Lars Rangius, född omkring 1667, död 1717-11-? I Skellefteå, var samisk präst i först Sorsele församling, sedan Silbojokks församling. Han gjorde den första översättningen av Nya Testamentet till samiska, ett verk som aldrig blev utgivet. Lars Rangius var gift med Anna Vacker från Umeå och fick två barn, en son och en dotter.
Lars Rangius genomgick antagligen Skytteanska skolan i Lycksele och fortsatte därefter i Härnösands trivialskola och gymnasium. 1688–1695 studerade han vid Uppsala universitet. Därefter bör han ha prästvigts i Härnösand, men uppgifter om detta saknas. Lars Rangius fick sin första tjänst som kaplan i Sorsele kapellförsamling 1697. Han drack uppenbarligen mer brännvin än vad som var lämpligt och figurerade nästan årligen i tingsprotokollen. Allmogen klagade en del på att han förde ett ”otijdigdt lefwerne”, och även kyrkoherden i Lycksele blev föremål för försmädligheter från Rangius sida.
År 1709 fick Rangius en ny tjänst som kyrkoherde i Silbojokks församling, som inrättats 1640 för bruksfolket vid hyttan fem mil från silvergruvan i Nasafjäll. Hyttan låg visserligen öde sedan 50 år tillbaka, och antalet gudstjänstbesökare var antagligen inte så stort, men församlingen fanns ändå kvar. Lars Rangius stannade i Silbojokk till sin död 1717.
Under åren 1701–1713 arbetade Lars Rangius med att översätta hela Nya Testamentet till samiska. Det färdiga manuskriptet blev aldrig tryckt utan förvaras på Uppsala universitetsbibliotek. Det blev i stället Pehr Fjellström som gjorde den första tryckta översättning av Nya Testamentet till samiska (1755). Pehr Fjellström hade tillgång till Lars Rangius arbete, men i förordet till sin utgåva skriver han att han inte haft särskilt stor användning av detta. Lars Rangius var nämligen bara kunnig i en av alla samiska dialekter, medan Fjellström försökte skapa ett skriftspråk som skulle kunna förstås av fler, det så kallade sydlapska bokspråket.
Lars Rangius
Yrke: Pastor i Silbojokk
Född: Sorsele, Rans Sameby
Död: 1717-11 i Skellefteå
Familj med Anna Eliasdotter Wacker
Barn: Carin Larsdotter (1685 - 1749)
Noteringar
Här nedan följer uppgifter ur Christer Edenfjords arbetsmaterial
Lars Rangius, som blev kapellan 1694 är en ständig följetong i domböckerna. Skulder, "otidigt leverne", "omåttligt supande", "heldrucken och ohövlig" med mera. Otaliga tvister om fiskerättigheter kan man också läsa om, liksom rena övergreppmot företrädarens änka.
1709 försvinner denne man som pastor till Silbojokk, bara för att efterträdas av Sigvard Granberg, komminister här 1709 - 1719. Denne präst beskrevs av Petrus Laestadius som "bättre passande till Röfvare och Bandit än till Präst" och då vardet ändå sin egen mormors morfar han talade om.
Ur "Lappmarkens herdaminne" Isak Grape 1853:
Under Sorsele:
Komminister No 2. Lars Rangius, Kaplan här 1694, Pastor i Silbojokk 1709.
