Släktforskningssajten Genvägar använder cookies för personlig anpassning, anpassning av vår nätreklam och andra ändamål. Läs mer eller ändra dina cookie-inställningar. Genom att fortsätta använda vår tjänst samtycker du till vår användning av cookies.
G e n v ä g a r

Om Släktforskningssajten Genvägar
Till släktträden
Samarbeta
Stöd
Logga in
Sök
Visning
Index
Personer
Ny person
Importera
Visa släktträd
Redigera person
Redigera relation
Lägg till fader...
Lägg till moder...
Anders Gustaf Jonsson Slumpare (1796-)
1796-04-09-- (man)

F.i Rönnbäcken 2, Skellefteå sn. Död 1870 (73-74år).Son till Jonas (Jon) Andersson f.30. april 1740 i
Rönnbäcken.Skellefteå sn. Död 02. februar 1832 (91år)i Svanström, Skellefteå lfs, och Magdalena Nilsdotter f.11. februar 1754 i Medle 10, Skellefteå sn. Död 02. februar 1832 (77år)i Rönnbäcken 2, Skellefteå sn.
Gift med Anna Cajsa Jonsdotter f. 28. januar 1798 i Aspliden, Byske sn, Skellefteå,Död 1836 (37-38år)i Jörn,Dotter till Jon Andersson f.10. november 1775i Mångbyn 1, Lövånger,Död 02. juni 1831 Aspliden 1, Skellefteå lfs,och Lisa Jonsdotter f.05. marts 1764 i Tåme 4, Skellefteå lfs,Död 20. oktober 1849 (85år)i Aspliden 1, Skellefteå lfs.
Far til Johanna Andersdotter f.; Jonas Andersson; Amanda Andersdotter.Kajsa Holmström. Anna Cajsa Andersdotter Slumpare; Gustav Andersson; Magdalena Lovisa Andersdotter.


Slumpare och Gers i Hobergsliden Anders Gustaf Jonsson Slumpare föddes 1796 i byn Rönnbäcken i Skellefteå socken, Han antogs 1812 till soldat vid Skellefteå kompani, rote 46 i Hjoggböle. Deltog 1814 i fälttåget mot Norge där kompaniet led förluster i stupade och sårade under bataljen vid Skotterud.renstölder inom Skellefteå socken omkring 1830.

Per André blev vinnare av Ernst Westerlund-priset för 2004. Han har intresserat sig för många olika ämnesområden, bl.a. konflikterna mellan samer och nybyggare. Det passar väl därför ganska bra att här visa klipp ur några av de många artiklar som han skrivit om problem som uppstod när de två kulturerna möttes vid koloniseringen av inlandet på 17- och 1800-talet.

I början av 1800-talet tillkom många nybyggen i Skellefteå sockens inland. Antalet samer som vintertid flyttade ner från lappmarken med sina renar blev också fler än tidigare. Möjligheterna till samarbete och affärer mellan samer och nybyggare ökade, men också risken för tvister, och det är dessa som blivit bevarade i Skellefteås domböcker, den huvudsakliga källan till följande.

Vid denna tid hade samerna rätt att vintertid beta sina renar på kronoallmänning nedanför lappmarksgränsen. Annan mark fick där användas endast om ägaren gick med på det och han begärde ofta ersättning härför, t ex en renstek eller kanske en hel slaktren. Många bönder och handelsmän i Skellefteå ägde denna tid egna renar, men dessa renar sköttes alltid av samer.

I kustlandet måste renarna vaktas så väl att de inte gjorde skada på nybyggarnas höhässjor på de kringspridda slåttermyrarna. Hö som förstördes av renar måste ersättas. För att nybyggaren skulle kunna undersöka öronmärkena och kräva rätt renägare kunde någon ren få skjutas, men sådana renar tillföll ägaren, skytten fick inte ta vara på dem. Krav på ersättning för renskadat hö behandlades på Skelleftetinget första gången år 1770 och sådana mål blev därefter allt vanligare. Ett annat tvisteämne mellan samer och nybyggare var renstölderna. Det var kanske svårt för en fattig, hungrig nybyggare att låta bli de renar som strövade omkring i skogen



Vildrenen var sedan länge utrotad, alla renar hade alltså en ägare. Samernas renhopar var tydligen inte särskilt stora och ägarna kände väl de enskilda djuren. När de märkte att djur oförklarligt försvann misstänktes renstöld. Men renstölder skulle bevisas och för full bevisning erfordrades denna tid två ojäviga, samstämmiga vittnen. Var finna två vittnen i ödemarken som sett en ren skjutas? Straffet för stöld var böter vars storlek berodde på den stulna varans värde. Och kunde böterna inte omedelbart betalas förvandlades de till spöstraff för män och risstraff för kvinnor eller till fängelse ”vid vatten och bröd”. Stöld av boskap på bete ute i marken (gällde även renar) ansågs vara ett särskilt svårt brott och gav dubbelt straff jämfört med ”vanlig” stöld.

