Albrekt Jonsson
(man)
Född:
Död: Myckle, Sollefteå
Vigd:
Yrke:
KÄLLOR:
ÖVRIGT:
Den förmodan att Albrekt var troligen av tysk avstamning, jfr. navnet. är numera inte trolig då Y-DNA visat att en förfader troligen funnits i trakten minst 3-4 generationer tidigare.
Avskrift av ett av de äldre tingsprotokollen ur Medle byakista. Dokumentet skrevs av den 27 april 1773 av P. Apeldorff. 1769 skriver komminister Olof Örnberg ett brev till landskamrern Nils Bergström om att originalet av detta dokument finns hos Jon Andersson Lundström i Medle.
”Anno 1570, då laga Ting höllts med Allmogen uti Skellefteå Sockn, tå kommo för Rätta beskiedlige mån Olof Nilsson i Myckle Jon Pedresson och Mårten Jonsson i Medle och begärde af Sochnen i gemen ett sannfärdigt wittnesbörd, huruledes dessa män äre komne til Laxfisket Finnforssen och huruledes de det fått hafwa, ty Kongl. Maij:t begärde det weta, då berättades af allmogen i Skiellefte i sanning wara, att dessa män hafwa bekommit ofwanbemälte Laxfiske, som nu efter förmöldes:
Anno 1524, tå woro någre skogsröfware hit öwerkomne ifrå Norrige, som togo deras hemwist uti en Bergskulla hart wid Finneforss Laxfiske: desse dråpare eller röfware, giorde Allmogen mycken skada, med stöld, röfweri och mord, så ingen wore wäl säker hwarken hemma i husen eller på wägarne, och war tå på then tiden litet bönder och inge Krigsfolk hemma i Sochnen ty de danske hade då Swerige mestadels inne: Så war i Myckel boendes en man benämd Allbreckt, och en Mårten Jonsson Strål i Medle, desse män hafwa sammanhämtat några bönder öfwertalat dem, att de wille wara med dem som en mann, uppsöka Mördarena och dem manliga angripa, derom de ock äro wordne ense, och drogo dermed åstad och upsökte Mördarehulan, och tå de fingo se, satte de sig alla neder att rådföra, Som de nu mente att alla wore ens til sinnes, at wilja finenden angripa, då wände mästa delen af de Bönder som Allbräckt och Mårten Strål med sig hade tillbaka gingo hwar på sin wäg hem igän. Men ei bemälte Allbräckt med sin son Nils Allbräcktsson i Myckel och Mårten Jonsson Strål ifrån Medle. Desse hafwa med deras söner och drängar angripit Mördarne om natte tid och först borttagit deras bågar och wärjor och sedan nederlagt der Siu pärsoner på platsen och en slapp till rymnings på ett skid den rände 3 mil efter och togo den til fånga och förde honom till Skellefteå, där han som de andre mördare afliwades. Allt så lunda desse ofanbemälte männ Finnforss Laxfiskie under sig, det de oqwald til denne dag brukat hafwa; Detta så i sanning tilgångit är, trycka wi wårt Sochne Signete neder under, som skrifwit och gifwit är, Åhr och dag förr skrifwit står.” (enligt ”Ett sekel i Skellefteåbygden” 1972 s.138)
Sägnen om finnforsrövarna har berättats länge i trakterna kring Skellefteå och mycket är nog påkommit under årens gång. T ex så berättas det i sägnen om hur tre män från lappmarken reste igenom Medle och så såg de plötsligt en man som satt på isen och drog upp många stora abborrar. Under tiden männen såg på fiskaren så försvann deras hästar och all deras packning spårlöst. Det berättas även om hur rövarna satt oxhuvuden på folk. Idag finns det nog bara ett dokument i två kopior som verkligen bevisar att det var sju rövare som höll till uppe i Finnforsen och plundrade de närliggande byarna. Ett dokument finns idag i Medle byakista och är en avskrift av ett protokoll från 1570 och det andra som är så gott som ordagrant lika finns i kyrkans arkiv.
Albrekt Jonsson Bonde Myckle 3. Blev högst 63 år.
Bosatt: 1524 Myckle, Skellefteå lfs (AC) 2) Myckle 3. Se museet.skelleftea.se/lokis/sidor/cd.htm
Död: 1543 Myckle, Skellefteå lfs (AC) 3)
--------------------------------------------------------------------------------
Familj med Margareta (1480 - )
Vigsel: 2)
Barn:
Nils Albrektsson (1505 - 1570)
-------------------------------------------------------------------------------- Noteringar
Finnforsrövarnas baneman Omtalas i domstolsprotokoll från 1574-02-22.
Myckle nr 3
Enligt ett dombrev från 1570 ägdes gården 1524 av Albrekt i Myckle. Han och sonen Nils var med om att oskadliggöra rövarna i Finnforsberget. Till belöning fick Albrekt samt Mårten Jonsson Strål i Medle Finnforsens kronofiske. Albrekt fanns i livet 1546 då han fick böta 4 mark för att han utan lov tog en kittel från gillestugan. Gillestugan låg sannolikt strax väster om Skellefteå kyrka. Sonen Per Albrektsson äger gården i 1543 och 1546 års jordaböcker. Gården hade då 15 spannland åker (2,4 hektar) samt 15 lass äng. år 1551 bryter Per Albrektsson ut en del av hemmanet som blir Myckle nr 1.
Tillsammans med Mårten Jonsson Strål i Medle och söner och drängar organiserde han ett anfall på rövarna i Finnforsberget; sju rövare dräptes och en tillfångatogs. Denne fördes till Skellefteå och dömdes till döden. Albrekt fanns i livet 1546 då han fick böta 4 makr för att han utan lov tog en kittel från gillesstugan. Gillesstugan låg sannolikt strax väster om Skellefteå kyrka. (B&G s. 180; Sten L.) Så här berättades om Finnforsrövarna när allmogen i Skellefteå skulle berätta hur Olof Nilsson fick fisket i Finnforsen 1570. Kungen hade begärt att få veta det: År 1524 kom några skogsrövare från Norge och bosatte sig i en bergskula vid Finnfors laxfiske. Männen som var dråpare eller rövare gjorde allmogen skada med stölder, röveri och mord och ingen var säker, varken i husen eller på vägarna. Det fanns inte så många bönder eller krigsfolk hemma i socknen på grund av krig med danskarna. Albrekt i Myckle och Mårten Jonsson Strål i Medle hade samlat några bönder och övertalat dem om att de borde uppsöka mördarna och angripa dem. När de kom fram till bergskulan satte de sig ned och rådgjorde om hur de skulle göra. Nu vände de flesta av de bönder som Albrekt och Mårten samlat. Kvar blev Albrekts son Nils. Albrekt och Mårten angrep med hjälp av söner och drängar mördarna nattetid. Först tog de deras bågar och värjor och sedan "nederla" de sju personer på platsen. En slapp iväg på skidor. De följde efter i tre mil och tog mannen till fånga och förde honom till Skellefteå där han avlivades. Så fick männen Finnfors laxfiske. Efter berättelsen beslutade Kungl maj:t fogde Lars Jönsson och elva edsvurna att Olof Nilsson i Myckle, Jon Pedersosn och Mårten Jonsson i Medle skulle få behålla sitt fiske mellan forsarna. (Källa "Förr och nu i Myckle by")
Född troligen i slutet av 1400-talet. Känd från boken om finnforsrövarna.
Organiserade tillsammans med Mårten Jonsson Strål i Medle,deras söner och drängar,ett anfall på finnforsrövarna,dödade 7 rövare och tillfångatog en,som fördes till Skellefteå och dömdes till döden.
Ulf Lundström: "Albrekt finns i livet 1546 då han fick böta 4 mark för att han utan lov tog en kittel i gillestugan. Gillestugan låg sannolikt strax väster om Skellefteå kyrka".
--------------------------------------------------------------------------------
Källor
1) Kågedal, Lennart (http://hem.fyristorg.com/kagedal/)
2) Lindkvist, Nils
Född omkring 1480 i Myckle 3, Myckle, Skellefteå landsförs (AC). Bonde i Myckle, Skellefteå landsförs (AC). Död 1546 (efter) i Myckle 3, Myckle, Skellefteå landsförs (AC). Albrekt. Bonde Myckle 3. Född i Myckle, Skellefteå landsförs (AC). Enligt dombrev från 1570 ägde Albrekt Myckle 3 år 1524.
