Hemmahörande på Värmdö
Anna Sophies liv, berättat av henne själv i en liten skrift kallad:
"Några axplock från min barndoms åker....
I en gammal stuga vid Båvens stränder, där gräs växte i halmen på taket. Stugan var liten och tröskeln var sliten, dörren var låg och fönstren voro små, men det var mitt barndomshem trots allt bristfälligt yttre.
Min far var koporal Johan Erick Ek och mor hette Ulla. Vi voro 5 syskon.
Vårt liv är en seglares färd mitt i natten. Jag föddes den 26/12 1858. Vi växte upp där i de enklaste förhållanderna och snart voro vi så stora att vi fingo komma bort och tjäna vårt bröd. Jag var 14 år då jag hade min första plats, då jag fick stiga upp kl. 5-6 för att uträtta åtskilligt arbete och sedan gå en halv mil till gården för att arbeta från 7 fm till 8 em, så var det arbete när jag kom hem. Jag hade då 16 kr. och lite kläder i lön.
Men jag var glad och nöjd. Ljuva ungdomstid - billiga nöjen. Där var jag i 2 år, men åste komma em för mor var sjuk. Sen kom jag till prästgården och var där i 4 år. Det var mycket arbete men också roligt.
Så strävar jag fram över okända vatten. Då hade jag träffat August och vi voro unga, jag på det 18-de året, han på det 19-de. Inte tänkte vi då på livets allvar, allt var roligt och att vi skulle dela vårt bröd, det var tydligt.
Jag kom hem för vi skulle gifta oss till jul.
Hur vågorna rulla och stormarna rasa, vi lite förstå. Så flyttade vi på somaren till Värmdö, där far arbetade förut hos Silfverhielm. Vi var på Ströma först, sedan tog han plats hos Patron och vi bodde i Sjöskvalpet i 18 år. Där var ej alltid varmt, halva dörren var mången gång isbelagd. Nog var det prövosamt många gånger, men vi voro unga då och allt gick sin gilla gång.
Barnaskaran växte och stugan blev trång, men då fick far bygga vid den så hela kullen skulle få rum. Ja, hur allt har gått är som en dröm, hurdan hjälp jag hade vid barnens födelse och dylikt.
Men den som har livets trådar i sin hand ledde allt till det bästa. Sällan var någon sjuk, de åto och sovo, växte och frodades, gick igenom isen ibland, men upp igen med fart och på sommaren voro de i sjön flera gånger på dagen.
Ingen ransonering var det då, men nog fick jag hushålla, så alla blevo mätta.
Ja, så kom skolan, i 20 år hade jag småbarn och i lika många år var det skolbarn. Först en, så hade det inte hunit mer än 1 år, så var det 2 och sedan 3 och 4, så jag var ofta i bekymmer vad jag skulle sätta på dem.
Men varje morgon stoppade jag strumpor och på kvällarna laga byxor. det var inte gott att få det att räcka till. Lönen var 250 kr. och sista året 300 och så staten den räckte.
Var någon utan bröd, kom de till mig och fingo låna och så många vägfarande, som kommo och fingo mat och ligga kvar, fast det var trångt. Men vi kunde inte låta dem gå, de voro gamla och trötta, de hade lite småsaker att sälja och då kunde jag få en trådrulle eller en tvål osv.
Ja, så rullar tidens hjul och viäro glada åt fatren. När julhötiden var, hade var och en sin karamell i granen, som var prydd med pepparkakor och annat, som kunde gömmas år från år och alltid var nytt. Ljus köptes - julklapparna voro ganska ringa, en lergök eller ett munspel och ett äpple.
Så kom ett annat skede i livet. De blevo stora och skulle ut och tjäna sitt bröd. Packningen var snart gjord , mången osedd tår smög sig med bland det torftiga förrådet. vad det var svårt när de gingo, jag känner ännu hur det sved i hjärtat. Nog fingo de förmanigar, och be Gud hjälpa dig så går det nog. Så ofta de fingo tid kommo de hem och hälsade på.
Så sålde Silfverhielm Fågelbro och far sökte sig en annan plats och vi ommo till Marieberg. Där fingo vi offra David, det var ett stort offer, men Herren prövar blott han ej förskjuter. Där var bra, han fick arbete hos Prins Bernadotte, så där blev färdigt. Sedan fick Silfverhielm tag på oss och vi flyttade till Uppland.Här är bra, men här har jag fått offra mer. I flera år var far sjuk i sockersjukan, så var han till läkare och han ordinerade sjukhus. Dit for far i sällskap med Ruth. Han var där bara en vecka, så fingo vi bud att komma dit för att se hans stilla ande lämna hyddan. Jag fick tillsluta hans ögon, jag bad ofta Gud att jag skulle få bli hans hjälp till sist.
Jag tyckte det var så tomt i hela världen och när vi varit tillsammans i 52 år och delat sorg och gädje - känns det när hjärtat slies i sår. Men jag hade mina snälla barn, som gjort allt vad de kunnat för mitt bästa. Så inte önskar jag mig döden och jag har bett Gud tt jag ska få leva för Ruths skull, hon är så ensam. alltig vilar i min faders händer, skulle jag som barn väl ängslas då.
Ja, inte har det gått utan prövningar alla dessa år, visst har barnen vållat oro, fast de e jort något ont. En fick en benskada genom bilåkning, en annan nervsjuk en tid, en ett förfelat äktenskap och allt sådant vållar oro, Anna död och lämnade ett stort tomrum efter sig.
Jag är gamal nu vorden, men jag är glad att jag har mina tankar rediga och kan sköta mig själv och snart bär det hem med den bräckliga skutan, i himmelen glömmes hur hemfärden den var.
Andras barn har vi haft tidvis, 14 stycken och Rune och Märta till sist, Rune i 12 år och Märta i 8 år.
Jag är ej trött på barn ändå fast jag är 83 år.
Yttergrans Prästgård
den 10 mars 1942."
Anna Sophie blev 90 år. |  |
G e n v ä g a r