Slumpare och Gers i Hobergsliden Anders Gustaf Jonsson Slumpare föddes 1796 i byn Rönnbäcken i Skellefteå socken, Han antogs 1812 till soldat vid Skellefteå kompani, rote 46 i Hjoggböle. Deltog 1814 i fälttåget mot Norge där kompaniet led förluster i stupade och sårade under bataljen vid Skotterud. Efter soldatavsked övertog Slumpare nybygget Kälfors väster om Finnträsk och 1826 flyttade han med hustru och barn till Hobergsliden.

Anders Gustaf Benjaminsson Gers föddes på kyrkobordet i Skellefteå 1805 där fadern var dräng. Tidigt faderlös måste Anders Gustaf ta drängtjänst på olika håll. I Svanträsk, Arvidsjaurs socken, gifte han sig och 1830 flyttade familjen till Hobergsliden där Anders Gustaf, anställdes som dräng hos Slumpare (ibland kallas han torpare). Här började Anders Gustaf använda efternamnet Gers, som han tagit efter sin morfar, soldat vid Lövångers kompani. Vid 18 års ålder dömdes Gers till 28 dagars fängelse ”vid vatten och bröd” (maximalt sådant straff) för att han burit hand på sin moder (föräldravördnaden sattes högt) och året därpå fick han böter för snatteri mm.



Ett renstöldsmål mot Slumpare och Gers började med att samen Per Andersson från Tjakktjaur (Lappträsk) lappskatteland den 25 sept 1830 skriftligen till expeditionskronofogden Nils Clausén anmälde att Slumpare vid fem särskilda tillfällen tillgripit renar. Det var lappmarkshandlanden C O Furtenbach på Strömsör i Skellefteå som hjälpt till med att skriva papperet (han hade troligen affärer med Per Andersson). Clausén instämde Slumpare och dennes hustru till ordinarie hösttinget 1830 vid tingsstället på Sunnanå. Där började rättegången den 11 nov och Slumpare förnekade allt brottsligt.

Det renkött och de renhudar som funnits hemma hos honom hade han köpt av namngivna samer, påstod han. Det var allmänt bekant att Slumpare inte ägde några egna renar.

Åklagare Clausén hade till rätten kallat inte mindre än 19 vittnen. Det var nybyggare, drängar och pigor från trakten av Hobergsliden. Alla hade vandrat den långa vägen ner till tingsstället. Slumpare ansåg ett par vittnen jäviga men rätten godtog dem. Sedan vittnena avlagt vittnesed och högtidligen erinrats om edens betydelse började de berätta.



Fem vittnen hade inget att säga i målet – eller vågade inte yttra sig. Men andra hade de senaste åren sett mycket renkött och många renhudar i Hoberget. På en del renskinn var öronen avklippta så att ägarmärkena inte fanns kvar. Det fanns också enstaka vittnen som varit med när Slumpare skjutit renar och andra hade hört oförklarliga skott i Hobergstrakten.

Slumpare förnekade ihärdigt allt brottsligt och när det lidit ganska sent på aftonen måste målet uppskjutas till nästa dag. Den anklagade skulle över natten förvaras i sockenhäktet och transporterades dit fängslad med handklovar och black om foten. Häktet var gammalt, fallfärdigt och kallt. Man får hoppas att det inte blev en alltför kylig novembernatt.

Följande dag fortsattes rättegången med nya vittnesförhör. Dessutom hördes Slumpares hustru, Anna Kajsa Jonsdotter. Sedan mannen förts ut medgav hustrun att hon väl känt till mannens renstölder och visade ”högsta tecken till ånger och bedrövelse”. Hon hade tidigare av rädsla för maken inte vågat avslöja brotten. Men trots hustruns bekännelse nekade Slumpare till allt brottsligt när han återkommit inför rätten.

Flera vittnesmål hade visat att även drängen Anders Gustaf Gers varit inblandad i renstölderna. Åklagaren begärde därför anstånd med rättegången så att Gers samt flera nya vittnen kunde kallas. Detta medgavs och Slumpare skulle under tiden, väl fängslad, sändas till länshäktet i Umeå. Den skakiga transporten till Umeå, med handklovar och fotblack påskruvade, tog väl 2 eller 3 dagar och den resan bör ha varit ett hårt straff, helt vid sidan av det som senare utdömdes.

Rättegången fortsatte i Skellefteå den 6 dec och då med två häktade, Slumpare och Gers. Slumpare syntes till att börja med tveka men återvann snart sin tidigare sturskhet och nekade till allt som vittnats mot honom. Gers hade inte heller något att berätta om renstölder. När vittnesmål om renslakt i Hobergsliden lästes upp för honom blev han kanske något tvehågsen, men förklarade så småningom att ”sådant måste bevisas”.



