Emanuel Swedenborg (1688-1772)
1688-01-29--1772-03-29 (man)
Emanuel Swedenborg, född Swedberg 29 januari[1] 1688 i S:t Jakobs församling[2] i Stockholm, död 29 mars 1772 (84 år) i London, var en svensk vetenskapsman (främst inom naturvetenskap), filosof, bibeltolkare, teosof, kristen mystiker[3] och teolog. Swedenborg hade en mångsidig karriär som uppfinnare och vetenskapsman. Under större delen av sitt liv publicerade han en mängd skrifter, huvudsakligen skrivna på latin. I skriftsammanhang formulerade han sig sällan på svenska.
Innehåll [göm]
1 Översikt
2 Biografi
2.1 De tidiga åren
2.2 Åren som vetenskapsman
2.3 Studierna tar nya vägar
2.4 Krisen
2.5 Visioner och andliga insikter
2.6 Bibliska kommentarer och texter
3 Vetenskapliga uppfattningar
4 Swedenborgs synska förmåga
5 Teologi
5.1 Äktenskapet
5.2 Treenigheten
5.3 Sola fide (Genom tron allena)
6 Kätteri
7 Övrigt
8 Bibliografi
9 Se även
10 Referenser
10.1 Noter
10.2 Källor
11 Vidare läsning
12 Externa länkar
Översikt [redigera]
År 1744, vid 56 års ålder inledde han en andlig fas, då han genom drömmar och visioner av en andlig värld, där han talade med änglar, andar och avlidna personer och fick ett andligt uppvaknande. Han ansåg sig vara utsedd av Gud att skriva en himmelsk doktrin, baserad på en reformerad kristendom. Han hävdade att Gud öppnat hans ögon så att han från denna stund fritt kunde besöka himlen och helvetet och prata med änglar, demoner och andra andar. Under de kommande 28 åren, fram till sin död, skrev och publicerade han 18 teologiska verk – varav den mest kända är Himmel och Helvete från 1758[4] – och därtill ett flertal opublicerade skrifter.
Swedenborgs teologiska skrifter har lockat fram en mängd olika reaktioner. Mot slutet av hans liv hade mindre grupperingar i Sverige och England formats för att studera hans skrifter och de sanningar som de ansåg fanns i hans lära. Ett flertal författare influerades av honom, däribland William Blake, C.J.L. Almqvist, August Strindberg, Charles Baudelaire, Balzac, William Butler Yeats och Carl Jung. Den svenske målaren och mystikern Ivan Aguéli delade Swedenborgs bibeltolkning och var sannolikt den första som fann en samstämmighet mellan denna och sufismen, ett samband vilket sedermera uppmärksammats av den franske islamologen Henry Corbin.[5] Även filosofen och psykologen William James tillhörde dem som följde Swedenborgs lära[6] och inom spiritismen anses han vara en viktig föregångare.
Det fanns också en mängd kritiker, exempelvis den samtida författaren Johan Henrik Kellgren, som kallade Swedenborg "en fåne", en åsikt som han kom att dela med större delen av etablissemanget fram till idag. Johan Henrik Kellgren publicerade bland annat en niddikt som hette Man äger ej snille för det man är galen 1787. 1768 inleddes även en rättegång för kätteri mot Swedenborgs skrifter och två män som förde fram hans idéer, vilken dock inte ledde till en fällande dom.[7]
Under de 250 år som gått sedan Swedenborgs död har en mängd olika tolkningar av hans teologi lagts fram, se: swedenborgianism, och han har blivit skärskådad i biografier och psykologiska studier.[8]
Biografi [redigera]
De tidiga åren [redigera]
Vid Hornsgatan 43 på Södermalmi kvarteret Mullvaden i Stockholm, där Swedenborg under en tid var bosatt, sattes en minnesplakett upp 1888 av Nya kyrkans bekännare. Fotograf: Jordgubbe.