Under Silbojock:
4. Lars Rangius, Lapp född i Sorsele och Ranbyn, Stud. 1688, Prest 1691, Komm i Sorsele 1694, Pastor här 1709, död 1717 hastigt under måltid hos Komminister Erik Brunström i Skellefte, dit han rest för att emottaga sitt lönespanmål. Öfversatte Nya Testamentet på Lapska språket. Om detta arbete yttrar Prosten P. Fjellström i företalet till sin 1755 i tryck utgifna öfversättning: "Den hjelp jag kunnat få af sal. Kkdn Lars Rangii år 1718 gjorda och på Upsala Bibliothek befinteliga handskrifne öfversättning, har till detta ändamål ej varit tillräckelig, emedan han, som var allenast kunnig af en Lappmarksdialekt, på hvars stadgande ej eller någon den tiden hade ännu begynt tänka, gjorde det så godt han kunde och således mycket ofullkomligt." Rangius var gift med en Bondedotter Anna Vacker från Ume, och hade med henne en son och en dotter. Efter nådårets slut begaf hon sig till Norrige, der sonen straxt efter ankomsten afled, men dottren blef gift med en krämare, och hon, enkan, med en svensk Student, Arv. Bistock, Katechet i Saltdalen. Det är antecknadt, att hon erhållit för sig och barnen donation till underhåll för det arbete och möda hennes man haft med Nya Testamentets öfversättningpå Lappska språket. I Hernösands Konsistorii protokoll d. 12 Mars 1718 läses att underhållet ej kunde beviljas för vissa orsakers skull.
Ur domböcker:
1699 Rangs skulder
Handelsmannen ifrån Uhmeå Stadh Wäl. Anders Westling oppwiste een skriftelig Fullmacht, uthgifwen af Guldsmeden i Stockholm Konstrijke Mest. Carl Bängdtsson, och daterat d. 8 Novemb. 1698, Hwaruti han befulmächtigar honom Anders Westlingh, att uppkräfja af Capellanen Wällärde Laurentio Rangio, Etthundrade Tre dal. Km:t som han ännu skall skyldig wara uppå den Obligation på Etthundrade Trettio Åtta dal. Koppar Mynt, Som han utgifwit till honom M:r Carl Bängdtsson den 12 Septemb 1695, och han skyldig blifwit för Kost Kammar och Sängh, sampt försträckte reda penningar, Begiärandes Westling det H.Lars Rangh måtte tillhållas samma sin Obligation att fullgiöra och betahla. Hwaremot H. Lars icke kunde Neeka till siälfwa skulden utan förklarade sigh giärna willia sin hand honorera, allenast han icke blefwe allt för hastigdt där om Strengerat, utan han något om sänder finge sigh den samma afbörda; Alltså efter någon Discurs förliktes parterne in för Rätten således: Att H. Lars ofwennembde 103 d. Kmt Summa uppå 3ne terminer betalar, Nembl. nu straxt 30 d. tillkommande Åhr 1700 will Gudh 30 d. och resten sädan 1701 allt wid denne eller Marknatstijderne om Åhren, Hwilken sin frijwilliga förlijkning dee nu med handeband stadfästade, begiärandes att Härads Rätten wille den samma medh sin domb Confirmera och bekräfta. Ty i kraft af den 23 puncten uti Kongl. Maij:s Allernådigste Stadga och Förordningh om widlyftigheters afkortande uti Rättegången kunde Härads Rätten denna deras begiäran ej uthslå, utan ben. Förlijkningh här med i alla måtto will hafwa approberat och gillat, af begge parterne Obråtsligen att efterlefwa.
1699 Rangs otidiga leverne
Kyrkioherden Ehrewyrdige H. Måns Bång gaf tillkienna, huru såsom hans Capellan H. Lars Rangh uthi Sorsele, skall föra ett mycket otijdigdt lefwerne, hemma uti För samblingen, som e en de el af Allmogen skohla klaga öfwer, Elliest skall han och d. 10 hujus utgutit på H. Måns någre försmädelige Ord, och förbannat honom för den Predikan, som han giort samma dagh, detta skall hafwa sigh tilldragit uti Bårgarens Anders Westlings Stugu, här på Marknadsplatsen, Begierandes H.Måns,att Härads Rätten Will här om Ransaka och döma, Men som Kyrkio Ordningen uti det 24 Capitl. 25 § jempte den 5, 15 och 22 puncten uti Kongl. Maij:ts Allernådigste Förordningh om Rättegång uti Dom-Capitler, icke mindre ähn det 13 Capitl. KyrkioBalken sådant förmehnar och däremot binder och befaller, att sådanne måhl skohle först i Consistorio angifwas, Fördenskull Will man och detta till venirandi Consistorii Hernösandensis Ransakan och dom hafwa lembnat, så frampt Ehrewyrdige H:r Probsten icke kan det samma betämja.