Vid Älvsborgs Lösen 1571 hade Olof Nilsson 15 lod silver, 15 mark tenn, 2 skålpund och 5 mark koppar, 9 kor, 1 stut om 2 år, 2 stutar om 1 år, 14 får och getter, 1 svin samt häst och sto för 20 markegendomen värderades till 218 mark och 1 öre
Tillsammans med Mårten Jonsson Strål i Medle och söner och drängar organiserde han ett anfall på rövarna i Finnforsberget; sju rövare dräptes och en tillfångatogs. Denne fördes till Skellefteå och dömdes till döden. Så här berättades om Finnforsrövarna när allmogen i Skellefteå skulle berätta hur Olof Nilsson fick fisket i Finnforsen 1570. Kungen hade begärt att få veta det: "År 1524 kom några skogsrövare från Norge och bosatte sig i en bergskula vid Finnfors laxfiske. Männen som var dråpare eller rövare gjorde allmogen skada med stölder, röveri och mord och ingen var säker, varken i husen eller på vägarna. Det fanns inte så många bönder eller krigsfolk hemma i socknen på grund av krig med danskarna. Albrekt i Myckle och Mårten Jonsson Strål i Medle hade samlat några bönder och övertalat dem om att de borde uppsöka mördarna och angripa dem. När de kom fram till bergskulan satte de sig ned och rådgjorde om hur de skulle göra. Nu vände de flesta av de bönder som Albrekt och Mårten samlat. Kvar blev Albrekts son Nils. Albrekt och Mårten angrep med hjälp av söner och drängar mördarna nattetid. Först tog de deras bågar och värjor och sedan "nederla" de sju personer på platsen. En slapp iväg på skidor. De följde efter i tre mil och tog mannen till fånga och förde honom till Skellefteå där han avlivades". Så fick männen Finnfors laxfiske. Efter berättelsen beslutade Kungl maj:t fogde Lars Jönsson och elva edsvurna att Olof Nilsson i Myckle, Jon Pedersosn och Mårten Jonsson i Medle skulle få behålla sitt fiske mellan forsarna. (Källa "Förr och nu i Myckle by")
Albrekt fanns i livet 1546 då han fick böta 4 mark för att han utan lov tog en kittel från gillesstugan. Gillesstugan låg sannolikt strax väster om Skellefteå kyrka. Ytterliggare information: http://hem.passagen.se/labb/finn.htm Informationen stöds av en artikel i Kvällsposten, nr: 17 2012
Enligt ett dombrev från 1570 ägdes gården 1524 av Albrekt i Myckle. Han och sonen Nils var med om att oskadliggöra rövarna i Finnforsberget. Till belöning fick Albrekt samt Mårten Jonsson Stråhl i Medle., Finnforsens kronofiske. Albrekt fanns i livet 1546 då han fick böta 4 mark för att han utan lov tog en kittel från gillestugan. Gillestugan låg sannolikt strax väster om Skellefteå kyrka.
Avskrift av http://digibook.ub.umu.se/rara/19781395.pdf
Rövarna i Finnforsberget
Historiskt dokument från 1500-talet.
INLEDNING
I Norrland, de stora obygdernas land, har alltid sägnen och äventyrssagan stått högt i gunst. Själ va naturen med de sig mot himmelen resande bergen, med de dystra, milsvida skogarna och de brusande, forsande älvarna har från de spädaste åren hos över- norrlänningen inympat tron på övernaturliga krafter, på ström karlar och den snart sagt allostädes i ödemarkerna närvarande vittra. 1 våra dagar har den stigande upplysningen och boklärdomen jagat undan dessa halvt andliga, halvt mänskliga väsen till öde bygdernas mörkaste skymslen, men icke desto mindre lever än den nedärvda hågen för det mysstiska och äventyrliga kvar hos landets befolkning. När vi nu i det följande komma att framlägga ett historiskt dokument angående en serie tilldragelser, som timat så långt avlägset som på 1500-talet och kring vilka folkfantasien spunnit månget skimrande nät, anse vi det va ra på sin plats att här giva en liten skildring av Sikellefteådalingarnas liv och förhållandena i älvdalen under dessa gamla tider. Redan i slutet av den yngre stenåldern eller under järnålderns första skede torde de första strandhuggen av nybyggare ha skett i dessa trakter, härför borga bl. a. de rika flintredskapsfynd, som gjorts inom Bjursele by i Byske socken samt efter vad det säges även en runsten, som för åtskilliga år- sedan skall ha anträffats i Bure älv. Vidare berättar sägnen att en hövding »Urse» skall ha utkämpat en strid vid Ursviken, och därmed givit orten sitt namn. Denne Urse anses ha varit en av vikingatidens mäktige sjörövare. Man får nu antaga, att om denna sägen har något korn sanning i sig, måste väl landet på omnämnda tid ha varit bebyggt av bofasta invånare, ty i annat fall hade väl näppeligen något rövartåg hit varit lönande och lika litet skulle väl en strid ha kunnat äga rum. »Vite krists» läror blevo här införda av aposteln Staffan, och sägnen berättar, att han skulle ha profeterat den yttersta domens ankomst, till den dag när den holme i älven, som ligger mitt för kyrkan o. kallas Staffansholmen uppslukades av floden. Namnet »Klostergården vid nya kyrkogården bekräftar också, att munkarna funnit sin väg hit. Vidare berättas att i Bureå skall ha funnits ett kloster. En författarinna fru Ellen VIeugel, skriver om den katolska tiden och reformationens införande i dessa trakter följande: Men lyster dig veta mer än vad dessa dimblå sägner tälja, följ då med in i den ståtliga kyrkans sakristia! De forna »kyrkherrar till Schelleta» ha här i den äldsta av det fåtal pärmeböcker, som ännu finnas kvar, upptecknat vad dem synts märkligt under gångna tider. Här ser du att »anno 1386 var Erchebiskop: Henricus Caroli här, tå wigde han träkyrjona den 18 Juni. Att förut varit kyrkja slutes av flere äldre hollne Wisitationer och tå nämnde Pastores och Rectores Ecclesiæ.» Katolska kyrkans yttre glans på samma gång som inre förfall sticka bjärt fram i notiser sådana som: »Anno 1472 war Erchebiskop Ulphsson här den 9 Juli; tå wigde han St. Erics, St. Olofs, St. Michels och Johannis beläten samt Caput Johannis in disco. Dessutom funnos St. Catharinæ Wårfru och St. Orjans eller Görans altare, således åtta, utom högaltaret.» »Anno 1500 köpte herr Anders, tå kyrkjoherra i Schelleta, Kåghe åt dottren Malin, som han hade med sin frilla Gölug från Helsingland.» Midvinterkyla och färdemödor avskräcka icke den nitiske och maktlystne ärkebiskop Jacob att komma hit, den 19:de februari 1507, — »tå», heter det. »han wigde stenkyrkjona och kallades den St. Johannis; dock sattes kyrkjomessodag på dagen näst Johannis Bapt. Grundwalen till denna kyrkja lades 1485, och gafs murmästarenom 250 mark, item för rösten 24 mark.» Det var huvudsakligen med de mäktige birkarlarnas tillhjälp, som den byggdes. All handel i dalen drevs under medeltiden av dessa birkarlar eller handelsbönder, hos vilka för fädernas sjöfararhåg åter flammat upp. Tungt och enformigt blev att gå hemma på gården i dagligdagssläp. Bonden byggde sig då en stor båt eller skuta, lade sina eller andras varor däri och seglade därmed ut från sin by. Ett kungabrev av 1328 giver birkarlarna rättighet att »i Öde skogar uti Lappmarken söka sine tarfvor och nytta». Härifrån till Östersjöns alla kuster sträckte sig deras handelsområde. Vid Skellefteälvens nedre lopp funnos präktiga hamnplatser med anseende av små städer. Och under medeltiden voro birkarlarna dalens kraftigaste kul turbärare. De satte den avlägsna hembygden i förbindelse med främmande orter. Förmögenhet samlades, som kom jorden till go do och lade ekonomisk grund till det storvulna kynne, som är skellefteådalingens särmärke. Icke blott Skellefte-, utan även Västerbottens övriga stenkyrkor, vilka nästan alla byggdes omkring 1506 ined deras kraftiga hjälp, visar deras vakenhet för att rike dom förpliktar. Bland förnämliga män av birkarlasläkt omtalas Per Olsson i Bergsholmen invid det nuvarande Bergsbyn. Han var svåger med ärkebiskop Petrus Kenicius och hade tre söner, vilka sägas ha byggt Torneå stad. En annan myndig birkarl var Läurentz i Storkågeå. vars änka Gunborg sedan blev borgarhustru i Stockholm. Hon var det, som för 70 mark silver. 50 timmer gråverk och 2 klippare år 1500 sålde Kågegård till den förut nämnde »herr Anders i Schelleta >. Men ohämmad makt frestar till missbruk. Snart få vi höra hur lapparna såväl som dalbyggarna klaga över birkarlarnas vinningslystnad som ett plågoris. Gustaf i" anställer en sträng räfst med dem och inskränker deras rättigheter, och när städer sedan anläggas med bestämda handelsomräden, gå dessa handelsbönder åter upp i den övriga allmoge stammen eller flytta såsom borgare in till städerna.
