Född Norrala Fors 1+
Död före 1673-05-22 Norrala Fors 1 +
Utdrag ur U. Sikeborg: "Prästerskap i Norrala pastorat, Hälsingland, fram till 1600-talets mitt ...", Släkt och Hävd 199 0:3-4, s. 169-171 (ur mitt manuskript; källhänvisningarna är här utelämnade):
Fr o m 1655 och ännu 1671 var Peder Larsson sin egen bonde på Fors (nr 1). Till skillnad från fadern blev hans meritlista föga nobel: Peder nämns tidigast 1646, då han bötfällts för lönskeläge med konan Lisbetta i Ringa. Tre år senare dömdes han att böta 46 mark för att ha rått Gölug Svensdotter i Fors med barn. 1657 blev han ställd till svars för att ha lockat till sig lantmätare Anders Börjesson Gadds i Borg tjänstedräng före lovlig tid.
1659 12/11 "ställdes för rätten en gift bonde benämnd Per Larsson i Fors och hans tjänstepiga Anna Nilsdotter, vilka på ett extraordinarie ting [12/5] (...) angivne och anklagade bleve för det de hava haft sängelag tillhopa, som således av det förorsakat är, att Per Larsson esom oftast anställer sig otidig i dryckesmål av osämja och ovänskap emot sin hustru Karin Andersdotter, och som nu i förledne vinter vid 15 dag ifrån jul skedde då han drucken från byn hemkom, då låg barnen hos hustrun, och Anna Nilsdotter låg i fallbänken, och ehuru då hans otidighet kunde förfalla invecklade han sig i sådant tal med hustrun att han får lov lägga sig i fallbänken hos Anna, att hustrun dess bättre får ro med barnen.
Då när det led något på natten märkte hustrun att Per Larsson och Anna vore vakne och hörde dem röras i fallbänken, stod hon upp, går till dem och tager handen under fällen, och fann dem å sido liggandes, ben om ben och lår om lår, särken uppdragen och hans hemlig lem för hövlig öron sagt, ståendes, och sade Vad göra I både, beder Gud bevara eder, men de låtts sova, därmed går hon i sin säng igen.
Då en stund därefter begynte Per Larsson fråga vem det var som honom omakade, svor han och lät ganska illa, frågandes hustrun till om hon hade svartsjukan, därmed han stod upp, men hustrun stod hemligen upp av sängen och gömde sig i en vrå, tilldess Per Larsson lade sig åter där hustrun låg. Imedlertid smygde åter hustrun och lade sig i fallbänken hos konan, och då Per Larsson det märkte, stod han upp till hustrun, fick henne i fötterne och drog henne utur fallbänken på golvet, och sade att hon intet var värd ligga där.
Där om Per Larsson och konan först särskilt tillfrågades, vad de vilja svara därtill? Svarade han och icke kunde neka till sitt oskickeliga förövande, men till dess hanterning i fallbänken som hustrun honom påförde, ville han i förstone neka till, men sedan bekände hava uppsåtet där till som förre sagt är, men han nekade alldeles till gärningen, föregivandes bliva förhindrat av hustrun. Sedan ville ock konan detta förtiga, men sedan bekänt att han tillböd gärningen, men hon ville intet låta förstå sig det samtycka, oansett hon icke heller det lät förnimma, utan teg stilla.
Sedan påvittnades dem att de en gång tillförne 1658 om vintern hava legat tillhopa uti samma fallbänk, då han en gång om en natt hemkom och hustrun låg då in i kammaren, som de icke kunde neka före, men till gärningen sade de alldeles nej. Ehuru väl de både av rätten och vällärde herr Samuel fliteligen förhörde, åtvarnade det om sanningens bekännelse förmante bleve; likväl kunde rätten ingen annan svar och bekännelse få utav dem, än att de till gärningen fast nekade, begärandes om möjeligt vore att dem kunde bliva tillåtet sig med laga ed befria, vilket ock dem såvida (oppå hans hustrus trygga insinuerande i rätten, så mycket hon därom vetskap och förstånd haft haver och på det sanningen dess bättre kunde komma i dagsljuset) efterlåtet blev att de fäste lag och satte löfte och borgen för sig.