Mot Slumpare ville åklagaren nu höra 17 vittnen. Vid tal om renars skadegörelse på nybyggarnas höhässjor hade ett vittne hört Slumpare säga att ”han skulle skjuta både renar och lappar”. Andra vittnade om renar som försvann i Finnträsktrakten på den tiden Slumpare bodde där medan renkött fanns hemma hos honom. Dessutom fortsatte vittnesmål om renhudar utan öron i Hoberget samt renkött och t o m renkorv.

Tre vittnen hade samtidigt i skogen sett en karl som hastigt rest sig ”såsom från marken” och hade känt igen Anders Gustaf Gers. Han hade varit intill ett nyss dödat föl. Huden var delvis avflådd, en kula hade träffat bogen och djuret var stucket med kniv i halsen. Gers hade synts häpen och darrande men efter en stund hade han lugnat sig och sagt att djuret var ”trollskutet”. Denna tid åt svensk allmoge normalt inte hästkött men Gers hade tydligen varit beredd att ta vara på både kött och hud. Fölet tillhörde Adolf Alexandersson i Granberg.

När målet åter påropades den 10 dec hade Slumpares hustru kallats men hon var inte där, även Gers hustru var frånvarande. De hade ”icke kunnat hit förskaffas, i anseende till deras aflägsna vistelseort på 9 mils afstånd härifrån samt omöjligheten att denna tid med något slags åkdon åt fjälltrakten färdas”. Renägarna Per Andersson och Lars Larsson berättade att de under de senaste åren ”genom tjuvahand” förlorat 50 á 100 tama renar vardera.



Slumpare och Gers nekade som tidigare och sade sig ej vilja eller kunna bekänna något som inte två samstämmiga, ojäviga vittnen övertygat dem om. Förhandlingen uppsköts nu till urtima ting den 29 dec och till denna dag skulle de anklagades hustrur hämtas med tjänliga medel. Slumpare och Gers skulle åter, säkert fängslade, sändas till Umeå.

Vid urtima ting ett par dar före nyårsafton 1830 inställde sig åklagare Nils Clausén med häktade Slumpare och Gers. Även Slumpares hustru hade kommit. Däremot saknades Gers maka som inte kunde komma ”då hon ensam hemma i en öde trakt hade vård om egna och Slumpares barn”. Åklagaren ansåg att målet ändå skulle kunna fullföljas.

När Slumpare kom inför rätten och ombads ge någon förklaring till omvittnade renstölder blev han länge tyst, men svarade till slut: ”Vad jag gjort skall bevisas”. Gers däremot, som var av ett hetsigare sinnelag, for ut i oförskämdheter mot domaren, påstod sig tidigare blivit olagligen dömd för snatteri och någon bekännelse syntes inte vara att vänta från honom. Slumpares hustru anmälde att ”hon vore så från sig kommen, att hon icke erindrar sig hvad som skedt under ransakningen”.

På nyårsafton 1830 samlades urtima tinget ånyo. Därvid meddelades att renägaren Per Andersson i ett annat mål om renstöld ( se nedan sid 12 Orre) gått ed på att två av de renskinn som funnits hos Slumpare tillhört renar som stulits från honom.

Så avkunnade rätten sitt utslag: Rätten hade inhämtat att renstölder under de senaste åren blivit allt vanligare i ”fjälltrakterna”, men att det var omöjligt för renägarna att exakt ange omfattningen. Slumpare ansågs vara skyldig till rentjuvnad, men endast de två renhudar som Per Andersson igenkänt komma från sina renar kunde mot Slumpares envisa nekande ligga till grund för straffet. Det blev 28 par spö, 3 slag av paret sedan Slumpare först i två timmar stått i halsjärn vid en påle för att skämmas. Till slut skulle han undergå ”uppenbar kyrkoplikt” (avbön i sockenkyrkan inför hela församlingen). Dessutom skulle ägaren ersättas för de stulna renarna, kontant eller genom arbete.

En man bunden med halsjärn vid skampåle (Foto Nordiska Museet)

Hustru Anna Kajsa hade erkänt vetskap om mannens renstölder men då hon genom hans hotelser tvingats till tystnad förklarade rätten henne inte medskyldig till mannens brott. Gers ansågs inte överbevisad att ha stulit renar. Däremot fanns full bevisning för att han skjutit ett föl. Gers var emellertid också åtalad för ett svårare brott, han hade slagit sin svärfar i Svanträsk, och skulle rannsakas härför i Arvidsjaur. Sedan det där visat sig att bevisningen var så svag att Gers frikändes återsändes han till Skellefteå.