Bläddra vi vidare i pärmebo-ken, finna vi hur ett viidmarksöde drabbar herr Johan Petri, kvrkjoherra i Schelleta, död 1530“ af thet en björn ref honom på en ö vid Kallelax i Lula Sochn vid Olofsmesso, förd hem, blef här begrafven efter han hade här varit kyrkjoherra uti 18 år.» Nyheter i lära och liv rönte nu som fordom segt motstånd. »Ty ehuru Erchebiskop Laurentius här i egen person 1534 stadfäste, att Messan och allt annat i kyrkjona på swenska handlas skulle och thenne Biskop Barents war en högt begåfvad man av Gudi uti alla de stycker, som enom rättom Christnom Biskope höfwes. så begynte swenska Miessan i Schelleta kvrkjo först på Juladag 1536, och war icke mycket wälkommen.» »Och när anno 1540 Andreas Olavi, som tå Capellan war, begynte holla afton predikan, blef den icke bättre anammat, än så att jag stod en rund halftima på Predikostolen. förr än jag kom till att predika för bullers skull, ty the sade mig up i ögonen wara galnan — thet skedde på St. Johannis Baptistæ dag, och blef så ingen Aftonpredikan i 5 år, ty jag for hädan.» Ond blod väcktes även när den nybyggda kyrkan genom Västerås riksdagsbeslut fråntogs en del av sina dyrbarheter, såsom »en Monstrans om sju lödig mark och arderton lod. två Patener om nio lod m. m. till hopa sju Bismans marker.» Men konung Gösta var den, som visste stäcka självrådiga landsändars motstånd. År 1541 sänder han sin egen hovpredikant Eric Swenonius hit, som det heter,» för alt stadga den lutherska läran». För derma kulturdal tycks han dock icke varit rätter man. Ty redan två år därefter anno 1543 for han. enligt urkunden, »sin ärende söder om hösten och blev ther qwar». Efterträdare blev samme Andreas Olavi, vilken så som kaplan blev så snöpligen ned tystad här. I denne herr Änders — själv bördig från dalen — möter bonden något av sitt eget karska gry. Lutherska läran får nu fast fot här Och de sista »päviske ceremonierna avskaffas». Något djupt grepp på skellefteådalingens kärva sinne hade väl aldrig katolicismen med sin sin nesrusande kult, sin tänjbara moral ägt. Asatrons gudomligheter hade blott bytt namn med helgon eller djävlar. Annorlunda blev det med den ur germansk grund sprungna lutheranismen. Med sin nykterhet, sitt starka personliga hetskrav slår den ann på folkkynnet pa ett långt innerligare sätt. Och prästen blir nu föregångsmannen i både andliga och världsliga ting. På hans personlighet beror tillbakagång som framåtskridande i dalen. Sveriges konungar ha ock, trogna traditionerna från kung Göstas dar, till detta betydande gäll i allmänhet utsett dugande och begåvade män. Så t. ex. sände Johan III hit sin hovpredikant Gerardus Jonæ. »Denne herre Gerdt», säger urkunden, »förstod församlingen i 40 år, och bodde han på Gran ned om Bergsbyn. Han underskrev 1593 Uppsala mötes beslut. En son till honom, Johan Gran, blev lands hövding i Västerbotn.» — »Efter herr Gerdt kom hans måg Nicolaus Martini till pastoratet, det han år 1625 tillträdde.»
Rövarna i Finnforsberget.
Angående rövarna i Finnfors berget finnes, eller har funnits två avskrifter av aktstycken, vilka vi här återgiva överförda till modärnt språk: (Avskrift.) Är 1570, då laga ling hölls med allmogen i Skellefteå socken in ställde sig vid rätten Olov Nilsson i Myckle, John Pedersson och Mår ten Jonsson i Medle och begärde av socknen i gemen ett sannfärdigt vittnesbörd huruledes dessa män äro komna till laxfisket i Finnforsfallet och huru de erhållit äganderätt till detsamma, ty Kungl. Majestät begärde få veta det. Då berättades av allmogen i Skellefteå, att det var sannt, att dessa män hade fått laxfisket, så som här nedan berättas. År 1524 hade några skogsrövare kommit hit över från Norge. De togo sitt hemvist i en grotta nära Finnfors laxfiske. Dessa »dråpare» eller rövare gjorde mycken skada med stöld, röveri och mord, så att ingen var säker, vare sig hemma i sitt hus eller på vägarna. På den tiden voro få bönder i landet och intet krigsfolk, ty danskarne innehade då mestadels Sverige. I Myckle bodde en män, som hette Albrecht och i Medle en vid namn Mårten Jonsson Stål. Desse män hade sammankallat några bönder och övertalat dem att vara sig följaktige och uppsöka mördarne och angripa dessa. Som de voro ense härutinnnan drogo de åstad och uppletade rövarnes kula. När de fingo den i sikte satte de sig ned och rådplägade, huru de skulle begynna anfallet. Som man ej kunde enas om bästa sättet för att överrumpla bovarna, så vände de flesta bönderna åter till hemtrakten. Men Albrecht och hans son, Nils Albrechtsson i Myckle, samt Mårten Jonsson Sitrål från Medle med deras söner och drängar angrepo nattetid rövarne. Först togo de med list deras bågar och svärd. Sedan dödade de sju av mördarne, men den åttonde slapp undan, i det han rymde på skidor. Denne jagade bönderna tre mils väg, men hunno honom slutligen och togo honom tillfånga samt förde honom till Skellefteå, där han som andra mördare togs av daga. För denna sin gärning gåvos dessa bondemän Finnfors laxfiske och ha okvalt besuttit det till den dag i dag är. Till bekräftelse på att detta är sanning, sätta vi värt sockensigill inunder del som är skrivet och givet. •(Sigill.)
(Avskrift.)
Jag, Sven Pehrsson, »underlagmans domhavände» i Västerbot ten, gör veterligt, att den tid jag höll laga ting med allmogen i Skellefteå socken, eller den 22 februari år 1574, i ärliga mäns närvaro och då Lars Jönsson var fogde där sammastädes, så kommo tre hederliga män, Olov Nilsson i Myckle, John Pederson och Mårten Jonsson i Medle och kungjorde, att de mist ett laxfiske, som Kunglig Majestät givit dem. Nu trädde de inför rätta och frågade de om de ej måtte få åtnjuta och behålla den »lilla lägenhet», som finnas vid holmarna nedanför fisket och om sommaren bruka denna —och sedan det efterfiske, som är möjligt medels ljustring om hösten sedan Kunglig Majestats fiske är slutat. Fogden Lars Jönsson: och de tolv edsvurne samtyckte då till, att de ovannämnde männen skulle njuta och behålla samma fiske mellan forsarna, och att ingen, vid 40 markers vite, finge göra dem något förfång i deras lagliga rätt från dagtecknandets dato. Härefter må var och en sig rätta. Eftersom nu anspråken lagligen blivit samtyckta till, tilldömde jag och de tolv edsvurne ovan nämnda fiske till Olov Nilsson i Myckle, Jon Pedersson och Mårten Jonsson i Medle som stadigt och fast för födda och ofödda vid straff som lag förmäler. I nämnden sutto: Lars Andersson i Viken, Matts i Påhlmark(?), Nils Nilsson, där sammastädes!, Jon Andersson i Kusmark, Olof Ersson i Tufvan, Olof Ohlsson i Gärdsmark, Sven i Bure, Mats i Ostvik, Holger i Böle, Thomas i Kåge, Nils Hansson i Ostvik och Anders Hindersson i Åbyn. Till yttermera visso trycker jag mitt sigill under detta öppna brev, som skrivet står. År och dag som ovan. (Sigill.)
Med de av framlidne komminister Petrus Sundberg och Anders Andersson i Klutmark bevittnade avskrifterna lika lydande, intygar O I. Örnberg
J, O. Cruses berättelse.
