PETER Jonsson
(man)
(FOLKUNGATIDEN) (LÅNGA, ORIGINAL)
++++++++++++++++++++
PETER Jonsson, levde - 1314 - 1322 - 1323 - 1342
Nämnes i handlingarna senast 1342.
Kallas även Petrus Haak och Peter Bonde.
Oklart på vilket sätt han var besläktad med väpnaren Elof Bengtsson (vingad pil eller flygande skäkts), till Svanvik, som 1324-05-27 kallar honom sin "gener".
BOSATT
(Värend) Värend är tillsammans med Njudung och Finnveden en av de större historiska regionerna, så kallade "små land", i Småland.
Östergötland
ARBETE
VÄPNARE
Väpnare vid konung Magni råd,
Magnus Eriksson (sv 1319-1364, no 1319-1343) vid rådsmötet i Telge 1322-06-04.
UNDERHANDLARE
En av underhandlarna med Ryssland 1323-08-12.
FOGDE VIBORG
Fogde på Viborg 1324-05-27-1336-09-30 och vistades där ännu 1339.
RIDDARE
Blev riddare vid konung Magnus kröning 1336-07-21.
Peter Jonsson ägde jordagods i Värend och Östergötland och var måhända dessutom ägare av Flöxhult, ehuru dett ej omnämnes i handlingarna.
Nämnes i handlingarna senast 1342
Bytte jord med Riseberga kloster 1314-07-13.
GIFTE
PETER Jonsson var sannolikt gift med KRISTINA Hemmingsdotter i hennes första gifte, dotter av väpnaren Hemming Tanne.
BARN
JON Petersson? [Min Ana]
***
SVENSKA KRIG
ÄLDRE MEDELTIDEN (1050-1250)
1169–1210 Striden mellan Sverkerska och Erikska ätten
1247 Slaget vid Sparrsätra
FOLKUNGATIDEN (1250-1389)
1318 Slaget vid Mjölkalånga
....??
++++++
FOLKUNGATIDEN 1251–1389
Valdemar Birgersson 1250-1275
Slaget vid Herrevadsbro
Slaget vid Hova
Magnus Ladulås 1275–1290
Tredje folkungaupproret
Birger Magnusson 1290–1318
Håtunaleken
Freden i Oslo
Freden i Helsingborg
Nyköpings gästabud
***Magnus Eriksson sv 1319-1364,
***Digerdöden i Sverige
**Upproret mot Magnus Eriksson
*Albrekt av Mecklenburg 1364–1389
**Slaget vid Åsle
++++++
FOLKUNGATIDEN 1251-1389
***
Tronstrider - Efter Erik Erikssons (..) död den 2 februari 1250 valdes hans 10-årige systerson Valdemar Birgersson (sv 1250–1275) till kung, men den verkliga makten låg hos unge kungens far Birger jarl f.. d. 1266, som var den verklige regenten fram till sin död 1266.
Birger tillhörde en mäktig stormanssläkt som tidigare kallades Folkungarna, numera oftare kallad Bjälboätten.
Valdemar Birgersson (sv 1250-1275) störtades år 1275 av sin bror, hertig Magnus. Denne fick som kung tillnamnet Magnus Ladulås (av 1275–1290).
Vid nästa generationsskifte utbröt en tvist mellan hans son kung Birger Magnusson (sv 1290–1318) och hertigarna Erik Magnusson och Valdemar Magnusson som resulterade i Nyköpings gästabud. Tvisten kostade hertigarna livet och Birger kronan.
++++++
NYKÖPINGS GÄSTABUD
++++++
Hertig Eriks son, Magnus Eriksson (sv 1319-1364, no 1319-1343), som sedan valdes till kung, hade inte några svenska hertigar till medtävlare, men störtades av ett mäktigt stormannaparti som gav kronan till Albrekt av Mecklenburg (1364–1389).
Genom sin mor, Magnus Erikssons (sv 1319-1364, no 1319-1343) syster, kan Albrekt III d. y. av Mecklenburg (..) räknas som Bjälboättens siste kung på Sveriges tron.
***
Samhällsomvandling - Under Folkungatiden genomfördes den samhällsomvandling som påbörjats under föregående period. Birger Jarl och Magnus Ladulås (sv 1275–1290) fastslog båda att rättsordningen var kungaämbetets huvuduppgift.
Genom deras edsöreslagar (...) ålades kungens fogdar och andra makthavare att ingripa mot fridsbrott inom hela riket med räfsteting. Även andra delar av det kungliga lagstiftningsinitiativet, till exempel Birger jarls arvslag, bidrog till att stärka rättsstaten.
Det fick också betydelse för landskapslagarna: det var under denna period som Upplands- och Södermannalagarna utarbetades på kungligt uppdrag. I och med att de både skrevs ned på kungens uppdrag och dessutom fastställdes genom beslut av kungen, kom hans del i lagstiftningen också att medföra rätten till sanktioner. På detta sätt fick kungamakten rätt att stifta lagar, vars efterlevnad kontrollerades av samma makt och som även hade rätt att döma den som bröt mot lagarna. De lagar som kungen stiftade kompletterade därmed de folkliga lagarna.