1700 Rang bötar för fylleri
Befallningsman Wälbetrodde Hans Renhorn oppwiste Capellanens H. Lars Rangi utgifne och underskrefne skrift här i Lycksele den 13 Januarij 1698, hwaruti han tillstår och bekienner sig, widh Härads Tinget här samma tid hållit, blifwit Sakfällt till 28 daler 21 1/3 öre Sölfwermynt Häradets andeel, Hwilke Sakören Befallningsmannen och den tijden warande Häradshöfdinge honom H. Lars, medh det willkor eftergifwit, att han, som för den tijden, förmedelst öfwerflödigdt Bränwins supande, fans ofta fehlachtigh, skulle därefter medh sådant afstå, eller samma Saköhren betahla; Men såsom H. Lars nu uppå tillfrågan icke kunde siälf neka sigh ju sedermehra, den ena gången, efter den andra, otijdigdt Bränwins supande föröfwat;Ty anhölt Befallningsman, det H. Lars som sin lofwen å den ena sijdan öfwerträdd, må å den andra medh betalningen ståwid sin lofwen. Fördenskull och såsom H. Lars Rangs Obligation ähr därutinnan klaar och tydeligh, Ty har Befallningsmanattsökia wederbörande Excecutors adsistence, till samma 28 d. 21 1/3 öre Sölf. Mynts åtnjutande af dess underhålldh.
1700 Rangs omåttliga supande
Alldenstundh någre af Lapp Allmogen här sammastädes, berätta, och klaga, som skulle Capellanen i Sorsehle, Wällärde H.Lars Rangius föra ett förargeliget och oskickeliget lefwerne där oppe i Församblingen, I synnerhet medh Gudstienstens förrättande, Ty ähr han i Gåår wederbörligen blefwen tillsagd, att wara denne dagen här widh Tinget tillstädes, och höra hwad Klagomåhl som Allmogen öf wer honom därutinnan föra. Och efterskickades han nu genom Länsmännen Mårten Mårtensson iUhmeå byn och Jacob Larsson i Wapsten, hwilka widh återkomsten refererade, sig fuller hafwa funnit H. Lars hemma liggiandesi sitt qwarter, här widh Tings Platsen, Men till swars bekommit, som skulle han intet hafwa giöra i Tingsstufwan, och där på lagdt sigh yterligare till Sömbs, Icke desto mindre i anledning af Kongl. Maijts Förordningh angående Stembning widh Domstohlarne af d: 19 Aprilis 1692 företog sigh Rätten uti Kyrkioherdens, Ehrewyrdige H. Måns Bångs närwaro att afhöra, hwar uti Allmogens förnembste klagan skulle bestå, och framropades
1. Klåckaren Hans Erichson i Sorsehle, hwilken giorde fölliande berättelse Nembl.
Förledit åhr 1699 Pallm Söndagen, förr ähn H. Lars Rangius gick i Kyrkian, har han supit sigh heel druckin, så att enär han kommit för alltaret, eij kunnat någon Gudstienst begynna, fast mindre fullborda, utan Mårten Andersson i Granbyn, måste, tillijka medh Klåckaren Hans Erichson, leeda och merendeles bära honom uhr kyrkian, hwarföre och Brudfolket, som medh H. Lars Rangs samtycko, den dagen kommit i Kyrkan att wijgas Nembl. Lappmannen Anundh Påhlsson i Granbyn och PijganGunnila, måste medh oförrättadt ährende, reesa tillbaka till Påskehelgen, då de först Copulerades; Samma Palm Söndag war och Siuhl Siulssons Barn i Granbyn burit i Kyrkian, Men H. Lars för sitt fyllerij skull, eij heller kunnat det samma Christna, för ähn efter middagen, och sädan han hafwer sofwit det ruuset af sigh.