Swedenborg var son till biskop Jesper Swedberg (född 1653, död 1735) av Stjärna, Kopparbergsätten, och Sara Behm (1666-1696), dotter till bergmästaren och assessorn Albrekt Behm († 1679) vars mor Anna Danielsdotter Kröger tillhörde Bureätten.
Swedenborgs far Jesper Swedberg kom från en enkel bakgrund, men blev efter teologiska studier och resor utomlands präst. Genom sina predikningar som regementspastor i Stockholm åtnjöt han kung Karl XI:s gunst och vid Swedenborgs födelse var han hovpredikant. 1692 flyttade familjen till Uppsala där fadern fick tjänsten som professor i teologi vid Uppsala universitet. 1696 dog Swedenborgs mor och året därpå gifte fadern om sig med Sara Bergia. 1702 blev fadern utnämnd till biskop i Skara.[9][10]
Fadern intresserade sig för reformrörelsen pietism som var en väckelserörelse bland lutheraner som bland annat ville skilja kyrkan från staten och som poängterade det heliga i att kommunicera med Gud istället för att bara vara hänvisad till ren tro.[11] . Jesper hade också den mer okonventionella tron på andarna och änglarnas närvaro i det dagliga livet.[9][10][12]
Emanuel slutförde sina studier vid universitetet i Uppsala och 1710 genomförde han sin Grand tour, som var brukligt vid denna tid, genom Nederländerna, Frankrike, och Tyskland, innan han kom till London, där han stannade de kommande fyra åren. Vid denna tid var London ett centrum i Europa för filosofiska diskussioner, yttrandefrihet, vetenskapliga idéer och upptäckter. Emanuel studerade fysik, mekanik och filosofi, och han läste och skrev poesi. Han skrev till sin välgörare och svåger Erik Benzelius d.y. att han trodde att han kunde vara förutbestämd till att bli en stor vetenskapsman. I ett av sina brev har han skrivit ned en lista på en rad uppfinningar som han påstår sig ha gjort. Listan omfattar bland annat en ubåt, slusskonstruktioner, ångmaskin, kulspruta, universalmusikinstrument och en flygmaskin.[6][13]
Åren som vetenskapsman [redigera]
1715 återvände Swedenborg till Sverige där han under de kommande tjugo åren hängav sig åt naturvetenskap och utvecklandet av olika maskiner. Ett första steg var hans möte med kung Karl XII i Lund 1716. Uppfinnaren Christopher Polhem, som kom att bli en av Swedenborgs nära vänner, var också närvarande. Swedenborgs tanke med mötet var att övertala kungen att finansiera ett observatorium i norra Sverige. Den krigsfokuserade kungen ansåg inte att detta projekt var tillräckligt viktigt men utnämnde Swedenborg till assessor vid Bergskollegium i Stockholm.[14] Under den närmaste tiden arbetade han under Polhem med olika större ingenjörsprojekt runt om i Sverige, bland annat vid byggandet av ugnar för saltsjuderier i Bohuslän, slussar för Polhems slussled i Trollhättan och en torrdocka i Karlskrona.[15]
Från 1716 till 1718 publicerade Swedenborg en vetenskaplig tidskrift som hette Daedalus Hyperboreus ("Den nordiske Daedalus") som var en förteckning över mekaniska och matematiska uppfinningar och upptäckter. 1716 producerade han även ritningar till en "Machine att flyga i wädret", det vill säga något som skulle ha kunnat bli ett flygplan.[16][17]
När Karl XII dog i november 1718 lät Ulrika Eleonora d.y. adla Swedenborg och hans syskon. Det var under 1600- och 1700-talet vanligt i Sverige att adla biskopars barn som en hedersbetygelse för biskoparnas arbete under kungen. Det var vid detta tillfälle som efternamnet ändrades från Swedberg till Swedenborg.[18] Efter konungens död företog han sig en resa till Sachsen och Ungern på uppdrag av bergskollegium, främst för att studera olika tekniska lösningar kring malmbrytning, och han återkom till Sverige 1722.[19]