Den 24 maj 1831 togs målet mot Gers åter upp i Skellefteå. På något sätt hade en Gärdsmarksbo på morgonen försett Gers med brännvin så att han blivit helt oregerlig. Redan i tingshusets förrum började han skrika och föra oväsen så att pågående tingsförhandlingar stördes och Gers måste ”fastslås” vid tingshusväggen på den utsida av huset som var längst bort från rättssalen. Här fortsatte Gers med ”skallande och tjutande ljud” och ansåg sig vara en bandhund. När det blev hans tur att kallas inför rätten nekade han att yttra sig förrän hans fängsel tagits bort. Detta skedde inte och Gers förblev tyst. För att ha fällt ”annor mans i bet ute å marken varande kreatur” samt för att ha stört tingsfriden dömdes torparen Anders Gustaf Gers att straffas med fängelse på länshäktet i 14 dagar därefter vanliga 2 timmar vid skampålen, 37 par spö, 3 slag av paret (maxstraff var 40 par), ”uppenbar kyrkoplikt” samt ersättning till fölets ägare. Gers var inte nöjd med domen men kunde inom 45 dagar besvära sig till Svea hovrätt i Stockholm. På länshäktet i Umeå, dit han nu skickades, kunde han få hjälp med besvärens författande. Trots strängt straff för renstöld kunde Slumpare inte låta bli renarna. Är 1833 anklagades han för att i trakten av Hobergsliden ha fällt en oxren tillhörande en Arjeplogsame. Bevisningen var dock så dålig att länsman frånträdde målet.

År 1848 anmälde ett par samer från Kåtesoen (Kåtaselet) Slumpare för renstöld. Han hade dessutom skjutit mot en av samerna som närmat sig Myrheden, där Slumpare nu bodde. Skottet hade inte träffat och kunde inte bevisas, men för stöld av två renar blev domen 32 par spö, 3 slag av paret, vanliga två timmar vid skampålen och ”uppenbar kyrkoplikt” mm.



Vid vårtinget 1853 anklagade Slumpare sin son Jon Andersson för slag och okvädningsord mot sin far och styvmor (sedan han blivit änkling hade Slumpare gift om sig). Under rättegången anklagade parterna varandra för olika saken ovidkommande förseelser, bl a angav sonen sin far för renstö1d. Efter undersökning ansågs det bevisat att Slumpare skjutit tre renar som han använt. För tredje resan renstö1d blev straffet 40 par spö, 3 slag av paret (maximalt spöstraff) samt tre års arbete vid kronans häkte. Dessutom vanligt skamstraff, kyrkoplikt och ersättning för renarna. (Spöstraff, skampåle och kyrkoplikt avskaffades strax därefter, 1855.)

Slumpare var över medellängd (mått vid soldatavsked) mycket stark och uthållig (enl traditionen). Sedan han förbättrat Hobergsliden tog Slumpare upp nybygget Myrheden för att till slut börja med ett nytt ställe, Katrineberg. Han avled 1870, 74 år gammal, enl traditionen av skador han fått vid ett slagsmål om en slåtteräng.

Nedan brev från Slumpare, som då bodde i Myrheden, till nämndemannen Lars Sjulsson i Arvidsjaur angående en ren som Slumpare skjutit då den gjorde skada på hans åker. Han vill att ägaren skall ta vara på den. Öronmärket, klippt i papper, bifogas. Slumpare straffades inte för denna ren.