Slutresultatet av detta arbete blev Magnus Erikssons (sv 1319-1364, no 1319-1343) införande av Magnus Erikssons (sv 1319-1364, no 1319-1343) landslag, som förenade landskapen under en gemensam rättsordning. I och med denna fick hela riket delta i kungavalet vid Mora stenar genom sina lagmän och tolvmannanämnder från varje lagsaga. Samtidigt förklarades Sverige vara ett valrike. Folkungatidens betydelse för svensk rättsordning var stor och den infördes även i Finland.
*
Författning - Den starka statsmakt som Bjälboätten upprättade innebar dock inte något envälde. I landslagens konungabalk fick Sverige sin första skrivna författning.
I föreskriften om kungens och folkets ömsesidiga eder hävdades starkt dualism#Politisk dualismen mellan kung och folk, det vill säga att båda parter var ömsesidigt beroende av varandra. Denna föreskrift har legat till grund för Sveriges följande statsrättsliga utveckling: 1) Kungen kunde inte införa nya lagar och skatter utan folklig medverkan, något som landslagen ännu förutsatte skulle ske på landskapstingen. I föreskrift var konungaeden en garanti för personlig frihet och rättssäkerhet. 2) På samma sätt lovade folket genom sin ed att följa kungens lagar och att betala skatt. Skatter hade blivit nödvändiga, både för att en stor del av Uppsala ödgodsen förskingrats under de oroliga tiderna och för att riksstyrelsen medförde ökade kostnader. Dessa kostnader hade inte krävts då staten styrdes genom landskapslagarna eftersom förvaltningen då var betydligt mer lokal och primitiv.
*
Skatter - Bjälboätten genom Birger jarl och Magnus Eriksson (sv 1319-1364, no 1319-1343) bidrog starkt till att skapa ett nytt system med grundskatter. Den typen av skatt, som byggde på jordinnehav, fanns redan i Västergötland, där plikten att leverera varor till kungsgårdar omvandlats till en stående skatt, s.k. gengärd. I de flesta övriga landskap utgick skatt i stället på basis av det äldre ledungssystemet, som blivit mindre fördelaktigt för kungamakten.
*
Ståndsbildningen - Folkungatiden var också ståndsbildningens tid. De många småbönderna räknades inte, utan den politiska makten låg hos de andliga och världsliga stormännen. I Magnus Erikssons (sv 1319-1364, no 1319-1343) landslag stadgades att kungen skulle ha ett konungens råd – en institution som etablerats under konungarna Birger Magnussons (1290–1318) och Magnus Erikssons (sv 1319-1364, no 1319-1343) omyndighetsår. Jarlämbetet upphörde med Birger jarl, men i stället framträdde drots och marsk som aristokratins ledare. Vid sidan av rådsmötena förekom även en allmän riksförsamling av stormän, sedermera kallad herredag, som fick stor politisk betydelse och fick fastare form genom Skänninge stadga, troligen 1284.
Aristokratin, den egentliga bäraren av vad som skulle kunna kallas denna tids konstitutionalism, organiserades som två privilegierade stånd. Frälset fick sin status genom Magnus Ladulås (sv 1275-1290) privilegiebrev av 1281 och konung Birger Magnussons (1290–1318) av 1305, och grunden till en privilegierad adel lades genom Alsnö stadga 1279.
*
Adeln - Adelns uppkomst hängde ihop med att förändringen av det medeltida europeiska krigsväsendet nu nådde också till Sverige. Det gamla systemet som vilade på ledungsskyldighet och allmänna uppbåd behövde ersättas med ett tungt beväpnat rytteri och för att erhålla sådant beviljade Magnus Eriksson (sv 1319-1364, no 1319-1343) skattefrihet åt alla som stred till häst. Detta var fallet med stormännen, bland vilka riddarväsendet vunnit insteg, och deras hirdar, men även andra jordägare bytte gärna ut skatteplikten mot att göra krigstjänst till häst, så kallad rusttjänst.
*
Hästutrustning från medeltiden skiljer sig inte så mycket från dagens utrustning. På Lödöse museum finns bett, sporrar och hästskor från 1200- och 1300-talen och även om de är över 700 år gamla kan en ryttare idag omedelbart se hur de ska användas!
Under medeltiden var merparten av hästarna i Sverige små och robusta. Mankhöjden för de flesta hästarna låg någonstans mellan 120 och 145 centimeter, alltså inom dagens ponnymått. Hästarna liknade raser som islandsponny och norsk fjordhäst. De användes framför allt som rid- och packdjur, men också som dragdjur framför vagnar och plogar.
Sverige exporterade stora mängder hästar under medeltiden. För att få in nya hästar i landet importerades hästar, bland annat från Spanien, Frankrike, Flandern och Nordtyskland. De ansågs vara de bästa ridhästarna på grund av sin storlek och grovlek.
