Ketill Skäggesson (1300-)
1300-- (man)
Ketill Skäggesson.
1300?-
Född omkring 1300. [1]
Död i Berg (Z).
Ketill Skäggesson. [Ansedel Skäggesson] Född omkring 1300. [1] Död i Berg (Z).
Levnadsbeskrivning
Död i Berg (Z).
Död i Bergsbyn, Berg.
Kallas Kettil a Berge. Nämnd bl a 1336, synes ha varit kungens handgångne man, dvs adelsman. Torde vara identisk med den Kettil Skäggesson, som nämnes vid samma tid. Ett änge i Bergs socken kallas i en gammal handling Skägge-myr-änget. Efter honom eller sonsonen är Kettilsbacken i Bergsbyn uppkallad. (se Ling under Bergsbyn)
Ketil Skäggesson stamfar i Sveriges äldsta bondgård.
FRÅN DAGENS NYHETERS UTSÄNDA MEDARBETARE.
På södersluttningarna mor Storsjön går en rak och spänstig jämtbonde och harvar för vårsådden. Vårstormen virvlar runt Hoverberget och isvattnet droppar entonigt från klippblocken långt därinne i Hoverbergsgrottan. Han plöjer jorden som hans förfäder gjort på samma plats i bortåt sju hundra år och det är bara några få fideikommiss här i Sverige som kan räkna en så obruten släktkedja som Olle Andersson på Ol Sjulsgården i Hoverberg. Bortåt åtta hundra gårdar har anmält sig i den stora släktgårdsinventering som J.U.F. utlyste i fjol, och nu håller diplomen som bäst på att textas till den stora utdelningen i Uppsala i juni.
Det ser ut som om Ol Sjulsgården i Bergs socken skulle bli den äldsta, upplyser agronom Örjansgård. Det var likadant förra gången, då var det också en jämtlandsgård, som blev etta i landskonkurrensen, nämligen Görn Jänsgården i Hackås. Jämtarna är ett rotfast släkte, de blir på sin torva och vårdar traditio-nerna. Ol Sjulsbonden spänner ifrån sina vackra avelshästar och leder dem upp emot gårdstunet där en hel skock vita får går och betar i solstänket. Han knäpper upp skinnjackan och slänger en handfull havre ut till fåren, innan han stegar in i kammaren och bjuder Dagens Nyheters utsända att slå sig ner i en gungstol med tjock fårskinnsfäll.
Det var egentligen kyrkoherden på platsen, teol. och fil.lic. Matts Ling, som började forska ut släkterna här i Berg, börjar han. Min gård var han omåttligt intresserad av och lyckades gräva fram mina förfäder ur arkivdammet ända ner till årtalet 1336, då en viss Ketil a Berghe står omtalad i pergamentsbreven. Han synes ha varit ”konungens handgångne man”, d.v.s. adelsman, och torde vara identisk med Ketil Skäggesson, som nämnes vid samma tid. I ett illa medfaret vaxsigill, som suttit på ett pergamentsbrev efter Jöns Ketilsson, son till Den Skäggige, finns konturerna av en lilja i hans vapenbild. Vår gård måste alltså ha kommit till före 1336. Jag har inte hört att någon bondgård i Sverige b e v i s l i g e n har så gamla anor.
Från far till son har gården sedan ärvts århundradena igenom ända upp i våra dagar. Min yngste son är nio år och heter Klas Kettil. Släkten har varit barnrik i alla tider, stora barnkullar har dom haft allihop, och det kan väl göra sitt till att gården aldrig kommit i andra händer. Min far hade fem syskon, likadant hade jag själv, och fem barn har jag. Man kan inte med bestämdhet säga när Ketil Skäggige föddes, men det torde vara i slutet av 1200- talet eller i början av 1300-talet, och sedan förekommer ättlingarnas namn Peder Ketilson och Ketil Pederson, Jöns Ketilsson, Peder Jönsson, Jöns Kjelson, Anders Jönsson, Olof Andersson - han har samma namn som jag och föddes 1640. Endast en gång ärvdes gården på spinnsidan: av Göle Andersdotter, född 1724 och gift med en man som hette Olof Sjulsson. Efter honom kallas gården än idag Ol Sjuls.
Muntliga traditioner och sägner går förstås i min släkt liksom i andras. Ganska intressanta öden finner man redan några generationer tillbaka. Vår stammor var en adelsdam, som hette Anna Klasdotter, hon kom som flykting från Östersjöprovinserna. Sägnen berättar att hon flydde till Sverige sedan hon bevittnat att hennes far och fästman blivit nedstuckna i kriget där över. Hon kom över Sundsvall och hit till Bergs socken vid Storsjön. Här tog hon tjänst på en gästgivargård och gifte sig med en trumslagare, som hette Krok. Min fars farmor hette Maria Klasdotter och var dotter till Klas Andersson, en son till trumslagaren. Om Ol Sjulsbonden har väl reda på sig i släktkrönikan, så är han ännu styvare då det gäller hästar och hästskötsel.
