Katarina den stora, 1729-1796, rysk kejsarinna (tsaritsa), ursprungligen prinsessa av Anhalt-Zerbst, systerdotter till Adolf Fredrik av Sverige. Katarina den stora var således kusin till Gustav III. Katarina gifte sig 1745 med sedermera tsar Peter III. Hon konverterade till den ortodoxa tron och bytte namn till Jekaterina Aleksejevna.
Katarina, som tidigt kom i opposition mot sin make, sökte stöd mot honom i nationalistkretsar och förberedde sig på att överta makten. Tsaren undanröjdes vid en palatsrevolution 1762, och Katarina utropades till regerande kejsarinna. Enligt sägnen lät hon strypa sin make Karl Peter Ulrik (Peter III) av Holstein.
Katarina utövade makten i den upplysta despotismens anda och hyllade tidens franska bildningsideal. Vissa reformer i radikal anda genomfördes, bl a inom skolväsendet, men hennes planer på att upphäva livegenskapen förverkligades inte.
Efter det svåra bondeupproret 1773-1774 utvidgades i stället livegenskapen, och Katarinas inriktning blev alltmer reaktionär. Hennes regering innebar dock även i fortsättningen betydande framsteg. Förvaltningen centraliserades och näringslivet främjades. I utrikespolitiken följde hon en fast, nationell linje. Genom en skicklig kabinettspolitik vann hon åtskilliga framgångar, och Ryssland blev den dominerande stormakten på kontinenten.
I krig mot Turkiet 1768-1774 och 1787-1792 gjordes stora landvinningar - bl a erövrades Ukraina och Krim. Vid fredsslutet 1774 erkändes Ryssland som skyddsmakt för Turkiets grekisk-ortodoxa befolkning, vilket framöver gav Ryssland möjlighet att blanda sig i Turkiets inre angelägenheter. Vid Polens tre delningar 1772, 1793 och 1795 fick Ryssland den största biten.
Katarinas planer beträffande Sverige omintetgjordes genom Gustav III:s statsvälvning och ryska krig. Katarina utnyttjade flera av sina många älskare som rådgivare, särskilt furstarna Grigorij Orlov (1734-1783) och Grigorij Potemkin. | |
G e n v ä g a r
