Hedvig Eleonora föddes den 23 oktober 1636
Drottning 1654-60
Gift den 24 oktober 1654 med Karl X Gustav
Paret fick
- Karl f.1655-11-24 på Stockholms slott
Karl X avled 1660 och Hedvig blev förmyndare för sin son Karl XI till sonens myndighetsförklaring 1672.
Enligt makens testamente skulle Hedvig Eleonora bli ordförande och regent med två röster och en avgörande utslagsröst i förmyndarregeringen för sin son Karl.
Ansvaret för regeringen skulle delas med de fem höga riksämbetsmännen, men hennes utslagsröst skulle vara den avgörande.
Testamentet mötte direkt på motstånd från rådet, speciellt från kungens bror Adolf Johan av Pfalz.
Dagen efter Karl X:s död sände Hedvig ett krav till rådet med begäran att testamentet skulle respekteras, och meddelade att hon redan visste att rådet motsatt sig det. Rådet svarade då att de skulle underrätta henne sedan de fått besked av ständerna.
Då rådet sammanträdde efter ankomsten till Stockholm den 13 maj, försökte rådet hålla henne borta från att delta i rådsförsamlingarna. Det debatterades om det var lämpligt för hennes hälsa och huruvida det kunde anses passande för henne som änka att lämna sina rum och närvara i rådssalen, eller om rådet skulle tvingas uppsöka henne på hennes kammare, vilket skulle vara opraktiskt.
Hedvig Eleonora svarade att rådet kunde sammanträda utan henne, men underrätta henne då hennes närvaro var nödvändig.
Hedvig Eleonora hade svårt att hävda kungamaktens ställning gentemot aristokratin. Då Karl senare anklagade förmyndarstyrelsen för försummelse kom han att helt frikalla sin mor från ansvar. Hon tog ganska ringa del i förmyndarstyret, och då Karl XI senare anklagade förmyndarstyrelsen för försummelse kom han att helt frikalla sin mor från ansvar.
Hedvig Eleonora närvarade vid vartenda rådssammanträde under hela sitt regentskap från 1660 till 1672, utom då hon befann sig på något av sina lantslott.
Hon deltog inte aktivt i politiken, utan ska främst ha sett det som sin plikt att bevaka sonens intressen. Hon var medveten om att hon saknade kunskap och stöd för att själv bedriva politik, och ville inte ge rådet någon förevändning att avlägsna henne från att delta i sammanträdena. Sedan Adolf Johan av Pfalz hade uteslutits från rådet räknade hon inte med stöd av någon annan i rådet än Magnus Gabriel De la Gardie.
Hon försökte dock skaffa sig kunskap och hålla sig uppdaterad, något som framgår av ett brev från statssekreteraren till Magnus Gabriel De la Gardie: ”Och skall Ers Excellens ej kunna tro, huru hennes K. Maj:t tilltager i affärernas kunskap och låter sig vara angeläget sitt ämbete”.
Hedvig Eleonora satte sig in i de saker som avhandlades, gjorde uttalanden och föreslog lösningar, men tycks inte aktivt ha bedrivit några egna åsikter och uttalade flera gånger att hon tyckte illa om politik och diplomati. Hon ska dock ha haft en stark motvilja mot krig, och röstade som sådan med rådets fredsparti.
Hon uttalade sitt stöd för villkoren i freden i Oliwa, röstade utan framgång emot kriget mot Bremen, men lyckades med framgång rösta emot ett föreslaget krig mot Ryssland och detta beskrivs som det enda tillfälle då hon kraftfullt lyckades hävda sig mot rådet.
Hon stödde den profranska och antidanska politik som fördes av regenterna. Hon beskrivs som insatt, brukade ta sig tid att sätta sig in i statsaffärerna och kom någon gång med ett förslag eller en kommentar till de frågor som avhandlades, men brukade sällan engagera sig utan ägnade sig främst åt att säkra sonens ställning fram till hans myndighetsdag.
Hennes son var djupt beroende av henne i hela sitt liv. Då han blev gammal nog att sitta med vid regeringens sammanträden, talade han inte direkt till ledamöterna, utan han viskade i stället vad han ville veta till Hedvig som sedan frågade regeringen med hög röst vad han ville veta.
Hennes antidanska inställning, som kom sig av hennes holstein-gottorpska ursprung, tog sig särskilt uttryck i den kyliga relationen mot svärdottern Ulrika Eleonora av Danmark, som hon beredde många svåra stunder.
Vid sonens död 1697 blev hon på nytt ordförande i förmyndarregeringen, denna gång dock endast för en kort tid, och spelade inte heller denna gång någon större politisk roll. Hon var dock ett stöd för den Gottorpska politiken och främjade bland annat sondottern Hedvig Sofias gottorpska giftermål.
Hon var emot den tidiga myndighetsförklaringen av Karl XII, men tvingades till slut att gå med på den. Hon protesterade också utan framgång mot att sonsonen inte fick avge någon kungaed vid kröningen.
Hedvig blev 79 år och avled den 23 oktober 1715.
-----------
ww | |
G e n v ä g a r