1724 erbjöds han professuren i matematik vid Uppsala universitet men avböjde på grunderna att han främst arbetat med geometri, kemi och metallurgi under sin karriär. En annan orsak var att ha på grund av stamning inte ansåg sig kunna hålla föreläsningar. Det är beskrivet hur han alltid talade långsamt och noggrant och det finns inga belägg för att han någonsin talade offentligt.[20]
1729 blev han invald som ledamot i Kungliga Vetenskaps-Societeten i Uppsala och 1734 medlem av kejserliga ryska vetenskapsakademien i St. Petersburg.[15] Han var också en av de tidiga ledamöterna av Kungliga Vetenskapsakademien, där han invaldes 1740.[21]
Studierna tar nya vägar [redigera]
På 1730-talet blev Swedenborg alltmer intresserad av andliga frågor och var fast besluten att finna en teori som kunde förklara relationen mellan ande och materia. 1735 publicerade han i Leipzig tre volymer som han kallade Opera philosophica et mineralis ("Filosofiska och mineralogiska arbeten"), där han försökte sammanföra filosofi och metallurgi. Verket blev främst uppskattat för sitt kapitel med analysen kring att smälta järn och koppar, och det var detta verk som gav honom internationell uppmärksamhet.[22]
Samma år publicerade han också manuskriptet de Infinito ("Om oändligheten"), där han försöker förklara hur det ändliga relaterar till det oändliga, och hur själen relaterar till kroppen. Detta var hans första manuskript där liknade frågor togs upp. Han visste att dessa åsikter kunde kollidera med de gängse teologiska uppfattningarna då han argumenterade för att själen var skapad av materia.[23][24]
Under 1730-talet genomförde han en mängd studier i anatomi och fysiologi. Under samma tid studerade han den periodens stora filosofer som John Locke, Christian von Wolff och Leibniz, men även tidigare filosofer som Platon, Aristoteles, Plotinos, Augustinus, Descartes med flera.[25]
1743, vid 55 års ålder, ansökte Swedenborg om ledighet för att resa utomlands. Syftet var att samla material för sitt arbete Regnum animale (Själens Rike), ett tema som det inte ännu fanns några böcker om i Sverige. Syftet med boken var att förklara själen från en anatomisk synvinkel.[26]
Krisen [redigera]
1744, under en resa till Nederländerna, började han få besynnerliga drömmar. Swedenborg förde resedagbok under merparten av alla sina resor, och gjorde även så på denna resa. Länge var denna dagbok okänd men återfanns i Kungliga biblioteket 1850 och publicerades 1859 som Drömboken. Dagboken erbjuder en direkt inblick i Swedenborgs kris.[27]
Han upplevde många olika drömmar och visioner, en del mycket behagliga och andra djupt obehagliga.[28] Tillståndet fortsatte att hålla i sig sedan han anlänt London för sitt fortsatta arbete med Regnum animale och höll i sig i sex månader. Denna renande process har jämförts med den katolska tanken om Skärselden.[29][30]
Visioner och andliga insikter [redigera]
På de sista sidorna i resedagboken som är skrivna den 26 och 27 oktober 1744 verkade Swedenborg klar över vilken väg han skulle välja. Han bestämde sig för att lämna sitt nuvarande bokprojekt och i stället skriva en ny bok om dyrkandet av Gud. Inte långt senare påbörjade han De cultu et amore Dei (Dyrkan och kärleken till Gud). Boken förblev ofullbordad men Swedenborg lät ändå publicera den i London i juni 1745.[31]
