan Magnusson (sv 1362-1364, no...)
**Albrekt d.y. av Mecklenburg (sv 1364-1389)
KALMARUNIONEN (1389-1520)
***Margareta 1389-1396
Erik av Pommern 1396-1439
Kristoffer av Bayern 1441-1448
Karl Knutsson/Bonde 1448-1457, 1464-1465, 1467-1470
...
++++++
Riksföreståndare - är en temporär eller ställföreträdande statschef i en stat med monarkiskt statsskick. I en republik kan motsvarande roll gå under benämningen interimspresident.
Titeln togs först i bruk i Sverige då Karl Knutsson/Bonde utnämndes till riksföreståndare år 1438. Han avgick från detta ämbete redan år 1440.
Det förekom sedan under många år under Kalmarunionens tid:
-- Bengt Jönsson/Oxenstierna och Nils Jönsson/Oxenstierna innehade ämbetet tillsammans år 1448,
-- Jöns Bengtsson/Oxenstierna och Erik Axelsson/Tott, delade ämbetet år 1457
-- Kettil Karlsson/Vasa var riksföreståndare år 1464
-- Kettil Karlsson/Vasa, Jöns Bengtsson/Oxenstierna och Erik Axelsson/Tott innehade ämbetet efter varandra 1465-1467
-- Sten Sture den äldre var riksföreståndare 1470–1497
-- Sten Sture den äldre, Svante Nilsson/Sture, Erik Trolle och Sten Sture den yngre var riksföreståndare 1501-1520
-- Gustav Vasa var riksföreståndare 1521-1523
Under Kalmarunionen hade Sverige riksföreståndare under många år, på grund av att de danska kungarna under långa tider var avsatta och riksföreståndarna officiellt agerade som ställföreträdare för dem, men i praktiken själva agerade som kungar.
Efter Gustav Vasas trontillträde och införandet av arvkungadöme i Sverige har titeln endast använts två gånger:
-- Karl IX 1599–1604, innan han erkändes som svensk kung,
-- Hertig Karl, efter det att Gustav IV Adolf hade blivit avsatt år 1809 och innan hertigen utropades till kung med namnet Karl XIII.
++++++
FOLKUNGATIDEN 1251–1389
Valdemar Birgersson 1250-1275
Slaget vid Herrevadsbro
Slaget vid Hova
Magnus Ladulås 1275–1290
Tredje folkungaupproret
Birger Magnusson 1290–1318
Håtunaleken
Freden i Oslo
Freden i Helsingborg
Nyköpings gästabud
***Magnus Eriksson sv 1319-1364,
***Digerdöden i Sverige
**Upproret mot Magnus Eriksson
*Albrekt av Mecklenburg 1364–1389
**Slaget vid Åsle
++++++
FOLKUNGATIDEN 1251-1389
***
Tronstrider - Efter Erik Erikssons (..) död den 2 februari 1250 valdes hans 10-årige systerson Valdemar Birgersson (sv 1250–1275) till kung, men den verkliga makten låg hos unge kungens far Birger jarl f.. d. 1266, som var den verklige regenten fram till sin död 1266.
Birger tillhörde en mäktig stormanssläkt som tidigare kallades Folkungarna, numera oftare kallad Bjälboätten.
Valdemar Birgersson (sv 1250-1275) störtades år 1275 av sin bror, hertig Magnus. Denne fick som kung tillnamnet Magnus Ladulås (av 1275–1290).
Vid nästa generationsskifte utbröt en tvist mellan hans son kung Birger Magnusson (sv 1290–1318) och hertigarna Erik Magnusson och Valdemar Magnusson som resulterade i Nyköpings gästabud. Tvisten kostade hertigarna livet och Birger kronan.
++++++
NYKÖPINGS GÄSTABUD
++++++
Hertig Eriks son, Magnus Eriksson (sv 1319-1364, no 1319-1343), som sedan valdes till kung, hade inte några svenska hertigar till medtävlare, men störtades av ett mäktigt stormannaparti som gav kronan till Albrekt av Mecklenburg (1364–1389).
Genom sin mor, Magnus Erikssons (sv 1319-1364, no 1319-1343) syster, kan Albrekt III d. y. av Mecklenburg (..) räknas som Bjälboättens siste kung på Sveriges tron.
****************ingen
***
Kamp mellan kungamakt och frälse
Inledningsvis hade stormännen hjälpt kungamakten att skapa den nya statsbildningen, men under Folkungarnas släktfejder fick de en ställning, som blev farlig lika väl för statsmakten som för de ofrälse stånden.
Detta berodde framför allt på att den kungliga lokalförvaltningen på grund av naturahushållning även i Sverige tagit formen av ett länsväsen. Förvaltarna, fogdarna, fick ta hand om inkomsterna mot att de höll centralmakten med beridet krigsfolk. På det här sättet fick de sådan oinskränkt makt att de frestades att ta ut olagliga skatter av bönderna. Möjligheterna till ekonomiska fördelar genom tilldelning av län blev därför mycket eftertraktat bland stormännen. Särskilt eftertraktade blev slottslänen eftersom det där fanns fästningar som ytterligare kunde generera inkomster. Till skillnad från i utlandet var dock inte det svenska länsväsendet ärftligt eftersom kungen enligt landslagen var den som formellt förfogade över ett läns resurser, något som gjorde att landet inte blev fullt feodaliserat.
Slut
Däremot försökte aristokratin göra förfoganderätten beroende av rådets samtycke, där man sinsemellan skulle kunna fördela landets resurser mellan sig, något som emellertid skulle gå stick i stäv med syftet med upprättandet av den kungliga förvaltningen, nämligen att begränsa landskapens inflytande.
Vare sig kungamakten eller de ofrälse stånden var intresserade av en sådan utveckling och möjligen var det på grund av detta som Magnus Eriksson (sv 1319-1364, no 1319-1343) år 1359 kallade in representanter även från de ofrälse till en herredag. Det är dock inte säkert om det verkligen genomfördes ett så sammansatt riksmöte, men de försök som Magnus Eriksson (sv 1319-1364, no 1319-1343) gjorde för att begränsa aristokratins makt blev att han avsattes.
Hans efterträdare Albrekt III d. y. av Mecklenburg (..) tvingades, tvärs emot lagens bestämmelser, avstå den centrala förfoganderätten och regeringsmakten genom handfästningar 1371 och 1383. Den mest driftige bland stormännen, drotsen Bo Jonsson/Grip, lyckades ta kontroll över den största delen av landet genom förläningar.
När Magnus Eriksson (sv 1319-1364, no 1319-1343) blev kung av Sverige och Norge 1319 blev båda länderna förenade i personalunion. Den verkliga makten utövades av ländernas riksråd.
++++++
Magnus Eriksson f. 1316 d. 1374-12-01, 58 år, drunkning. Bömmelfjorden utanför Bergen (Norge), kung av Sverige 1319–1364, kung av Norge 1319–1343 som Magnus VII och kung av Skåne 1332–1360.
Far hertig Erik Magnusson
Mor norska prinsessan Ingeborg Håkansdotter
Gift 1335 med Blanka av Namur
***
Förmyndartiden - Endast tre år gammal hyllades Magnus Eriksson (sv 1319-1364, no 1319-1343), efter sin morfar Håkons (..) död, (1319) till kung i Norge och valdes den 8 juli samma år, sedan ett unionsfördrag, Oslotraktaten 1319, blivit upprättat mellan de två rikena, till kung även i Sverige.
Det så kallade Frihetsbrevet upprättas i samband med att han valdes till Sveriges kung år 1319, vid mötet i Uppsala.
Till en början hade hans mor, hertiginnan Ingeborg Håkansdotter, ett stort inflytande på regeringen i de båda rikena. Ingeborg Håkansdotter hade varit närvarande i Oslo när unionsfördraget slöts, och i fördraget omnämns hon på ett sätt som kan tolkas som att vissa befogenheter skulle tillfalla henne.
Efter Magnus Erikssons (sv 1319-1364, no 1319-1343) tillträde som kung ingick Ingeborg Håkansdotter i det svenska riksrådet. Hon hade fått Axvalls slott och län som underhåll och hade sitt hov på Varbergs slott, där hennes son uppfostrades.
På Varbergs slott omgav hon sig med fd maken Erik Magnussons, tidigare medhjälpare, exempelvis den danske hövitsmannen/befälhavaren Knut Porse och släkten van Kyren från Holstein.
Det fanns motsättningar mellan Ingeborg Håkansdotter och övriga rådet. Drotsen Mats Kettilmundsson tvingades att avgå och ersattes med Östergötlands lagman Knut Jonsson.
Vid ett rådsmöte i Skara på sommaren 1322 lovade stormännen i riksrådet att ingen skulle ge sig i lag med Ingeborg Håkansdotter utan hela rådets samtycke.
Riksrådet strävar efter goda förbindelser med danske kungen Erik Menved (dk. ).
Sommaren 1321 ingicks ett fördrag mellan tronföljaren Magnus Eriksson (sv 1319-1364, no 1319-1343) och Henrik II av Mecklenburg (..). Fördraget innebar giftermål mellan Magnus Erikssons (sv 1319-1364, no 1319-1343) yngre syster Eufemia och hertig Albrekt av Mecklenburg (..) samt löfte om ömsesidig hjälp i händelse av anfall från Danmark.
I hemlighet kom man också överens om ett militärt anfall mot Skåne. Ett sådant förbereddes 1322 av Knut Porse men planerna rann ut i sanden.
Under åren 1323–1326 lyckades riksrådet inlösa Ingeborg Håkansdotters slott (Axevalla) Västergötland, (Varberg) (..) och (Hunehals) (..) samt tog ifrån henne platsen i riksrådet, vilket leddes av drotsen Knut Jonsson.
Detta exempel följdes år 1323 av norrmännen, som till riksföreståndare utsåg herr Erling Vidkunsson (..).
Unionen emellan de båda rikena inskränktes därefter enligt unionsfördraget till ett försvarsförbund. Med Republiken Novgorod, till vilket land förhållandet länge varit spänt, ingicks freden i Nöteborg 1323.
***
Myndig - Magnus Eriksson (sv 1319-1364, no 1319-1343) blev myndig år 1331 eller år 1332, som 15 eller 16 åring, och under 1335 utnämner han sin marsk och sin drots. Marsken, Håkan Mattsson och Nils Abjörnsson till sin drots, och där nämns hans riksråd och närmaste män:
”Kung Magnus utnämner Nils Abjörnsson till sin drots och anförtror åt honom full makt och myndighet över kungliga slott och fästen, gårdar, gods, domar och alla slags rättegångar. Han lovar åt honom ersättning efter redovisning för hans i tjänsten ådragna utgifter och skulder samt skydd mot den ovänskap och de tvister han genom sin tjänsteutövning kan ådraga sig.
Kungens syster, prinsessan Eufemia, samt följande riddare och väpnare förbinder sig att bistå drotsen med råd och hjälp i allt som är rätt och som befrämjar kungens, rikets samt drotsens heder och fördel: Knut Jonsson (Aspenäsätten), Knut Magnusson (lagman), Lars Ulfsson (Ama), Gustaf Tunasson (Vingätten), Sune Jonsson (Båt), Greger Magnusson, Gisle Elinesson (Sparre av Aspnäs), Karl Näskonungsson, Ulf Abjörnsson (Sparre), Knut Folkesson, Karl Bengtsson (Örnfot), Karl Tukesson Läma, Anund Sture, Ulf Filipsson (Ulv), Karl Orestesson (Färla), Ulf Gudmarsson (Ulvåsaätten), Harald Karlsson (Stubbe), Tyrgils Klemensson (Färla), Gustav Nilsson (Bielke), Inge Kettilbjörnsson (Gren), Håkan Mattsson den yngre, Peter Jonsson (Bååt), (KOLLA EV ANA) Sigge Magnusson (Håkan Tunessons ätt).
Utfärdaren samt prinsessan Eufemia, Gustav Tuneson, Carl Näskonungsson, Ulf Filipsson, Carl Bengtsson, Knut Röriksson, Ulf Gudmarsson m. fl. beseglar."
(SDHK-nr: 4156)
++++++
EUFEMIA
Eufemia Eriksdotter, f. 1317, d. före 16 juni 1370, var en svensk prinsessa, hertiginna av Mecklenburg och Schwerin, dotter till hertig Erik Magnusson av Södermanland och prinsessan Ingeborg Håkansdotter. Prinsessan Eufemia var syster till svenske kungen Magnus Eriksson (..).
Den 24 juli år 1321 planerade Ingeborg ett äktenskap mellan fyraåriga Eufemia och hertig Albrekt den store av Mecklenburg (1318–1379). Vigseln sköts dock på framtiden, både på grund av Eufemia Eriksdotters ålder och för att släktskapen mellan henne och Albreckt gjorde att en påvlig dispens var nödvändig. I äktenskapskontraktet föreskrevs att Mecklenburg, Sachsen, Holstein, Rendsburg och Schleswig skulle assistera Sverige i erövringen av Skåne. Affären handhades helt av Ingeborg Håkansdotter.
Mecklenburg svek överenskommelsen och gav ingen hjälp då Ingeborg Håkansdotter anföll Skåne 1322–1323, men förlovningen kvarstod. Eufemia Eriksdotter hade inflytande i Sverige. Hon uppträdde tidigt som sigillvittne vid sin bror kung Magnus godsaffärer. När Magnus 1335 utsåg Nils Abjörnsson (Sparre av Tofta) till drots, avlade Eufemia ett löfte i drotsfullmakten att stödja drotsen och agera rådgivare i hans ämbetsutövning.
