Borgmästare, lappfogde, birkarl og Hemmansägare Böle, Piteå 2) Död 1643 Piteå.
Gift med 1a med Brita Nilsdotter Rhen f. Kyrkbyhemmanet, Piteå sn Hon födde åtminstone 4 barn åt Evert.
Barn:
Johan inspektor och lagläsare i Götaland,
Samuel Edvardi Rehn 1614-1680 kyrkoherde i Råneå
Anders borgare och rådman
dotter f.1629
(18/6 betaldes för hans lägerstad. Bosatt i Böle, Piteå lfs. Lappfogde, Piteå stads förste borgmästare.
Hans änka hette Brita enligt krk 1651 (Piteå lfs LI:1). Om Nils Burmans uppgift att hon var dotter till lappfogden Olof Burman är riktig, måste Evert ha varit gift två gånger. Av ett brev från Per Anundsson till Axel Oxenstierna 1613 16/5 (E 798, RA) framgår nämligen att Evert då var gift med en dotter till kyrkoherden Nicolaus Andreae i Piteå. (Carl Henrik Carlsson) Köpte hemman av Anders Eriksson i Böle 14, Piteå lfs (Riksarkivet, Kammararkivet, Landskapshandlingar Västerbotten 1612:11, Saköreslängd 1612-07-30; Olof Andersson). Skriven 1623-1641 i Staden, Piteå lfs (Olof Andersson 1999). Ägare 1610-1643 i Böle 14, Piteå lfs (Olof Andersson 1999). Ägare 1632-1640 i Öjebyn 31, Piteå lfs (Olof Andersson 1998). enl genealogi.aland.net/discus/messages/44/83322.html?1158759201
Evert Eriksson d.1651-09-07 Piteå sn bårpengar, kr gift med Nilsdotter Befallningsman, Lappfogde, Bergsman, Nämndeman och Borgmästare Åren 1623-41 var han skriven i Piteå stad. Han var ägare 1610-1643 av gården Böle 14 som var på ½ mantal. Han har betalat Älvsborgs lösen alla åren 1613-18 och är då gift. [
Evert hade köpt hemmanet 1610 av Anders Eriksson. Everts son Anders övertog gården 1644. Evert var även ägare åren 1632-1640 av Öjebyn 31 ”Västansundet” med mantalet 61/128. Sonen Johan övertog den gården.
Evert var första gången gift med en dotter till kyrkoherden Nicolaus Andrae. Av ett brev från Per Anundsson till Axel Oxenstierna 1613-05-16 framgår att Evert då var gift med en dotter till kyrkoherden Nicolaus Andreae i Piteå. Piteå borgerskaps deltagande i arbetet på Nasafjäll började år 1636. Den malm, som borgarna bröt detta år och sommaren 1637 nedfördes till hyttan påföljande vinter och levererades där i början av 1638. Evert tillhörde denna första grupp av tolv privata bergsmän.
År 1611 genomförde Karl IX en förvaltningsreform i rationaliseringssyfte. Landsfogden över Västerbottens norra prosteri Evert Eriksson blev ensam fogde för hela landskapet direkt under ståthållaren i Umeå Stellan Mörner, som även residerade över Lappland. Evert Eriksson hade tidigare varit Västerbottens laxfogde och var väl insatt i landskapets ekonomiska problem. Sedan Mörner 1613 utnämnts till riksjägmästare, representerades statsmakten i landskapet suveränt av Evert Eriksson.
Redan nästföljande år avskedades han emellertid på direkt initiativ av Gustav II Adolf, som vid sin hastiga resa genom landskapet till det ryska kriget i mars 1614 tagit intryck av allmogens klagomål över förvaltningen. Redan i mars 1614 beordrades Stellan Mörner och kammarskrivaren Zacharias Simonsson att hålla fogderäfst och uppta alla böndernas klagomål till prövning.
Allvarliga beskyllningar mot Evert Eriksson hade framförts till Axel Oxenstierna av laxfogden Per Anundsson. Landsfogden skulle ha försökt undergräva Stegers ställning för att tillvälla sig fri handel i lappmarken för egen och släktens räkning, ja eftertraktande allt kronans laxfiske. Med sig hade han svärfadern, Nils Andreae, och lappfogdar. Vid landsting i Skellefteå 1 maj samma år förklarades rannsakningen obehövlig! De fjorton landstingsmännen, för första gången känner vi namnen på socknarnas företrädare, deklarerade nämligen sin tacksamhet över att överheten givit dem så ärliga och dugiga befallningsmän, som gav dem lag och rätt.
Landstinget friade dem från alla beskyllningar samt tackade dem för all rättrådighet och förklarade sig vilja alldeles ursäkta dem för allt eftertal. Uttalandet måste tolkas som ett partitagande för Evert Eriksson. De förmögna bönderna, landsköpmän och birkarlar, som helt visst dominerade landstinget, betraktade tydligen denne som en för deras intressen skonsam Steger däremot drogs av dem inför rätta och erhöll upprättelse först efter ett par år.
Luleå lappmark hade då tilldelats förre landsfogden Evert Eriksson, Piteås borgmästare från och med samma år. Över detta beslut anförde Luleåborna besvär genom Clementsson och framhöll i en supplik till Axel Oxenstierna de katastrofala följderna för staden att förlora handeln i lappmarken och vid Västersjön. Då vore det omöjligt att bygga en stad, hette det, »ty vi äro allereda alldeles av de andre köpstäder på alla sidor instängde». Beslutet ryggades emellertid icke. Evert Eriksson behöll arrendet. Luleåborna utverkade i sista stund före Gustaf Adolfs avfärd till Livland hans löfte om att framför andra få arrendera lappmarken, när Erikssons arrende löpt ut. Under 1620- och 1630-talen förnyades kontrakten med samma personer. Luleå borgerskap hade dock arrendet på sin lappmark under tre år från 1631 till 1634, då Evert Eriksson ånyo erhöll det. Arrendeväsendet i lappmarken avvecklades så sent som 1641. Från 1627 har vi vittnesbörd om »stor fattigdom och vedermöda i landet». De båda erfarna uppbördsmännen Evert Eriksson och Abraham Staffansson, engagerade i krigsskatternas uppbörd vid denna tid, anmälde hos kammarrådet sina betänkligheter inför det höga skattetrycket.
Han skrev brev till Axel Oxenstierna 1613 augusti Umeå samt 1614 april Umeå; 1615 februari Piteå; odaterat.. Sorterat under Evert. Oxenstiernska samlingen. Axel Oxenstierna af Södermöre. I en längd från 1623-08-02 i kammarkollegium över vad borgerskapet byggt i den nya staden så framgår följande om Evert: Han har två fullbyggda jordstugor, två nattstugor utan skorsten, fyra fullbyggda under- och överbodar, ett fullbyggt stall samt en tillsatt stuga.
Hans änka hette Brita enligt kyrkoräkenskaper 1651.
Han köpte hemman av Anders Eriksson i Böle 14, Piteå sn [Landskapshandlingar Västerbotten 1612:11, Saköreslängd 1612-07-30] | |
G e n v ä g a r
