Herman Wilhelm föddes den 12 januari 1893
Tyska riksdagens talman 1932-45
Gift den 3 januari 1923 med Carin Axelina Hulda Fock
På våren 1925 kom paret Göring till Sverige där de bosatte sig i en hyreslägenhet på Odengatan 23 i centrala Stockholm. Han arbetade en tid som pilot på Nordiska flygrederiets linje mellan Stockholm och Danzig. 1925 var Hermann Göring patient på Aspuddens sjukhem där han skrevs in för att bli kvitt sitt morfinberoende. Göring var mycket våldsam och hotade sjuksköterskorna. Han bröt sig in i ett medicinskåp i sin jakt på morfin.
I Tyskland utlystes 1926 allmän amnesti för dem som deltagit i "ölkällarkuppen" och Göring kunde återvända till Tyskland och blev medlem av det nygrundade Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet. Efter valet 1928 blev han riksdagsman. Görings kontakter med den tyska aristokratin hjälpte till att öka stödet för NSDAP under partiets väg till makten. Den 30 augusti 1932 valdes han till riksdagens talman.
I oktober 1931 avled Görings fru Carin som led av ett medfött hjärtfel efter flera års sjukdom. Några år senare 1934 lät han hämta hennes stoft och begravde henne på sitt gods Carinhall beläget norr om Berlin. År 1935 gifte Göring om sig med den tyska skådespelerskan Emmy Sonnemann med vilken han fick dottern Edda. Göring fortsatte att ha nära kontakt med Sverige och var vän med bröderna von Rosen.
Vid nazisternas maktövertagande den 30 januari 1933 utnämndes Göring till preussisk ministerpresident. En av Görings rivaler hade med tiden kommit att utgöra ett hot mot hans ställning i partiet och även mot Hitler. Hitler menade att Röhms konspiration var ett hot mot rikets säkerhet och den 30 juni 1934 genomförde man de långa knivarnas natt, då Röhm och flera andra högt uppsatta SA-män och politiker mördades. Göring hade planerat och organiserat denna utrensning tillsammans med bland annat Heinrich Himmler och Reinhard Heydrich.
År 1935 utsåg Hitler Göring till överbefälhavare för det tyska flygvapnet Luftwaffe och året därpå till chef för den så kallade fyraårsplanen vilket innebar att han fick kontroll över ekonomin.
Vid andra världskrigets utbrott den 1 september 1939 var Görings gunst hos Hitler som störst och han blev samma dag officiellt utnämnd till Hitlers ställföreträdare som rikskansler. I egenskap av chef för Luftwaffe ledde Göring flyganfallen mot Polen och senare mot Storbritannien.
År 1940 utnämndes han till riksmarskalk och stod nu på toppen av sin karriär. I och med att den tyska krigslyckan vände 1943 började även Görings stjärna att dala och kälen var flera. Enligt Hitler hade Göring som chef för Luftwaffe misslyckats med att slå ut det engelska flygvapnet och även varit oförmögen att förhindra allierade bombningar över Tyskland. Redan våren 1943 framträdde misstämning mellan Hitler och Göring och våren 1944 var relationerna dem emellan spända. Hitlers bristande förtroende utnyttjades av bland andra Bormann, Himmler, Goebbels och Speer vilka nu började att tävla om Hitlers gunst.
Efter att ha uppvaktat Hitler i rikskansliets bunker i Berlin på dennes födelsedag den 20 april 1945, lämnade Göring staden med bil och for med sin stab till Obersalzberg. Ryska trupper var då nära att nå Berlins utkanter.
Generalstabschefen Alfred Jodl tog utan Hitlers vetskap kontakt med Göring och meddelade denne att han förväntades ta över ledningen av Tredje riket vid Führerns död. Göring skickade den 23 april ett telegram till Hitler, i vilket han förklarade sig beredd att ta över makten om Hitler ämnade stanna kvar i Berlin. Bormann utnyttjade detta telegram för att hetsa upp Führern och framställa Göring som en förrädare. Detta lyckades och Hitler uteslöt Göring ur partiet och lät arrestera honom. Bormann ville dock gå ett steg längre. Han sände ett telegram till chefen för Reichssicherheitshauptamt, Ernst Kaltenbrunner, och gav denne order om att Göring skulle avrättas för högförräderi.
Kort efter Tysklands kapitulation i maj 1945 greps Göring av amerikanska soldater och fördes till internering i Mondorf-les-Bains i Luxemburg. I augusti fördes han till Nürnbergs stadsfängelse.
Göring åtalades 1945 vid Nürnbergprocessen som den främste av de anklagade. Han gjorde till en början ett skärpt intryck och kunde framgångsrikt argumentera mot den amerikanske huvudåklagaren Robert H. Jackson men tvingades på defensiven när han konfronterades med bevis gällande grova krigsförbrytelser samt plundring av judisk egendom. Görings försvarsadvokat sökte påvisa att hans klient hade handlat som tysk patriot inte som krigsförbrytare. Detta hade domstolen svårt att godta eftersom Göring de facto hade inrättat de första koncentrationslägren.
Försvaret hävdade dock att han redan 1934 hade lämnat över ledningen av lägren till Himmler och därför inte kunde ställas till ansvar för de brott mot mänskligheten som begåtts. Ansvaret skulle istället ha legat på Himmler och Heydrich. Försvaret hade emellertid svårt att förklara det faktum att Göring 1941 hade givit Heydrich i uppdrag att organisera den slutgiltig lösning av judefrågan. Han hade därtill villigt stött alla Tysklands anfallsplaner mot andra stater men han hade ansett att tidpunkten för anfallet mot Ryssland 1941, Operation Barbarossa var för tidigt vald. Enligt Görings åsikt skulle Tyskland först ha besegrat Storbritannien för att undvika ett tvåfrontskrig.
Korsförhöret med Göring leddes av den brittiske åklagaren David Maxwell Fyfe som på punkt efter punkt kunde sarga Görings försvar. Entydiga bevis om Görings exploatering av slavarbetare, plundring av judisk egendom och framför allt hans organisatoriska delaktighet i Förintelsen ledde fram till att domstolen fällde honom på alla fyra åtalspunkterna. Planerande av anfallskrig, brott mot freden, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten och den 1 oktober 1946 dömde rätten honom till döden genom hängning.
Omkring två och en halv timme innan dödsstraffen skulle verkställas den 15 oktober 1946 begick den 53 åriga Göring självmord genom att bita sönder en glasampull med cyankalium.
------------------------ | |
G e n v ä g a r