Berörde Klåckare Hans Erichson uthsäger och det H. Rangius, har utsatt förste Böndagen på nästledit Åhr 1699, som borde efter Böndags Placatets Innehåld fijras den 28 Aprilis uppå Fredagen näst före Pinges hälgen som war d. 26 Maij, då han fuller om Mårgonen supit något Bränwijn, doch lijkwäl kunnat hålla Böön och uppläst Böndags Placatet, Men sädan han förste gången kom uhr Kyrkian, påökat det förra ruuset, så att han har måst gå till Sängs, gifwandes Allmogen lof att reesa hem, dess medelst och een stor deel af dem sädan icke kommo till Kyrkan, heela Pinges hälgen; För de öfrige tillstädeswarande Lappar hölt H. Lars icke heller någon Gudstienst heela hälgen, utan då Klåckaren honom därom påminde, skal han wehlat gifwa honom hugg och slagh, och dee höga helgedagarne således medh dageliget supande förnöt; Och ehuruwäl H. Larsföregifwit som skulle han wara siuker, refererade Hans Erson, medh flere, sigh doch på intet sätt kunnat det förmärka, efter som han, så snart Bränwijnet, som han siälf bränna låtit, war förtärdt, blef frisker. Fierde eller sidste Bondagennästledit Åhr, säger Hans Erson, det H. Lars äfwen synts något druckin, doch den dagen 3ne gånger warit i Kyrkan, och någorlunda förswarligen förwaltat sitt Embete; Näst framfarne Juhle hälg, ähr således tillgått, att H. Lars straxt om Juhleafton haar begynt supa Bränwijn, doch kunnat hålla Ottesångs Predikan om Juhle dagen, men strax där efter sigh så plägat, att ingen Gudstiänst blef sädan den dagen af honom hållen, utan Klåckarens Hustru har läst i Postillan, för tillstädes warande Allmoge. Om Mårgonen efter, eller Andre dags Mårgon för ähn någon Gudstienst hölts, gaf H. Lars Lapparne lof att reesa heem hwar till sitt, och ingen Gudstienst sädan heela Juhlehälgen, hölt, ehuruwäl någre af Allmogen blefwe qwar widh Kyrkian, medh mehra som Klåckaren Hans Ersson nu i hastighet icke gitter sigh påminna.
2. Anundh Påhlsson i Graanbyn framkom och utsade det H. Lars Rang, widh hans ankomst i Prästegården Pallm Söndags mårgon1699, war allt nöchter, och da så wäl som före lofwade honom, det han den dagen skulle få Copuleras och sammanwigas medPijgan Gunnila, Men emedan Bruden kläddes, söp han sigh druckin, så att han widh ankomsten till Kyrkan hwarken kunde wiga Brudfolket eller giöra någon annan tienst.
3. Siuhl Siuhlsson i Granbyn berättade sigh hafwa berörde Palm Söndag, haft sitt nyfödda Barn i Kyrka. Men H. Lars waritså druckin, att han icke den gången utan sädan om aftonen det samma döpa eller Christna kunnat.
4. Michiell Anderson i Granbyn besannade allt det som Klåckaren Hans Erson refererat, tilläggiandes det han som warit kallat till wittne wid ofwanberörde Barns dop, månde fuller efter H. Lars Rangs begiäran oppsökia uti handboken dee widhdöpelsen brukelige Böner, Men H. Lars likwäl icke förmått de samma läsa, eller förrätta sitt Embete därutinnan.
5. Lars Pärson i Granbyn besannade, på tillfrågan, att oppå förste Böndagen 1699 som H. Lars höllt den 26 Maij, har han om Mårgonen allenast hållit Böön, Men sädan förmedelst dryckenskap eftersatt sitt Embete, så att Lars Pärson, medh deeflere af Lappfollket, nödgades därmedh reesa heem, Och således den där på fölliande Pinges Hällgen eij heller någon Predikan eller Gudstienst hållin wart.
6. Lapparne af Uhmeå Byn Nills Nillsson, Thomas Andersson, Mårten Nillsson och Oluf Mårtsson, som förledne 4:de Storböndagh warit wedh Sorsehle, berättade enthälleligen, att dee kunde see och märka, det H. Lars war heela den dagen något beskiänkter, doch giorde han 3ne korta Predikningar.
