Maria, född 1682, var dotter till Mats Olofsson, född 1630 i Finland, och hans hustru Karin Matsdotter, Mjösjö, Nordmalings socken. Modern uppges vara finsktalande, vilket kanske tyder på att även hon var född i Finland. Hennes födelseår saknas.
Mats Olofsson dör 1704, och Karin gifter om sig med Pål Persson, som i dombok från år 1706 uppges vara finne, och där får rätt till ett nybygge i Vägsele, med skattebefrielse i 15 år räknat från år 1704. Pål är innehavare av ett hemman i Örträsk, som han köpt 1702 av Johan Johansson, som flyttat till Knaften. Pål har påbörjat nybygget i Vägsele och han säljer år 1705 hemmanet i Örträsk till Samuel Samuelsson, Johan Johanssons brorson.
Maria följde med sin mor till Vägsele, troligen via Örträsk, och det bör ha varit år 1705 eftersom det är då hon och styvfadern gör fyndet i Rödingträskberget.
I Juli 1707 gifter sig den 25-åriga Maria med den jämnårige Mårten Mårtensson, dotterson till 1:e nybyggaren i Örträsk Johan Philipsson (Hilduinen), och son till Mårten Hindersson, född 1625, som närmast kommit från Agnäs till Örträsk. Hans första hustru avled 1678 i Agnäs, där han också har vuxna barn. Han påbörjar nybygget på Sandudden i Örträsk omkring 1680, och gifter om sig med Johan Philipssons dotter Margareta. Sonen Mårten föds 1682. Efter mannens död 1697, säljer änkan Margareta hemmanet till Erik Eriksson från Armsjö, som flyttar till Knaften, och hemmanet överlåtes 1708 till Eriks bror Håkan Eriksson (Ersson).
Maria och Mårten bosätter sig först i Vägsele, där de tar upp ett eget nybygge, och blir grannar till Marias mor och styvfar, men flyttar omkring 1715 till Örträsk, där de övertar Mårtens morbrors, Samuel Johanssons hemman. Maria har då fött 5 barn, varav döttrarna Marja, född 1714 och Elisabet, född 1715, båda dött som spädbarn.
Familjen blir kvar i Örträsk till 1730, och då har Maria fött ytterligare 6 barn, varav Isaac, född 1720 dött som spädbarn och Israel, född 1718 noterats ”död ung”.
Den äldsta dottern, Margareta, född 1709, gift med Lars Håkansson (Håkan Erikssons son) som fått rätt till ett nybygge i Kattisavan. Deras son Mårten föds 1729 och Margareta dör 1730, efter att ha ”legat i stort elände ett halvt år”. (Begravningsboken)
Maria och Mårten flyttar till Kattisavan, där de övertar Lars Håkanssons nybygge, och hemmanet i Örträsk delas mellan mågen Lars Håkansson och sonen Mårten Mårtensson (d.y.), född 1712. Från Kattisavan odlas nybygget i Rusele upp, men blir inte bebott förrän 1740, då familjen flyttar dit. Yngste sonen Mats, är då 18 år, och yngsta barnet Sophia 16.
År 1738 fanns 14 hemman inom Lycksele lappmark, varav 6 i Örträsk och av dem föder ett 10 kor och häst, ett 8 kor och häst, ett 8 kor och de tre övriga vardera 4 kor. (Egerbladh: ur ”Beskrifning öfwer Lappmarkerne af M. Sandström”.) E. anger 5 i Örträsk, bör vara 6.
Maria dog 1766, och Mårten, som blev 92 år, 1774. Kvar i Örträsk blev inte någon av deras ättlingar. Mårten Mårtensson (d.y.), drunknade i Öreälven 1737. Han var då 25 år och gift, men barnlös. Johan, född 1719 död 1783 ”avvita och dövstum”. Mats blev kvar i Rusele, gift med Anna Johansdotter från Umgransele. Av döttrarna gifte sig Katrina med Johan Thomasson i Bastuträsk, Malin med Simon Petrus Ersson i Luspen och Sophia med Israel Andersson i Kattisavan. Margaretas och Lars Håkanssons son Mårten, flyttade till Åskilje.