...
Vigseln mellan Eufemia Eriksdotter och Albreckt ägde rum i (Rostock)... den 10 april 1336. Eufemia Eriksdotter är då 19 år. Efter vigseln besökte hon Sverige med maken i sällskap med Rudolf av Sachsen och Henrik av Holstein, och välkomnades av modern i (Kalmar) Småland, innan de fortsatte för att närvara vid kröningen av Magnus Eriksson (..) i Stockholm.
Hon hade fortsatt inflytande på den svenska politiken: åren 1340–1341 utverkade hon att Magnus Eriksson (..) tilldelade Mecklenburgs hansestäder Rostock och Wismar förnyade privilegier i Norge.
++++++
Magnus Eriksson kröntes år 1336 i Stockholm.
Skåne och Blekinge var pantlän under greve Johan av Holstein (..) och hans administration där med hjälp av tyska fogdar hade framkallat ett starkt missnöje.
En delegation från Skåne, ledda av biskopen i Lund (Skåne) Karl Eriksen, kom till Kalmar (Småland) år 1332 och förklarade att man hellre ville styras från Sverige.
Greven inledde förhandlingar med svenskarna och man kom överens att den svenske kungen skulle inlösa panten för 34 000 mark silver. Strax efteråt reste Magnus Eriksson (sv 1319-1364, no 1319-1343) till Skåne där han i juni 1332 hyllades på tinget i Lund (Skåne).
Valdemar IV Atterdag f. ca 1320 d. 24 oktober 1375, 55 år, (dk 1340-1375) ville återfå överhögheten över Skåne.
++++++
VALDEMAR IV ATTERDAG, f. ca 1320, d. 24 oktober 1375 på Gurre slott, var kung av Danmark mellan 1340-1375. Kung från det han är ca 20 år till sin död ca 55 år.
++++++
För Magnus Erikssons f.. d.. (sv 1319-1364, no 1319-1343) del hotade förvärvet av Skåne att bli en större tugga än han kunde svälja. Summan på 34 000 mark var för tiden en oerhörd summa och för att få ihop beloppet tvingades kungen låna pengar av kyrkan samt ta lån av stormän i utbyte mot pantlän.
År 1326 hade kungen pantsatt Kalmar slott och Kalmar län, hela Östergötland, Gästrikland, Fjärdhundraland, Dalarna, Närke och Värmland. Genom att hovet inte längre kunde få inkomster från slottslänen grundlades en allvarlig finanskris som skulle hålla i sig i flera år framöver.
Kungen tog också ut extra skatter, däribland tullar vid de skånska fiskelägena samt hårdare krav på gruvindustrin i Bergslagen.
I början av 1350-talet utfärdades Magnus Erikssons f.. d.. (sv 1319-1364, no 1319-1343)
stadslag, som bland annat ville begränsa handeln till städerna för att på så vis kunna ta ut avgifter.
När den danske kungen Valdemar IV Atterdag (dk 1340-1375) vägrade erkänna kung Magnus Erikssons (sv 1319-1364, no 1319-1343) äganderätt till Skåne och Magnus Eriksson (sv 1319-1364, no 1319-1343), som vänt sig till påven med begäran om bekräftelse på köpet men av denne endast fått undvikande svar, invecklades Magnus Eriksson (sv 1319-1364, no 1319-1343), närmast på grund av sin mors panträtt till vissa slott i Danmark, i krig med kung Valdemar IV Atterdag (dk 1340-1375). Fred dem emellan slöts först på hösten 1343 i Varberg (..), varvid Valdemar IV Atterdag (dk 1340-1375) formellt avsade sig alla anspråk på Skåne och Halland.
Den 5 september 1343 nämns också i finländska Diplomatarium Fennicum att Konung Magnus Eriksson (sv 1319-1364, no 1319-1343) sluter fred med Estland och staden Reval..
Den finansiella krisen i riket, orsakat av lånen och panterna, gav upphov till en allt större klyfta mellan kungen och aristokratin.
Kungen kritiserade förmyndarstyrelsen för att den skött ekonomin så illa att det inte fanns några pengar kvar vid hans trontillträde. Rikets finanser försämrades också av att det skattebefriade frälset växte när det övertog jord som tidigare betalat skatt till kungen.
Ytterligare ett skäl till missnöje var att Magnus Eriksson (sv 1319-1364, no 1319-1343) år 1343–1344 utsett sin äldste son Erik till tronföljare i Sverige och den yngste sonen Håkan till tronföljare i Norge.
I slutet av 1340-talet var Magnus Eriksson (sv 1319-1364, no 1319-1343) tvungen att förbättra relationerna med aristokratin i riksrådet. Genom en skrivelse från april år 1346 som skickades runt hela landet bad kungen om ursäkt för de extra skatterna; sådana skulle i framtiden endast tas ut vid speciella tillfällen och då efter bifall från rikets ständer.
En månad senare skänkte kungen och hans hustru Blanka av Namur en stor donation till Birgitta Birgersdotter för att få till stånd en klosterstiftelse i Vadstena.
***
Korståg mot Novgorod - första 1348 - Våren 1348 sände Magnus Eriksson (sv 1319-1364, no 1319-1343) budbärare till Republiken Novgorods stormän och uppmanade dem att ansluta sig till den katolska läran, gjorde de inte det skulle en stor här invadera Novgorod och tvinga dem att anta katolicismen. Svaret blev att om Magnus Eriksson (sv 1319-1364) ville diskutera trosfrågor fick han resa till Konstantinopel (..), varifrån Novgorods ortodoxa lära kom.
När den svenske kungen fick brevet låg redan hans invasionsflotta redo vid Novgorods gräns. Den 24 juni belägrades Nöteborg och bönderna i trakten tvångsdöptes. De som vägrade halshöggs, eller stacks ihjäl. Det förmögna ledarskiktet i (Nöteborg) (..) klarade sig genom mutor och borgerskapet lät sig döpas och rakas. Den 6 augusti for kungen och de övriga korstågskrigarna hem, efter att ha kvarlämnat en mindre garnisonsstyrka innanför murarna.
Redan under senvintern 1349 belägrade och intog Novgorod den svagt försvarade staden. Utlänningarna dödades eller togs tillfånga.
++++++
DIGERDÖDEN
Digerdöden, också kallad svarta döden eller den stora döden, var en zoonotisk pandemisk sjukdom under medeltiden som i genomsnitt dödade var tredje person i Europa och i stort sett alla som smittats. Den allmänt accepterade teorin är att digerdöden var ett mycket omfattande utbrott av pest.
Namnet "digerdöden" kommer från fornsvenskans digher som betyder ’stor’, belagt första gången på en gotländsk grav från 1300- eller 1400-talet.
I andra delar av Europa benämns katastrofen ofta med en ordkombination som inkluderar ordet svart. Kanske syftade detta på någon av de fysiska förändringar som skedde efter att en person hade insjuknat – antingen på bölderna eller på fläckarna som kunde uppträda i ett senare stadium av sjukdomsförloppet.
Alla de tre formerna av pest – böldpest, lungpest och blodpest – förekom under digerdöden.
Detta pestutbrott började i Kina 1334 och spred sig sakta västerut via handelsvägarna som var en länk mellan öst och väst. År 1346 var pesten framme i Egypten och Syrien för att via Krim nå Europa. Våren 1347 anlände pesten till Konstantinopel och på hösten nådde den Messina på Sicilien, troligen tillsammans med två fartyg från Kaffa på Krim.
Yersinia pestis har tidigare antagits spridas via pestloppan Xenopsylla cheopis, som i sin tur angriper gnagare,
På medeltiden var det främst svartråttan som var värd för loppan, den kallas också för hus- eller skeppsråtta och levde i nära anslutning till människor.
Bakterien överförs till människan antingen genom bett från en infekterad loppa, eller genom direktkontakt med ett annat infekterat värddjur, t.ex. en råtta eller en annan människa. Loppan angriper i första hand inte människan, men om loppans värddjur dör söker loppan sig till en ny värd. Den nya värden är oftast en annan råtta, men i en trång miljö med många infekterade råttor är sannolikheten hög att loppans nya värd istället blir en människa. När bakterien väl infekterat människan överför de snabbt smittan till varandra genom hostningar, kräkningar eller nysningar.
Nyare teorier gör gällande att spridningen av Yersinia pestis – och därmed pesten – inte skulle ha skett via Xenopsylla cheopsis. Istället antas människoloppan (Pulex irritans) ha fört pesten från människa till människa.
Digerdöden kom troligen till Europa från staden Kaffa på Krim (..) där genuesarna (..) hade en koloni. Kaffa var en viktig handelsknutpunkt och blev belägrad av mongolerna under ledning av kiptjakkhanen Jani Beg, ättling till Djingis Khan. Handelsstaden stod i vägen för Jani begs expansionsplaner västerut. Pesten bröt först ut bland de anfallande styrkorna år 1346 och mongolerna försvagades betydligt av farsoten. Innan tillbakadragningen slungade dock Jani beg med hjälp av kastmaskiner in pestlik över stadens murar, som "biologiskt stridsmedel" för att slå ut stadens försvar. Därmed var också pesten innanför murarna.
Panik utbröt bland försvararna innanför murarna. Fartygen som legat instängda i hamnen stormades, belägringen var bruten, och mongolerna hindrade inte längre deras avfärd. Infekterade genuesiska sjömän begav sig iväg från Kaffa till Genua, ovetandes om att de hade pesten ombord. Under resorna decimerades besättningen till följd av pesten, fartyg förliste eller drev i land och spred pesten vidare. Minst ett fartyg anlände till Messina på Sicilien och spred därigenom sjukdomen till Sydeuropa.
Från Sicilien spred sig snart pesten till Italien där den spred sig vidare norrut och västerut. I väster anlände den till Spanien för att sedan vända norrut. Till Frankrike kom den till Marseille den 1 november 1347, för att ett par månader senare vara framme vid dåvarande påvestaden Avignon, där den först bröt ut i ett kloster. Alla munkarna utom en dog över en natt. Sommaren år 1348 var pesten framme vid Paris.
England hade stora områden söder om Engelska kanalen vid Calais dit smittan nådde och sedan hade den snart spridit sig över kanalen till England. Från Frankrike spred sig farsoten även österut, mot Nederländerna och Tyskland.
Norge var det första nordiska land som hemsöktes av pesten. Sommaren 1349 kom ett av Hansans handelsfartyg seglande från England och anlände till Bergen. Det är oklart om fartyget hade några överlevande ombord eller om det drev omkring. De norrmän som lastade av fartyget blev snabbt sjuka och pesten hade därmed fått sitt fäste i staden. Enligt traditionell historieskrivning skall pesten spridit sig österut därifrån. Enligt Ole Jørgen Benedictow(en) är det dock troligt att pesten redan tidigare hade börjat spridas från Oslo-trakten, men att man på grund av allmän brist på källor har fokuserat på Bergen då isländska skribenter har skrivit ned berättelsen om fartyget i Bergen.
Våren 1350 spreds pesten till Sverige. Källorna är fåtaliga: det finns ett brev från kung Magnus Eriksson där han uppmanar menigheten i Linköpings stift att gå i kyrkan, skänka pengar till kyrkan att dela ut bland de fattiga, och iaktta extra hård fasta om fredagarna.
Från Gotland finns också en notis om att man tillfångatagit en man vid namn Tidericus som fått i uppdrag av judar att förgifta brunnar.[12] Om man antar att digerdöden skördade lika stor andel av Sverige befolkning som i övriga Europa, 30 till 40 procent, dog mellan 225 000 och 300 000 personer i Sverige.
Enligt en dansk folksaga skall pesten kommit till landet genom att ett redlöst norskt skepp från England strandade vid Jyllands västkust. Kustbefolkningen förde i land varorna och därigenom pesten. Den fick fäste och spred sig över hela Danmark, där den mötte den pestvåg som var på väg norrut från Tyskland. Kronologin är dock osäker; Själlandskrönikan har osannolika uppgifter om att pesten skall ha härjat i landet redan 1348 och andra källor meddelar att den var kvar där 1350.
Pestens härjningar i Norden har främst studerats genom ödegårdsprojektet. Resultatet var att länderna drabbades i ungefär lika mån som resten av Europa, möjligen med undantag av Finland.
Från Tyskland spred sig pesten till Ryssland och Novgorod.
Varför pesten fick så stor spridning Redigera
Vad vi vet har pest inte spridits så omfattande, varken förr eller senare, aldrig har så många dött och aldrig har så stora områden drabbats som under digerdöden. Dock var Justinianska pesten på 500-talet av liknande storleksordning, och större andel av befolkningen i Mexiko - 80 procent - drabbades av Cocoliztli-epidemin 1545–1548. Den medeltida människan reste i större omfattning än tidigare, handeln var omfattande och pesten spred sig vanligen mellan handelsknutpunkterna vid kusterna, men den spred sig också inåt länderna. De medeltida städerna var trånga och gatorna var ibland bara någon meter breda. Människor var fattiga och smutsiga och det de ville bli av med slängdes ut på gatan, där svin gick och bökade runt och råttor smög omkring. En perfekt miljö för bakterier att utvecklas i.