Och kom nu Per Larsson för rätten med 12 bolfaste män, och såvida tillbude vilja göra honom fri om hans hustru ville vara i föreden, vilken ock sig ej såvida undandrog att hon med ett gott samvet göra ville att hon intet visste eller förstått haver om dem någon gärning. Men då de om saken underrättade och hans ungdoms leverne påminte bleve, som sig med åtskillige lönskeläger tillförende försett haver, drogo de sig undan." Eftersom nämnden inte kunde överbevisa dem om denna brottsliga gärning, trots omständigheterna, beslöts att ärendet skulle hänvisas till Svea hovrätt för yttrande. Hovrätten meddelade till svar följande:
"Efter såsom Peder Larsson i Fors haver förmedlest dryckenskap och för andra kvinno skull som han älskat haver, och nogsamt av ovan--- rannsakning bevist är, förövat stor osämja med svordom bandskap och för allt emot sin hustru Karin Andersdotter, så att hon esom oftast haver måst vika ifrån huset, emot den loven och bättring han 1653 på tinget utfäste, då han hade utan given orsak i dryckenskap slagit henne all blå i ögonen och då satt i vite 4 Rd som först orsak till osämja gåve, och sedan saken stå öppen. Alltså av ovanskrevne skäl blev Per Larsson, nu för samma sak efter det 19 kap. --- med vilja fälld att böta där tvegilt, nämligen för skrivne blånor 12 mark och utgiva vitet till kyrkan och de fattige."
S å hade PL den 28 september om aftonen kommit in till Anders Börjesson (Gadd), hotat att slå honom sönder och samman och kallat honom "obekvämlige ord". Nästa dag, på allmänna stämman med kyrkoherden, hade han i berusat tillstånd kallat lantmätaren "(Gud bevare oss) en sängdjävul" med åtföljande obscena uttryck, och "mante honom åter fäkta med sig". När de närvarande hotat med böter, hade PL svarat att "ju mere han böter ju mere penningar giver Gud honom igen", innan han stoppades av Olof Svensson i Fors. PL förföljde emellertid Anders Börjesson till prästgården, "brukandes samma skällsord och mante honom ut på platsen". För detta dömdes han att böta 40 mark för hemgång och 40 mark för skällsorden. 1661 dömdes han till böter för oljud på tinget; 1663 böter för att med några andra försummat sockenstämmorna. Om hans misshandel av svärföräldrarna 1666, se s 173f. 1668 blev han sak 3 mark för att ha slagit Sigfrid Hanssons gosse i Hamre, samt 3 mark för okvädingsord.
Endast tre gånger finns nämnda då PL uppträtt på tinget utan att vara anklagad för något brott; 1654, när hans halvbrors kreditorer krävde honom och fadern på pengar (Anders Eriksson Berg hade nämligen funnit det lämpligt att fly till Norge, och ingen visste om han längre var i livet); 1657, när han lagbjöd det kvarnställe i Forsströmmen han köpt av salig Sven Olofsson i Fors, och slutligen 1666, då hans begäran att förbjuda genomfart genom hans ägor i Vångan bifölls. 1668 uppbjöd Lars Larsson i Söderhamn de två gillingstal äng, liggande i "Borgzänget", som pantsatts honom av PL för 50 daler kopparmynt."
I domboken 1659 upptas följande på Norrala ting: "Dato [den 28 maj] wardt ransakatt om dhett oskick läthe och förargelig a lefuerne som Peder Larsson i Forss idka och drif(u)a i sitt huuss mz dryckenskap och der af flytandhe Suordom och bandskap, osämia och trätha mz sin hust[r]o, huar igönom han och ähr kom(m)in i uppenbahra Roop och rychte för Lägersmåhl medh en sin tienst!uinna Anna Nilsdotter, huilken tillstå och bekänna SängeLagh till sam(m)an, men alt stadigt neeka till gärningen. Och emädan hans [p. 19:] hustro Karijn Andersdotter wille hålla ho(n)om frij för gärningen, dy wardt så medh Nembdhens betänkiande öfuer målet[?] att Per Larsson och Anna fäste Lagh sigh medh halffua Nempdh huarthera att --- [otydligt ord], om dhe kunna och --- [otydligt ord], och sätta Löffte, och borgen för sigh att suara till näste Tingh."
Urban Sikeborg | |
G e n v ä g a r