År 1524 den 27, 28 och 29 april sammanskrev jag följande berättelse. Först inhämtade jag emellertid källor och upplysningar av Torund Pehrsson, Carl Björhsson, Philip Larsson och Aron Bondesson i Myckle samt Jourund Broms, Carl Phersson, Måns Månsson och Sjul Larsson i Medle. Dessa berättade, att de hade erfarit följande under sin livstid, vilket män också efter deras ålder att döma gott borde kunna sätta tro till. Av andra hade de också erhållit samma uppgifter, ledande till samma slutsats. Samtliga sade nämligen att björnar rivit kreaturen, meh ej vid sådana tillfällen då vallhjon varit tillstädes. Man hade därför börjat att alltid medsända vallhjon. Från och med år 1509 hjälpte emellertid ej heller denna ständiga övervakning av kreaturen. Allt oftare hände det att från byalaget förlorades flera djur, vilket naturligtvis tillskrevs de svåra fienderna björnen, järven, vargen och andra rovdjur. Sådana syntes nämligen allt oftare i skogarna. För ätt häjda dessa plågoandars framfart, uppbådades Skellefteå sockens allmoge år 1511 till skallgång mot vilddjuren. En stor myckenhet människor kom tillsammans, utrustade med yxor, bågar, skäktor och andra vapen. Under skallgången förekom emel ertid ej något märkvärdigt. Femton björnar blevo dock dödade, men vargen och de andra vild djuren aktade sig för spjuten. Sedan skallgången väl och vackert slutförts trodde man sig vara säker mot förlust av vidare boskap. Därvidlag hade inan dock helt och hållet felräknat sig, ty strax efter skallgångens slut förlorades i Medle fem kreatur, som vaktades av tvänne vallhjon, och kort där efter, omedelbart före marknads tiden, bortkommo av Myckle bys boskap, vilken vallades, tre djur. Esomoftast berättas också från närliggande byar och gårdar, att boskap bortkommit, oaktat vallhjon varit, tillstädes. Man talade i bygderna mycket om dessa fenomen och förundrade sig över, att vilddjuren blivit så kloka, att människorna omöjligen kunde överlista dem. För att rådslå och söka finna en bot på eländet sammankallades år 1515 de äldsta bönderna från Myckle, Medle, Varuträsk och andra närliggande byar och gårdar. Till stämman infunno sig en massa fullmäktige från de uppräknade byarna och även från andra håll. Alla dessa sammankomna hade lika syn på förhållandet och beklagade sig över, att deras boskap under sommartiden lik som genom ett trolleri ryktes ur hjordarna, ehuru vallhjonen sökte att efter bästa förmåga övervaka, det intet djur skulle försvinna och skada därmed tillskyndas ägarne. Därjämte beskärmade man sig över att under vintertiden nu mer än fordomtima ur bodar och visthus bortstulos ägodelar av allehanda slag. Vid den diskussion, som av denna orsak uppkom var kronofog den och befallningsmannen; herr E. F Frisman tillstädes, dels för att upprätthålla lydnad för lag och rätt bland de församlade, dels för att tillställa menigheten följande förmaning, vilka han upp läste med sträng och vitt ljudan de stämma: »Jag har nu varit fogde i detta fögderi i fyrtiofem år, och när jag tillträdde denna befattning — och en tid därefter — var folket i dessa byar, vilket nu är församlat, någorlunda hyfsat, så att mord och rån ej hörde till de händelser som dagligdags kommo för mina öron. Åtminstone begicks ej mord annat än under hastigt mod eller i vrede så att man med lätthet kunde fånga missdådaren. Men nu tror jag att ni ha blivit så sluga, att ni dräpa och röva utan att någon kan komma underfund med vem som är den skyldige för att fånga honom och befordra honom till laga näpst. Nu vill jag emellertid giva eder en nöt att knäcka, som skall vara svår till och med för de skarpaste tänder, och ni skola sannerligen känna dess verkan, om ni icke genast ändrar ert levnadssätt. Jag har hört klagomål skalla ända från Kusmark. att där många kreatur förlorats, varjämte allehanda ägodelar bortstulits ur uthus och visthusbodar. När nu fogden just hade uttalat dessa ord, innan han hunnit uttala, vari den hårdlknäckta nöten skulle bestå, ropade de för samlade liksom med en röst: »Vi hava icke deltagit i dessa missgärningar. Kronofogden har alldeles missuppfattat dessa sakernas förhållanden». Kronofogden frågade så, huru det kunde komma sig att allsköns olagligheter nu förövades mer än fordom ? »Det är för att komma roten och upphovet till allt det onda på spåren, vi nu äro församlade», svarade bönderna. Sedan denna diskussion avslutats sade den vördade fogden: »Nu förstår jag, att förhållandet ej är sådant, som jag först trodde. Det vill synas som om ni äro långt ärligare män än jag antog, och att orsaken till missgärningarna äro att söka på annat håll. Kanske är det något rövarfölje som dolt sig någonstädes i skogarna? Eller är det måhända vilddjuren, som blivit så kloka, att de över gå människorna i förstånd och list? Det må nu vara vilketdera som helst, så skola vi dock upp söka urkällan till all denna ondska och stävja dess raseri. Låtom oss därför alla som en av männen i Skellefteå socken draga ut till skallgång kring skogarna». De församlade bönderna samtyckte med största beredvillighet tili detta fogdens förslag och gåvo på bästa sätt sitt bifall till känna. Fogden avreste härefter från sammankomsten sedan han be stämt dag, då man åter skulle mötas vid åldermannens gård i Myckle. Under det att budkavlen gjorde sin rond i Skellefteå socken fröjdades bönderna i de förut nämnda byarna storligen över, att man nu riktigt skulle få draga till strids »man ur huse» mot de svåra fienderna och riktigt kros a dem. Dagen innan sammankomsten skulle ske förlorades i Myckle fem kreatur och i Medle tre. Dessutom hördes från ett stort antal andra byar ihållande klagomål, över att ur hjordarna jämt och samt försvunno större eller mindre antal djur. Dessa besked bekräftades också när folket började sluta upp till den stora sammankomsten. Från Kusmark berättades, att man där en av de sista dagarna sett en okänd man gå fram genom byn. Som han förföll misstänkt, gjorde man ett försök att fasttaga honom, och hade så nära lyckats, när han skulle begiva sig över än på en där utlagd spång. Han sprang emellertid mycket fort och lyckades därigenom undkomma. "Personen i fråga föreföll mycket folkskygg. Från Kusmark fortsatte han sin väg söderut. Befolkningen gjorde då ytterligare ett försök att infånga honom, men utan resultat. Den påföljande natten bortstals från Sjul Larssons visthusbod ett stycke vadmal, innehållande omkring 30 alnar. Den här omnämnda mannen antogs allmänt vara tjuven. Samtidigt gingo i bygden berättelser om. att hos fiskare som voro bosatta i Varuträsk. några dagar härförinnan infunnit sig tre män. Dessa uppgåvo sig vara från Frostkåge. Fiskarena hade just erhållit en stor myckenhet fisk. som de burit upp till den plats på stranden, där de brukade dela fisken. Innan delningen begynts ropade emellertid en av de främmande männen: »Vad är det för en underlig fisksort, som simmar här tätt intill land?» Några av fiskarna begåvo sig genast ned till strandkanten. De fingo då se stora stim fiskar simma fram. Dessa sjödjurs skapelse var så underlig, att de erfarna männen aldrig sett maken därtill förr. När de nu ropade till sina kamrater och omtalade detta, lämnade alla delningsstället. När de kommo ned till strandbrädden gingo även de se de märkvärdiga fiskarna, vilka på ryggen utom en mängd fenor hade tre fötter. liknande människo fötter. Djurens färg var som det klaraste guld. Till storleken voro de nästan som laxar och mängden av dem var oräknelig. De främmande männen börja de nu samspråka med fiskarena om huru de nät skulle vara beskaffade. som man skulle kunna fånga dessa fiskar i. Härom talades ända till dess fiskarna sim made ut från land och försvunno. Fiskarna begåvo sig härpå till delningsstället för alt skifta sin fångst, vilken till övervägande del bestod av gäddor. När man nu kom fram till delningsplatsen var till allmän förvåning och förargelse fångsten försvunnen. Främlingarna lade sig emellertid ej i fiskarnas tal om de bortkomna fiskarna. utan begynte tala om att de hade till ärende att begära få låna några nät med sig hem för att där fånga fisk. Denna anhållan blev dock avslagen, varpå de främmande männen genast lämnade platsen. Den förlorade fisken eftersöktes mycket, men allt letande var fåfängt, ty den var och förblev borta. Man misstänkte emellertid främlingarna för att lia ett finger med i deras försvinnande, ty »de främmande voro visst utav rövar na i Finnforsberget». När så den stora mötesdagen randats och folk från alla håll och kanter infunnit sig. kom kronofogden åtföljd av kronolämsmamnen A. F. Tigerhjelm tillstädes. Sedan man ordat något om den avgörande kamp som nu förestod uppställdes skallkedjan, vilken från utgångspunkten ordnades mot norr. Då nu allt var ordnat för den stora »jakten» avreste kronofogden, länsmannen tog befäl och skallgången begynte. Den gick i väster över landet utmed Skellefte älv och sträckte sig ända till Varuträsk. Under den första dagens marsch hann man ända till foten av Finnforsberget. där slogs läger för natten. Några män samlade ihop bränsle och väldiga eldar sprakade snart, kring vilka de trötta männen lade sig till vila. Under denna första jaktdag hade man lyckats