Pesten försvann inte utan återkom vid senare tillfällen, men blev endast av lokal karaktär, ofta på slagfält.
Pesten bekämpades försöksvis genom karantän och genom förbättrad hygien. Den svarta råttan trängdes undan av den starkare, men också folkskyggare brunråttan som kom till Europa vid 1500-talets mitt. Som vid alla andra epidemiska sjukdomar utvecklade människan förmodligen en viss resistens.
Medeltidens syn på pesten
Digerdödens hänsynslösa och snabba framfart skrämde människor. Ingen visste egentligen vad den fruktansvärda sjukdomen berodde på och hur den skulle stoppas. De flesta hade aldrig hört talas om sjukdomen. Olika försök gjordes för att förklara pesten.
Vissa hänvisade till övernaturliga orsaker. Det fanns de som trodde att pesten spred sig med vinden och att det gick att skydda sig genom att utestänga den förgiftade luften. Fönstren skulle ha rutor av glas eller vara täckta av vaxat tyg, så att inte luften trängde in i huset. Bara om nordanvinden blåste ren och klar omkring middagstiden, kunde den utan fara släppas in. Kom vinden söderifrån, var det livsviktigt att hålla stängt.
Trots alla råd dog människor i hundratusentals; ingenting tycktes hjälpa. Många var övertygade om att jordens undergång var nära. En stor del av dessa människor menade att det gällde att leva nu, leva gott och så länge det gick. Tvärtemot läkarnas förmaningar om stillhet och försiktighet med mat och dryck och att undvika alltför stor kontakt med människor gjorde de precis vad de tyckte om; här gällde det att ta för sig av livets goda för man kunde ju faktiskt snart vara död.
Men att leva på det sättet var bara att förarga Gud ännu mer, varnade några präster. För enligt dem var det just det som digerdöden berodde på – människorna hade syndat och Gud bestraffade dem genom digerdöden. Enda möjligheten att stoppa pesten var alltså att blidka Gud, till exempel genom att delta i botgörartåg, där människor drog fram på gatorna och vägarna i tusental klädda i trasor, barfota och ibland med ett rep runt halsen. De klagade högljutt, grät och slet sitt hår och slog sig blodiga med piskor, och fördömdes 1349 av Påve Clemens VI, som också utfärdade flera bullor för att beskydda judarna, och lät dem få en fristad i Avignon.
Gisslartågen
En särskild form av botgörartåg var de så kallade gisslartågen. Ett gissel är en slags piska försedd med spetsiga, vassa taggar, som de slog sig med. Gisslartåget skulle påminna om Jesu lidande och pågå i trettiotre dagar, lika många som de år som Jesus själv levt på jorden. De gick från stad till stad, från by till by och med gisslet slog flagellanterna den i tåget närmast framförvarande blodig på ryggen. Fenomenet fanns redan före pesten, och till en början var gisslarna till och med sanktionerade av påven.
Gisslarna började emellertid angripa kyrkan. De förkastade flera av kyrkans viktigaste lärosatser, bikten och absolutionen, avlaten och själamässorna. De tyckte att kyrkans män levde ett syndigt liv och gisslarna ville överta deras uppgifter. Präster som försökte hindra dem angreps med våld och kyrkans gudstjänster stördes.
I början av offensiven hade de stöd av befolkningen som delade deras uppfattning om prästerskapet, men snart skedde en stor omsvängning. Det började i Strasbourg, där borgarna plötsligt vägrade att hysa gisslarna i sina hem. Stadskrönikören i Strasbourg, Closener, har skildrat hur gisslarna förändrades socialt:
” De hederliga människorna drog sig tillbaka. Gisslarna fick i stället tillskott av dagdrivare och vagabonder, som vägrade arbeta och ägnade större iver åt att karessera damer än att gissla sig. Många kvinnor och jungfrur återvände från dem, som jag hört, inte sällan havande. „
Andra mer enkla och naturliga förklaringar till att borgerskapet vände sig mot gisslarna kan ha varit att pesten bröt ut i Strasbourg medan gisslarna ännu var kvar i staden. Gisslarna kan själva ha fört med sig smittan från Österrike. Detta kan ha bidragit till att borgarna inte längre ville agera värdskap. Gisslarnas blodiga botgöring visade sig vara verkningslös. Politiskt agiterade de för döva öron. Gisslarna hälsades inte längre med klockringningar under sin färd genom Tyskland och i många städer stängdes stadsportarna framför dem. Det slutade med att påven bannlyste gisslarna och rörelsen dog snabbt ut.
Judeförföljelsen
Det var naturligtvis kampanjen mot kyrkan som var den främsta orsaken till påvens ingripande, men i bullan nämner han också en annan orsak. Gisslarna hade genom sin agitation hetsat till judeförföljelser och vädjat till folks hat och avund. Folk i de städer och platser som ännu inte drabbats blev alltmer förtvivlade och menade att någon måste vara skyldig till denna mänskliga katastrof. De trodde helt och fullt att detta var Guds verk, men någon måste folks förtvivlan riktas mot.
Folk ansåg att judarna var kristendomens värsta fiender och att judarna låg bakom pesten. De spred ut att judarna förgiftat brunnar och därigenom hade spridit pesten. Hetsen mot judarna tog fart. Judarna klädde sig annorlunda och var därför lätta att känna igen. Judarna hade sin egen religion och erkände inte Jesus som Guds son och världens frälsare. Många kyrkliga ledare påpekade gärna att de som korsfäst Jesus var just judar. Judehatet var således ingen ny företeelse, men den fick sig en rejäl skjuts framåt under digerdöden. Det var judarna som bedrev utlåning av pengar till kungar och affärsmän, mot hög ränta eftersom det var riskfyllt att låna ut pengar. På medeltiden fick inte kristna låna ut pengar mot ränta och det var en av de få saker judar kunde ägna sig åt eftersom de var utestängda från gillen och skrån. Att döda judar var ett bra sätt att bli av med både långivare och skuld, tyckte åtskilliga kristna affärsmän.
Den 14 februari 1349 inträffade Valentindagsmassakern, i vilken judarna i Strasbourg gavs två alternativ: att konvertera eller att dö. 1 000 judar brändes levande, men den genomförda massakern räddade inte staden undan pestens härjningar. Fem månader efter massakern drabbade farsoten staden, och förorsakade ytterligare 16 000 dödsfall i staden.
På flera ställen i Europa brändes judar på bål. Undantaget var England och Frankrike, där judarna körts ut tidigare. Det fanns förvisso judar som erkände att de förgiftat brunnar, men med de medeltida förhörsmetoderna som fanns var det inget underligt med det – med hjälp av sträckbänk och andra tortyrredskap framtvingades de mest besynnerliga erkännanden. Det finns all anledning att misstänka att de kristna inte alls på fullt allvar trodde att judarna låg bakom pesten. Skälen var ekonomiska och ett allmänt judehat i samhället. Många judar fann fristad i Polen, där de kom att leva kvar fram till nazisternas utrotningsförsök på 1940-talet.
Följderna av pesten
Efter digerdöden förbättrades folks levnadsvillkor. Kanske så många som hälften av Europas befolkning dog. Kött blev ett mycket vanligare födoämne för folk i gemen då kreaturskötseln fick ett nytt uppsving på jordar som övergivits. Boskapen drabbades inte av pesten, och det var färre människor som skulle dela på födan. Åkermarken och spannmålen räckte åt alla. De magraste markerna behövdes inte längre som åkermark, och där växte skogen upp på nytt och gav trä, som var en viktig råvara för fartyg, byggnader och medeltida redskap och maskiner.
Folkminskningen ledde till brist på arbetskraft. Godsägarna tvingades ta hänsyn till böndernas krav på höjda löner och förbättrade villkor. Bönderna kunde alltmer välja mellan olika arbetstillfällen och blev på så sätt rörligare och självmedvetna. Motsättningar uppstod mellan bönder och godsägare, som med tiden ledde till bondeuppror på flera håll i Europa. I Östeuropa, som var relativt förskonat från smittan, gick istället bönderna till att bli mer livegna.
++++++
Korståg mot Novgorod - andra 1350 - I Sverige hade digerdöden slagit ut i full kraft. Att Gud var missnöjd med något trodde man sig förstå. Kungen befallde allmogen att infinna sig barfota i kyrkorna varje fredag med en penning till kyrkan för att finansiera en ny invasion av Novgorod.
Genom förhandlingar och hot försökte kung Magnus Eriksson (sv 1319-1364, no 1319-1343) få Hansan att gå med på en bojkott av Novgorod mot utökad privilegiehandel med Visby (Gotland) och Livland.
Därefter (år 1350) gav han sig åter iväg med en svensk styrka mot öster och intog på nytt (Nöteborg) (..). Som tidigare lät han tvångsdöpa invånarna och lämnade kvar en trupp soldater.
Staden återerövrades strax därefter och soldaterna dödades. Själv flydde kungen och krigsledningen tillbaka till Sverige.
***
Uppror mot Magnus Eriksson - en sammanfattning av Upproret mot Magnus Eriksson (sv 1319-1364, no 1319-1343). År 1351 hade Magnus Eriksson (1319-1364, no 1319-1343) måst låna av de pengar, som för påvestolens räkning samlades in i Sverige, och då han inte på utsatt tid kunde återbetala dessa, hotades såväl han som hans löftesmän (flera av rikets stora) med bannlysning.
Missnöjet ökades genom den gunst Magnus Eriksson (sv 1319-1364, no 1319-1343) visade hertig Bengt Algotsson, som utnämnts till hertig av Finland.
Missnöjet över kungens politik fick sitt utbrott i det uppror som inleddes av Magnus Erikssons (sv 1319-1364, no 1319-1343) äldste son, Erik, tillsammans med flera av rikets stormän år 1356. Genom denna tvingades hertig Bengt att fly ur landet och Magnus Eriksson (sv 1319-1364, no 1319-1343) måste år 1357, till sin son avstå en stor del av riket. Oenigheten emellan dem bröt snart ut igen, och Magnus Eriksson (sv 1319-1364, no 1319-1343) vände sig då till kung Valdemar IV Atterdag (dk 1340-1375) i Danmark med begäran om hjälp, samt ingick med honom ett fördrag år 1359.
Emellertid avled kung Erik helt plötsligt i juni år 1359, och Magnus Eriksson (sv 1319-1364, no 1319-1343) blev därigenom åter ensam härskare över hela Sverige.
Kung Valdemar IV Atterdag (dk 1340-1375) ansåg sig vara bedragen av Magnus Eriksson (sv 1319-1364, no 1319-1343) samt började ett fälttåg mot Skåne och lyckades, troligen genom förräderi av hertig Albrekt av Mecklenburg, komma i besittning av Helsingborgs slott (..) år 1360.
Inom kort intogs hela Skåne. År 1361 erövrades Öland med Borgholms slott och Visby (Gotland) plundrades. Magnus Eriksson (sv 1319-1364, no 1319-1343) hade emellertid utsänt flera av sina rådgivare till Tyskland för att sluta förbund med hansestäderna mot kung Valdemar IV Atterdag (dk 1340-1375).
Ett sådant blev också ingånget, i Greifswald (september år 1361), men på för Sverige ytterst hårda villkor, och de svenska sändebuden överskred därvid sina instruktioner. Då Magnus Eriksson (sv 1319-1364, no 1319-1343) därför inte ville ratificera fördraget uppkom oenighet mellan Magnus Eriksson (sv 1319-1364, no 1319-1343) och hans son, kung Håkan Magnusson (..), och denne lät till och med fängsla sin far i november år 1361.
I februari år 1362 blev Håkan Magnusson (..) formellt vald till kung även över Sverige; men kort därpå ingicks en förlikning mellan honom och hans far, varefter de förde regeringen över Sverige gemensamt.
++++++
++++++
Håkan Magnusson
norsk monark
För kungen av Norge 1299–1319, se Håkon Magnusson. För andra betydelser, se Håkan Magnusson (olika betydelser).
Håkan Magnusson (no. Håkon VI Magnusson), född 1340, död 11 september 1380, var kung av Norge 1355–1380 och kung av Sverige 1362–1364, son till svenske kungen Magnus Eriksson och drottningen Blanka av Namur. Han samregerade med sin far över Sverige i två år, innan Albrekt av Mecklenburg kom till makten.
Kung av Norge
Regeringstid
18 november 1343–augusti eller 10 eller 11 september 1380
Företrädare
Magnus Eriksson
Efterträdare
Olof Håkansson
Kung av Sverige (medregent till Magnus Eriksson)
Regeringstid
15 februari 1362–februari 1364
Företrädare
Magnus Eriksson
Efterträdare
Albrekt av Mecklenburg
Gemål
Margareta Valdemarsdotter
Barn
Olof
Ätt
Bjälboätten
Far
Magnus Eriksson
Mor
Blanka av Namur
Född
Augusti 1340
Religion
Romersk-katolska kyrkan
Död
Augusti eller 10 eller 11 september 1380
Oslo
Begravd
Mariakyrkan i Oslo
Vapensköld
Biografi
Håkan Magnusson utsågs 1343 av de norska stormännen till kung av Norge. Under hans omyndighetstid skulle fadern och det norska rådet utöva regeringen. Håkan Magnusson blev myndig 1355 men kom inte att spela någon mer framträdande roll förrän efter den äldre brodern Eriks död 1359. Han uppträdde nu vid faderns sida i den konflikt med Danmark som följde Valdemar Atterdags erövring av Skåne 1360. En schism utbröt dock dem emellan 1361, och året därpå utsågs Håkan av de svenska stormännen till kung i Sverige. Han syntes dock åter ha försonats med fadern.