7. I lijka måtto intygade Peer Anundsson i Granbyn och Rijk Anders Siulsson i Rahnbyn, det H. Lars heela nästförflutneJuhlehälg, eij har giort mehra ähn een Predikan om Juhlemårgon, Men om han blifwit opassligh eller förmedelst drycken sk ap dee öfriga Pre dikningarn e eftersatte, sade han sigh eij wist wetta eller förstå.
Föregående Lapp Allmogens klagan öfwer Capellanen H. Lars Rangh har Härads Rätten till widare Communication medh Höghwyrdige H. Biskopen, och det venerandum Consistorium i Hernösand, för denne gången således Ad Notam tagit, emedan een sådanmärkeligh försummelse och stora feelachtighet under wählbemälte Consistorii Correction egendteligen hörer efter Kyrkiolagens 24 Cap: 25 § sampt Kongl. Maij:ts Allernådigste Förordningh om Rätte Gången widh Dom Capitler af åhr 1687 § 25, williandes Härads Rätten i medler tijdh eij heller beläggia honom med det wärdslige straffet, som tillföllie af Kongl. Maijts Förordningar honom för samma fylleri och där af förorsakade stora Förargelse i Guds huus, och hälst för detta enfalldige Lappefolket, synes böra öfwergå.
1703 Rangs lönespannmål
Gamble Länsmannen Joen Thomesson och Länsman Anders Clemetsson i Granbyn, som förledit Åhr efter befallning icke framskiutzat Capellanens H. Lars Rangs underhålds Spanmål, utan för deras Försumelse blifwit liggiandes på wägen, dömdes efter Kongl. Maij:s Krögare och Giästgifware Ordningh af den 29 Augusti 1664 och dess 13 punct för Tresko till hwar sine 3 marker Sölf: Mynt till Treskiftes.
1704 Tvist om fiske i Formselet
Hans Eriksson i Sorsehle beswärade sig der öf wer att Capellanen H Lars Rangius skall willia tillägna sigh Fiskeriet uthi ett Sehl Formsehlet wid Nampn, som hörer under hans Skatteland Ohlsehlet, dett Hans Erichsson icke allenast i Sextonåhrs tijd klanderlöst bruÅboendenkatt, utan ock förre Åboenden Lappmannen Peder Olufsson warit dess rätte ägare, H. Lars Rangius förmente, att detta Sehl skulle i forna tijder Iydt under Prästeägorne där i Sorsehle, och hans Accessor H. Henrich dett samma i sin tijdh brukat, beropandes sigh till wittne, der uthinnan, Mårten Tomasson i Graanbyn, L. Olof Mårtensson i Uhmeåbyn och Lars Andersson i Rahnbyn, de där efter aflagd wittnes Ed hwar för sig intygade som fölier.
1. Mårten Tomasson i Graanbyn uthsade sig längst för detta uthi Siu åhrs tijd för landet Ohlsele skattat hafwa, och therunder stadigt brukat Fiskerijet uthi Formsehlet, Per Olofsson sammaledes efter honom några åhr, och nu Hans Ersson uthi16 åhr så att bemälte Sehl nu i öfwer 30 åhrs tijd under Ohlsehlets Skatteland ähr brukat, innom samma tijd ähr Kyrkan i Sorsehle opbygder men H. Lars Rangii antesessor H. Henrick Lappo, som wahr ther den första Präst, hade alldrig någreFiskewåhner der i Formsehlet.
2. Lill Olof Mårtensson i Uhmeåbyn intygade sig aldrig annat hörtt, wettat eler förstått ähn att Formsehlets Fiske hörerunder Ohlsehlets Skattland, och Hans Ersson med sine antecessorer det brukat uthan H. Henrichs eller andres präjuditzoch förfång.
3. Lappmannen Nils Thomasson i Granbyn wittnade sammaledes, att Formsehlet alt stadigt lytt under Ohrselet, och Framledne Capellanen H. Henrich icke heller haft ther någon rättigheat.