Maria Matsdotter besöker Stockholm
Maria Matsdotter - nybyggarhustrun och småbarnsmamman från Örträsk, som två gånger vandrade till Stockholm, den första gången 1717 och den andra 1726. Hon hade med sig prov från det stenfynd som hon och hennes styvfar, Pål Persson, gjort i Rödingträskberget år 1705. Proven hade först visats för lappfogden Hans Renhorn, och därefter år 1709 för Otto Wilhelm Löwen, landshövding, som sagt att det var koppar. 1712 hade proven visats för landshövdingen Engelbrecht Mannerburg, som trott att det var ”fijgsten”.
Hösten 1717 beger sig den 35-åriga Maria Matsdotter till Stockholm och uppsöker Kungliga Bergskollegiet, där hon uppger att hon kommit på uppdrag av sin man och av sin styvfar, Pål Persson.
Enligt Bergskollegiets protokoll från den 7 december 1717, bedöms de medförda proven som värdelösa; ”dock som de likväl bestå av en alunaktig skiffer vilket giver anledning till vidare mineralers eftersökande”. När hon tillfrågas om namnet och belägenheten av berget där proven tagits, svarar hon att berget heter ”Rolingsträsk berg”, och att det ligger 4 mil från Örträsk. Maria anhåller om bidrag till hemfärden och för att styrka sin identitet, uppmanas hon att inhämta ett intyg från prosten Grubb, i Umeå, som hon uppger sig veta också befinner sig i Stockholm. Efter att ha lämnat intyget, får hon 12 daler silvermynt; ”emedan hon i gott uppsåt finnes hava till fots gjort denna besvärliga och över 80 mils väg långa resa”. Att hon kände till prosten Grubbs vistelse i Stockholm, tyder på att de under vägen mötts, även om han väl knappast färdades till fots.
Om hon tidigast kunde börja hemfärden den 8 december, var hon väl knappast till julen hemma hos sin man och de fyra barnen, varav det yngsta, dottern Malin född 1717. Åren 1720 och 1724 vänder sig Marias man, Mårten Mårtensson till olika myndigheter angående malmfyndet, utan att få gehör.
1726 beger sig Maria ännu en gång till Stockholm, men nu något tidigare på året än vid det förra tillfället. Förtroendet för de olika ämbetsmännen är tydligen lågt, för nu vänder hon sig direkt till kungen, Fredrik I, med en skrivelse där hon bl.a. åberopar Bergskollegiets protokoll av den 7 december 1717 och även menar att hon senare har funnit, i ett annat närliggande berg stenar, som bör vara av större värde än de tidigare uppvisade, och som hon förgäves begärt att bergmästaren skulle besiktiga. Hon anhåller också om någon vedergällning för omkostnader och för sin ”stora möda”.
Som med övriga skrivelser, kan man förstå att även denna, med alla underdåniga fraser bemängd, utfärdats av någon med vana vid officiella dokument. Den undertecknas;
”Stormächtige Allernådigste Konung
Eder Kongl: Maij:tts allerunderdånigste och troplichtigste undersåte och förebidierska
Maria Mats dotter i Lycksele Sochn, och Öhrträsk by uti Uhmeå Lappmark.”
Registrerad den 18 oktober 1726, dessutom försedd med följande anteckning och med kungens underskrift.
”Suplicanten har med denna dess ansökning att angiva sig hos Kongl. M:ts och Riksens BergsCollegium.”
”Stockholm D. 3 November 1726 FRIEDRICH”
Upplästes i Bergskollegiet den 7 november och lämnades utan åtgärd. Men ärendet togs tydligen upp till förnyad behandling, för i bergskollegiets protokoll, daterat den 11 november 1726 noteras, att Maria uppvisat stenar som hon ”dem förment innehålla Koppar”, befunnits bestå av värdelös svavelkis. ”I anseende till berörda hustrus fattigdom och långa väg” beviljas henne 6 daler silvermynt till hemresan. Hon får också tillsägelse att hon, om hon i framtiden skulle finna någon malm, vänder sig till bergmästaren på orten och inte till Bergskollegiet, där hon ”ingenting derföre har att förvänta”.
För Maria var det nog en tung vandring hem till Mårten och de nu 8 barnen, (möjligen 7, eftersom sonen Israel, född 1718 noterats ”död ung”, men inte med angivet dödsår). Hon hade ju gjort resan förgäves, fått ersättningen halverad, jämfört med det hon fått vid det första Stockholmsbesöket, och dessutom blivit närmast åthutad.
Vid det nu intensiva letandet efter malmfyndigheter, kanske Marias och Påls fynd 1705, efter 300 år visar sig kunna ha varit ”av gott slag”? | |
G e n v ä g a r
