Per Eriksson (1700-1758)
1700--1758-06-22 (man)
Eden, Junsele
Per Eriksson var tungsint och grubblande, och de sista åren vanskötte han sin gård. 1758 hängde han sig. Ett tingsprotokoll från 1759 berättar vad som hände:
"Anmälte Länsman Johan Edin huru nybyggaren Per Ersson i Swanabyn inemot 60 åhr gammal något öfver 1 1/2 år skal varit swagsint, som aldra först tagit sin början af en swår hufwudvärk, som sedemera Continuerat, så att hans anhöriga somliga tider måste hållla wakt om honom, ti thess han åter kommit sig före igen, berättade sonen Nämndeman Erik Persson att under sällskap litet förr midsomars dagen til Lafsiön, tröttnade fadern och stadnade litet efter, tå Sonen först gådt fram till Byn, men som fadern drögde gick Sonen genast tillbaka, at söka dock utan att finna honom förän om Pärsmässodagen en half mil ifrån Swanabyn, sedan han ifrån förenemde tid varit borta, af hwilket dess frånwarande Sonen wäl föreställt sig hwar ehanda, men ei kunnat sluta någon wist, innan han i fölge med dess Broder efter flere dagars letande fant honom igen, ther han legat emellan en Blörk och en större sten med en widia om halsen, hwaraf slöts, att när han skolat hänga sig sielf, samt till den ändan stådt på stenen, hwarifrån han efter alt utseende nedhoppat, har widian brustit, samt han således nedfallit, och att han thereefter welat giöra sig fri från widian, märktes deraf, att han til den ändan haft Knifwen uptagen bredewid sig liggande wid igenfinnandet, hwarefter Sönerna uti en thertil förfärdigad wanlig Kista inlagt den döda kroppen, samt nedsatt honom uti wäl förwaradgrop, til dess utslag nu wid tinget falla skulle.
På förfrågan huru thess lefnad warit, intygades allmänt, att han fördt sig stilla och wäl an, samt lefwat i frid och sämja både med hustru, Barn och grannar, wetande ingen att säja, det han på något sätt wisat sig orolig, eller annorledes, än, att han på något sätt visat sig orolig, eller annorledes, än en, som en Kristen ägnar och anstår".
Rätten var tveksam över hur man skulle hantera Per Erikssons döda kropp. Skulle han anses som en självspilling och inte få en kristlig begravning eller skulle han begravas i vanlig ordning. Iavvaktan på utslag i tinget hade troligen sönerna begravt den döda kroppen på Storholmen i Tjusjön och inte i skogen var som helst. Denna holme kallas än i dag "död mans holme".
Efter överläggning kom rätten fram till att "then afledne Pär Ersson finnes hafwa warit til sine sinnnen oroad och beswärad, af hvilken hufwudswaghet han således mera än af ondt upsåt, kommit att afhända sig sielf lifwet, fördenskull.....finner Härads Rättn, att dess döda kropp må handteras och begrafwas; dock i stillhet.....". | |
|
G e n v ä g a r