Så emedan H. Lars Rangius med inga skiel gitter bewijsa, att ofwanbemälte Formsehle för detta Iydt under Prästeägorne eller Capellans bordet där i Sorsehle, eller af de hans antecessorer warit brukat, uthan hans påberopande wittnen enhälleligen berätta, att samma Sehl hörer under Skattelandet Ohlselet, som Hans Ersson nu åboor, Fördenskull förklaras H. Lars Rangii Kiäremåhl här uthinnan af intet wärde, och Hans Ersson eller den som här efter för landet skattandes warder ther till berättigat.
1704 Rang är heldrucken och ohövlig
Comminister wid Sorsehle Wällärde H. Lars Rangius instälde sig fuller här wid Rätten, framledne Capellaners der sammastädes H. Henrich Lappos Änkia hustro Kerstin Mikels dåtter till swars, om någon Jord som hon der sammastädes opbrukat, denH. Lars, utom hennes Lof, tillgripit, Sådt och bärgat, Men som han heel drucken framkom och för ähn Kiäranden sin Klagan fick framföra, slogh näfwen i Tings bordet, den ena gången efter den andra, säijandes sig intet blifwa hörder, uthanskulle han skrifwa sin Konung och öfwerheet till, och med flere oanständige åthbörder, gick olofwandes af Tingstugun, Ty sakfältes H. Lars för sådan sin ohöflighet, efter Nya Rättegångs processens 22. punct, till 10 daler Silf. Mynt Rättens ensaak, blifwandes sielfwa action till annan Tingsdag opskuten.
1704 Rang har tagit änkan Kerstins jord
Anbelangande för detta Capellanens i Sorsehle H. Henrich Lappos efterlåtne Änckias hustro Kierstin Michels dåtters Klagomåhl öfwer nu warande Capellanen der sammastädes Wällärde H. Lars Rangius, angående 1. det han förledne Sommar, utkom lof och emoth hennes willia, tillgripit, Sådt och bärgat den Jord till Tree Skiähls land uthsädde, son hon och hennes Man,för detta, med stort besvär rögt och opbrukat, och hennes tillhöriga brukning (gödsel), sammaledes olofwandes tagit ochtill sin nytta på samma jord fördt, 2. begiärer hon dett H. Lars måtte wijsa Räkning och qwittansier, huru som han betalt de 150 daler Kopp. Mt hwilka henne för husen i Sorsele, efter 1698 åhrs Protocoll bekomma borde, och 3. huru den afhenne tagne Brenwins Pannan wore placerat.
Så blef H. Lars berörde klage puncter förestälte och lembnade ther på till swars sig hwarken kunna neka till giödningenseller Jordens bruk- och tillträdande, förmenandes sig, i förmågo af Prästernes Privilegier wara till den jord berättigad, som ligger kring kyrckan och Prästegården, fast ähn Änkian opå hans till. bod, icke welat taga lyfte eller Penningar derföre; huru som han förnögdt Änkian för de 150 daler Kopp. Mt för husen bekomma borde tillijka med Brenwijns Pannan,framwiste han en Räkning den Änckian icke kunde emotsäija, emedan en och annan af hennes Creditorer hafwa H. Lars Rangius god ehrkiänd fast ähn han dem alla ännu icke till fyllest betalt, Men emedan H. Lars Rangius sielf bekiänner och tillstår sig uthan änkians lof och tillåtelse tillgripit först hennes brukning och sedan sådt jorden och nyttiat dess gröda,henne, som dessuthan als intet hafwer att lefwa uthaf uthan hoos Christmilda menniskior sig måste uppehålla, till stor skada och beswär. Ty i förmågo af d. 28 Capit. L. L. sakfälles H. Lars Rangius för sin deruthinnan föröfwade wåldswärckan till 40 m. Silf. Mynts böter till treskiftes, berörandes han i förmågo af det 19 Capit. Jordabalken L. L. bestå henne för Grödan Tre Skiähl Korn, och förböds H. Lars wid 40 m. Silf. Mynts wijte, att wijdare befatta sig med berörde jord, för ähn han änkians lof till dess brok bekommer, och henne för dess derpå använde Kåstnad efter mätismanna ordom förnögdt, emedan Prästernes Privilegiers 9 punct innehålla och förmå, det Präste Änkiorne skole sådan opå Prästeborden af deras Män oprögd och opbrukat jord i sin lijfstijd få besittia och behålla.
