Peter Eskildsson (Näf), Lagman i Västergötland (1200-1253)
1200--1253 (man)
Peter Eskildsson (Näf), Lagman i Västergötland
Also Known As: "Leijon"
Birthdate: cirka 1200
Birthplace: Västergötland, Sweden
Death: Died 1253 in Boberg, Västergötland, Sweden
Fra "Nordisk Familjebok - Konversationslexikon och Realencyclopedi" (1908) om Folkunga-ätten: "Magnus Minniskiöld, gift med Ingrid Ylfva, hade fem söner: 1) Eskil, som var lagman i Västergötland i början af 1200-talet och gift med Erik den heliges dotterdotter Kristina, änka efter norske jarlen Håkon Galen. Från honom torde, om ock blott på kvinnolinjen härstamma flera med Västergötland forbundna stormän, som i sitt vapen förde ett lejon. Af dessa må nämnas Västgötalagmannen Peter Näf (1251-53), den från omkr. 1300 kände Västgötalagmannen Bengt Hafridsson farfarsfar till den ryktbare hertigen Bengt Algotsson (se d. o.), som dödades 1360, och med hvars broder riddaren Knut Algotsson denna släktgren något senare utgick; vidare marsken och riksföreståndaren Tyrgils Knutsson, afrättad 1306, samt brorson Knut Magnusson, som var lagman först i Värmland och sedan i Västergötland. Genom hans dotter Birgittas gifte med norske riddaren Jon Haftorsson ärfdes lejonvapnet af en i Norge bosatt ätt. Vidare Karl Ulfsson, som 1305 för lejonet, och Margareta Ulfsdatter, g. m. Västgötalagmannen Gudmar Magnusson, hvars son Ulf Gudmarsson (g. m. den hel. Birgitta) upptog lejonvapnet. 2) Karl, biskop i Linköping, död 1220 på korståget mot esterna. 3) Bengt, Karls efterträdare som biskop, död 1237. 4) Birger, jarl, d. 1266. 5) Elavus, farfader till en Peter Filipsson. Af dessa efterlämnade, utom Elavus, endast Birger söner. Med sin första hustru, Ingeborg, konung Erik Knutssons dotter (med sin andra gemål, danska änkedrottningen Mechtild, tyckes han ej haft barn), egde han 1) Valdemar, konung 1250-75. 2) Magnus Ladulås, konung 1275-90. 3) Erik, hertig, död 1276. 4) Bengt, biskop i Linköping 1286-91. Han eller en halfbroder till honom var möjligen fader till Magnus Bengtsson, lagman i Östergötland, d. 1263. Denne förde, i likhet med sonen, Folkungalejonet öfver tre ginbalkar. Dottern Ulfhild var gift med Birger Filipsson, som afrättades 1280 för upproret mot Magnus Ladulås och som af Rimkrönikan räknas till släkten, ehuru han forde annat vapen. Sonen Bengt Magnusson, lagman i Östergötland, dog 1294. Af Bengts dottrar gifte sig Ingeborg med lagman Birger Petersson i Uppland, Katarina med drotsen Knut Jonsson. Bengts ene son hette Magnus och var äfvenledes lagman i samma landskap. 5) Rikissa, som var gift först med Håkan Håkansson, konung i Norge, och sedermera med Henrik, furste af Werle i Mecklenburg. 6) Kristina, som var gift med Sigge Guttormsson af Ljuna. Från jarl Birgers naturlige son, Gregers, härstammar högst sannolikt en släkt, som i vapnet förde två snedbjälkar och oriktigt kallats Lämaätten. Den utdog först mot slutet af 1400-talet."
Peder nevnes ikke i "Svenskt Biografiskt Lexikon" eller i den svenske "Nationalencyklopedin", hverken direkte eller i forbindelse med Folkunga-ätten.
Om Eskild Magnusson anføres i "Nationalencyklopedin": "Eskil (Magnusson), f. ca 1175, d. ca 1227, lagman i Västergötland, son till Magnus Minnesköld och bror till Birger Jarl; gift med Kristina, dotterdotter till Erik den helige och änka efter den norske jarlen Håkon Folkvidsson. E. uppträdde som medlare i konflikter mellan de norska och svenska kungarna. Han tillskrivs initiativet till nedteckningen av äldre Västgötalagen. E. besöktes 1219 av historieskrivaren Snorre Sturlasson, och dennes uppgifter om svenska samhällsförhållanden torde i stor utsträckning ha E. som källa".
"Svenskt Biografiskt Lexikon" nevner heller ikke Peder Näs, men skriver bl.a. under Eskil Magnusson: "Tack vare Håkonssagan äro vi således relativt väl underrättade om E:s yttre orientering. En annan nära samtida traditionskälla, den vid 1200-talets mitt avslutade Västgötalagens lagmanslängd, har en skildring av hans verksamhet som lagman. Skildringen är den utan all jämförelse utförligaste och mest berömmande i längden. Den är kanske tendentiös för E. Men i ett avseende meddelar den en faktisk uppgift, som aldrig betvivlats och som knappast kan betvivlas: genom E:s föranstaltande har Västgötalagen, Sveriges äldsta bevarade land-skapslag, nedtecknats. Man har - förmodligen med rätta - antagit, att E:s norska orientering härvid gett impulsen, även om man icke i lagens innehåll kan spåra några mera betydande norska drag. Man har också ansett sig kunna spåra E:s och folkungapartiets mot den starka kungamakten riktade politiska program i lagens stadganden, främst i betonandet av att Sverige var ett valrike ("svear äga konung taga och så vräka"). E:s norska orientering har medfört, att han även kom att få en viss betydelse för den isländska historieskrivningen, Snorre Sturlasson uppehöll sig i Norge 1218-20 och besökte sommaren 1219 E. Snorres skildringar av svenska samhällsförhållanden gå med all sannolikhet tillbaka på upplysningar, som han erhållit av E. vid detta tillfälle. Man har även antagit, att E., som i Håkonssagan framstår såsom den store talesmannen för fredliga relationer mellan Sveriges och Norges konungar, fått stå modell åt Snorres Ragnvald jarl, vilken av den isländske historieskrivaren tillskrivas en likartad roll. E. förde i sitt sigill ett lejon. | |
|
G e n v ä g a r