1363 gifte han sig med Valdemar Atterdags dotter Margareta, med vilken han 1359 trolovats. Trolovningen hade dock brutits i samband med konflikten 1360–1361, och ett nytt giftermålsavtal ingåtts med Elisabet av Holstein, som Håkan sedan bröt.
I de följande striderna mot mecklenburgarna vid deras usurpationssträvanden kämpade Håkan på faderns sida. I motsats til denne lyckades han undkomma nederlaget mot Albrekt av Mecklenburg i slaget vid Gataskogen 1365. Håkan lyckades behålla under sitt välde vissa delar av västra Sverige, men den svenska kronan måste han avstå till Albrekt. Senare ställdes han alltmer i skuggan av sin hustru, som tycks ha haft stort inflytande på hans regering.
Barn:
Olof, 1370–1387, kung av Danmark och Norge, gjorde anspråk på den svenska tronen, men dog ung i lunginflammation på Falsterbohus; med honom dog Bjälboättens kungliga gren ut.
++++++
++++++
Det mot Valdemar IV Atterdag (dk 1340-1375) började kriget ledde inte till något resultat och redan hösten år 1362 börjades fredsförhandlingar.
På vintern förändrades ställningen helt och hållet genom att Håkan Magnusson (.. ), troligen i förhoppning att därigenom återfå Skåne, gifte sig med Valdemar IV Atterdags (dk 1340-1375) dotter, Margareta (..) i april år 1363.
Därigenom bröts den av stormännen på hans vägnar ingångna förlovningen med Elisabet av Holstein.
Samtidigt blev även flera av de svenska stormännen drivna i landsflykt. Dessa vände sig då till hertig Albrekt II "den store" av Mecklenburg och erbjöd den svenska kronan åt hans son, Albrekt III d.y. av Mecklenburg (..).
I november 1363 ankom denne med en här till Stockholm, hyllades av dess borgare och valdes i februari 1364 vid Mora stenar till kung. Magnus Eriksson (sv 1319-1364, no 1319-1343) och hans son kunde inte göra något verksamt motstånd, så att de redan i juli år 1364 av det egentliga Sverige inte innehade mera än Västergötland, Värmland och Dalsland.
På våren år 1365 försökte de visserligen återta det förlorade, men blev slagna i mars år 1365 i slaget vid Gataskogen, nära Enköping, där Magnus Eriksson (sv 1319-1364, no 1319-1343) blev tillfångatagen. Han satt därefter fången i sex år, till år 1371 då han, vid den till hans förmån företagna rensningen, frigavs mot en dryg lösesumma.
*
De sista åren 1371–1374 - efter sin frigivning från fängelset, tillbringade Magnus Eriksson (sv 1319-1364, no 1319-1343) ofta tillsammans med sonen kung Håkan (..) och drottning Margareta (..) i Norge. Under år 1372 reste de runt i Håkans (..) rike och utfärdade donationsbrev och höll rättarting. Magnus Eriksson (sv 1319-1364, no 1319-1343) återtog nu också styrelsen som han tidigare ägt över Island, Tønsberg, Borgarsyssel och Bohuslän.
Magnus Eriksson (sv 1319-1364, no 1319-1343) befann sig i Bergen (Norge) på senhösten år 1374, där lånade han skeppet Mariabollen av den isländske biskopen Jon skalli Eiriksson av Hólar. Förmodligen planerade Magnus Eriksson (sv 1319-1364, no 1319-1343) ta sig till Tønsberg över julen.
Den 1 december år 1374 skedde olyckan nära Lyngholmen i Bömmelfjorden, inte långt från Bergen (Norge). När båten i storm löpte fara att förgås hoppade Magnus Eriksson (sv 1319-1364, no 1319-1343) över bord. Hans betjänter lyckades dra upp honom och hjälpte honom i land där han slutligen gav upp andan. Ytterligare 25 man dog i olyckan.
***
Efterord - Magnus Erikssons (sv 1319-1364, no 1319-1343) regeringstid är betydelsefull för den verksamhet som då utövades på lagstiftningens och rättskipningens områden. Magnus Eriksson (sv 1319-1364, no 1319-1343) utfärdade en mängd stadgar genom vilka han avlyste träldomen, sökte förebygga våldgästning och övervåld samt närmare bestämde utövandet av den kungliga domsrätten. Till största delen ingick dessa i den omkring år 1350 utarbetade, för hela landet gällande landslagen, den så kallade Magnus Erikssons landslag och detta kan betraktas som förarbeten till denna. Han utfärdade flera andra stadgar, vilka införlivats i landslagen (se Landskapslagar och Landslag).
Familj
Barn med Blanka av Namur:
Erik Magnusson (1339–1359), svensk kung
Håkan Magnusson (1340–1380), svensk och norsk kung
++++++
INGEBORG HÅKANSDOTTER
norsk prinsessa
Regent Sverige 1318
Ingeborg Håkansdotter, f. 1301, d. 17 juni 1361, 60 år, var en norsk prinsessa och svensk-halländsk hertiginna och svensk regent från 1318.
Hon var dotter till Håkon Magnusson (..) av Norge och drottning Eufemia. I sitt första äktenskap var hon gift med den svenske hertigen Erik Magnusson.
Hertiginnan Ingeborg var unddr några år Sveriges första kvinnliga regent, från 1318.
Prinsessan Ingeborg var från ett års ålder, år 1302, förlovad med hertig Erik. När han krävde bröllop år 1308 vägrade dock kung Håkan att ge bort sin sjuåriga dotter eftersom han kommit att stödja brodern Birger i den svenska maktkampen ("Håtunaleken");
Erik förlovade sig då med Sofia av Mecklenburg-Werle (död 1339 och systerdotter till Erik Menved).
Erik gjorde senare en pilgrimsfärd till Wien och upplöste därefter sin förlovning, varefter han återigen förlovade sig med Ingeborg. De gifte sig 1312 i Oslo.
Efter Eriks död i Nyköpings (..) gästabud fick Ingeborg Håkansdotter (Varbergs slott) (..) som residens samt (Axvalls slott) och län i Västergötland samt (Hunehals) söder om Kungsbacka.
Hennes son, den omyndige Magnus Eriksson (sv 1319-1364, no 1319-1343) som 1319 både blev kung av Norge och Sverige, fick växa upp på (Varbergs slott) (..) under hennes överinseende.
På (Varbergs slott) (..) omgav Ingeborg Håkansdotter sig med ett hov med hertig Eriks tidigare medhjälpare, bland annat dansken Knut Porse, som hon gifte sig med den 21 juni 1327. Han avled dock redan 1330. I sitt äktenskap med Knut Porse fick hon två pojkar, som båda dog i digerdöden år 1350. Efter sönernas död ärvde hon hertigdömet Halland.
Barn med hertig Erik Magnusson:
Magnus Eriksson (sv 1319-1364, no 1319-1343) f. 1316 d. 1374, kung av Sverige och av Norge.
Eufemia Eriksdotter f. 1317 d. 1363/1370, gift med hertig Albrekt II av Mecklenburg f. 1318 d. 1379, far till kung Albrekt III d.y. av Mecklenburg (sv...)
Barn med Knut Porse:
Håkan d. 1350, digerdöden, halländsk hertig
Knut d. 1350, digerdöden, halländsk hertig
Vid makens fängslande intog Ingeborg Håkansdotter med sin kusin och svägerska Ingeborg Eriksdotter av Norge roller som ledare för deras makar hertigarnas parti.
++++++
++++++
Ingeborg Eriksdotter av Norge
norsk och sedan svensk prinsessa
Ingeborg Eriksdotter av Norge, född 1297, död 1357, var norsk och sedan svensk prinsessa och hertiginna med plats i rådet under kusinsonen kung Magnus Erikssons minderårighet.
Hon var dotter till kung Erik Magnusson av Norge och Isabel Bruce. Hon giftes med den svenske prinsen och hertigen Valdemar Magnusson vid ett dubbelbröllop i Oslo år 1312, då samtidigt hennes kusin Ingeborg Håkansdotter av Norge giftes med Valdemars bror, hertig Erik Magnusson. Hon hade en son, Erik, som föddes 1316 om vilken inget mer är känt.
Vid makens fängslande efter Nyköpings gästabud intog Ingeborg med den fyra år yngre kusinen och svägerskan Ingeborg en roll som ledare för deras makar hertigarnas parti. Den 16 april 1318 slöts ett fördrag i Kalmar mellan de två "hertiginnorna Ingeborg" och den danske hertigen Kristoffer av Halland-Samsö och ärkebiskop Esger i Lund, där hertiginnorna som sina makars representanter lovade att deras makar skulle hålla de löften som sattes som villkor, om Kristoffer och biskopen hjälpte makarna från fångenskapen och inte slöt fred med kungarna Erik av Danmark eller Birger av Sverige utan deras tillstånd. Senare samma år bekräftades dock hertigarnas död.
Under Magnus minderårighet hade hon och kusinen Ingeborg en plats i rådet; den senare stod först i spetsen för förmyndarstyrelsen vid sidan av Mats Kettilmundsson men utmanövrerades snart av denne eller av andra numera okända herrar.
Ingeborg Eriksdotter spelade aldrig veterligen en kraftfull roll som politiker såsom Ingeborg Håkansdotter som avsattes från sin maktposition stegvis mellan 1323 och 1326.
Ingeborg Eriksdotter verkar ha stannat i Sverige resten av sitt liv och kallades från senast 1340 hertiginna av Öland.
++++++
++++++
Den 16 april 1318 slöts ett fördrag i Kalmar (Småland) mellan de två "hertiginnorna Ingeborg" och den danske hertigen Kristoffer av Halland-Samsø och ärkebiskop Esger i Lund (Skåne), där hertiginnorna som sina makars representanter lovade att deras makar skulle hålla de löften som sattes som villkor om Kristoffer och biskopen hjälpte makarna från fångenskapen och inte slöt fred med kungarna Erik av Danmark eller Birger av Sverige utan deras tillstånd.
I samma veva avled emellertid båda hertigarna i fängelset och kusinerna blev änkor.
År 1318–1321
Änkehertiginnan/kungamodern Ingeborg Håkansdotter utfärdade som regent under eget sigill en rad gåvo- och förläningsbrev åt de som gett stöd för de mördade hertigarna Erik och Valdemar och för lille Magnus Erikssons (sv 1319-1364, no 1319-1343) tronanspråk. Hennes titel under denna tid var "Ingeborg, av Guds nåde, dotter till konung Håkon, hertiginna i Svearike". Hon kallades ibland även "svearnas hertiginna".
Vid morfaderns död 1319 hade Magnus Eriksson (sv 1319-1364, no 1319-1343) formellt blivit Norges kung, och samma år valdes han på Mora äng också till kung av Sverige, varigenom en personalunion mellan Sverige och Norge bildades. Den svenska tronen hade varit vakant sedan kung Birgers avsättning året innan.
Förmyndarstyrelsen som bildades i Sverige för treårige Magnus
Eriksson (sv 1319-1364, no 1319-1343) år 1319 stod hans mor hertiginnan Ingeborg Håkansdotter redan i spetsen för. Hon avlägsnades därifrån år 1322.
Sonen Magnus Eriksson (sv 1319-1364, no 1319-1343) valdes till kung av Sverige med det norska riksrådets godkännande i hennes närvaro. Ingeborg Håkansdotter var den enda som satt i både det norska och det svenska riksrådet.
Mats Kettilmundsson beskrivs som förmyndarrådets ordförande tillsammans med "de två hertiginnorna Ingeborg".
Ingeborg Håkansdotter hade som morgongåva fått slottet och länet Axvall, och ärvde hertigdömet Halland, samt en stor mängd strategiska borgar, län och förläningar i Västergötland, Värmland, Halland och Bohuslän.
Hon regerade självständigt inom sina förläningar och bedrev där sin egen politik.
Hon bedrev även rikspolitik och kom i konflikt med de svenska och norska riksråden på grund av en egen inrikes- och utrikespolitik i sonens namn utan att råden i Sverige eller Norge konsulterades eller underrättades, och likaledes för sitt sätt att fortsätta att använda sin sons kungasigill.
1 oktober 1320 avskrev hon, i sitt namn på sin sons vägnar, staden Rigas (..) skulder till framlidne maken, på villkor att även hans skulder till staden avskrevs.
Hon hade en maktbas bland Eriks tidigare anhängare: hon donerade summor till bland andra biskop Karl i Linköping och lagmännen Birger Persson i Uppland (Heliga Birgittas far) och Knut Magnusson i Västergötland.
Ingeborg Håkansdotter samlade unga utländska män omkring sig, av vilka Knut Porse var den mest kända: dessa sades utöva inflytande över henne och hennes politik, och förorsakade henne mycket kritik från båda riksråden.
Knut Porse hade slagits på maken Eriks sida och utnämnts till hövitsman/befälhavare på Varberg slott den 12 april år 1321.