att bringa fem björnar om livet. Tidigt följande morgon kommo tre främmande män till lägret. Två av dessa uppgåvo sig vara från ett träsk, som hette Petikträsk. De skulle nyligen ha flyttat dit ifrån sydligaste delen, av Löfångers socken för att i träsket idka fiske, vilket där skulle vara rätt lönande. Den tredje sade sig vara bosatt vid ett annat träsk, som kallades Klockträsk. Även han hade fiske till yrke och hade flyttat till omnämnda sjö från Pite socken för att där bedriva sitt näringsfång. Han uppgav att i Klockträsk och Långträsk var det gott om fisk, men ännu bättre skulle det vara i Hedträsk, som låg norr om berget. De tre männen sade sig, heta Jan Pålhem, Jon Käder och Per Fagell. Alla tre hade de begivit sig nedåt landet för att skaffa sig lin till sina nät. Sedan de berättat detta om sig själva, började de göra sig under kunniga om varför här så mycket folk var samlat och så många eldar tända. De närvarande berättade så om meningen med skall gången. Då togo männen åter till orda och sade sig ett kort stycke längre fram ha påträffat icke mindre än tolv björnar och ansågo för troligt att än fler skulle finnas på samma plats. Länsmannen fick genast del av denna uppgift. Han befallde då att trettio starka och modiga män skulle gå till anfall mot vilddjuren och ej återvända förrän de oskadliggjort dessa. De främmande männen inrangerades nu i skalikedjan. När »björnpatrullen» senare återvände, hade den visserligen anträffat några av vilddjuren, men på långt när ej så många, sorm främlingarna uppgivit. Den del av skallkedjan som de främmande tagit plats i skulle passera över »kulan» i Finnforsberget. Detta hade man förgätit under dagens hetsjakt på björnarna och när man på aftonen ville ha tag i främlingarna för att närmare utfråga dessa voro de försvunna. Man började nu fattas av den misstanken, att männen i fråga voro utsända spejare från rövarna. För att närmare undersöka, huru med detta förhöll sig sändes två pålitliga karlar ned till Skelefteå för att efterhöra om främlingarna varit synliga i någon handelsbod. Då sändebuden nästföljande morgon återvände berätta de de, att de, när de kommit mitt för kyrkan mött främlingarna, vilka burit var sin fyllda säck. Man blev då fullt övertygad om, att man här ej haft att göra med några spioner, utan med fullt hederliga och redbara medmänniskor. Skallgången fortsattes samma dag ända upp lill Storstrandberget. och vid foten av detta berg tog kedjan sig på flottan över älven, på vars södra sida marschen nu fortsattes tillbaka ned mot Skellefteå. När skallmännem nått fram till Sunnanå möttes de här av kronofogden, som noga utfrågade dem, hur det hela hade förlöpt. En noggrann berättelse avgavs så om allt som inträffat. Kronofogden tog härefter till orda och sade: »Jag har icke tillförene omtalat för eder, att jag fattats av vissa misstankar. Ifrån kronofisket vid FInnforsfallet ha nämligen under de senaste femton åren icke mindre än fjorton fiskare rymt. Kanske har nu dessa bosatt sig någonstädes i skogarne och bedriva från detta sitt hemvist mord, röveri och allsköns olaglighet. För detta året har jag emellertid ditsänt en man, som av mig är känd såsom en synnerligen hederlig människa. Nu är jag ock så förvissad om, att han kommer hem innan hösten är här, eller vad tron i gubbar? Då skall det visa sig om några rövare finnas eller ej.» De församlade svarade som med en mun: Vi tro icke, att några rövare skola finnas.» Sammankomsten upplöstes här med, och var och en gick till sitt hem. Tiden gick, och fiskaren kom verkligen hem sent på hösten, sedan all förhoppning om ytterligare fiske svunnit. Genom en då för tiden tämligen ny fiskekonst, som kallas ijustring, hade han er hållit en stor myckenhet fisk under sommaren och hösten. På förvintern, vid första slädföre. då fisken skulle avhämtas från fiskarboden, befanns denna emellertid vara tom. Kronobetjäningen efterspanade ifrigt tjuven, men det var alldeles omöjligt att finna något spår, som kunde leda till tjuvens gripande. Åren gingo emellertid och man räkna de snart 1518, utan att något visst pekade hän på. att riktiga rövare voro i verksamhet i trakten. Visserligen omkom den förr, omnämnde fiskaren vid Finnforsfallet 1516, men man tillskrev detta en olyckshändelse vid laxljustring. Likaledes förlorades mycken boskap, men detta sattes på vilddjurens konto. På hösten 1516 försvann också en vallerska, vid namn Gunilla, från Medle. Hon efterspanades grundligt, men det oaktat var det omöjligt erhålla någon kunskap om hennes vistelseort. Allt som tiden gick började man dock mer och mer fundera över, om det ej skulle finnas något rövarband, som dolde sig i skogarna. Att så var förhållandet blev man ock fullt på det klara med under senvintern 1518. Då kom det nämligen från Lappland tre körsvenner var och en forslande ett lass med smör och kött. När de kommo till Brubäcken fingo de där se en man stå och meta. De nyfikna svennerna, som aldrig förr sett någon meta under vintern, stannade genast sina foror och begynte med stor uppmärksamhet iakttaga, om mannen skulle få någon fisk eller ej. Just som de hade stannat uppdrog mannen en stor aborre. Strax kastade han ut kroken igen, och det dröjde ej länge förrän han drog upp en fisk till." Så skedde gång efter annan. Efter en stund såg det dock ut som om hans fiskelycka här skulle ha varit slut. Då sade han högt så att svennerna väl uppfattade det. »Nappar det inte här, så nappar det väl där.» Därmed kastade han ut kroken i ett annat hål på isen. Genast hade hans fiskelycka återkommit, och han kunde "glädja sig åt att få den ena abborren efter den andra. Sedan körsvennerna en god stund stått och iakttagit denne underliga man, vände de åter till vägen för att fortsätta sin avbrutna resa. Då voro emellertid hästarna med lassen borta. De antogo dock att djuren, fortsatt vägen fram och började springande följa efter. Men trots att de sprungo ända till Medie kunde de ej hinna dem. Ej heller hade man där sett några lass utan körsvenner fara förbi. De måste då återvända och söka uppåt vägen, men allt letande efter hästarna och lassen var förgäves. Det återstod då ej lappmarksmännen annat än att begiva sig till kronofogden, och för denne anmäla huru det hade tillgått. Denne utfrågade männen grundligt och lovade att göra vad på honom ankomme för gåtans lösning. Sedermera insände fogden till konungen en anhållan, om att få sammankalla alla manliga invånare inom Västerbotten till skallgång i Skellefteå socken. När så i sinom tid tillstånd härtill erhållits utsändes en budkavle kring hela landskapet som kallade folket, att den 13 maj 1518 mangrannt infinna sig vid Tuvan i Skellefteå för att taga i tu med skallgången. När den för sammankomsten bestämda dagen ingick, samlade sig stora skaror folk från olika orter på uppgivet ställe. Skallgången begyntes den 15 maj och övergick en god del av södra socknen, varefter fortsattes uppåt landet ända till Petiknäs åmynning på södra sidan om Skellefteå älv. Den 18 maj överfors älven av den stora jägareskaran under stort buller och bång. Den 19 fortsattes skallgången nedåt landet på samma sätt som förr uppåt, och stora vidder av skogarna insvärmades. Under skallgången begagnade var enda man en lur, så att skogen »darrade, av det förfärliga oljudet. Under skallgången var det strängeligen förbjudet att jaga något djur för att man ej under jaktivern skulle överfara rövarnes gömsle. Skall gången gick därför i god ordning ända till slutet av socknen, där man äntligen fick dräpa det stora antal av vilda djur som under skallet drivits framför kedjan. Härefter upplöstes jaktpartiet och var och en drog till sitt hem. Under skallgången inträffade emellertid en märkvärdig händelse. Några män från Löfångers socken hade kommit på en sadån plats i kedjan, att de måste gä över Finnforsberget. I ett träd på berget satt en fågel, som sjöng så underbart härligt. För att riktigt få böra hans sång närmade de sig fågeln^. Denna visa de ingen rädsla, utan männen fingo komma alldeles inpå honom, utan att han rörde sig ur fläcken. Fyra av männen sökte då fånga honom, men trots att han ej var rädd, drog han sig dock undan, när man ville fasttaga honom. Först flög han söderut och sedan österut, och männen höllo efter honom och han flyttade sig ett litet stycke i sänder tills han helt försvann ur deras åsyn. Fågeln hade också en ytterst grann fjäderskrud, påstodo männen, och dess like hade de aldrig förr sett. Till färgen var den röd, vit, brun och svart och till storleken nästan som en tjäder, stjärten dock oberäknad, vilken mätte minst fyra alnar i längd. Efter den stora skallgången trodde sig folket vara alldeles säkert för de plågoandar, som förr hemsökt det. Ingen ändring skedde emellertid. Från kronoflsket i Finnfors försvann en man varje är och boskapen bortkom som förr. Under år 1520 kommo till marknaden fyra män, som tilldrogo sig uppmärksamhet från en köpman från Umeå, emedan de voro så förunderligt hemma i spådoms konsten. Dessa män ville köpa tyg av affärsmannen, vilket de också fingo . De betalade ordentligt och säljaren mottog penningarna, vilka han dock ej hade tid att nedlägga i penningskrinet. Då han kort därefter skulle