About Anders Gustaf Slumpare Jonsson
GEDCOM Note
Anders Gustaf Slumpare antogs som soldat vid Rota nr 46 Slumpare i Ö Hjoggböle år 1812. Deltog 1814 i fälttåget mot Norge där kompaniet led förluster i stupade och sårade under bataljen vid Skotterud. Han fick avsked den 31 juli 1820.Han var 5 fot och 9½ tum lång. Han gifte sig första gången 1816 med Anna Catharina Jonsdotter f.1798 i Aspliden, Skellefteå. De fick tre barn i Hjoggböle och flyttade sedan till Tjälfors då Anders Gustaf slutat soldattjänsten. Där fick de fyra barn.Slumpare gifte sig andra gången 1836 med CAtharina Christina Andersdotter f.1797. De bodde då i Hobergsliden , Jörn. Det finns många historier om Anders Gustaf Slumpare, den del kanske sanna, en del överdrivna.Dottern Britta Lisa frös ihjäl en vinternatt vid en skogstjärn mellan Hobergsliden och Kaxliden. Hon hade besökt sin far, Anders Gustaf Slumpare, och denne blev orilig över att hon kanske inte orkat ta sig hem och gav sig därför ut att söka henne. Han fann henne liggande under en gran och med händerna instuckna om varandra i ärmarna. Det berättas att Slumpare, som annars var en hårdför man, grät mycket då han berättade om sitt fynd. Källa: Birger WestermarkAnders Gustaf var nybyggare i Hobergsliden-Myrheden omkring 1826 som då till hälften ägdes av Johan Gustaf Lejon som var son till den kände fältjägaren Gustaf Lejon f 1794-01-12 som också var en ana till Axel Holmströms sambo Sonja Johansson. Eller varför inte Axel Holmströms Farfars morfar och Sonja Johanssons Mormors morfars far bodde i samma by, Myrheden omkring 1845.Här nedan får ni läsa om Anders Gustaf Slumpares "renbravader" RENSTÖLDER INOM SKELLEFTEÅ SOCKEN OMKRING 1830 (Per André)Per André blev vinnare av Ernst Westerlundspriset för 2004. Han har intresserat sig för många olika ämnesområden, bl.a. konflikterna mellan samer och nybyggare. Det passar väl därför ganska bra att här visa klipp ur några av de många artiklar som han skrivit om problem som uppstodnär de två kulturerna möttes vid koloniseringen av inlandet på 17- och 1800-talet. I början av 1800-talet tillkom många nybyggen i Skellefteå sockens inland. Antalet samer som vintertid flyttade ner från lappmarken med sina renar blev också fler än tidigare. Möjligheterna till samarbete och affärer mellan samer och nybyggare ökade, men också risken för tvister, och det är dessa som blivit bevarade i Skellefteås domböcker, den huvudsakliga källan till följande.Vid denna tid hade samerna rätt att vintertid beta sina renar på kronoallmänning nedanför lappmarksgränsen. Annan mark fick där användas endast om ägaren gick med på det och han begärde ofta ersättning härför, t ex en renstek eller kanske en hel slaktren. Många bönder och handelsmän i Skellefteå ägde denna tid egna renar, men dessa renar sköttes alltid av samer.I kustlandet måste renarna vaktas så väl att de inte gjorde skada på nybyggarnas höhässjor på de kringspridda slåttermyrarna. Hö som förstördes av renar måste ersättas. För att nybyggaren skulle kunna undersöka öronmärkena och kräva rätt renägare kunde någon ren få skjutas, men sådana renar tillföll ägaren, skytten fick inte ta vara på dem. Krav på ersättning för renskadat hö behandlades på Skelleftetinget första gången år 1770 och sådana mål blev därefter allt vanligare. Ett annat tvisteämne mellan samer och nybyggare var renstölderna. Det var kanske svårt för en fattig, hungrig nybyggare att låta bli de renar som strövade omkring i skogen Vildrenen var sedan länge utrotad, allarenar hade alltså en ägare. Samernas renhopar var tydligen inte särskilt stora och ägarna kände väl de enskilda djuren. När de märkte att djur oförklarligt försvann misstänktes renstöld. Men renstölder skulle bevisas och för full bevisning erfordrades denna tid två ojäviga, samstämmiga vittnen. Var finna två vittnen i ödemarken som sett en ren skjutas? Straffet för stöld var böter vars storlek berodde på den stulna varans värde. Och kunde böterna inte omedelbart betalas förvandlades de till spöstraff för män och risstraff för kvinnor eller till fängelse "vid vatten och bröd". Stöld av boskap på bete ute i marken (gällde även renar) ansågs vara ett särskilt svårt brott och gav dubbelt straff jämfört med "vanlig" stöld.Slumpare och Gers i Hobergsliden Anders Gustaf Jonsson Slumpare föddes 1796 i byn Rönnbäcken i Skellefteå socken, Han antogs 1812 till soldat vid Skellefteå kompani, rote 46 i Hjoggböle. Deltog 1814 i fälttåget mot Norge där kompaniet led förluster i stupade och sårade under bataljen vid Skotterud. Efter soldatavsked övertog Slumpare nybygget Kälfors väster om Finnträsk och 1826 flyttade han med hustru och barn till Hobergsliden.Anders Gustaf Benjaminsson Gers föddes på kyrkobordet i Skellefteå 1805 där fadern var dräng. Tidigt faderlös måste Anders Gustaf ta drängtjänst på olika håll. I Svanträsk, Arvidsjaurs socken, gifte han sig och 1830 flyttade familjen till Hobergsliden där Anders Gustaf, anställdes som dräng hos Slumpare (ibland kallas han torpare). Här började Anders Gustaf använda efternamnet Gers, som han tagit efter sin morfar, soldat vid Lövångers kompani. Vid 18 års ålder dömdes Gers till 28 dagars fängelse "vid vatten och bröd" (maximalt sådant straff) för atthan burit hand på sin moder (föräldravördnaden sattes högt) och året därpå fick han böter för snatteri mm.Ett renstöldsmål mot Slumpare och Gers började med att samen Per Andersson frånTjakktjaur (Lappträsk) lappskatteland den 25 