En orsak till varför verket förblev ofullbordat återfinns i en välkänd och ofta citerad berättelse. I april 1745 satt Swedenborg ensam i ett avskilt rum på en taverna i London. Mot slutet av måltiden svartnade det för hans ögon och rummet ändrade karaktär. Plötsligt uppenbarade sig en man sittande i hörnet av rummet som sa: "Ät inte för mycket". Swedenborg blev förskräckt och skyndade hem. Samma natt uppenbarade sig samma person i hans drömmar. Mannen berättade för Swedenborg att han var Gud och att han hade utsett Swedenborg till den som skulle avslöja den sanna meningen av Bibeln, och att han skulle leda Swedenborg i vad han skulle skriva. Samma natt öppnade sig den andliga världen för Swedenborg.[32]
Bibliska kommentarer och texter [redigera]
Titelsidan till Arcana Caelestia, första utgåvan, från 1749
I juni 1747 sade Swedenborg upp sig från sin tjänst som assessor vid Bergskollegium. Han förklarade detta med att han var tvungen att avsluta ett arbete han påbörjat och begärde halva sin lön som pension.[33] Han tog ånyo upp sina studier i hebreiska och påbörjade en omtolkning av bibeln med målet att tolka varje vers ur ett spiritistiskt perspektiv. Från någon gång mellan 1746 och 1747, och under de kommande tio åren arbetade han med denna uppgift. Denna skrift som ofta går under namnet Arcana Caelestia (Himmelska hemligheter), var menad att bli hans magnum opus, och grunden för hans framtida teologiska verk.[34]
Detta verk publicerades anonymt och förblev så ända tills slutet av 1750-talet. Verket består av åtta volymer, publicerade mellan 1749 och 1756. Eftersom få personer förstod vad de handlade om fick det mycket liten uppmärksamhet.[35][36]
Mellan 1747 fram till sin död 1772 levde han i Stockholm, Holland och London. Under de perioder han tillbringade i Sverige deltog han bland annat i riksdagsförhandlingarna på Riddarhuset. Under dessa tjugo år skrev han fjorton verk av andlig karaktär av vilka merparten publicerades under hans livstid. Den svenska tryckfriheten under denna tid omfattade inte religiösa verk, så därför publicerades böckerna i London eller Holland.[37]
Vid 82 års ålder, i juli 1770, reste han från Göteborg till Amsterdam för att slutföra publiceringen av sitt sista verk, Vera christiana religio (Den sanna kristna religionen). Verket publicerades i Amsterdam 1771 och tillhör de av hans böcker som är mest lästa. Han skrev den i syfte att förklara sin lära för lutheraner, och det är det mest konkreta av alla hans verk.[38]
Sommaren 1771 reste han till London. Kort före julafton drabbades han av ett slaganfall vilket delvis förlamade honom och han förblev sängliggande. Trots att hans tillstånd förbättrades dog han i London den 29 mars 1772. Det finns ett flertal utsagor om hans sista månader i livet av dem som fanns vid hans sida, bland annat av en pastor från Svenska kyrkan i London som besökte honom vid ett flertal tillfällen.[39]
Swedenborgs krypta och sarkofag i Uppsala domkyrka.
Han begravdes vid svenska kyrkan i London. År 1908 flyttades kvarlevorna, med undantag av skallen och hjärnan till det Bielke-Liewenska gravkoret i Uppsala domkyrka, där jordfästningen på svensk mark ägde rum den 19 maj 1908. Swedenborgs kropp begravdes i Uppsala domkyrka. Skallen och hjärnan överfördes till museum i London. På 1980-talet återfördes kraniet på professor Clas-Olof Selenius initiativ till Uppsala. Graven öppnades och kraniet lades invid resten av kroppen.[40] Han vilar här inte långt ifrån Carl von Linnes grav.
