ANNO 1732
Länsmannen klagade också på Erik Olssons hustru Sara Olsdotter att hon
under lördagen i förlåtet år haft oväsen för sig och buller på kyrkvägen
varigenom oro uppkommit. Olov Olsson i Sör Åmyra, som är hennes
systerson angav att när han med flera som äro vittnen gått från kyrkan
på söndagen hade denne hans moster bannat honom samt kallat honom
smörgåsslickare, herrslickare, hästskotjuv och skälm, hon skall också
kallat herr baron och löjtnanten Carl Frisendorf på norr starfors för
tiggare till vilket allt hustru Sara nekande. Vittnen voro tillstäde,
hustrun Anna Matsdotter i Kvallan och hustru Margareta Larsdotter i
Domarbo men drängen Lars Ersson i Kvallan, har sig icke infunnit, utan
berättars vara sjuk, varom dock i Kvallan, har varom dock intet säkert
bevis. De först nämnda hustrurna avlade eden och vittnade hustrun
Margareta att Erik Olsson hustru frågat en gång om Olov Olsson hade
händerna i munnen efter han ej ville hjälpa. Sedan har hon kallat honom
smörgåsslickare, han har svarat ingen smörgås har jag fått av en moster,
fast jag fick en kopp brännvin av er baron. Vartill hon sagt att i
hästlorten faller den som fått brännvin ur min kopp, om jag hade det
tänkt, att kalla baron Frisendorf för herre, han är en tiggare så kallar
jag honom. Därefter hade Olov Olsson och hustru Sara Olovsdotter gått
före, sedan Olov tagit denna hustru Margareta till vittne på dessa ord,
vilka upppläst och vidkänts. Hustru Anna Matsdotter sade sig alls intet
veta mera än man de denna gång följts åt, då hustru Sara börjat att
gräla med Olov Olsson, det hon hört att hon kallat honom störtknippe.
Detta vad hon påminde sig, detta vittnesmål upplästes och vidkändes.
Ehuru väl ej hustru Sara Olsdotter ej han övertygas att hon på kyrkvägen
andra stora söndagen uti förledet år oroat, så att han kan fällas till
plikt efter plakat av den 17 jan 1732, men som det genom vittnen är
intygat att hon börjat på kyrkvägen mot Olov Olsson otillbörligt okvädat
hon honom för hans kropps skröplighet, ty skall hon icke allenast efter
resolution av 1687 års stadga böta 5 daler silvermynt till Huddunge
socken fattiga, så och för det hon skällt och sagt störknippe enligt
Kungl. Majst. Förordning av den 23 maj 1696 att böta 3 daler silvermynt.
I mål yttrade sig rätten således, förutom det att Erik Olsson, Runviken
på intet sätt gittat bevisa, att hans tjänstehjon blivit av soldaten Per
Andersson. Trägen eller dess hustru lockade, så är jämväl pigan Anna
Olsdotter och gossen Lars Larssons bekännelse därom av sådan
beskaffenhet att de under tjänstehjoneordningen förut icke kunnat bevisa
ity att ingendera påstå att dem blivit Erik Olsson, Runviken något
förslag givit, att komma i annan tjänst. Och vad angår pigan att pigan
blivit tillsatt för 4 år sedan att byta om städsel, så har såsant skett
innan den tid som varit tillåten, att efterfråga tjänstehjon. Och som
Erik Olsson kunnat långt före detta så dessa mål kära, så göres det
mycken anledning som hade denna rättegång i annan avsikt företagit.
| |
G e n v ä g a r