sept 1830 skriftligen till expeditionskronofogden Nils Clausén anmälde att Slumpare vid fem särskilda tillfällen tillgripit renar. Det var lappmarkshandlanden C O Furtenbach på Strömsör i Skellefteå som hjälpt till med att skriva papperet (han hade troligen affärer med Per Andersson). Clausén instämde Slumpare och dennes hustru till ordinarie hösttinget 1830 vid tingsstället på Sunnanå. Där började rättegången den 11 nov och Slumpare förnekade allt brottsligt. Det renkött och de renhudar som funnits hemma hos honom hade han köpt av namngivna samer, påstod han. Det var allmänt bekant att Slumpare inte ägde några egna renar. Åklagare Clausén hade till rätten kallat inte mindre än 19 vittnen. Det var nybyggare, drängar och pigor från trakten av Hobergsliden. Alla hade vandrat den långa vägen ner till tingsstället. Slumpare ansåg ett par vittnen jäviga men rätten godtog dem. Sedan vittnena avlagt vittnesed och högtidligen erinrats om edens betydelse började de berätta.Fem vittnen hade inget att säga i målet - eller vågade inte yttra sig. Men andra hade de senaste åren sett mycket renkött och många renhudar i Hoberget. På en del renskinn var öronen avklippta så att ägarmärkena inte fanns kvar. Det fanns också enstaka vittnen som varit med när Slumpare skjutit renar och andra hade hört oförklarliga skott i Hobergstrakten.Slumpare förnekade ihärdigt allt brottsligt och när det lidit ganska sent på aftonen måste målet uppskjutas till nästa dag. Den anklagade skulle över natten förvaras i sockenhäktet och transporterades dit fängslad med handklovar och black om foten. Häktet var gammalt, fallfärdigt och kallt. Man får hoppas att det inte blev en alltför kylig novembernatt.Följande dag fortsattes rättegången med nya vittnesförhör. Dessutom hördes Slumpares hustru, Anna Kajsa Jonsdotter. Sedan mannen förts ut medgav hustrun att hon väl känt till mannens renstölder och visade "högsta tecken till ånger och bedrövelse". Hon hade tidigare av rädsla för maken inte vågat avslöja brotten. Men trots hustruns bekännelse nekade Slumpare till allt brottsligt när han återkommit inför rätten.Flera vittnesmål hade visat att även drängen Anders Gustaf Gers varit inblandad i renstölderna. Åklagaren begärde därför anstånd med rättegången så att Gers samt flera nya vittnen kunde kallas. Detta medgavs och Slumpare skulle under tiden, väl fängslad, sändas till länshäktet i Umeå. Den skakiga transporten till Umeå, med handklovaroch fotblack påskruvade, tog väl 2 eller 3 dagar och den resan bör ha varit ett hårt straff, helt vid sidan av det som senare utdömdes.Rättegången fortsatte i Skellefteå den 6 dec och då medtvå häktade, Slumpare och Gers. Slumpare syntes till att börja med tveka men återvann snart sin tidigare sturskhet och nekade till allt som vittnats mot honom. Gers hade inte heller något att berätta om renstölder. När vittnesmål om renslakt i Hobergsliden lästes upp för honom blev han kanske något tvehågsen, men förklarade så småningom att "sådant måste bevisas".Mot Slumpare ville åklagaren nu höra 17 vittnen. Vid tal om renars skadegörelse på nybyggarnas höhässjor hade ett vittne hört Slumpare säga att "han skulle skjuta både renar och lappar". Andra vittnade om renar som försvann i Finnträsktrakten på den tiden Slumpare bodde där medan renkött fanns hemma hos honom. Dessutom fortsatte vittnesmål om renhudar utan öron i Hoberget samt renkött och t o m renkorv.Tre vittnen hade samtidigt i skogen sett en karl som hastigt rest sig "såsom från marken" och hade känt igen Anders Gustaf Gers. Han hade varit intill ett nyss dödat föl. Huden var delvisavflådd, en kula hade träffat bogen och djuret var stucket med kniv i halsen. Gers hade synts häpen och darrande men efter en stund hade han lugnat sig och sagt att djuret var "trollskutet". Dennatid åt svensk allmoge normalt inte hästkött men Gers hade tydligen varit beredd att ta vara på både kött och hud. Fölet tillhörde Adolf Alexandersson i Granberg.När målet åter påropades den 10 dec hade Slumpares hustru kallats men hon var inte där, även Gers hustru var frånvarande. De hade "icke kunnat hit förskaffas, i anseende till deras aflägsna vistelseort på 9 mils afståndhärifrån samt omöjligheten att denna tid med något slags åkdon åt fjälltrakten färdas". Renägarna Per Andersson och Lars Larsson berättade att de under de senaste åren "genom tjuvahand" förlorat 50 á 100 tama renar vardera.Slumpare och Gers nekade som tidigare och sade sig ej vilja eller kunna bekänna något som inte två samstämmiga, ojäviga vittnen övertygat dem om. Förhandlingen uppsköts nu till urtima ting den 29 dec och till denna dag skulle de anklagades hustrur hämtas med tjänliga medel. Slumpare och Gers skulle åter, säkert fängslade, sändas till Umeå.Vid urtima ting ett par dar före nyårsafton 1830 inställde sig åklagare Nils Clausén med häktade Slumpare och Gers. Även Slumpares hustru hade kommit. Däremot saknades Gers maka som inte kunde komma "då hon ensam hemma i en öde trakt hade vård om egna och Slumpares barn". Åklagaren ansåg att målet ändå skulle kunna fullföljas.När Slumpare kom inför rätten och ombads ge någon förklaring till omvittnade renstölder blev han länge tyst, men svarade till slut: "Vad jag gjort skall bevisas". Gers däremot, som var av ett hetsigare sinnelag, for ut i oförskämdheter mot domaren, påstod sig tidigare blivit olagligen dömd för snatteri och någon bekännelse syntes inte vara att vänta från honom. Slumpares hustru