1706 Om gräns mellan fiskevatten
Alldenstund så wähl H. Lars Rangs hustru Anna Elias dåtter, som Mårten Thomasson i Granbyn tillstodo, att Råaskillnaden emillan deres fiskewattn wid Sorsehle, ähr på Norre sijdan om Älfwen wid en Udda Reenudden benemd, och så ända öfwer Älfwen Altså förböds Mårten Thomasson wid laga Straff, att fiska nedanföre samma Udda; Äfwen så förböds och H. Lars Rangiusatt fiska Ofwanföre samma udda, der som Mårten, uthan H Lars Rangs intrång fiska böör.
1706 Rang har avsatt klockaren
Uppå tillfrågan swarade och förklarade sig Kyrkioherden Ährewyrdige H. Nils Graan, så wähl som Lappallmogen af Ran ochGraan byar, att Capellanen wid Sorsehle Wällärde H. Lars Rangius, haar efter egit behag och utom deras wettskap eller Samtycke, afsatt Klockaren der sammastädes Hans Erichsson, och en annan wid Nampn Erich Pedersson i dess ställe antagit, förklarandes både Kyrckoherden och allmogen honom Hans Erichsson, berättigat att igenbekomma berörde sin Klockare tienst.
1706 Mera om fisket i Formselet
Capellanens wid Sorsehle H. Lars Rangii hustru Anna Elias dåtter, inlade dess Mans skrift till denna Rätten fattat, hwaruthi han berättar, det Lappmannen Mårten Thomasson, som Anno 1704 här wid Rätten för att wittna uthi Saken emillan H.Lars och Klockaren Hans Erichsson hwilkendera som skulle wara berättigad till Fiskeryet uthi Formsehlet Edeligen blef afhörder, har förledne wåras uthmärkt Rååskillnaden emillan Ohrslandet, som Hans Erichsson skattar före, och Tallnäset, hwarpå Kyrkan fins bygder, efter hwilken Rååskillnad en Jucht eller Afwa, belägen öfwerst uthi Formsehlet, skall komma under Tallnäset men Hans Erichsson lijka fult fiskat uthi bemälte Jucht, begiärandes att han för sådan åwärkan lagligen plichta må, och alfwarsamblingen förbiudas, att wydare fiska å bem. ställe; Hans Erichsson gaf till swars sig med samma Rååskillnad icke wara tillfrids, emedan den allena efter H. Lars begäran uthan Rättens befallning och hans wettskap ellersamtycke ähr worden uprättad, som Hustru Anna sielf måtte tillstå; Mårten Thomasson förekallades, säijandes sig fuller uppåH. Lars begiäran förledne wåras satt sitt Boomärke i en furutall på bemälte Hollma, såsom till ett Teckn, att där skulle wara Rååskilnaden bemälte Parter emillan, men sedan Snöön gick bort, såg han sig hafwa feelat der uthi; och skall altså ingen böra rätta sig där efter;
Hr Lars Hustru anhölt fuller, det samma Råå skulle blifwa ständigt, men som det utkom Rättens befallning och wederpartenowitterligen ähr uprättat, Mårthen Tomasson sielf sig och deruthinnan ändrar, Ty blifwer samma Rååskillnad ogiltig och af intet wärde förklarat i anledning af det 25. Capit. Byggn. B. L. L. 3 § sampt Mårten Thomasson, som först 1704 giordthär in för Tinget sin berättelse i denna saak, sedan olofligen, och emot sin förre intygan och på endera Partens begiäran, wehlat opsättia Rååskillnaden, som han åter nu bekiänner orätt wara utmärkt, sakfälles för sådant twetal till sine3 daler Silfwer Mynt till Treskiftes efter det 23 Capit. Byggn. B. och 9. Capit. Rådst. Balcken.