Ingeborg Håkansdotter och Knut Porse avsåg att erövra danska Skåne. År 1321 arrangerade Ingeborg Håkansdotter ett äktenskap mellan sin dotter Eufemia och Albreckt av Mecklenburg (det skulle inte fullbordas förrän 1336). I äktenskapskontraktet föreskrevs att Mecklenburg, Sachsen, Holstein, Rendsburg och Schleswig skulle assistera Sverige i erövringen av Skåne. Förhandlingen hemlighölls för det svenska riksrådet.
Dokumentet undertecknades av Ingeborg Håkansdotter och Knut Porse och accepterades av norska riksrådet, men svenska rådet vägrade, förutom tio av hennes anhängare.
Ingeborg Håkansdotter finansierade invasionen av Skåne med ett lån från (Stralsund) (..), där hon beviljade staden tullfrihet till Sverige och Norge som säkerhet. År 1322 invaderade Knut Porse Skåne. Mecklenburg svek dock fördraget och ställde sig på Danmarks sida, och erövringen misslyckades år 1323.
År 1322 utbröt öppen konflikt mellan Ingeborg Håkansdotter och det svenska riksrådet. Riksrådet kom 1322 överens om att ingen i fortsättningen fick godkänna någon av Ingeborgs åtgärder utan en allmän omröstning, och att alla överenskommelser som hittills gjorts var annullerade.
År 1323 tvingades Ingeborg Håkansdotter godkänna detta och avstå från en rad viktiga borgar.
Den 20 februari 1323 hade även det norska riksrådet kommit i opposition mot Ingeborg Håkansdotter. Vid ett ting klagades över missbruk av det kungliga sigillet, bruten fred med Danmark och ökade avgifter.
Erling Vidkunsson (..) utsågs till regent.
Avsatt i Sverige
14 februari 1326 i Skara slöts ett fördrag mellan Ingeborg Håkansdotter och svenska riksrådet som reglerade hennes ställning i Sverige.
Hon fick avträda Axvalls slottslän, Värmland, fem strategiska borgar i Västergötland och slottet (Hunehals) Halland till kungen samt sända Knut Porse i exil.
I gengäld skulle hon få det strategiskt mindre betydelsefulla Dåvö och sina skulder betalda. Efter detta hade hon inga som helst politiska befogenheter i Sverige.
I Norge hade hon fortfarande en viss ställning. Freden i Kungälv mellan Norge och Sønderjylland 14 juni 1327 undertecknades av Magnus, Ingeborg Håkansdotter, biskopen av Oslo, Erling Vidkunsson samt fem riddare och sex väpnare av riksrådet, vilket beskrevs som nödvändigt för att dokumentet skulle vara giltigt.
Efter sitt andra giftermål samma år blev hon dock avsatt från sin politiska post även i Norge.
Ingeborg Håkansdotter var fortfarande lokalt mäktig tack vare sina förläningar. Efter andre makens död 1330 levde hon återigen nära sonen kung Magnus Eriksson (sv 1319-1364, no 1319-1343).
År 1336 välkomnade hon sin dotter Eufemia med maken Albrekt II av Mecklenburg, samt Rudolf av Sachsen och Henrik av Holstein till Kalmar (Småland) med egen flotta inför Magnus Eriksson (sv 1319-1364, no 1319-1343) kröning i Stockholm.
År 1341 utbröt ett krig i Danmark med Ingeborg Håkansdotter och grevarna Henrik och Claus av Holstein, å ena sidan, mot Valdemar av Schleswig, Johan av Holstein och Hansan, vilken slutade med att kung Magnus Eriksson (sv 1319-1364, no 1319-1343) slöt en fred där han hotade med mer krig om Valdemar inte fullföljde vad han lovat Ingeborg Håkansdotter i fredstraktaten.
År 1350 blev Ingeborg Håkansdotter regerande hertiginna av Halland efter sina söner med Knut Porse.
++++++
Samtidigt kring år 1319, drabbades Danmark av en skuldkris på grund av Erik Menveds (..) försök att ta kontrollen över norra Tysklands handelsstäder. Danmarks län blev pantlän. År 1332 förvärvade det svenska riksrådet panträtten till Skåne och Blekinge för 32 000 lödiga mark. År 1360 kunde dock den danske kungen Valdemar IV Atterdag (dk 1340-1375) med tyska trupper erövra Skåne, Blekinge och senare även Halland och Gotland.
År 1356 inleddes ett uppror mot Magnus Eriksson (sv 1319-1364, no 1319-1343) där de upproriska valde Magnus Erikssons (sv 1319-1364, no 1319-1343) son Erik Magnusson (..) till ny svensk kung.
Personalunionen Sverige-Norge avslutades formellt då Håkan Magnusson (..) blev kung i Norge. Erik Magnusson (..) var till en början framgångsrik, men hans hastiga bortgång 1359 gjorde att Sverige åter kontrollerades av Magnus Eriksson (sv 1319-1364, no 1319-1343).
Efter danske kungen Valdemar IV
Atterdags (dk 1340-1375) erövring av de skånska landskapen inleddes täta kontakter mellan Magnus Eriksson (sv 1319-1364, no 1319-1343) och Valdemar IV Atterdag (dk 1340-1375). Magnus Erikssons (sv 1319-1364, no 1319-1343) son Håkan Magnusson (..) gifte sig i (Köpenhamn) Danmark påsken år 1363 med Valdemar IV Atterdags (dk 1340-1375) 10-åriga dotter Margareta (sv 1389-1396, kungahuset, 1389–1412 wiki) (dk och no 1387–1412 wiki).
Några oppositionella svenska stormän, däribland Bo Jonsson/Grip, tog kontakt med hertig Albrekt II "den store" av Mecklenburg, gift med Eufemia, kung Magnus Erikssons (sv 1319-1364, no 1319-1343) syster.
Hertig Albrekt II "den store" av Mecklenburg gjorde för sin son Albrekt III d. y. av Mecklenburg (...) räkning anspråk på Sveriges tron. Sent på hösten år 1363 skeppade hertigen över en militärstyrka till Sverige och tog kontroll över Stockholm och (Kalmar) Småland.
++++++
ALBREKT II D.Y. AV MECKLENBURG
ALBREKT III D.Y. AV MECKLENBURG 1364-1389
++++++
Ju
Albrekt III d. y. av Mecklenburg f. 1338/1340 d. 1412 (Doberan) Mecklenburg, kung av Sverige 1364–1389, hertig av Mecklenburg 1379–1412.
Albrekt III d. y. av Mecklenburg var son till hertig Albrekt II "den store " av Mecklenburg f. 1318 d. 1379 och den svenska prinsessan Eufemia Eriksdotter f. 1317 d. 1370.
Först år 1395, då Albrekt III d. y. av Mecklenburg frigivits ur drottning Margaretas fångenskap, kunde han återvända till Mecklenburg och ta upp styret där.
Bakgrunden till upproret mot svenske kungen Magnus Eriksson (sv 1319-1364) f. 1316 d. 1374 är i korthet att Magnus Erikssons son norske kungen Håkan Magnusson (sv 1362-1364 (no 1355-1380) f. 1340 d. 1380, 40 år, lät fängsla sin far, den svenske kungen Magnus Eriksson (sv 1319-1364) på grund av att han inte ville acceptera fredsfördraget vid Greifswald (Tyskland) år 1361. Magnus Eriksson (sv 1319-1364) menade att de svenska sändebuden överskridit sina befogenheter. (...)
I februari år 1362 blev Håkan Magnusson (sv 1362-1364) formellt vald till svensk kung vid Mora stenar (Uppsala) men kort därefter förlikades far och son och de samregerade i Sverige, där svenske kungen Håkan Magnusson (sv 1362-1364) (no..) fick sin del av Sverige, området för Skara stift.
Under tiden fördes ett kort krig mot Danmark och danske kungen Valdemar Atterdag, fredsförhandlingar påbörjades hösten år 1362. Under dessa förhandlingar gifte sig svenske och norske... kungen Håkan Magnusson (sv 1362-1364) (no..) med danske kungen Valdemar Atterdags (1340-1375) dotter Margareta.
De svenska stormännen hade på Håkans Magnussons (sv 1362-1364) (no...) vägnar redan ingått en förlovning med Elisabet av Holstein, en förlovning som nu bröts.
ELISABET av holstein
...
Protester utbröt bland stormännen, och situationen eskalerade till ett mer eller mindre öppet uppror.
Även den Heliga Birgitta gav luft åt sitt missnöje med kungen av Sverige och Norge Magnus Eriksson (sv 1319-1364) (no 1319-1355).
Flera av de ledande stormännen drevs år 1363 i landsflykt av den svenska kungen Magnus Eriksson (sv 1319-1364) (no 1319-1355). De förvisade stormännen, med drotsen Bo Jonsson/Grip i spetsen, åkte till norra Tyskland, vände sig där till hertig Albrekt II "den store" av Mecklenburg och erbjöd den svenska kronan åt dennes son Albrekt III d. y. av Mecklenburg.
Tyskarna landsteg i Sverige med 1 600 man, riddare, väpnare och svenner. De vandrade norrut utan att möta större motstånd och de tyskvänliga städerna Stockholm och Kalmar (Småland) gav sig utan större blodsspillan.
I november år 1363 hyllades Albrekt III d. y. av Mecklenburg i Stockholm. Magnus Eriksson (sv 1319-1364) avsattes och flydde till Norge, och den 18 februari år 1364 valdes Albrekt III d. y. av Mecklenburg formellt till svensk kung vid Mora stenar (Uppsala).
Albrekt III d. y. av Mecklenburg var den förste kungen att använda tre kronor som riksvapen. Kronorna var i guld, ställda i ett blått fält med röda smaragder dvs de Mecklenburgska färgerna rött, blått och gult. Med dessa färger är vapnet alltjämt i bruk. I gällande lag om rikets vapen kallas det lilla riksvapnet.
År 1365 återvände Magnus Eriksson (sv 1319-1364) jämte sonen Håkan Magnusson till Sverige med en norsk här samt en styrka med Magnustrogna svenskar. Vid Gataskog i närheten av Enköping blev Magnus Eriksson (sv 1319-1364)
och Håkan Magnusson besegrade av tyskarna, varvid Magnus Eriksson (sv 1319-1364) tillfångatogs av svenske kungen Albrekt III d. y. av Mecklenburg.
Kung Albrekt III d. y. av Mecklenburg stöddes förutom av sin far även av flera nordtyska furstar samt av hansestäderna. På Håkan Magnussons sida slöt nu danske kung Valdemar Atterdag upp. Mecklenburgarna fick även en svår fiende i den svenska allmogen som ogillade det tyska inflytandet. Delar av allmogen reste sig och understödde Håkan Magnusson, och för kung Albrekt III d. y. av Mecklenburg blev läget kritiskt sedan Håkan Magnusson med en här lägrat sig på Norrmalm (Stockholm) år 1371. Men med de svenska stormännens hjälp lyckades Albrekt III d. y. av Mecklenburg försvara sin ställning, sedan stormännen först avtvingat honom en kungaförsäkran som ökade deras inflytande och kraftigt reducerade kung Albrekt III d. y. av Mecklenburgs egen makt.
På detta sätt kom en fred till stånd, genom vilken Magnus Eriksson (sv 1319-1364) frigavs mot att en dryg lösesumma utbetalades till kung Albrekt III d. y. av Mecklenburg.
Nu var jorden i riket delat. Riksråden hade år 1371 slutit fred med Håkan Magnusson. Håkan Magnusson fick hela Skara stift, resten stod år 1374 under drotsen Bo Jonsson/Grips ägande. Albrekt III d. y av Mecklenburg var fortfarande formellt sett kung av Sverige men i praktiken styrde han endast över Stockholm och några kungsgårdar.
Albrekt III d. y av Mecklenburg var numera totalt beroende av rådet och dess mäktigaste man, drotsen Bo Jonsson/Grip. Albrekt III d. y. av Mecklenburgs olika försök att sätta en gräns för stormännens expansion och växande inflytande över makten i Sverige omintetgjordes.
Efter drotsen Bo Jonsson/Grips död år 1386 gjorde kungen likväl ett försök att återställa kungamakten. Han ville göra sig till förmyndare för Bo Jonsson/Grips barn och änka Margareta Dume samt sägs ha övervägt en reducering, indragning, av adelns gods.
Många stormän började känna sig hotade av Albrekt III d. y. av Mecklenburgs ambitioner att begränsa adelns makt. I Vadstenaklostrets (Östergötland) diarium för år 1365 finns antecknat: "Då kom rovfåglarna och slog sig ner på bergstopparna, ty tyskarna tyranniserade landet i många år".
++++++
I februari 1364 kunde sonen väljas till svensk kung vid Mora stenar. I slaget i Gataskogen 1365 besegrades Magnus Eriksson (sv 1319-1364, no 1319-1343) och tillfångatogs.
De följande åren präglades av inbördeskrig. År 1371 gjordes en uppgörelse där kung Albrekt III d. y. av Mecklenburgs (..) makt begränsades av riksrådet och han fick lova att inte insätta tyska fogdar på kronans slott. Magnus Eriksson (sv 1319-1364, no 1319-1343) släpptes mot lösesumma och fick Skara stift som förläning.