anmälde att "hon vore så från sig kommen, att hon icke erindrar sig hvad som skedt under ransakningen".På nyårsafton 1830 samlades urtima tinget ånyo. Därvid meddelades att renägaren Per Andersson i ett annat mål om renstöld ( se nedan sid 12 Orre) gåtted på att två av de renskinn som funnits hos Slumpare tillhört renar som stulits från honom. Så avkunnade rätten sitt utslag: Rätten hade inhämtat att renstölder under de senaste åren blivit allt vanligare i "fjälltrakterna", men att det var omöjligt för renägarna att exakt ange omfattningen. Slumpare ansågs vara skyldig till rentjuvnad, men endast de två renhudar som Per Andersson igenkänt komma från sina renar kunde mot Slumpares envisa nekande ligga till grund för straffet. Det blev 28 par spö, 3 slag av paret sedan Slumpare först i två timmar stått i halsjärn vid en påle för att skämmas. Till slut skulle han undergå "uppenbar kyrkoplikt" (avbön i sockenkyrkan inför hela församlingen). Dessutom skulle ägaren ersättas för de stulna renarna, kontant eller genom arbete. En man bunden med halsjärn vid kampåle (foto Nordiska Museet) Hustru Anna Kajsa hade erkänt vetskap om mannens renstölder men då hon genom hans hotelser tvingats till tystnad förklarade rätten henne inte medskyldig till mannens brott. Gers ansågs inte överbevisad att ha stulit renar. Däremot fanns full bevisning för att han skjutit ett föl. Gers var emellertid också åtalad för ett svårare brott, han hade slagit sin svärfar i Svanträsk, och skulle rannsakas härför i Arvidsjaur. Sedan det där visat sig att bevisningen var så svag att Gers frikändes återsändes han till Skellefteå. Den 24 maj 1831 togs målet mot Gers åter upp i Skellefteå. På något sätt hade en Gärdsmarksbo på morgonen försett Gers med brännvin så att han blivit helt oregerlig. Redan i tingshusets förrum började han skrika och föra oväsen så att pågående tingsförhandlingar stördes och Gers måste "fastslås" vid tingshusväggen på den utsida av huset som var längst bort från rättssalen. Här fortsatte Gers med "skallande och tjutande ljud" och ansåg sig vara en bandhund. När det blev hans tur att kallas inför rätten nekade han att yttra sig förrän hans fängsel tagits bort. Detta skedde inte och Gers förblev tyst. För att ha fällt "annor mans i bet ute å marken varande kreatur" samt för att ha stört tingsfriden dömdes torparen Anders Gustaf Gers att straffas med fängelse på länshäktet i 14 dagar därefter vanliga 2 timmar vid skampålen, 37 par spö, 3 slag av paret (maxstraff var 40 par), "uppenbar kyrkoplikt" samt ersättningtill fölets ägare. Gers var inte nöjd med domen men kunde inom 45 dagar besvära sig till Svea hovrätt i Stockholm. På länshäktet i Umeå, dit han nu skickades, kunde han få hjälp med besvärens författande. Trots strängt straff för renstöld kunde Slumpare inte låta bli renarna. Är 1833 anklagades han för att i trakten av Hobergsliden ha fällt en oxren tillhörande en Arjeplogsame. Bevisningen var dock så dålig att länsman frånträdde målet.År 1848 anmälde ett par samer från Kåtesoen (Kåtaselet) Slumpare för renstöld. Han hade dessutom skjutit mot en av samerna som närmat sig Myrheden, där Slumpare nu bodde. Skottet hade inte träffat och kunde inte bevisas, men för stöld av två renar blev domen 32 par spö, 3 slag av paret, vanliga två timmar vid skampålen och "uppenbar kyrkoplikt" mm.Vid vårtinget 1853 anklagade Slumpare sin son Jon Andersson för slag och okvädningsord mot sin far och styvmor (sedan han blivit änkling hade Slumpare gift om sig). Under rättegången anklagade parterna varandra för olika saken ovidkommande förseelser, bl a angav sonen sin far för renstö1d. Efter undersökning ansågs det bevisat att Slumpare skjutit tre renar som han använt. För tredje resan renstö1d blev straffet 40 par spö, 3 slag av paret (maximalt spöstraff) samt tre års arbete vid kronans häkte. Dessutom vanligt skamstraff, kyrkoplikt ochersättning för renarna. (Spöstraff, skampåle och kyrkoplikt avskaffades strax därefter, 1855.)Slumpare var över medellängd (mått vid soldatavsked) mycket stark och uthållig (enl traditionen). Sedan han förbättrat Hobergsliden tog Slumpare upp nybygget Myrheden för att till slut börja med ett nytt ställe, Katrineberg. Han avled 1870, 74 år gammal, enl traditionen av skador han fåttvid ett slagsmål om en slåtteräng.Brev från Slumpare, som då bodde i Myrheden, till nämndemannen Lars Sjulsson i Arvidsjaur angående en ren som Slumpare skjutit då den gjorde skada på hans åker. Han vill att ägaren skall ta vara på den. Öronmärket, klippt i papper, bifogas. Slumpare straffades inte för denna ren.Förtydligande av texten i brevet: "Myrheden och iöns Kaphäl den 3 iulius år 1848. iag anders gustaf ionson i myrheden har den 29 iunius dödat en oxren i tväne vitnes närvaro i min gård gård åt ti mi n åker och anbefaler den som honom rå om at inom åtta dagar från enhälliga detta bref sig hit infina och lösa igän sama ren enligt Kånnungs befallningshafvade utslag af den 16 ianuarjus 1829 med 10 riksdaler banko samt särskil,t bötter efter lag och skadeärsätning som utan låf komit inom mina ägovälden märket på ren föliär med brefvet och anmodas lapmanen och nämdemanen las sivson gienast detta bref värkstäla åt den som ren rår om. Anders gustaf jonson i myrheden Källor: SKELLEFTEÅ HÄRADSRÄTTS DOMBOK(VT o. HT betyder vårting resp. höstting) Slumpare och GersHT 1830: 29, 53, 459 o. 534 urtima 1830: 29 o. 31 dec., VT 1831: 624 (Arvidsjaur 4 febr 1831: * 22)