Hustru Anna påstod widare, som skulle hennes Mans antecessor H. Henrich fiskat uthi mehnöfwerbem. omtwistelige wijk elleafwa, det och Hans Erichssons egen Swåger Skickaren Mårten Andersson så wijda bestyrkte som han wiste säija, att H. Henrich i sin lijfstijd, så wähl som Hans Erichsson, hafwa der sammanstädes fiskat hwar om annan,
Ty förehölts Parterne, det de så här efter som den tijden torde i wänlighet kunna förlijkas om samma fiskeställe? Hwartill de och bejakade, men som H. Lars Rang icke war sielf tillstädes lembnas sådant till deras inbördes sluut och aftahl, som de sedan näste Ting sig till frambdeles rättellse kunna låta inprotocollera.
1707 Om gräns mellan prästens och klockarens land
Emedan såsom Capellanen wällärde H Lars Rangius i Sohrsele och Klåckaren Hans Erichsson där sammastädes bekänna och tilstå sig icke wara komne till förlijkning om Fiskebruket uti een liten wijk eller Afwa uti Formsehlet, hwilken Afwa dee bägge påstå wara belägen inom deras skatteland och förledit åhr under deras inbördes förening lemnades;
Altfördenskull, efter Parternes begiäran, förordnades underskrefne Lappmän at nästkommande Sommar uthwijsa rätta Råskillnaden emillan Tallnäset och Ohrs landet, Nembl. å H Lars Rangs sida Skickaren Mårten Andersson och Olof Thomasson i Granbyen och å Hans Erssons sida Lappmännen Nils Tomasson i GranByen och L. Olof Mårtensson i Uhmeå Byen.
Mårten Andersson, Olof Thomasson och Olof Mårtensson aflade nu sin Edh med Hand å Bok at willja och skola, efter bästaförstånd och Samwete, utan Anseende till någons Person, Råskillnaden uthwijsa och opprätta. Men Nills Tomasson war frånwarande och skall nästa Ting, enär Relation inkommer, sammaledes sin ed afläggia.
1709 Prästfrun måste betala renkalven
Såsom Capellanens H. Lars Rangs Hustru Anna Elias dotter ej kunde neka, det ju Olof Siuhlsson i Granbyen har der uppe lembnadt en twå Åhrs Renkalf som hon slaktadt och till sin nytta anwändt, Ty bör hon den samma med 2 1/2 Dahl. Kopparmynt betala.
1709 Ärekränkning
Bemälte H. Lars Rangs Hustru som under föregående sak, inför Rätten, kallade Olof Siuhlsson Skjälm, Sakfältes till TiJo dahl. Silfwerm. efter 1695 Åhrs Rättegångs förordnings 22 §, Rättens ensak efter den 24 §.
1710 Prästens hus värderas
Rådmannen Wälb. Osten Joensson Wänman, befullmechtigat utaf Pastor i Silbojock H. Lars Rangius begiärte det Capellaneni Sorsehle H. Sigvardus Granberg, som honom Succederat, måtte inlösa de huus, som han der sammastädes deels inlöst af Sahl. H. Henrich Lappos Änkia Kerstin Mikels dåtter för 150 daler Kopparmynt deels sedermera å Nyo opsatt och förbättrat?H. Granberg föregaf sig allenast willia behålla Stugu byggningen, som ej skall wara wärd mera ähn som 30 daler Kopp. Mynt, hwar med Wenman ej war nögder, och dess utan förmodar att Granberg jembwähl de öfrige huusen för skjäligit prijs, behålla måtte;
Altså förordnades berörde Prästehuus att besichtiga och förslagswis wärdera Klockaren Hans Erichsson i Sorsele och skickaren Mårten Andersson, enär Pastor Wällärde H. Nils Graan eller dess Commiss hafware kommer dijt opp in emot wåren, hwarefter ben. Präster lära förmodeligen sins emellan der om ense blifwa. | |
G e n v ä g a r