Medeltida bett med parerstänger
Delen av ett bett på bilden i bildspelet är från 1200-1300-talet och hittades under grävningarna i Lödöse 1916-1920. Bettet har en parerstång och en ring för att fästa tygeln. Parerstången förhindrar att bettet glider ur läge i hästens mun. Liknande bett finns också idag.
Bland bilderna finns också exempel på sporrar med trissor - en med en mindre trissa och tydligt u-formade skänklar och en med en större trissa och längre piggar. Sporrarna ska enligt uppgift vara från 1200-1300-talet, men enligt flera källor är sporrar med trissor av den typ som hittats i Lödöse av senare modell, möjligen 1400-tal. (vastarvet.se)
*
Skattefrihet (frälse), som förut varit en del av den allmänna personliga tjänsteplikten, blev på detta sätt möjligt endast för ett exklusivt krigarstånd, och därmed uppdelades den gamla odaljorden i frälse- och skattejord. Innehavarna av den senare blev ett oprivilegierat skattetyngt bondestånd som var så gott som utelutna från inflytande i landets styre.
*
Handeln - Den svenska handeln hade efter vikingatågen trängts undan av den uppblomstrande tyska Hansan. För att stödja den svenska handeln lät Birger jarl och de följande Folkungaregenterna tyska köpmän och hantverkare bosätta sig i svenska orter, som genom stadsprivilegier fick egen förvaltning och jurisdiktion/rättsskipning. Dessa privilegier sammanfattades av Magnus Eriksson (sv 1319-1364, no 1319-1343) till en gemensam stadslag, Magnus Erikssons (sv 1319-1364, no 1319-1343) stadslag. Städernas skattskyldiga invånare, borgarna, utgjorde det andra ofrälse ståndet. En mellanställning mellan dem och bönderna intog bergsmännens klass. Bergshanteringen utvecklades anmärkningsvärt under Folkungatiden.
***
Kamp mellan kungamakt och frälse
Inledningsvis hade stormännen hjälpt kungamakten att skapa den nya statsbildningen, men under Folkungarnas släktfejder fick de en ställning, som blev farlig lika väl för statsmakten som för de ofrälse stånden.
Detta berodde framför allt på att den kungliga lokalförvaltningen på grund av naturahushållning även i Sverige tagit formen av ett länsväsen. Förvaltarna, fogdarna, fick ta hand om inkomsterna mot att de höll centralmakten med beridet krigsfolk. På det här sättet fick de sådan oinskränkt makt att de frestades att ta ut olagliga skatter av bönderna. Möjligheterna till ekonomiska fördelar genom tilldelning av län blev därför mycket eftertraktat bland stormännen. Särskilt eftertraktade blev slottslänen eftersom det där fanns fästningar som ytterligare kunde generera inkomster. Till skillnad från i utlandet var dock inte det svenska länsväsendet ärftligt eftersom kungen enligt landslagen var den som formellt förfogade över ett läns resurser, något som gjorde att landet inte blev fullt feodaliserat.
Däremot försökte aristokratin göra förfoganderätten beroende av rådets samtycke, där man sinsemellan skulle kunna fördela landets resurser mellan sig, något som emellertid skulle gå stick i stäv med syftet med upprättandet av den kungliga förvaltningen, nämligen att begränsa landskapens inflytande.
Vare sig kungamakten eller de ofrälse stånden var intresserade av en sådan utveckling och möjligen var det på grund av detta som Magnus Eriksson (sv 1319-1364, no 1319-1343) år 1359 kallade in representanter även från de ofrälse till en herredag. Det är dock inte säkert om det verkligen genomfördes ett så sammansatt riksmöte, men de försök som Magnus Eriksson (sv 1319-1364, no 1319-1343) gjorde för att begränsa aristokratins makt blev att han avsattes.
Hans efterträdare Albrekt III d. y. av Mecklenburg (..) tvingades, tvärs emot lagens bestämmelser, avstå den centrala förfoganderätten och regeringsmakten genom handfästningar 1371 och 1383. Den mest driftige bland stormännen, drotsen Bo Jonsson/Grip, lyckades ta kontroll över den största delen av landet genom förläningar.
När Magnus Eriksson (sv 1319-1364, no 1319-1343) blev kung av Sverige och Norge 1319 blev båda länderna förenade i personalunion. Den verkliga makten utövades av ländernas riksråd.
+++++
KOPIERA HIT
MAGNUS ERUKSSON
SYSTER
MOR (FÖRMYNDARE)
MM
FRÅN GERHARD/GERD SNAKENBORG
KOMPLEMENTERA MED
MAGNUS ERIKSSONS Kröning riddare vid konung Magnus kröning 1336-07-21.
VIBORG 1324-05-27-1336-09-30 och vistades där ännu 1339
RISEBERGA KLOSTER
RÅDSMÖTE TELGE 1322-06-04
underhandlare med Ryssland 1323-08-12.
++++++
KÄLLOR Wikipedia | |
Användaren har angivit att denna person är avliden.
|
G e n v ä g a r
