Jöns Olofsson Stålnacke (1612-1678)
1612--1678 (man)
Forskarna anser att Jöns Olofsson Stålnacke är stamfader till de manliga ättlingarna på Nordkalotten.
Han var timmerman, såg och mjölnardräng vid Dorkarsbys kvarn i Tofta församling i Uppsala län. Han verkar dock ha varit en mångsidig man för han blev senare anställd som byggmästare och hjulmakare vid Strömsbergs bruk i norra Uppland.
Anledningen till varför han hamnade uppe i Svappavaara anses ha varit en skuld som han hade till före detta ägaren vid Västlands bruk där Jöns Olofsson under vintertid hade arbetat som kolkörare.
Uppe i Svappavaara blev han utnämnd till gruvfogde i Södergruvan Gruvberget. Man tror att släktnamnet kan ha uppstått i detta sammanhang och att det påminner om ett brukshantverkarnamn, vilken ju Jöns Olofsson verkligen kunde anse sig vara.
Han var frälsetorpare vid Edsbo i Tierps församling och dagsverkare (timmerman) under Aspnäs huvudgård i nordvästra Uppland åren 1635-1641. På hösten 1641 blev Jöns "uppköpt" av brukspatronen vid Västlands bruk i samband med att kronan utarrenderade hela dåvarande Örbyhus län. Han var anställd där som "byggmästare"och sedermera som hjulmakare vid Strömsbergs bruk i norra Uppland åren 1641-1658. Under vintertid var han kolkörare åt Västlands bruk. Familjen var bosatt vid Dorkarbys ägor i Tolftas församling, norra Uppland. Därefter anställd som gruvarbetare/gruvfogde vid Svappavaara bruk dit han kom före eller senast 1663 dock inte frivilligt. För att kunna betala en större skuld på 100 dlr smt till Isak Mackey skrev han och hans två söner 1658 på ett kontrakt med bröderna Momma om fyra års arbete vid Kengis bruk. Hans lön var 300 daler om året. 1667 upptäckte han en ny kopparåder i Svappavaara. Denna kallades "Jöns Ohls grop" efter sin upptäckare, men arbetet där lades ned redan 1674. Enligt anställningskontaktet den 30 augusti år 1658 har han "hustru" och "två söner".
Jöns var antagligen son till sockenskräddaren och reservknekten Olof Eriksson och Cecilia Olsdotter | |
|
G e n v ä g a r