taga mynten för att placera dem i förvaringsrummet kunde han dock ej finna dem. I deras ställe låg på den plats han lagt dem endast några träpinnar och kottar. Köpmannen blev naturligt vis storligen förundrad över detta och lät genast efterspana främlingarna, men de stodo ingenstädes att finna. Under en gudstjänst år 1521 i Skellefteå kyrka bortstals från sakristian nycklarna till kyrkan. Hur detta tillgått berättas som följer. — Under gudstjänsten kom en främmande man in i sakristian och frågade efter en präst för ett sjukbesök. Mannen uppgav dock ej varifrån han var. En av kyrkobetjäningen svarade honom: »Vi ha endast en präst hemma, och han predikar i dag. Efter gudstjänsten får du tala med honom. » Med detta besked gick mannen sig väg. Ingen säg dock, att han tog något med sig. När dörrarna efter gudstjänstens slut skulle stängas, fanns ej nycklarna någonstädes. Man kunde därför icke låsa kyrkan den natten, varför kyrkoherden befallde, att tvenne män skulle hålla vakt om kyrkans egendomar. Vid midnattstid fingo de vakthavande se kyrkoherden komma ned mot dem. När han kom alldeles inpå dem sade han. »Mina vänner, kommen och följen mig hem. Jag har ett uppdrag att giva eder.» Männen gingo då efter honom ända fram: till kyrkoherdeboställets huvudbyggnad. Då sade kyrkoherden åter: »Vänten mig här. Jag måste gå upp på mitt rum, men kommer snart tillbaka.» Männen stodo så och väntade på honom både länge och väl. Ingen kyrkoherde syntes emellertid, och då gingo de till hans rum och bultade på. Kyrkoherden öppnade själv dörren och frågade, hur det stod till. eftersom de kommo och störde honom mitt i natten. Männen blevo högeligen förvånade över detta tal och berätta de vad som skett. Kyrkoherden sade sig emellertid ej ha varit ute och tillade: »Ni gör er saker till ett allvarligt misstag. Skynden eder tillbaka till kyrkan och sen till, hur där står till.» Männen återvände då och undersökte om någon brutit sig in i helgedomen under deras bortovaro, men allt föreföll vara likadant som när de lämnade den. Men på morgonen, när drängarna kommo in i stallet upptäcktes det, att två hästar därifrån försvunnit. Senare kom man också underfund med att från vinkällaren i sakristian bortstulits två nyss fyllda vinfat. Tjuvarna efterspanades ivrigt, men det var omöjligt att komma underfund med vilka de voro. Många mord skedde också under denna tid. Det var ej ovanligt att finna personer ligga döda på vägarna, berövade de värdesaker de eventuellt haft på sig. Dessa ohyggligheter trodde man dock vara utslag av någon slags blodshämnd. År 1522 skulle kyrkoherden bortgifta sin dotter, varför ett riktigt storkalas tillreddes. På morgonen till själva bröllopsdagen fick kyrkoherden se en man. som stod och metade i en vattenpöl bakom byggnaden. Kyrkoh. berättade detta för sin hustru och prästgårdsfolket. Män förundrades naturligtvis över det löjliga i detta tilltag och begav sig mangrannt ut för att taga den lustige fiskaren i närmare skärskådande. När man kom fram fick man dock se att karlen verkligen fick fisk. Den ena aborren efter den andra drog han upp ur pussen och stoppade i en medhavd säck. Efter en stund gick mannen till en vattenpöl, som var längre bort och präsgårdsfolket följde efter. Slutligen kommo de ända ned till älvstranden och då tyckte prästen det vara tid att gå hem, varför han sade till dem, att man måste vända åter. Inkomna i huset funno emellertid prästgårdsfolket all en god del av det som tillagats för bröllopet var bortstulet. Man pratade hit och dit och undrade hur detta kunnat tillgå, men kyrkoherden ansåg, att det var en tillskyndelse av Herren, som ansett att man ämnat leva för »kräseliga». Ingen människa ville han tro om denna stöld. Sedan hände ej något som var särskilt underligt under en lång tid framåt. Morden, rånen och stölderna fortsatte dock som; vanligt, men man hade nästan börjat räkna dessa till de vardagligheter som voro lika ofrånkomliga som att solen gick upp och ned och att det regnade över både onda och goda.
Albrekt och Strål förtälja. År 1523 på hösten återkom geterskan Gunilla, som på våren 1516 försvunnit. Hon berättade att en rövareskara hade fängslat och kvarhållit henne i Finnforsberget. När Gunilla återkommit sammankallade Mårten Strål på Albrekts begäran alla bönder inom Medle, och den sistnämnde lät budkavlen gå i Myckle. Den 17 november 1523 möttes man så i Medle. Där börjades nu en allvarlig rådplägning om, huru man ‘bäst skulle gå tillväga för att anfalla och övervinna rövarne. »Vi voro noga underrättade av Gunilla, om varest kulan var belägen och huru vi bäst skulle komma dit», säger Mårten. »Så beslöto vi, att tretton man skulle beväpnas med yxor sju med spjut och tre man med klubbor. Där på ställde vi färden uppåt landet. Till sent på kvällen tågade vi, ty vi voro alla mycket uppretade men som det snart blev mörkt, måste vi söka nattläger. På kvällen infann sig en stor massa fågel kring lägereldarna, så att vi fingo mer än nog både tills kvällsvard och frukost följande dag.» »På morgonen fortsatte vi så vårt tåg uppåt landet», fortsätter Mårten sin berättelse. »Det dröjde icke heller så länge innan vi funno den plats, där Gunilla sagt, att kulan skulle vara belägen. När vi emellertid fingo se öppningen till rövamästet blevo vi så modfällda, att ingen ville gå till anfalls, utan var och en vände tillbaka och begav sig i väg hem igen.» Albrekt blev emellertid ej nöjd med detta resultat, utan sände bud efter Mårten, att han skulle komma över till honom, så att de ytterligare finge rådgöra om saken och planera ett nytt överfall på rövarna. »Mårten kom till mig på julaftonen» säger Albrekt. »Jag föreslog då, att vi skulle söka överfalla rövarna endast med mina och Mårtens söner och drängar. Jag är rätt mycket erfaren, sade jag, och jag vet även, att du har klart för dig grunden till, att alla blevo sä modfällda sist. Sannerligen förstår jag det, svarade Mårten. De fåglar vi fingo i händerna voro oss tillsända. Rätt, rätt, tyckte jag och så beslöto vi att tjugonde dag jul företaga ett nytt anfall på våra fridstörare.». Albrekt kom till Mårten den bestämda dagen och hade då i sällskap sina drängar och söner. På eftermiddagen begynte de färden till Finnforsberget. På kvällen lade sig Albrekt i sin släde för att sova, men dessförinnan sade han till männen. »I fån ingenting fånga, eller upptaga från vägen. Jag har: sänt en renkalv till rövarna och om de fånga denna, dräpa den och göra sig en god måltid av den. så skola de bli så sömniga, att vi med lätthet kunna döda dem och såmedels låta rättvisa ske dem.» Under det att Albrekt sov kom en tjäderhöna alldeles i händerna på en av Albrekts drängar. Denne lyckades dock med mycken svårighet bli herre över sin lusta och slog åt fågeln, så att den flög därifrån. Strax därefter kom en hare springande fram mellan benen på en häst, så att denna trampade ihjäl honom. Även nu tyckte Albrekts följeslagare att det var hårt låta ett sådant byte, som så att säga kommit dem i händerna, vara orört, men de kunde dock betvinga sig. Strax efter denna händelse vaknade Albrekt upp och sade: »Nu ha vi vunnit spelet. Rövarna ha dräpt och börjat äta av den renkalv, som jag sände dem. Det gläder mig att frestelsen ej blev eder övermäktig, så att I togen något av det som kom i eder väg. Låtom oss nu alla äta vår kvällsvard.» De upptände så en eld, tillred de kvällsvarden och åto. Sedan de så vilat sig en stund sade Albrekt: .»Nu sova de alla». De skyndade sig då att bryta upp och efter en liten stund voro de vid rövarkulans mynning.
Då sade Albrekt: »De äro inne alla och sova. Vakten nu väl dörren. Jag vill ensam gå in». Så gick Albrekt in i kulan. Intet buller hördes, men efter en stund kom en man mycket fort utspringande. De män, som vaktade dörren, kunde icke taga fast rymlingen, utan denne kom undan dem. Han ryckte till sig ett par skidor och så fort som en fågel försvann han ur deras åsyn. Strax efter kom Albrekt ut från kulan och hade dräpt sex rövare. Han frågade då efter mannen som kommit undan och fick till svar att vakterna ej kunnat taga honom. Albrekt blev då vred och grälade på männen, men därför kom ej rymlingen åter. »Kommen nu in och hjälpen att uttaga alla deras ägodelar,» manade han sedan. Männen gingo då in i grottan och där fanns massor av allehanda ägodelar. Synnerligt stort var värdet av det silver, som rövarna samlat, och som männen togo med sig hem. Albrekt och Mårten togo på sig skidorna och begynte förfölja den flyktade rövaren" men de hunno honom ej förrän på Lilla Bjurvattnet. Så snart Albrekt fick tag i rövaren, stack han ut hans ögon. Då sade rövaren:
Du är klokare än vad jag trott. Om jag hade fått se, skulle jag; ha förtorkat skogen, så långt som min blick nådde.» De båda männen togo så rövaren med sig och förde honom till länsmannen. Till belöning för dessa deras gärningar och den iver med vilken de alltid sökt efter rövarna erhöllo Albrekt och Mårten ett kungligt brev på, att dem och deras efterkommande tillerkändes laxfisket vid Finniorsen utan avgift, samt fisket i Lilla Bjurvattnet för Myckles räkning, emot abborrtaxa. Dessutom fingo de behålla de klenoder, som de funnit i rövarkulan.
