Regementsfältskär, oftast kallad Mäster Olof, var regementsfältskär under Gustaf II Adolfs tid och deltog i fälttåget i Tyskland.
Under medeltiden började barberare, vid sidan av sin egentliga verksamhet, även utöva kirurgi och denna verksamhet fick snart ordnade former med bildandet av egna skrån och formell utbildning. Det började i södra Europa, men redan omkring 1500 fanns i Norden etablerade skrån med de vanliga graderna lärling, gesäll och mästare för vilka formella prov avlades. Det fanns ett behov hos befolkningen av dessa tjänster och antalet medicinskt utbildade läkare var mycket litet. Speciellt under de många krigen på 1500–1800-talen blev efterfrågan på kirurgi (amputationer, böldskärning etcetera) särskilt stor. Från början av 1800-talet blev de vetenskapligt utbildade läkarna med kirurgisk kunskap fler och denna utbildning tog successivt över från skråväsendets, men utövarna behöll den etablerade yrkestiteln fältskär, även utanför militära sammanhang.
I Sverige var den hantverksorganiserade utbildningen erkänd och övervakad av Medicinalstyrelsen, men efter den 31 mars 1898 har inga prov avlagts och i dag finns inte yrket längre i Sverige. Det finns dock ännu i flera länder en formell, vetenskapligt grundad, högre utbildning till fältskär och även yrkestiteln är oförändrad. Verksamheten är begränsad till mindre kirurgiska ingrepp och ett mindre omfattande medicinskt arbetsfält än det som täcks av läkarkåren. En annan gammal titel för fältskär var bardskärare efter tyskans bart = skägg. En gammal kvarleva från tiden då kirurger var hantverkare och läkare var akademiskt utbildade finns än i dag i England där kirurgläkare ofta tilltalas Mister och övriga läkare med Doctor.
Utbildningen för fältskäryrket var mycket bristfällig. Fick man ett godkännande fick man titeln och börja utföra ganska avancerade kirurgiska ingrepp. En fältskär betraktades som herreman och hade därför rätt att bära spänne på skorna, bära värja och ha sin huvudbonad kvar på huvudet medan han arbetade.
År 1663 fanns det 8 svenska och 12 utländska läkare i Sverige, så det fanns alltså en stor arbetsmarknad för fältskärer. De var organiserade som ett hantverkarskrå med ålderman, mästare, gesäller och lärlingar.
Under den tiden fick fältskärer mycket stor erfarenhet och blev ofta lika duktiga som utbildade kirurger. På slagfälten transporterade fältskären sitt ”sjukhus” på en kärra. Han hade knivar, sågar, kultänger, lavemangsspruta, kompresser, tång för tandutdragning samt opium och honung. Opium användes och används fortfarande för att få fram morfin.
Under fredens tid var det praktiskt taget omöjligt att överleva på bara rakning och klippning så därför var det inte helt ovanligt att fältskären tillsammans med barberaren kombinera sin verksamhet med andra tjänster ute på landsbygden.
Militärkirurger följde redan under medeltiden arméerna i fält, såsom t. ex. under Ludvig den heliges korståg. Efter konciliet i Le Mans 1274, som genom bullan "Ecclesia abhorret a sanguine" förbjöd de munkordnar, hvilka dessförinnan befattat sig med kirurgi, att vidare utöfva densamma, bildade fältskärer, badare och bardskärare (fältbarberare) ett eget skrå, hvilket sedermera egde betydlig användning både i fred och i fält. I Sverige fanns ett bardskärareämbete redan under katolska tiden. Enligt reglemente, utfärdadt af Johan III 1571, skulle detta ämbete anskaffa erforderliga fältskärer åt armén och flottan. Redan 1613 finnas fältskärer upptagna i svenska regementenas stater, och under trettioåriga kriget skulle vid hvarje fotregemente anställas en regements- och fyra kompanibarberare. Största delen af dessa voro tyskar, vanligen med ringa underbyggnad, men stundom med en viss vana vid sårbehandling. 1717 förändrades barberareämbetet till en kirurgisk societet, som dock ej synes hafva verkat någon synnerlig förbättring vid utbildandet af fältskärer. Under Adolf Fredriks regering inrättades väl i Stockholm en profession i anatomi och kirurgi, i hvilka ämnen undervisning skulle meddelas fältskärerna, men till följd af deras låga aflöning och underordnade ställning ville bildade personer endast undantagsvis egna sig åt yrket. 1797 uppdrogs åt Collegium medicorum att ombesörja läkarevården för armén och flottan, men först efter 1809, sedan helsovårdens betydelse blifvit mera insedd, försågos de med egentliga läkare. -- Fältskärerna, hvilka numera ej äro afsedda att användas vid hären, utan att bland allmänheten utöfva den s. k. lilla kirurgien, skola aflägga stadgade prof för vinnande af yrkets utöfning och stå under medicinalstyrelsens och vederbörande stadsläkares inseende. -- Inom ryska hären utgöres den lägre sanitetspersonalen ännu af fältskärer. I aflägsna trakter, der utbildade läkare ej kunna finna utkomst, lemna de äfven läkarebiträde. De utbildas vid särskilda fältskärsskolor, kommenderas derefter till en treårig kurs vid militärsjukhus och anställas sedermera vid armén, der deras antal beräknas till 6 för hvarje bataljon. | |
G e n v ä g a r