20. april 1817
Birth of Anna Cajsa Andersdotter Slumpare
Hjoggböle, Skellefteå landsförs kbfd (AC)
1818
26. december 1818
Birth of Magdalena Lovisa Andersdotter
Hjoggböle, Skellefteå landsförs kbfd (AC)
1820
16. juni 1820
Birth of Johan Gustav Andersson
Kälfors, Skellefteå landsförs kbfd (AC)
1821
1. oktober 1821
Birth of Brita Lisa Andersdotter Slumpare
Kälfors, Skellefteå landsförs kbfd (AC)
1823
1. juli 1823
Birth of Johanna Andersdotter
Kälfors, Skellefteå landsförs kbfd (AC)
1825
15. januar 1825
Birth of Jonas Andersson
Kälfors, Skellefteå landsförs kbfd (AC)
1829
Anna Cajsa Andersdotter Slumpare (1817-1891)
Amanda Olofsson f. Andersdotter (1829-1879)
Olof Edvard Lidman (1854-1927)
Olof Edvard Lidman (1854-1941)
Olof Gotthard Lidman (1881-1958)
Olof Gotthard Lidman (1881-1958)
Erhard Albin Lidman (1906-1950)
Barn
Barn
Barn
Monica Thorén f. Olovzon (1958-)
Barn
Barn
Barn
Erhard Albin Lidman (1906-1950)
Elin Augusta Granqvist (1907-2003)
Hulda Elodia Vesterberg (1911-1999)
Dagny Ingeborg Lidman (1913-)
Olga Linnea Edin f.Lidman (1917-2003)
Hildur Elisabet Lidman (1918-)
Ernst Robert Yngve Lidman (1921-1987)
Carl Edvard Lidman (1883-1941)
Petrus Valfrid Lidman (1885-)
Nils Manne Lidman (1887-)
Hilma Fredrika Lidman (1889-1970)
Greta Cajsa Sidenmark f.Martinsdotter (1857-1923)
Anders Martinsson Lidman (1859-1916)
Anna Lovisa Olofsson-Boman f.Martinsdotter (1862-1899)
Jonas Petter Lidman (1865-1937)
Johannes Martinsson Lidman (1869-1935)
Amalia Hedvig Martinsdotter (1873-)

Tipsa någon om detta släktträd via e-post!

Har du ytterligare upplysningar om denna släkt eller synpunkter på denna information? Kontakta då släktforskaren med användarnamn mONKAN som gjort släktträdet.

Vill du släktforska själv? Skapa ett eget användarkonto på Släktforskningssajten Genvägar.