Gunillas upplevelser
Som förr omnämnts hade en »geterska» Gunilla 1516 försvunnit från Medle och senare återkommit. Hon berättade då, att hon bortförts av rövare. Hennes berättelse var av följande lydelse: Under det jag vallade boskap åt Mårten Jonsson i Medle, fick jag en dag se tre män komma emot mig. Dessa män togo mig med sig mot min vilja och förde mig upp till Finnforsberget. De stannade utanför en grotta i berget och sade till mig: »Här skall du hädanefter ha din bostad». De förde mig in i grottan och kort därefter inkommo ytterligare fyra män, så att jag då hade sju främlingar fram för mig. På kvällen blevo männen oense om vilken av dem jag skulle tillhöra, men de avgjorde denna fråga medels lottkastning och grälet slutade. Jag måste ligga som ett uselt skarn i deras rövarkula.
Under tiden var det aldrig brist på mat och kläder. Alltid fanns det fisk, kött och bröd av alla slag i överflöd. I början fick jag aldrig gå ut ur kulan, utan att någon av männen följde mig. När jag var villig till deras begäran, voro de ganska vänliga, men ville jag ej stå dem till tjänst hotade de att döda mig. Ofta måste jag också dansa för dem utanför kulans öppning. Jag levde med dem i tre år. Da blev jag havande, och när tiden tillstundade, att jag skulle föda voro männen ganska tjänstaktiga mot mig. Så snart barnet kommit till tog en av rövame hand om det. Om det var gosse eller flicka vet jag ej, ty jag fick aldrig se det, utan de sade för mig att det var dött. Nog tror jag dock att det levde, men de togo livet av det arma barnet. Jag blev snart frisk igen och de gamla förhållandena inträdde på nytt, blott med den skillnaden, att jag numera ej fick vara i männens närhet, när de överlade med varandra. Den följande sommaren fick jag för första gången följa med männen ett stycke från grottan, och tyckte jag att detta var långt mera värt än om jag blivit bju en att fara med på bröllop eller någon annan stor fästlighet. Emellertid blev jag snart åter havande och födde ett barn, vilket av rövama behandlades på samma sätt som det förra. När jag så på sommaren åter blev frisk började vi dansa mer än någonsin förr. De spelkunnige av männen, Broms och Sur, hade nämligen tillhandlat sig nya instrument av några sydlänmingar, som bevistade marknaden i Skellefteå. Så födde jag för tredje gången ett barn och allt till gick som vid de förra tillfällena. Sedan har jag levat med dem till förtiden höst. Som de mer och mer började sätta tro och lit till mig, så hände det nu rätt ofta att jag fick gå ut i skogen och skaffa mig förströelse på egen hand. Mina tankar leddes nu snart på möjligheten av en flykt. Jag betänkte mig emellertid länge och väl, och under tiden sökte jag att i allt högre grad vinna rövarnes förtroende. Nu vill jag emellertid berätta litet om rövarkulan, innan jag talar om min rymning därifrån. Turvis skötte rövarna matlagningen, skaffade ved och vatten. Rövarna hade sin plats på ena sidan om kulans öppning me dan jag hade min på den andra. Alldeles vid grottans mynning var eldstaden. Inne i kulan fanns dock aldrig kol. Däremot hemskaffade männen stora massor av talgljus, med vilka vi lyste oss inne i grottan. Under vintern och i all synnerhet när stark kyla inträffade voro alla hemma. Under sommaren voro de däremot ofta borta och vissa somrar hemskaffade männen så mycket kött och fisk. att vi under den påföljande vintern ej kunde uppäta allt. Andra förnödenheter hemforsladedes i stora massor vintertid. Brännvin och vin brukade de ofta ha med sig. När jag. som jag förr sagt börjat bli fri långa stunder på dagen och ett lämpligt tillfälle yppade sig. då jag skulle gå efter vatten till Brubäcken, beslöt jag mig för att rymma. Jag sprang utför landet tills jag blev alldeles uttröttad. Då påträffade jag lyckligtvis ett kullfallet träd. som var ihåligt och av ett så stort omfång, att jag kunde krypa in i detsamma. En liten stund sedan jag krupit in i trädet, fick jag höra larmet från rövarna, som satt efter mig. Då jag så låg där darrande i mitt gömsle, hörde jag en rövare, som de kallade Präss, i det han sprang förbi trädet ropa: »Om jag hade hittat henne, visst skulle hon ha tuggat bröd för sista gången.» Lyckligtvis upptäckte han dock ej mitt gömställe. Sedan jag en lång stund legal kvar i trädet och ansåg mig säker för rövarnas förföljelse, kröp jag ut ur det samma och började åter min vandring. Sedan jag färdats i skogen länge och väl kom jag dock till bebyggda trakter och lyckades uppsöka min förra husbonde. Mårten i Medle.
Rövarnes saga.
Kronofogde Frisman och länsman Tiegerhjelm hade tagit den vid liv varande rövaren i sitt förvar. Kunglig Majestät hade dömt illgärningsmannen och utslaget lydde på, att han skulle avlivas medelst pinbänk och sönderryckas. Sedan skulle varje stycke av hans kropp styckas på var sin särskilda stegel. När kronofogden uppläst denna dom. tillfrågade han fången, om denna ville berätta något om rövarnas levnadsomständigheter. Denne, som ej syntes bliva särskilt nedslagen, över domen, lovade beredvilligt göra detta. Hans utsago hade följande innehåll: — Vilket år jag är född kan jag ej säga. Mitt namn är Hyns och min far var bonde. Mina kamrater voro också bondsöner och efter vad de för mig uppgivit födda på olika platser på finska kusten. Jag kan emellertid ej namngiva deras hemorter, emedan de ej ens själva säkert kände dem, ty de fingo redan i sin späda barndom vandra omkring med tiggarstaven. De kommo till min födelseort Wasa, när jag var på mitt 14:de år. och då träffade jag dessa gossar. Som vi voro ungefär lika gamla började vi vara tillsammans. Min far var ganska sträng, så att han förbjöd mig att vara med mina kamrater. Jag måste då på smygvägar söka mig till dem. Då gossarna bådo, att jag, när de ej voro ute och bettlade, skulle leka med dem sade jag: »Det törs jag icke, ty då får jag ris av pappa.» De föreslogo nu, att jag skulle lämna hemmet och följa dem. Slutligen yppade sig också ett tillfälle för min flykt. Som vi alltid brukade flytta till fäbodarna en viss tid på sommaren, så skedde även detta år, och jag fick följa med. Far gav i uppdrag till min syster, som skulle vara däruppe och sköta kreaturen, att även taga hand om mig. Jag bad min syster att få gå hem, och hon tillstadde även detta. Under vägen nedåt landet träffade jag på de omtalade gossarna och då gjorde vi vår resa tillsammans för att komma så långt från mitt faders hem, att jag ej kunde återfinnas. Vi begåvo oss upp mot Ryssland till Boagde, där vi stannade tills jag fyllt mitt femtonde år. Härpå lämnade vi Ryssland och foro nedåt finska sidan eller Lappmarken. Sedan vi varit där en tid träffade vi en finsk lapp. Denne var mycket hemma i spådoms konsten. ' Vi begärde nu att få stanna hos honom, och som vi gjorde honom allehanda tjänster, som han bad oss om, kommo vi snart på god fot med honom. Han erbjöd sig nu att lära oss spådomskonsten. Detta förslag tyckte vi mycket om, varför vi lade oss största vinning om att få lära oss så mycket som möjligt av lappen. Han sade, att han aldrig sett något så besynnerligt, att så många skulle träffas, som voro födda på en så lycklig tid, att de kunde mottaga spådomskonsten alla. Han lärde oss nu så småningom allt vad han kunde av och om spådomskonstens hemligheter. När vi kände oss fullärda, begåvo vi oss från vår läromästare ut i världen för att göra underverk. Under vår vandring genom Finland lyckades dock ej mycket för oss, men besynnerliga händelser skedde, ty där bodde så många som voro kunniga i trolleri, Det hände t. o. m. att de förtrollade våra kläder och vapen, så att vi ej kunde göra något mot deras trolldomskonst. Sedan vi lämnat Finland genom vandrade vi Estland, Lifland, Kurland, ända till Galizien och staden Lemberg. I dessa land lyckades oss mycket genom trolleri. Vi satte huvuden på kreatur och flera gånger satte vi oxhuvuden pä folk. Vi kröpo genom stockar, kastade trådnystan högt upp i luften så att de fastnade, och sedan äntrade vi upp efter tråden och lösgjorde nystanet, även som flera andra konster. vilka äro för vidlyftiga att här uppräkna. Men jag kan nämna, att när någon blev bestulen, förtrollade vi tjuven, så att han måste bära igen det stulna, och vi fördrevo troll ifrån gårdar och slott. Sedan vi hade vistats en tid i staden Lemberg och bedrivit trolleri, begåvo sig Broms och Sur att lära på musikkonsten samt Smitt på skräddareläran. Sedan de hade varit i dessa »läror» ett års tid och jag samt Spask, Präss och Hult under tiden arbetat med trolleri, så att folket i landet bievo alldeles skrämda för oss, begåvo vi oss därifrån för att i andra länder öva våra konster. Sedan vi hade lämnat förenämnda land vandrade vi över Polen till Danzig, varest vi rövade oss en liten slup. Med några vapen begåvo vi oss till sjöss och seglade en tid. varunder vi besökte många städer och byar. och på engelska kusten uppbrände vi tvänne fartyg, som stodo på stapeln under byggnad. När vi så hade seglat en tid, begynte vi vårt tåg mot Umeå. men därifrån återvände vi och begåvo oss norrut. Under vägen uppehöllo vi oss med tjuvnad, röveri och trolldom. Under sommaren infunno vi oss vid fisket nära Finnforsfallet. Härpå valde vi oss en bostad, varpå vi genast togo livet av fiskaren. Som denne hade flera tunnor lax, tyckte vi, att vi hade nog med mat för en lång tid framåt och beslöto att taga vårt vinterläger där, och efter en dags ordentligt sökande, funno vi vårt blivande läger, vilket var kulan, där vi till slut fångades. Under tiden vi bott i kulan, ha vi dräpt många människor; men såväl. som vi voro vana vid stöld och tjuveri, ha vi under tiden styrt om så, att vi haft nog till livsuppehälle, vilket vi ansett ingen orätt vara. Under denna tiden ha flera gånger spåmän försökt genom trolleri återtaga det stulna, men det har aldrig lyckats dem. Under tiden träffade vi en flicka. vilken är denna som här står, och med henne hava vi haft tvänne barn, vilka vi ha dräpt strax de sågo dagsljuset.