- Ja, jag har sysslat litet med hästavel, jag har fått två avelsdiplom och femton skådepenningar av silver. Jag har också varit försöksvärd för Svalöv i många år, fortsätter jämtbonden, jag har prövat nya sorter av korn och havre, och så mycket kan jag säga att det nya Eddakornet, som släpptes ut i fjol, har givit 15 procent bättre resultat än andra sorter. Det är mera styvstråigt och ger rikare skörd. Vi håller nu på att experimentera ut en linje ur Eddakornet, som ser ut att kunna bli ännu bättre. Det går alltså framåt med jordbruket här uppe. Att vara bonde har nog framtiden för sig!
Visst har det varit många svårigheter på en sån här gård, men så har det funnits tider då gården varit välbärgad också. En gammal faster till mig berättade att under nödåren på 1850-talet då man använde bark överallt ”slapp vi barken i Ol Sjuls” fastän man hade tagit av barken när den löpte för att använda den. Läget här mot södersluttningen kan ju ha spelat en viss roll. Stora arealer har vi haft. Betydligt över tusen tunnland, närmare bestämt 450 hektar räknade gården före 1880, men då kom bolagstiden, och alla utmarkerna med den fina skogen rök. 950 tunnland såldes bort för en spottstyver. Nu har vi 250 tunnland kvar. Ja, det är ju ett bra stycke jord det också i dessa tider. Det ger bröd! Och att det inte ger bara bröd, det upptäcker Dagens Nyheters utsända ute i köket, där husmodern själv, fru Elsa Andersson, står och lägger in en hel gris på burkar i rejäla revbensspjäll och kotletter. Hon har en grannfru till hjälp fastän 11-åriga dottern Kerstin erbjudit sig att stå på en pall och steka fläsket.
Och spinnrocken surrar på varje mellanstund, och ullen kardas på samma hemtrevliga vis som det skett sedan generationer i Ol Sjuls.
Brodjaga.
En Kettil i Berge, Frösö socken, nämns tre gånger 1336-1347:
1336 17/6, "Katle a Berghum", JHD I nr 36.
1339 27/10, "Kætil a Bærgum", JHD I nr 39.
1347 30/12, "Ketill a Berghum", JHD I nr 68.
JHD = Jämtlands och Härjedalens diplomatarium.
Kyrkoherde Matts Ling (1887-1934) publicerade år 1930 en utredning över gårdar och släkter i Bergs socken. Första delen av Jämtlands och Härjedalens diplomatarium (JHD) utkom 1943 och han kan därför inte ha använt sig av denna källa. Snarare torde han ha funnit uppgifter i Diplomatarium Norvegicum, där åtskilliga jämtska medeltidsbrev ingår. Huruvida hans utredning är "slarvigt" utförd kan man inte veta utan att ha studerat densamma.
Uppläggningen utgår från byarna och de enskilda hemmanen. För Bergsbyn nr 1 uppger han bl.a. följande innehavare: Ketil a Berge, f. c:a 1300, "nämnd bl.a. 1336", dennes son Peder Kettilsson, f. c:a 1340, dennes son Kettil Pedersson i Berg, f. c:a 1380, dennes son Jöns Kettilsson i Berg, f. c:a 1420 och dennes son Olof Jönsson i Berg, f. c:a 1470 o.s.v. Kan då dessa personer beläggas ? "Kætil a Bærgum" omtalas 1336-1347, med det är inte Bergsbyn som avses utan byn Berge i Frösö socken [som Lars Nylander helt riktigt pekar på] (se JHD del I s. 50). "Peder Kettilsson" kan överhuvud taget inte beläggas. Någon "Kettil Pedersson" kan jag inte påträffa, däremot en "Kætil a berghe" [d.v.s. utan patronymikon] åren 1428-1450 som högst sannolikt var bosatt i Bergsbyn. Jöns Kettilsson i Bergsbyn nämns åren 1466-1481 och Olof Jönsson ibm 1523.
Hur har då Ling kommit fram till sina slutsatser ? Att han har tagit helt miste i de äldsta leden synes uppenbart. I övrigt anser jag han i stort inte skiljer sig från samtida kolleger eller många sentida forskare, som utan vidare kan koppla ihop personer bara det råder överensstämmelse i fråga om namn och geografisk närhet. Det kan vara av intresse att se hur Ling resonerade. Han var på sin tid, eller ens idag, helt säkert inte ensam om sina tankegångar.
Så här skriver han: "Vad som för äldre tider brister i material, ersättes av den gamla heliga arvslagen, som bestämde, att odaljord ej fick gå ur släkten. Den bestämde även att, att den närmast arvsberättigade var äldste sonen, sedan de övriga sönerna i tur och ordning, sedan, om ej söner funnos, döttrar, sedan brorssöner, sedan, om ej sådana funnos, brorsdöttrar o.s.v. Man har alltså full rätt att för äldre tid söka direkt manlig arvsföljd,.." (Fornvårdaren del II:5, 1930)
I en släktutredning utförd av Ling, där han helt sonika för in en obelagd person i syfte att få en obruten släktlinje, gör han kommentaren: "En svårighet är ju, att man .. nödgas sätta in en man, som ej är nämnd i de av mig kända handlingarna." (Jämten 1928 s. 182). Sådana "tvingande" omständigheter kan man tyvärr finna hos honom i flera fall. Det gäller också utredningen av Bergs socken. I synnerhet tiden som omfattas innan kyrkböckerna infördes. | |
|
G e n v ä g a r