När den danske kungen Valdemar IV Atterdag (dk 1340-1375) avled 1375 aktualiserades frågan om efterträdare. Formellt sett var Danmark ett valrike men det var sedvänja att välja kungens äldste son. Valdemar hade ingen son i livet. Hans äldsta dotter Ingeborg var gift med Henrik av Mecklenburg och deras son Albrekt hade av Valdemar IV Atterdag (dk 1340-1375) år 1371 utpekats som tronföljare. Ett närmande mellan å ena sidan det politiskt och ekonomiskt inflytelserika Mecklenburg och å andra sidan Danmark och Sverige skulle vara till fördel för de sistnämnda länderna. Valdemar IV Atterdags (dk 1340-1375) yngre dotter Margareta (sv 1389-1396, kungahuset, 1389–1412 wiki) (dk och no 1387–1412 wiki) var å andra sidan gift med Håkan Magnusson (..) och hade en femårig son, Olof (..), norsk tronföljare och med anspråk på Sveriges tron. Att till kung välja en person med dessa band till grannländerna kunde även det anses vara till fördel för Danmark. Det danska kungavalet ägde rum i maj 1376 och det danska riksrådet valde Olof (..). Margareta (sv 1389-1396, kungahuset, 1389–1412 wiki) (dk och no 1387–1412 wiki) fick som Olofs (..) förmyndare regera Danmark. Efter Håkans (..) död 1380 styrde hon i sonens namn även över Norge och därmed hade Danmark och Norge förenats i personalunion.
I Sverige hade kung Albrekt III d. y. av Mecklenburg (..) genom kungaförsäkran tvingats avstå makt till riksrådet. Det ledande riksrådet var Bo Jonsson/Grip som förfogade över alla slottslän i Finland samt bland annat Nyköpings län, (Stegeborgs slott) och Stegeborgs län, Stäkeholm och Örestens fästning. När Bo Jonsson/Grip avled år 1386 visade det sig att han hade utsett några stormän att vara testamentsexekutorer för att se till att inte kungen åter kunde ta kontrollen över slottslänen, trots att slottslän inte var ärftliga. För att ta kontroll över Bo Jonsson/Grips efterlämnade slottslän utsåg kung Albrekt III d. y. av Mecklenburg (..) sig själv till talesman för dennes barn och änka samtidigt som han började värva trupper i Tyskland för att sätta kraft bakom orden. De svenska riksråden tog då kontakt med Margareta (sv 1389-1396, kungahuset, 1389–1412 wiki) (dk och no 1387–1412 wiki) och på senvintern 1388 erkändes Margareta (sv 1389-1396, kungahuset, 1389–1412 wiki) (dk och no 1387–1412 wiki) genom Dalaborgstraktaten som regent även för Sverige. Margaretas (sv 1389-1396, kungahuset, 1389–1412 wiki) (dk och no 1387–1412 wiki) son Olof (..) hade plötsligt avlidit sommaren 1387 på Falsterbohus (..) men hon lyckades snabbt bli utnämnd till "Rikets fullmäktiga fru, husbonde och förmyndare". Även i Norge blev hon snabbt utsedd till regent trots att det fanns andra som gjorde anspråk på den norska tronen.
Kung Albrekt III d. y. av Mecklenburg (..) återkom till Sverige vid årsskiftet 1388-1389 med de värvade tyska trupperna. I slutet av 1388 hade drottning Margaretas (sv 1389-1396, kungahuset, 1389–1412 wiki) (dk och no 1387–1412 wiki) styrkor inlett en belägring av Axevalls slott mellan Skara och Skövde i Västergötland. Efter att ha passerat Jönköping fortsatte Albrekt III d. y. av Mecklenburgs (..) styrkor mot (Axevalla) Västergötland, för att häva belägringen. Samtidigt kom fler av Margaretas (sv 1389-1396, kungahuset, 1389–1412 wiki) (dk och no 1387–1412 wiki) trupper söderifrån längs Nissastigen. De båda styrkorna möttes den 24 februari i slaget vid (Åsle) en mil öster om Falköping i Västergötland. Margaretas (sv 1389-1396, kungahuset, 1389–1412 wiki) (dk och no 1387–1412 wiki) styrkor vann och lyckades tillfångata kung Albrekt III d. y. av Mecklenburg (..) och dennes son Erik av Mecklenburg.
Vid midsommar 1389 blev Margaretas (sv 1389-1396, kungahuset, 1389–1412 wiki) (dk och no 1387–1412 wiki) sjuårige fosterson Bogislav vid ett möte i Helsingborg (..) vald till Norges kung under namnet Erik.
Senare under vintern träffade Margareta (sv 1389-1396, kungahuset, 1389–1412 wiki) (dk och no 1387–1412 wiki) de svenska stormännen i Söderköping (..) där det bekräftades att Margareta (sv 1389-1396, kungahuset, 1389–1412 wiki) (dk och no 1387–1412 wiki) var regent åt tronföljaren Erik. Margareta (sv 1389-1396, kungahuset, 1389–1412 wiki) (dk och no 1387–1412 wiki) å sin sida lovade bland annat att regera efter lagen och att endast utnämna svenskar till slotts- och länsherrar.
Efter segern vid (Åsle) Västergötland, kunde Margareta (sv 1389-1396, kungahuset, 1389–1412 wiki) (dk och no 1387–1412 wiki) snabbt ta kontrollen över mecklenburgarnas svenska län förutom Stockholm. Därifrån kunde mecklenburgarna erövra (Visby) Gotland, och från Stockholm angreps både Västerås (..) och Söderköping (.. ) som sattes i brand. År 1395 lyckades Margareta (sv 1389-1396, kungahuset, 1389–1412 wiki) (dk och no 1387–1412 wiki) och Albrekt III d. y. av Mecklenburg (..) enas om ett fördrag: Stockholm skulle under tre års tid kontrolleras av sju hansestäder. Om inte Albrekt III d. y. av Mecklenburg (..) före september 1398 kunde betala 60 000 mark, motsvarande 12 ton silver, skulle staden då överlämnas till Margareta (sv 1389-1396, kungahuset, 1389–1412 wiki) (dk och no 1387–1412 wiki).
På nyåret 1396 utnämndes Erik till kung av Danmark vid ett möte i Viborg (Danmark) och i juli samma år valdes han till kung av Sverige vid ett möte vid Mora stenar (Uppsala).
++++++
NYKÖPING RECESS
På hösten träffade Margareta (sv 1389-1396, kungahuset, 1389–1412 wiki) (dk och no 1387–1412 wiki) åter riksråden vid Nyköpings recess där man kom överens om hur man skulle förfara med de gods som kronan hade avhänts under kung Albrekt III d. y. av Mecklenburgs (..) tid. Man kom också överens att riksråden vid behov skulle utse ombud som tillsammans med ombud från Danmark och Norge skulle kunna fatta beslut för hela unionens räkning.
++++++
Den 17 juni 1397 kröntes Erik till kung av Sverige vid en ceremoni i Stadskyrkan i Kalmar (Småland) i närvaro av Danmarks och Sveriges ärkebiskopar. Den norske historikern Eldbjørg Haug menar att Erik kröntes till norsk kung i Oslo redan påsken 1392 (14 april).
Tronpretendenten Erik av Mecklenburg kontrollerade Gotland. 28 juni 1397 kom Eriks flotta till Stockholms ström i ett försök att överrumpla och ta kontrollen över staden. Försöket misslyckades dock och flottan återvände till Gotland en vecka senare. Den 26 juli 1397 avled Erik plötsligt på Klinteholms slott (..).
++++++
+++1341-1343 Kalundborgskriget
++++++
KALUNDBORGSKRIGET 1341-1343
Då Valdemar Atterdag (dk 1340-1375) valdes till dansk kung år 1340 befann sig större delen av Danmark i händerna på holsteinska riddare, vilka hade fått länen i pant för stora fordringar. Skåneland (Skåne, Blekinge och Halland) hade sålts till Sverige.
År 1341 gick danske kungen Valdemar Atterdag (dk 1340-1375) samtidigt till anfall mot hertigdömet Holstein (Tyskland) och slottet Kalundborg (Danmark) på Själland, där hertiginnan Ingeborg Håkansdotter, Magnus Erikssons (sv 1319-1364, no 1319-1343) mor, residerade.
++++++
++++++
Kalundborgskriget var en militär konflikt som utkämpades i Danmark, mellan Sverige, allierat med Holstein (Tyskland), och en allians bestående av Danmark och hansestäderna: 1) Lübeck 2) Hamburg 3) Rostock 4) Wismar 5) Greifswald och 6) Stralsund.
Hansestäderna ställde sig möjligen på danskarnas sida för att återupprätta maktbalansen i Norden.
Holsteinarna lyckades undsätta Kalundborg (Danmark) och tvingade danskarna att häva belägringen.
Den 22 september år 1341 slöts ett stilleståndsavtal mellan Ingeborg Håkansdotter och danske kungen Valdemar Atterdag (1340-1375). Den 25 november samma år slöts även fred med svenskarna.
Det sistnämnda avtalet bröts emellertid redan följande år. Den 26 juni 1342 möttes svensk-holsteinska och dansk-hanseatiska trupper vid (Köpenhamn), Danmark. Striderna slutade med dansk seger och enligt vissa källor ska 350 svenskar ha stupat. Svenskarna hade dock tidigare tagit kontroll över (Köpenhamns slott), Danmark, som de lyckades hålla till slutet av kriget. I oktober tappade Hansan intresse för konflikten och inledde förhandlingar med Sverige.
Den 17 juli år 1343 slöts, ett fredsavtal mellan Sverige och Hansan. Med hanseaterna ute ur konflikten tvingades danske kungen Valdemar Atterdag (dk 1340-1375) inleda förhandlingar.
Den 18 november slöts en slutlig fred med Sverige i vilken danske kungen Valdemar Atterdag (dk 1340-1375) erkände försäljningen av Skåne, Blekinge och Halland, samt avstod från återlösningsrätten till landskapen. I gengäld fick han tillbaka (Köpenhamns slott), Danmark.
Konflikten slutade med ett för Sverige fördelaktigt fredsavtal.
Danske kungen Valdemar Atterdag (dk 1340-1375) erkände bland annat försäljningen av Skåneland (Blekinge, Halland, Skåne) till den svenske och norske kungen Magnus Eriksson (sv 1319-1364) (no 1319-1355).
Sverige betraktades som segrare.
++++++
KALMARUNIONEN (1389-1520)
1434–1436 Engelbrektsupproret
1436–1437 Pukefejden
...
++++++
KALMARUNIONEN 1389-1520
++++++
Kalmarunionen - en union mellan kungarikena Danmark, Norge och Sverige som bildades år 1397 och varade till 6 juni 1523.
Unionen innefattade därmed områden som Finland, Island, Grönland, Färöarna, Orkneyöarna och Shetlandsöarna. Efter att Sverige lämnade unionen förblev Danmark och Norge i union fram till 1814, med betydande ändringar i formerna för denna år 1536.
Unionen grundades vid ett möte i (Kalmar), Småland, år 1397, där aristokratin från de tre länderna samlades för att kröna Erik av Pommern (..) till kung över de tre länderna, med drottning Margareta (sv 1389-1396, kungahuset, 1389–1412 wiki) (dk och no 1387–1412 wiki) som samregent. Från mötet finns det så kallade unionsbrevet bevarat.
Erik av Pommern (..) efterträddes av Kristofer av Bayern (..). Vid dennes plötsliga bortgång i januari år 1448 saknades dock en given efterträdare och Danmark och Sverige valde varsin regent. Det dröjde till år 1457 innan de tre rikena åter styrdes av samme kung, Kristian I (..). Detta blev dock kortvarigt och efterträdare som Hans (..) och Kristian II (..) styrde också över Sverige endast under kortare perioder. I Sverige var unionen hela tiden ett politiskt alternativ ända fram till valet av Gustav Vasa (..) till kung år 1523.
Sverige och Norge var under kungarna Magnus Eriksson (sv 1319-1364, no 1319-1343) och Håkan Magnusson (1362-1364) som samregerade. Kristofer II av Danmark hade pantsatt Skåne till Johan av Holstein (..) år 1329 men där utbröt uppror år 1332 och i november samma år valde Johan av Holstein (..) att mot en lösen överlämna Skåne och Blekinge till den svenske kungen.
Magnus Eriksson (sv 1319-1364, no 1319-1343) erkände Skåne som ett autonomt kronland medan skåningarna erkände folkungarna som kungaätt. Magnus Eriksson (sv 1319-1364, no 1319-1343) kallade sig därefter "Sveriges, Norges och Skånes konung".
Den danske kungen Valdemar Atterdag (..) erövrade dock Skåne, Blekinge och södra Halland år 1360. Sommaren år 1361 erövrade han Gotland.
Förlusten av Skåne gjorde att den svenska aristokratin vände sig emot kung Magnus Eriksson (sv 1319-1364, no 1319-1343) och år 1361 fängslades han av sin egen son Håkan Magnusson (..).
Håkan Magnusson (1362-1364) valdes till kung av Sverige på Mora stenar (Uppsala) i februari år 1362. Håkan Magnusson (1362-1364) och hans far Magnus Eriksson (sv 1319-1364, no 1319-1343) försonades under våren 1362 och de kom överens om att samregera i Sverige och Norge.
För att få hjälp att besegra den svenska aristokratin vände de sig till den danske kungen Valdemar Atterdag (..).
Håkan Magnusson (1362-1364) hade år 1359 förlovat sig med den danske kungen Valdemar Atterdag (..) sexåriga dotter Margareta (sv 1389-1396, kungahuset, 1389–1412 wiki) (dk och no 1387–1412 wiki). Under påtryckningar från den svenska aristokratin hade Håkan Magnusson (1362-1364) slagit upp förlovningen och istället förlovat sig med en prinsessa från Holstein, Elisabet. När prinsessan i december år 1362 reste till Sverige för att träffa sin blivande make blev hennes skepp vinddrivet till Bornholm (Danmark) och där sattes hon i fängelse.