När flickan rymde ifrån oss förstodo vi att det var slut med oss. Vi försökte väl en gång genom trolleri avvända fienden, men den senare gången eller drabbningen, narrade den oss. Vi skulle nog väl ha sluppit där ifrån, men efter vårt ackord med hin onde, så är tiden ute just nu i vår vid maj månads ingång, så att han har makt att taga oss med hull och hår och ben, därför är jag icke sorgsen. Blott ett önskade jag, när jag blev fången, nämligen att jag skulle fått se, ty då skulle jag ha torkat all den skog jag kunnat se. Nu har jag berättat allt vad jag skall, och nu går jag ut av de järnband, som äro lagda på min kropp. När som han sagt detta, skakade han sig, och genast föllo ifrån hans fötter och armar och kropp de starka järnbultar och bojor, som voro väl tillslutna med klinkning och lås. Sedan fördes fången bort under bevakning av flera män för att dagen därefter avrättas.
Kronobetjäningens i Skellefteå berättelse.
1524 den 30 april fördes rövaren Hins till avrättningsplatsen för att enligt k. m:ts dom avlivas medelst pinbänk. När fången lades på binbänken brast densamma i många stycken. Efter förrättad reparation skulle fången läggas dit igen. Då yttrade han: »På denna bänk tar jag icke döden, men jag skall vara villig därtill ändå». Fången lät så lägga sig på sträckbänken o. hästarna tillsattes för att sträcka honom, men den ene av hästarna förlorade båda frambenen, den andre föll död ned, den tredje och fjärde blevo liggande, men dock utan att skadas. Då befallde jag skarprättaren att avhugga fångens hals. När denne tog i vxan. brast skaftet på densamma. Då tog han den andra bilan och högg till fem hugg på fångens hals, men det ringaste spår kunde ej märkas efter huggen. Sedan drog skarprättaren bilan under vänstra foten, och i samma sågo vi två huvuden på fångens kropp. Skarprättaren högg till, och det ena huvudet trillade ett stycke och mycket blod strömmade. Strax därefter blev det avhuggna huvudet såsom buret till den kropps hals det var avhugget samt sammanfogades med halsen och blev alldeles helt. Vi blevo mycket förvånade och förskräckta över detta, och jag gick fram till den besynnerligt vuxne fången och sade: »Jag frågar dig: Är du mera full i hin, än att du kan låta döda dig efter domen.» Fången blev sig nu alldeles lik som förr och sade: »Jag låter ej döda mig efter den dom ni uppläst för mig. Men vill ni uppgräva en grav, skall jag gå ned i den, och ni skall få kasta igen den med jord och sten.» Härpå uppgrävde folket en djup grav, och fången gick självmant ned i den, varpå den igenfylldes med jord och stora stenar. De som nu voro närvarande uppstämde ett skallande hurrarop, vilket kom skogens träd att skälva. Sedan hurraropen tystnat hördes ett förfärligt gny och tjut, vars like aldrig hörts och vilket var så hemskf, att det är omöjligt att beskriva detsamma. Folkmassorna förfärades häröver och lämnade med stor brådska förrättningsplatsen.
Skellefteå den 1 maj 1524. A. F. Tigerhjelm.
Efterskriften.
De förestående berättelserna tyckas efter allt att döma vara avskrifter antingen i första eller andra hand av en originalskrift. Dessa tycks också ha gjorts efter diktamen, ty en påfallande brist på skiljetecken förefinnas, var jämte åtskilliga ordförändringar synbarligen företagits. Språket i avskrifterna är i mångt och mycket likt det allmogemål, som ännu i våra dagar förekommer på den nord västerbottniska landsbygden. Efter mycket att döma är ej heller berättelserna avfattade på den tid, då de daterats. Detta hindrar naturligtvis ej att vissa delar av de samma nedskrivits på 1500-talet, men i så fall torde de längre fram ha tillökats av någon fantasifull prästman eller annan person som ägt tillgång till originalet. Detta kan man sluta sig till av att i berättelserna på ett ställe t ex. omtalas Umeå stad (i förestående ändrat till Umeå). Denna anlades dock ej förrän i början av l6OO-talet. På annat ställe betecknas brännvin som njutnings medel. Under 1500-talet förekom dock detta distiljat synnerligen sparsamt och användes huvudsakligen som läkemedel. En god del andra bevis för, att föreliggande berättelser ej äro så alldeles med sanningen överens stämmande föreligga, även. Så synes det för den som besökt den s. k. rövarkulan» i Finnforsberget, om det nu verkligen är denna som åsyftas i berättelserna, vara tämligen otrolig att mänskliga varelser där ha kunnat ha sin bostad för flera år. Som upplags plats för mindre kvantiteter av rövat gods, torde den däremot möjligtvis ha brukats. Att det, detta oäktat, satts »historiskt dokument» på titelbladet torde dock vara fullt försvarligt. Ovedersägligt är nämligen, att berättelserna i fråga innehålla en god del saker, som torde vara svåra att motbevisa. De flesta av de s. k. historiska dokumenten äro dessutom i regel mer eller mindre färglagda. Historiens »nakna fakta» äro i nio fall av tio ej så alldeles nakna heller. Därom vittnar mer än tydligt den genom århundradena fortgående striden mellan de lärde. Vår svenska historia är mer än önskvärt rikpå dylika punkter. Det behöver blott anföras hur berättelserna om Karl XII :s bedrifter handterats av olika historiska skriftställare, hur en höjt konungen i fråga till skyarna. under det att andra fråntagit honom all den gloria, som hans samtida vänner gåvo honom. Än nu värre ställer sig detta förhållande om man blickar längre tillbaka i tiden. Våra medeltida riddare och furstar höllo sig som bekant med egna »historieskrivare , som gåvo eftervärlden kännedom om dessa herrars utmärkta förtjänster — men samtidigt funnos belackare, vilka ej drogo sig för att utmåla herrarna i de mörkaste färger, ja, som rikliga avgrundsfurstar. Exempel i tusental här på kunna som sagt anföras. Det kan sålunda på intet vis anses som något brott mot »historiens gudinna» att giva förestående lilla häfte under rubriken »historiska urkunder». Ett är emellertid säkert, berättelserna om »Finnforsrövarna giva ett utmärkt åskådningsmaterial för studium av orten av det nord svenska folkets böjelse för att se mångt och mycket i det övernaturligas ljus. | |
Användaren har angivit att denna person är avliden.
|
G e n v ä g a r
