Firman H Schücks Enka med anor från 1797 och nuvarande namn från 1834 leddes från 1839 av svågrarna Adolf Schück och Siegmund F jämte (1857—67) August Josephson; Herman F var i nästa släktled den som bestämdes att föra arvet vidare. Företaget, som tidigare drivit främst småindustriell tygtillverkning, hade vid seklets mitt lagts om till enbart grosshandel i manufaktur, och det var ett för tiden betydande handelshus som under F:s ledning utvecklades vidare till ett av de största i branschen. Expansionen markeras av fortgående ombyggnad av firmafastigheten i Gamla stan (Stor-kyrkobrinken 9) och den tidsenliga flyttningen till nedre Norrmalm 1911. En av marknadsstrukturen betingad begränsning till damtextilier och modevaror — tidigare även inredningstextilier m m — inleddes efter sekelskiftet. Förvisso var rörelsen i det hela lönsam, men dess dåtida utvecklingskurva undandrar sig bedömande.
En märkligare insats gjorde F som finansiell ledare av »Bulten». Företagsbildningen grundade sig dels på idén att uppta inhemsk fabrikation av bultar, muttrar o dyl, som dittills importerats eller ingått i intern tillverkning för eget behov vid bruk och verkstäder, dels på att det föråldrade Hallsta-hammars bruk vid Strömsholms kanal sökte nya uppgifter. Produktionsprogrammet framlades för F av ingenjörerna Nils Petersson och Gottfrid Rystedt i jan 1873, och i mars s å konstituerades Bultfabriks ab, med F som störste aktietecknare. Lokaliseringen till Hallstahammar gynnades av att det närbelägna Kolbäck just skulle få järnväg (1875). Efter betydliga nyinvesteringar utvecklades fabrikationen i rask takt, till ca 400 ton 1875, 1 200 1890, 3 600 1909 och 6 000 1916, dock med enstaka år av nedgång och med brant fall under krisåren 1917—20. Hela bruket förvärvades 1895, och bultfabriken satte allt mer sin prägel på det växande samhället. Den ekonomiska ledningen låg under detta skede hos bolagsstyrelsen i Sthlm, där kassadirektören F avgjort dominerade. Hans styrka torde ha framträtt dels på försäljningssidan, dels i en välberäknad och framsynt helhetsplanering. Däremot lär han sällan ha besökt Hallstahammar och tog kanske mindre del i den tekniska och sociala expansionen; han var affärsmannen som ledde pionjärföretagets ekonomiska genombrott och konsolidering.
Mest känd utåt blev F som konstsamlare och generös konstnärsvän. Hans estetiska sinne röjdes tidigt och avtecknar sig mot hans judiska kulturmiljö; särskilt märkes släkt- kretsen kring August Josephson, vars son 1895 blev F:s måg. Efter inköp av tavlor av düsseldorfmålaren Alfred Wahlberg blev F under 1880-talet varmt intresserad för »opponenterna». I deras högkvarter Paris följde han utvecklingen vid upprepade besök. När de var i Sthlm, var hans gästfrihet ett uppskattat inslag, och Hugo Salmson och Carl Larsson blev hans nära vänner. En stor samling konstnärsbrev till F belyser hans roll för den unga Parisgruppen och är i flera fall en viktig biografisk källa. Hans förvärv gällde främst landskapsmotiv och genremålningar och omfattade en å tre dukar av 18 svenskar samt några utländska verk. Med betydande ungdomsverk är bl a Carl Larsson, Zorn, Liljefors, Ernst Josephson och Eugéne Jansson företrädda. Därtill kom beställda familjeporträtt, främst av Salmson. Zorn utförde för bultfabriken ett virtuost porträtt av F som åldring. Till Sthlms nation i Uppsala skänkte F 1905 en duk av Carl Larsson. Två stockholmska exteriörsmycken, Konstnärshusets fasadmosaiker och Zorns statyett »Morgonbad» framför Konstakademin, är skänkta av F (1900, 1909). Hans konstförvärv och mecenatskap fortgick sålunda även efter den egentliga samlartiden, vari dukar av Axel Lindman 1890—92 bildar slutpunkten.
Det är mindre kvantiteten än inriktningen som ger tyngd åt F:s konstfrämjande insats. Han var den förste stockholmare, som i stort uppmuntrade den unga opponentkonsten, medan ännu marknaden behärskades av det akademiska lägret. Breven till F vittnar om hans inlevelse inte blott i näringsbekymren utan även i skapandets problematik. Han blev kallad »Sthlms Furstenberg» och samarbetade stundom med den äldre och större gbgsmecenaten. Emellertid höll han sig utanför de konstpolitiska fejderna att döma av vädjanden från motsatta sidor inför Konstnärsförbundets tillämnade utställning 1887. Hans samling (utom porträtten) på 22 nummer tillföll genom testamente Nationalmuseum, vartill hans son lade brevsamlingen. Då verken inte kunnat musealt sammanhållas, utgavs i stället A Gauffins kommenterade katalog, som bildar ett värdigt minnesmärke över F som konstfrämjare.
På sin femtioårsdag utdelade F ett antal gåvor till ungdomsverksamhet och socialvård, de första av i allt 50 donationer på tillsammans nära 1 1/4 miljon kr. F bidrog avsevärt till förverkligandet eller utbyggandet av sjukvårdsanstalter : barnsjukhuset Samariten, Kronprinsessan Lovisas Vårdhem, Sophiahemmet, Sv Röda Korsets sjukhem. Vidare donerade han till .Sthlms handelshögskolas byggnad och skapade en högskolans fond för utrikes resestipendier; en fond för officerares utlandsstudier var den första donationen i sitt slag (1917). En egen skapelse genom testamentarisk donation var ett ålderdomshem i Täby, öppnat 1924, och — ehuru av F ej avsett speciellt för trosfränder — sedermera samordnat med den mosaiska åldringsvården (numera som fondkapital). F:s största kulturella donation i livstiden gällde medel till fem års föreläsningar i sv kulturhistoria vid Sthlms högskola; de första hölls av kusinen Henrik Schück.
Den stora bredden av gåvoverksamheten vittnar om F:s känsla för samhällets skuggsidor och om hans värdering av utbildningen på skilda områden. Han kände rikedomens ansvar och tillsköt merendels sin andel i stillhet; endast i ett par fall knöt han sitt namn till fristående större donationer. Generositeten förenades med en affärsmässig sparsamhet, som kunde bli påfallande, och med ett bistert drag åtminstone på äldre dagar. Konstnärsmiljön var kanske det element, där det varma och humoristiska i hans väsen kom bäst till sin rätt.
Författare
Tom Söderberg | |
G e n v ä g a r