Magnus Eriksson (sv 1319-1364, no 1319-1343) och hans son skyndade sig till (Köpenhamn), Danmark, och den 9 april 1363 gifte sig Håkan Magnusson (1362-1364) med Margareta (sv 1389-1396, kungahuset, 1389–1412 wiki) (dk och no 1387–1412 wiki). Den holsteinska prinsessan släpptes ur fängelset och levde resten av sitt liv i kloster.
Danske kungen Valdemar Atterdags (..) enda son Kristofer hade i juli 1362 skadats svårt under stridigheter i Skåne och avled följande sommar. Valdemar Atterdag (..) hade två döttrar, Ingeborg och Margareta (sv 1389-1396, kungahuset, 1389–1412 wiki) (dk och no 1387–1412 wiki) och i det läget kunde endera väljas som tronföljare. Ingeborg var gift med Henrik "Bödeln av Mecklenburg", son till Albrekt II "den store" av Mecklenburg och Eufemia Eriksdotter, syster till Sveriges kung Magnus Eriksson (1319-1364).
Den stormannaopposition som fanns i Sverige mot Håkan Magnusson (1362-1364) förenade sig med Albrekt II "den store" av Mecklenburg för att sätta dennes och Eufemia Eriksdotters andre son Albrekt III d. y. av Mecklenburg (..) på Sveriges tron.
Under andra halvåret år 1363 begav sig danske kungen Valdemar Atterdag (..) ut på en lång europeisk resa och hans förbundna Magnus Eriksson (sv 1319-1364, no 1319-1343) och Håkan Magnusson (1362-1364) kunde därför inte vänta sig någon hjälp från Danmark.
I november år 1363 seglade en stor tysk armé till Sverige för ett överraskande och lyckosamt angrepp mot folkungarna. I februari år 1364 kunde därför Albrekt III d. y. av Mecklenburg (..) hyllas som Sveriges kung på Mora stenar (Uppsala). De två folkungarna Magnus Eriksson (sv 1319-1364, no 1319-1343) och Håkan Magnusson (1362-1364) hade kvar kontrollen över Norge och västra Sverige från vilket de riktade ett militärt angrepp mot östra Svealand men besegrades år 1365 i slaget vid Gataskogen i närheten av Enköping, på gränsen mellan Västmanland och Uppland. Danske kungen Valdemar Atterdag (..) gick till anfall år 1366 och hade till en början stora framgångar. Han anfölls dock så småningom av mecklenburgska, holsteinska och hanseatiska trupper och tvingades sluta fred. År 1371 tvingades den danske kuggen Valdemar Atterdag (..) gå med på att göra sin dotterson Albrekt IV av Mecklenburg till dansk tronföljare.
Magnus Eriksson (sv 1319-1364, no 1319-1343) fängslades i sex år fram till 1371 men frisläpptes sedan folkungarna lovat att de västsvenska områden som hölls som förläning av dem skulle överlämnas till Albrekt vid Magnus Erikssons (sv 1319-1364, no 1319-1343) död.
När Magnus Eriksson (sv 1319-1364, no 1319-1343) avled år 1374 överlämnades dock inte dessa områden och när danske kungen Valdemar Atterdag (..) avled i oktober år 1375 blev inte Albrekt IV av Mecklenburg utnämnd till dansk kung. Istället ställde Håkan Magnusson
(1362-1364) upp en motkandidat, den egna sonen Olof Håkansson (..).
Håkan Magnusson (1362-1364) hade stöd av Danmarks mest inflytelserika stormän och vid ett riksmöte i (Slagelse), Danmark, i maj år 1376 blev Olof Håkansson (..) utnämnd till dansk regent. Samtidigt bestämdes att regeringen skulle utövas av dennes föräldrar, Håkan Magnusson (1362-1364) och hans hustru Margareta (1389-1396..).
Av betydelse var att både Håkan Magnusson (1362-1364) och Margareta (1389-1396) befunnit sig i Danmark för att arbeta för sonens kandidatur men också att endast Margareta (sv 1389-1396, kungahuset, 1389–1412 wiki) (dk och no 1387–1412 wiki) kunde anses representera den danska kungadynastien; hennes syster Ingeborg hade då avlidit.
För att stärka sitt anspråk på tronen började hon kalla sig "Danmarks, Sveriges och Norges drottning" under tiden fram till valet av sonen som kung.
Genom utnämningen av Olof Håkansson (..) hade det genom Danmarks och Norges förening uppkommit ett storvälde som inte bara innefattade de två länderna utan även andra territorier de behärskade, som Skåne och Gotland.
När Håkan Magnusson (1362-1364)
avled år 1380 blev Olof Håkansson även kung av Norge men Margareta (sv 1389-1396, kungahuset, 1389–1412 wiki) (dk och no 1387–1412 wiki) verkade som hans förmyndare. Den svenske kungen Albrekt III d. y. av Mecklenburg satt inte overksam utan försökte under 1380–1384 erövra Skåne men fick nöja sig med södra Halland. Albrekt III d. y. av Mecklenburgs försök att förena Skåne och Sverige under en krona hade ett utbrett stöd bland den skånska adeln.
Folkungarnas inflytande i Skåne försvagades av det faktum att västra Skåne var förpantat till den tyska handelsfederationen Hansan sedan år 1370.
År 1385 kom dock Olof Håkansson till (Lund), Skåne, där han hyllades av skåningarna efter att ha bekräftat skåningarnas traditionella privilegier. Några veckor senare överlämnade hanseaterna sina borgar i västra Skåne till den danske kungen. På försommaren 1385 började Olof Håkansson (..) använda titeln "sann arvinge till Sveriges rike".
Albrekt III d. y. av Mecklenburgs ställning som svensk kung hade med tiden försvagats.
En av de stormän som stött Albrekt III d. y. av Mecklenburg (,.) och motarbetat folkungarna var Bo Jonsson/Grip, bland annat med förhoppningen att Albrekt III d. y. av Mecklenburg (..) skulle kunna återerövra Skåne från danske kungen Valdemar Atterdag (..). Bo Jonsson/Grip var inte bara rikets drots utan också dess störste jordägare.
I april år 1384 var han på väg till Skåne för att delta i Fälttåget, men i (Vadstena), Östergötland, gjorde han upp sitt testamente där han förklarade att alla hans förläningar i Finland och det egentliga Sverige efter hans död skulle förvaltas av åtta namngivna stormän för att förhindra att kung Albrekt III d. y. av Mecklenburg (..) skulle få kontroll över länen.
Bo Jonsson/Grips mecklenburgska maka och hans barn utestängdes från all kontroll över länen.
När Bo Jonsson/Grip avled i augusti år 1386 blev testamentet känt och Albrekt III d. y. av Mecklenburg (..) förklarade sig vara änkans och barnens förmyndare för att på så vis försöka kullkasta testamentet.
Albrekt III d. y. av Mecklenburg (..) lyckades också ta kontroll över några fästen. I den inrikespolitiska kris som uppkom i Sverige sökte nu de svenska stormännen stöd hos Margareta (sv 1389-1396, kungahuset, 1389–1412 wiki) (dk och no 1387–1412 wiki). Några av dessa träffade Olof Håkansson och Margareta (sv 1389-1396, kungahuset, 1389–1412 wiki) (dk och no 1387–1412 wiki)
i Skåne på sommaren år 1387.
Margareta (sv 1389-1396, kungahuset, 1389–1412 wiki) (dk och no 1387–1412 wiki) uppehöll sig i (Ystad), Skåne, när Olof Håkansson (..) hastigt blev svårt sjuk i feber och avled på (Falsterbo slott), Skåne, den 3 augusti 1387.
Margareta (sv 1389-1396, kungahuset, 1389–1412 wiki) (dk och no 1387–1412 wiki) såg snabbt till att hon hyllades som Danmarks regent, först vid en sorgemässa i (Lund), Skåne, den 10 augusti, därefter på landsting i (Ringsted), Danmark, Fyens landsting i (Odense), Danmark, och troligen även vid det jylländska landstinget i (Viborg), Danmark. Margareta (sv 1389-1396, kungahuset, 1389–1412 wiki) (dk och no 1387–1412 wiki) reste också till Norge där hon i februari 1388 hyllades som Norges regent vid ett herremöte i (Oslo), Norge. Efter besöket i Norge träffade hon Bo Jonsson/Grips testamentsexekutorer i (Dalaborg), Dalsland.
Genom Dalaborgstraktaten erkändes Margareta (sv 1389-1396, kungahuset, 1389–1412 wiki) (dk och no 1387–1412 wiki)
som Sveriges "fullmäktiga fru och rätta husbonde" av den församlade aristokratin. De lovade att ställa de svenska slottslänen till hennes förfogande och att ge henne militärt stöd att erövra makten från kung Albrekt III d. y. av Mecklenburg (..).
++++++
DANMARK OCH NORGE 1387–1412
MARGARETA SVERIGE 1389–1412
HON REGERADE ÖVER HELA NORDEN
FÖRMYNDARE TILLSAMMANS MED MAKEN FÖR TRONARVINGEN OLOF (no, dk 1376-1380)
FÖRMYNDARE FÖR TRONARVINGEN OLOF (no, dk 1380-1387)
Margareta Valdemarsdotter f. 1353 d. den 28 oktober 1412 av pesten, 59 år (fö no, dk 1375-1380) (fö no, dk 1380-1387) (dk, no 1387-1412) (sv 1389-1412)8
MARGARETA SVERIGE 1389–1412
DANMARK OCH NORGE 1387–1412
HON REGERADE ÖVER HELA NORDEN
FÖRMYNDARE FÖR TRONARVINGEN OLOF (no, dk 1380-1387)
Hon var regerande drottning av Danmark och Norge 1387–1412 och av Sverige 1389–1412.
Eftersom Finland var en del av Sverige och Island, Färöarna och Grönland var delar av Norge regerade hon över hela Norden.
Hon var dotter till danske kungen Valdemar Atterdag (..) och Helvig av Slesvig och gift med den svensk-norske kungen Håkan Magnusson (..).
I januari 1359 trolovades Margareta med den norske kungen Håkan Magnusson (..), som år 1362 blev kung i Sverige och samtidigt medregent med sin far Magnus Eriksson (..).
Vigseln ägde rum den 9 april 1363 på Köpenhamns slott. Margareta stannade kvar i Danmark till år 1366. Hon hämtades då till Norge, där hon uppfostrades av fru Märta Ulfsdotter, en dotter till den heliga Birgitta.
"Efter ett storslaget bröllop i Köpenhamn flyttade den blott 10-år gamla Margareta in på kungaborgen Akershus längst in i Oslofjorden. Sju år senare födde hon här sitt första och enda barn: sonen Olof." (Världens historia nr 6/2011
Hennes make Håkan Magnusson förlorade tronen i Sverige bara ett år efter vigseln. Han hade sitt Norska rike kvar.
I början av december år 1370 födde Margareta sitt enda barn, Olof Håkansson (..), som i maj 1376 valdes till kung i Danmark efter sin morfar, Valdemar Atterdag som dött i oktober 1375.
"... När Valdemar Atterdag dog utan att ha lämnat efter sig någon son. Den nu sex år gamle Olof utsågs till tronföljare och i egenskap av pojkens förmyndare fick det norska kungaparet kontrollen över danska kronans gods" (Världens historia nr 6/2011)
Margareta blev förmyndare för sin minderårige son.
I maj 1380 dog kung Håkan Magnusson (..). Den blott tioårige Olof Håkansson (..) ärvde då kungamakten i Norge varmed Margareta (..) ensam fick styra riket i Olof Håkanssons (..) namn.
När Olof Håkansson (..) avled den 3 augusti 1387, utsågs Margareta (..) till regent.
Margareta (..) valdes 1388 till Danmarks och i februari även till Norges "fru och husbonde och fullmäktige förmyndare", tills hon och folken enades om att utse en ny regent.
"På landstinget i Lund upphöjde den danska adeln och kyrkan henne till hela Danmarks "fullmäktiga fru och rätta husbonde". Det betydde att hon ensam styrde landet tills hon funnit en lämplig, manlig efterträdare. I Norge gick stormännen ett steg längre. De gav henne makten på livstid. Nu kunde Margareta regera, inte bara som förmyndare utan i eget namn." (Världens historia nr 6/
Hon hade dessförinnan fått hansestäderna att år 1385 återlämna de slott i Skåne, som de innehaft alltsedan år 1370.
Hon hade också erhållit trohetsed år 1386 av den holsteinske greven Gerhard som hertig av Schleswig.
Margareta (..) hade redan år 1375 antagit titeln drottning av Danmark, som kung Valdemar Atterdags (..) dotter, samt drottning av Sverige, som Håkan Magnussons (..) gemål och låtit Olof Håkansson (..) kalla sig arvinge till Sverige år 1385.
Hon knöt i mars år 1388 förbindelse med de missnöjda svenska stormännen, som på Dalaborgs fästning (Dalsland) lovade anta henne som regent i Sverige, med utvidgad makt och myndighet, om hon befriade dem från kung Albrekts III d. y. av Mecklenburg (. .) och hans tyskars regemente.