Vetenskapliga uppfattningar [redigera]
Swedenborg framförde en mängd vetenskapliga idéer, både före och efter sin andliga kris. I sin ungdom beskrev han i ett brev till sin svåger Erik Benzelius 1718 sin ambition att presentera en ny idé varje dag. Runt 1730 hade han ändrat uppfattning och menade istället att högre kunskap inte är något man kunde införskaffa utan att det helt och hållet bygger på ingivelser. Efter krisen 1745 var han av den åsikten att hans kunskap delgavs honom spontant av änglar.[41]
En av de idéer som anses vara viktigast för att förstå hans teologi är hans tankar kring vad han kallade för korrespondenser. Dessa tankar hade han redan presenterat före sin kris, i första volymen av Regnum Animale som avhandlar människosjälen.[6]
Korrespondensteorin bygger på en idé att det finns en relation mellan naturen ("materien"), det andliga, och himmelriket. Grunden för denna idé kan spåras till nyplatonismen och filosofen Plotinos i synnerhet. Med utgångspunkt i detta scenario tolkade Swedenborg Bibeln och menade att minsta triviala detalj kunde innehålla den djupaste andliga sanningen.[42]
Swedenborgs synska förmåga [redigera]
Det har påståtts att Swedenborg hade synska förmågor och tre berättelser på detta tema återkommer i litteraturen kring Swedenborg.[43] Den första händelsen skedde klockan 18:00 vid en middag i Göteborg den 29 juli 1759, då Swedenborg upphetsat berättade att en brand utbrutit i Stockholm. Elden härjade i hans kvarter kvarteret Mullvaden och hotade hans eget hem. Två timmar senare förklarade han lättat att branden stoppat tre hus ifrån hans eget hem. Två dagar senare ska det ha rapporterats att alla dessa fakta stämde.[44] Branden som det berättas om var Mariabranden som startade den 19 juli, det vill säga tio dagar före Swedenborgs "uppenbarelse", och var släckt först på kvällen den 20 juli.[45]
Den andra berättelsen förtäljer om när Swedenborg besökte drottning Lovisa Ulrika av Preussen 1758 som då bad honom att berätta något om hennes avlidne broder Fredrik II av Preussen. Följande dag ska Swedenborg ha viskat något i drottningens öra som fick henne att blekna och hon ska ha sagt att detta var något som bara hon och hennes bror kunde ha haft kännedom om.[46]
Den tredje berättar om en kvinna som förlorat viktiga handlingar och besökte Swedenborg och frågade om han genom kontakt med en nyligen avliden person kunde berätta för henne var de fanns, vilket han gjorde följande natt.[47]
I början av sin karriär var Immanuel Kant mycket fascinerad av Swedenborg och av dessa berättelser. 1763 började han undersöka om de var sanna och han beställde alla åtta volymer av Arcana Caelestias. 1766 publicerade han Träume eines Geistersehers (En siares drömmar) där hans slutsats är att det rör sig om illusioner. Dock lämnar han ingen vetenskaplig förklaring till hur Swedenborg kunde berätta om eldsvådan 1759.[48]
Swedenborg själv lade inte mycket vikt vid liknande händelser. Han ska vid ett flertal tillfällen ha deklarerat att Gud inte längre utförde mirakel eller manifesterade sig i människors drömmar.[49]
Teologi [redigera]
Swedenborg menade att hans teologi var en uppenbarelse av den sanna kristna religionen, som han menade hade blivit fördunklad genom århundraden av teologi. Dock refererade han aldrig till sina skrifter som teologi eftersom hans idéer var baserade på egna upplevelser, till skillnad från teologi. Han ville inte heller kalla det för filosofi, då han 1748 beskrev filosofi som något som "förmörkar sinnet, förblindar oss, och helt förkastar tron"[6][50]
Grunden för Swedenborgs teologi finnes i Arcana Caelestia (Himmelska hemligheter), publicerade i åtta volymer från 1749 till 1756. Merparten av verket består av bibeltolkningar och han fokuserar på hur Bibeln beskriver människans förvandling från materia till andlig varelse. Han börjar med att skissa en teori om hur skapelseberättelsen inte var en beskrivning av hur jorden skapades utan en beskrivning av hur människan pånyttföddes i sex steg. Enligt Swedenborg kunde allt som relaterade till människan relateras till Jesus och hur Kristus befriade sig från materiens bojor. Swedenborg undersökte dessa tankar genom en genomgång av första och andra Mosebok.[51]
Äktenskapet [redigera]
Swedenborgs lusthus på Skansen, Stockholm.
