Erik Svendsen Ejegod (1055-1103)
1055--1103-07-10 (man)
Erik Ejegod var den fjärde av Svend Estridsens söner, som blev kung i Danmark född i Slangerup. Han blev vald 1095 efter brodern Olof I Hungers död. Erik Ejegod var vid sin broder Knuts sida, då denne blev dödad i Odense. I början av sin regeringstid var han omnämnd i ett skaldekväde upptagen i att bekämpa pommeranerna i Nordtyskland. Detta folkslag var trängda av saxarna, som var i färd med att kolonisera den östliga del av Saxland, och pommeranerna slog sig därför på plundringar i den sydliga delen av Jylland och öarna. Det lyckades Erik att erövra pommeranernas viktigaste bas, Rügen, och han satte in sin systerson Henrik som pommeranernas furste.[3]
Erik Ejegod återupptog de tidigare kungars insats for att lösgöra den danske kyrka från ärkebiskopsdömet Hamburg-Bremen, och i 1103 lyckades det han med påvens välsignelse att upprätta et självständigt dansk ärkebiskopssäte i Lund via en pilgrimsresa till Rom. Asser, som Olof hade utnämnt till biskop i Lund, blev nu Nordens förste ärkebiskop. Vid samma tillfälle utverkade Erik att få sin bror Knut helgonförklarat.
År 1103 gjorde Erik en pilgrimsfärd till det heliga landet för att göra bot för mord, som han begått på några av sina hovmän. Genom Ryssland reste kungen till Konstantinopel, där han mottogs med stora hedersbetygelser av kejsar Alexios I Komnenos. Han fortsätter därefter sjövägen sin resa mot Jerusalem. I Pafos, på Cypern insjuknade Erik hastigt och dog. Drottning Bodil nådde dock fram till Jerusalem, men dog strax därefter på Oljeberget. | |
|
G e n v ä g a r