Kung Albrekt III d. y. av Mecklenburg (..) satt inte passiv när oppositionen mot honom växte i styrka. På sensommaren år 1388 reste han till Mecklenburg för att samla en betydande styrka av legotrupper. Albrekt III d. y. av Mecklenburg (..) och hans legotrupper var tillbaka runt nyåret 1388/1389 efter att ha landstigit i Kalmar (Småland).
På hösten år 1388 hade oppositionens styrkor belägrat Axevalla hus (Skara) och Albrekt III d. y. av Mecklenburgs (..) trupper marscherade via Jönköping (Småland) för att undsätta Axevalla (Skara). Albrekt III d. y. av Mecklenburgs (..) trupper var troligen helt hästburna, välrustade och hade åtminstone en kärna av stridsvant kavalleri.
Margaretas (..) och Albrekt III d. y av Mecklenburgs (..) trupper möttes nära Åsle kyrkby (Falköping) i Västergötland. Slaget vid Åsle blev både en militär och politisk seger för Margareta (..) när både Albrekt III d. y. av Mecklenburg (..) och hans son Erik.. kunde tillfångatas.
De dansk-svenska styrkorna kunde snabbt ta kontroll över de slott som var i mecklenburgarnas händer, däribland Kalmar slott (Småland).
Margareta (..) agerade också snabbt vad gäller tronföljden; vid midsommar 1389 samlades ett stort herremöte i Helsingborg (..) där Margareta (..) presenterade tronföljaren Erik av Pommern (..), son till Margaretas (..) systerdotter Maria. Där erkändes han av de norska representanterna som Norges arvkonung, men med Margareta (..) som hans förmyndare så länge han var minderårig. Vad gäller Erik av Pommerns (..) ställning i Danmark och Sverige dröjde det flera år; Erik av Pommern valdes till Danmarks kung vid ett landsting i Viborg (Danmark) på nyåret 1396 och för Sveriges del hyllades han på Mora stenar (Uppsala) som Sveriges kung den 23 juli år 13..
Den 24 februari 1389 vann Margareta (..) en avgörande seger i slaget vid Åsle (Falköping).
Albrekt III d. y. av Mecklenburg (..) och hans son togs till fånga, och Margareta (..) lyckades slutligen genom hansestädernas medling och förlikningen på Lindholmen (..) år 1395 mot Albrekt III d. y av Mecklenburgs (..) frigivande komma i besittning av Stockholm år 1398, vilket i flera år hållits besatt av tyska "hättebröder", understödda av de beryktade vitaliebröderna.
Vitalianerna gjorde sig skyldiga till mord, bland annat fängslades 60 svenska borgare på Helga lekamens natt den 13 juni 1389, torterades i rådstugan och fördes sedan till Käpplingeholmen (i dag Blasieholmen) där de spärrades in i ett hus som tyskarna satte eld på – de så kallade käpplingemorden.
SKRIV MER - SE WIKIPEDIA
...
Systern Ingeborgs dotterson, Erik av Pommern (..), kom år 1389 till Danmark. Han valdes till kung i alla rikena (i Norge 1389, i Danmark och Sverige 1396) samt kröntes i Kalmar (Småland) den 17 juni 1397, varefter en unionsakt, daterad 20 juli 1397 uppsattes.
Margareta (..) styrde de tre rikena till sin död, även om hon också efter hand lämnade den unge kungen allt större andel i makten.
Sedan Gerhard VI stupat under ett fälttåg mot Dithmarschen 1404, försökte Margareta (..) återfå Schleswig och på det sättet återvinna det hon tidigare varit tvungen släppa för att kunna uppnå andra syften.
Margareta (..) inlöste också Gotland år 1408, som kommit under Tyska ordens kontroll 1398.
Margaretas (..) strävanden i Schleswig ledde år 1410 till krig, och medan drottningen var i Flensburg (Tyskland) för förhandlingar avled hon i pesten på sitt skepp i stadens hamn den 28 oktober 1412.
Barn
Med kung Håkan:
Olof II, f. december 1370, död 3 augusti 1387, kung av Danmark från 1376, kung av Norge från 1380.
För att stärka konungamakten
arbetade hon på att försvaga aristokratins stora makt, genom egendomsköp och byten samt genom att tvinga adelsmännen återlämna de under Valdemars (..) och Albrekts (..) ofredstider erhållna krono- och skattegodsen, i Sverige genom reduktionsbeslutet år 1396.
Däremot var hon mycket frikostig med sina gåvor till biskopar, kyrkor och kloster. Särskilt gynnade hon Birgittinorden: hon var mycket verksam för Birgittas kanonisering 1391 och lät 1403 inskriva sig i Vadstenanunnornas brödraskap.
SKRIV MER FRÅN VÄRLDENS HISTORIA NR 6/2011
++++++
++++++
SLAGET VID FALKÖPING 24 FEBRUARI 1389 (Se även under föregående ana Gerhard Snakenborg där anteckningar om brodern Heyne finns).
"Ännu 19 april 1387 kallas Heyne Snakenborg "knape", men i två brev av 15 sept 1389 kallar han sig riddare. Enligt dessa hade han på kung Albrekts sida deltagit i det fältslag i vilket denne besegrades av drottning Margaretas (..) armé. Det är därför beaktansvärt, att den redan 1395 avlidne lektorn Detmar i Lübeck uppger, att en av orsakerna till Albrekts nederlag var att en medlem av släkten Snakenborg med 60 man flydde i denna strid, som ägde rum på hans första riddardag. Enligt Detmar var denne Snakenbergs förnamn "Gherd", men detta är omöjligt (Löfqvist), eftersom Gerhard Snakenborg blivit riddare redan något av åren 1383–85. Det är sålunda tydligt, att Detmar förväxlat bröderna, och att det ej var Gerhard utan Heyne Snakenborg som flydde i slaget vid Falköping 24 febr 1389".
FLER BESKRIVNINGAR AV SLAGET...
ÅLLEBERGSRYTTARE...
++++++++++++++++++++
LIVSHISTORIA
GIFTE
...
DÖD
Gerhard/Gerdh Snakenborg
++++++
KÄLLOR
Äldre svenska frälseätter ÄSF II:1 Stockholm 2001 sid 72-74
Snakenborg, släkt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6081, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Gillingstam), hämtad 2020-05-17.
BIELKE AF ÅKERÖ NR 8 tab 11 adelsvapen. com...
Wikipedia 2020
FLYTTAS TILL SKÅNE/HALLAND/BLEKINGE???
Skåneland - en kulturhistorisk region i södra Skandinavien, vars storlek och avgränsning varierar en del i olika sammanhang.
Blekinge, Halland och Skåne. Den danska ön Bornholm kan även inkluderas i begreppet. Bohuslän brukar inte räknas till Skåneland.
I vissa historiesammanhang används namnet för de områden i dagens södra och sydvästra Götaland, som vid freden i Roskilde år 1658 permanent tillföll Sverige, nämligen landskapen Blekinge, Halland, hade redan temporärt tillfallit Sverige vid freden i Brömsebro 1645, och Skåne. Den danska ön Bornholm kan även inkluderas i begreppet.
Bohuslän brukar inte räknas till Skåneland. Bohuslän tillhörde fram till Roskildefreden år 1658 den norska delen av det gemensamma kungariket Danmark-Norge.
Skåneland (Blekinge, Halland och Skåne) var en egen stat under några korta perioder, under Olof Haraldsson 1140–43 och under Harald Skrænk 1182–1183.
Med Sven Grate som gemensam kung var Skåneland 1146–1157 i union med Själland.
Skåneland (Blekinge, Halland och Skåne) var under den svenske och norske kungen Magnus Eriksson (sv 1319-1364) (no 1319-1355) ett eget rike, i en personalunion tillsammans med Norge och Sverige 1332-1360.
Under perioden 1231–1645 sammanföll områdets gränser med Lunds stift. Därefter övergick Halland till Göteborgs stift och ön Bornholm år 1660 till Själlands stift, medan Lunds stift fortsatt kom att omfatta Skåne och Blekinge. Detta som anpassningar till de nya riksgränserna.
Området har under vissa perioder av medeltiden varit förenat under ett för parterna gemensamt ting på Lerbäckshög i Lund (Skåne), ett av de tre huvudting i Danmark där man under medeltiden bland annat valde sina kungar.
Senare delades tingets uppgifter upp på de olika landsdelarna. Skåneland (Blekinge, Halland och Skåne) styrdes under 1100-, 1200- och 1300-talen av en särskild ämbetsman, gälkare, som utövade den högsta myndigheten i kungens namn. Detta ämbete var i Danmark unikt för Skåneland (Blekinge, Halland och Skåne).
Det första riktigt säkra beviset för att Blekinge var danskt är år 1231, då detta omnämns i Kung Valdemars jordebok.
Redan på 1060-talet kristnades landskapet av biskop Egino från Dalby. Vid denna tidpunkt låg hela Skandinavien under ärkebiskopen i Hamburg-Bremen.
Skåneland (Blekinge, Halland och Skåne) tillhörde Skånelagens jurisdiktionsområde fram till övergången till svensk lag år 1683, respektive dansk lag (Bornholm).
Under 1500-talets strid mellan Kristian II (..) och Fredrik I av Danmark (..) stödde Gustav Vasa (..) Fredrik I av Danmark (..) och svenska knektar skickades till Danmark. Allmogen i Skåneland (Blekinge, Halland och Skåne) stödde däremot inte Fredrik I av Danmark (..) utan Kristian II (..).
Aristokratin i Skandinaven hade under denna tid tagit sig allt större friheter ekonomiskt och juridiskt och i Skåneland (Blekinge, Halland och Skåne) var tingens existens dessutom hotad.
Enligt ett flertal forskare var adelsfientlighet en av orsakerna bakom det skånska upproret år 1525 mot Fredrik I av Danmark (..); områdets bönder revolterade mot inskränkningar i tingens inflytande, mot ny beskattning och mot aristokratin som låg bakom Fredrik I av Danmarks (..) trontillträde.
Fredrik I av Danmarks (..) försök att vinna stöd i Skåne finns bland annat bevarade i två öppna brev till Helsingborgs län (..) där han skrev att han förtjänade deras stöd eftersom han var "en bondevän" som upphävt Kristians landslag och stoppat dennes "tyranniska styre".
Kristian II (..) kontrade med ett öppet brev till hela områdets allmoge där han skriver att de biskopar, prelater och ridderskap som "uppviglats" mot honom har handlat "okristligt och tyranniskt" mot allmogen när de "missbrukade kyrkans bannförbud", införde bestraffningar, "beskattningar, hat och fördärv". Enligt Kristian II (..) var Fredrik I av Danmark (..) och hans anhängare inte att lita på för de aktade inte "en fattig bonde mer än en död hund trots att bonden var deras jämlike inför Gud och Kristus".
Gustav Vasa (..) höll fast vid svenska anspråk på regionen fram till Malmö recess år 1524 vilket framgår av hans liknande brev och tal till allmogen i området.
Allmogen i Skåne och Blekinge valde dock att avvisa Gustav Vasas (..) anspråk, gav sitt stöd till Kristian II (..) och vägrade erkänna Fredrik I av Danmark (..) som kung.
Efter övergången till Sverige år 1658 administrerades Skåne, Halland, Blekinge och ön Bornholm under en tid under ett gemensamt generalguvernement.
År 1662 hölls lantdag i Malmö (Skåne), bestående av alla ständer i Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän, under direktion av Kungliga Majestäts tillförordnade kommissarier. Till följd av vad som stadgades i Malmö recess, blev ständerna kallade till Svea rikes ständers allmänna sammankomst år 1664 och därmed kan man säga att området började bli formellt integrerat i Sverige, med vissa undantag såsom bibehållandet av Skånelagen för området och vissa perioder då Skånes representation i riksdagen drogs in. Dansk lag fick enligt Malmö recess fortsätta gälla, dock skulle svensk lag "inte alldeles negligeras" utan användas "jämte danska lagen" och den skånska adeln skulle behålla sina gamla privilegier.
Efter skånskt stöd till Danmark och motstånd mot svenska kronan under skånska kriget nekades de skånska ständerna tillträde till riksdagen vid krigets slut. Hallänningar och blekingar fick dock deltaga igen år 1678. Efter kriget behandlades Skåne fortfarande som en ockuperad provins. Vidare anslutning av området till det övriga Sverige ägde rum 1681–1683, varvid Skånelagen ersattes med den svenska landslagen. Samtidigt ersattes Skånelagen också på ön Bornholm då den danske lov ersatte Danmarks regionala lagar. Skåne återfick sin representation i den svenska riksdagen år 1683, då det också infördes svensk kyrkoordning i området.
Slaget vid Helsingborg (..) år 1710 blev en vändpunkt, varefter Danmark gav upp sina försök att återta de förlorade landskapen, och en lugnare period inträdde därmed. Generalguvernörsämbetet avskaffas år 1719 och Skåneland (Blekinge, Halland och Skåne) administrerades därefter enligt samma ordning som andra län i Sverige, med undantag för perioden 1801–1809 då landskapet Skåne, på grund av sitt utsatta läge under Napoleonkrigen, åter tillfälligt fick en generalguvernör, Johan Christopher Toll.
++++++
FLYTTAS TILL SKÅNE/HALLAND/BLEKINGE??? | |
|
G e n v ä g a r