En aspekt av Swedenborgs texter som ofta diskuteras är hans idéer kring giftermålet. Han var själv ogift i hela sitt liv men var en kort period kring 1718 förlovad med Polhems 15-åriga dotter Emerentia[2], men detta hindrade honom inte från att skriva en mängd skrifter om äktenskapet. I boken "Äktenskapliga kärleken och dess motsats" från 1768 skriver han att ett rättfärdigt äktenskap måste vara en kontinuerlig andlig förfining av båda parter, och denna union kommer att fortleva i livet efter döden.[52]
Han propagerade för att äktenskapet fundamentalt handlade om vishet, fysiskt representerad i mannen, och kärleken, fysiskt representerad av kvinnan. Denna form av dualitet förekommer genom alla Swedenborgs skrifter. Tro, skriver han, är en union mellan förnuft, som representeras av mannen, och intuition, som representeras av kvinnan.[52]
Treenigheten [redigera]
En annan aspekt av Swedenborgs teologi var att han inte ansåg att människan bestod av enbart kropp och själ, utan istället av treenigheten; kropp, själ och förnuft. Han menade att den kristna doktrinen om treenigheten som bestående av de tre representationerna, fadern, sonen och den helige anden, var felaktig. I alla sina andliga verk propagerade han för att treenigheten var tre aspekter av en gud och att gudomlighet inte är delbar.[53] Swedenborg argumenterade för att muslimer, judar och många andra personer med annan tro än den kristna just motsatte sig kristendomen på grund av denna felaktiga tolkning av treenigheten. Denna feltolkning menade han härstammade från det Första konciliet i Nicaea 325 och den athanasianska trosbekännelsen från cirka 500.[54]
Sola fide (Genom tron allena) [redigera]
Swedenborg motsatte sig också en av grundsatserna i Martin Luthers reformatoriska lära som kallas Sola fide, vilket innebär att frälsning uppnås genom enbart tro, vad helst personen har genomfört i livet. Swedenborg menade istället att frälsning uppnås endast genom en förening av tro och välgärningar, och att meningen med tro är att denna ska leda människan till ett rättfärdigt liv, som innebär att hon utför välgärningar och idkar kristen människokärlek. Han menade också att välgärningar måste härstamma från viljan att utföra godhet närhelst det är möjligt.
Kätteri [redigera]
1768 inleddes en rättegång för kätteri mot Swedenborgs skrifter och Gabrial Beyer och Johan Rosén, som förde fram hans idéer. Rättegången handlade i huvudsak om huruvida Swedenborgs teologiska skrifter var förenliga med de kristna lärorna. En kunglig förordning år 1770 förklarade att Swedenborgs skrifter var "klart misstagna" och inte skulle läras ut, även om hans teologiska tankesystem aldrig genomgicks. Swedenborg bad då kungen om nåd och beskydd i ett brev från Amsterdam. En ny undersökning mot Swedenborg körde fast och lades slutligen ned 1778.[7]
Övrigt [redigera]
I samband med 250-årsminnet av Swedenborgs födelse gav svenska postverket ut en frimärksserie med hans porträtt. Emanuel Swedenborgs samling, som donerades till Kungliga Vetenskapsakademin efter hans död, blev 2005 uppsatt på Unescos Världsminneslista.
2011 hade en opera om Swedenborg i andevärlden efter döden, Hemligheter, urpremiär på Malmö Opera med musik av Jonas Forssell och libretto av Magnus Florin.
Swedenborg var också en tidig pionjär inom vegetarianismen, vilket återspeglas i de kyrkosamfund (swedenborgianism), som grundades och bygger på eller inspirerades av hans läror, och han odlade själv allehanda örter och grönsaker i sin stora trädgård på Södermalm.[55]
Bibliografi | |
|
G e n v ä g a r
