(422) Johan Peter Lekberg (1844-1896)
1844-10-27--1896-03-02 (man)
Lekberg, Johan Peter. Född 1844-10-27 i Övre Lanfors Bjurtjärn. Död 1896-03-02 i Uppsala. Begravd i Stockholms nations grav, Uppsala. Ur Karlstads Läroverks Lärjungar, sid 64. Tillh. lärov. 1864-65 (mogenh.-ex i Sthlm 70). Inskriven vid Uppsala univ. (Sthlms nat.) 71. Kvarstannade till sin död i Uppsala, studerade österländska språk och hebreiska, hvari han gaf kollegier. Död 1896 i Uppsala och begr. i Sthlms nations graf därst. Efterlämnar minnet af en god, försynt kamrat. Slogs ständigt med fattigdom, förlorade alltid. I kapitlet "De siste" skildrar Mari Mihi i sin bok "Studentens lyckliga dar" Lekberg under namnet Petrus Ekberg på ett förträffligt sätt. Teaterföreståndaren till studentspexet Erik XIV hade med förtviflan sett alla sina försök gå om intet att få någon lämplig person till den olycklige kunungens roll, då han vid ett besök på Stockholms nation plötsligt befinner sig ansikte mot ansikte med hans livslefvande gengångare - Johan Petter Lekberg. Som en blixt slog det honom att, kunde han få HONOM att åtaga sig rollen, vore pjäsens lycka gjord. Och Lekberg, "en av de allra svåråtkomligaste och mest exklusive vetenskapens dyrkare" samtyckte. "När sedan ridån gick upp för första akten i vapensalen på gamla Tre Kronor", skriver nyssnämde författare, "då brast ett jubel lös", i hvilket inledningsreplikerna drunknade, så att man måste börja från början igen, då man äntligen fått öronljud. Det var inte endast utseendet, den stora, irrande, grå blicken, de djupa vikarna vid hårfästet, det långa, rödblonda skägget - nej, det var ensamblen, sättet att föra sig, att stå och sitta, att plötsligt fara upp ur tunga tankar, att draga värjan och falla ut mot en osynlig fiende, att långsamt knyta händerna, samtidigt med att han drog ihop anletsdragen, för att sedan i att ånyo spärra ut alla fingrarna och höja ögonbrynen, det sätt hvarpå han hviskade "Karin", den blick hvarunder Nils Sture skalf, den handrörelse, med hvilken han hälsade Göran Persson, det var allt som sade dem som sågo honom: sådan var Kung Erik! - Han karrikerade skämtet, så att det blef allvar. Och ur detta allvar föddes sedan ett slags tindrande vanvett. Och detta vanvett talade ur Vasafurstens mun. Hvad Shylock var för Emond Kean eller de franska sextonhundratalsdramaturgerna för Talma, det blef Erik XIV för Petrus Ekberg. Med denna sin enda roll står han som studentspexets första namn, blef prototypen, som alla följde, men ingen hann. Ernst Meyer skildrar i Uppsalanumret för 1911 (Sthlms Dagbl.) hur L. höll på att skrämma lifvet ur städerskan, då hon inträde på morgonen och fann L. iförd den till kunglig lifrock ändrade nattrocken och mätande golfvet med stora steg, helt inne i sin roll röt: "Det är för djäfligt. Idag är jag vansinnig igen." Det är ett tragiskt, på sitt sätt storartat människoöde, som Mari Mihi gifver oss i sin skildring af Lekberg. Hur han älskade och vördade "dessa gamla utdöda, orientaliska munarter, som voro honom så likartade, så oberörda af hvardagsforskningen, så svårtillgängliga". Hur han njuter af den bokskatt, som Oscar II erhållit af en österländsk nabob, och som konungen skänkte till Carolina Rediviva i Uppsala. Hur han använder hvarje förmiddag för att rota i dessa kuriösa dialekter, sadiska, boheiriska och andra konstigheter. Detta studium var tillräckligt svårt, opraktiskt och exklusivt för att helt eröfra Petrus Ekbergs hjärta. Och huru han, då nåden klappade på hans port, tjänstgjorde som sättare på ett tryckeri om eftermiddagarna. Att sådant var mindre brukligt, bekom ej L. något. Han stod öfver det konventionella. Han hörde till dem, som lefva och dö af sin egen nåde.
Lekberg, Johan Peter. Born 1844-10-27 in Upper Lanfors Bjurtjärn. Died 1896-03-02 in Uppsala. Buried in Stockholm nation's grave, Uppsala. From Karlstad Educational true disciple, page 64. Belongs to. lärov. 1864-65 (mogenh.-ex in Stockholm 70). Enrolled at Uppsala Univ. (Sthlms nat.) 71. Retention until his death in Uppsala, studied Oriental languages and Hebrew, which he gave colleges. Died in 1896 in Uppsala, and Limited. in Sthlms nation graph spot. After Leaving the memory of a good, considerate companion. Fought constantly with poverty, lost forever. In the chapter "The last" depicts Mari mihi in his book "The student's happy days" Lekberg under the name Peter Ekberg in an excellent manner. Theatre director for student spex Erik XIV had with despair seen all his efforts come to nothing to get a suitable person to the unhappy kunungens role, when he on a visit to Stockholm nation suddenly find themselves face to face with his livslefvande ghosts - Johan Petter Lekberg. Like lightning it struck him that he could get him to undertake the role, would play's success made. And Lekberg, "one of the most inaccessible and most exclusive of science worshiper" consented. "When the curtain rose for the first act in the armory of the old Three Crowns," the last-mentioned writer, "then burst a cheer loose," in which the initial replicas drowned, so that you have to start from scratch again, when you finally got the ear sound. It was not only the look, the big, wandering, gray eyes, the deep bays on the hairline, the long, ginger beard - no, it was the ensemble, the way to conduct themselves, to stand and sit, to suddenly go out of heavy tanks, to draw his sword and fall out against an invisible enemy, to slowly tie his hands, at the same time that he drew up his features, and then in again to block out all your fingers and raise your eyebrows, the way in which he whispered, "Karin", during which the gaze Nils Sture trembled, the gesture with which he greeted Goran Persson, it was all said those who saw him: such was King Eric! - He caricature joke, so that it became serious. And out of this serious birth then a kind of shining lunacy. And this madness spoke out Vasafurstens mouth. What Shylock was too Emond Kean or the French seventeenth-century dramatist limits for Talma, it was Eric XIV of Peter Ekberg. With this as his only role he appears as studentspexets first name, was the prototype, which all followed, but no one had time. Ernst Meyer describes in Uppsala number for 1911 (Sthlms Dagblad.) How L. was about to scare the life out of the maid, when she was entering in the morning and found L. dressed in the royal lifrock changed his dressing-gown and measuring floor with large steps, completely in his Role shouted: "It is too Djafar. Today I'm mad again." It is a tragic, in its way magnificent human destiny, as Mari mihi gives us in his portrayal of Lekberg. How he loved and revered "these ancient extinct, oriental dialects, which were to him as similar, so unmoved by hvardagsforskningen so hard." How he enjoys by the book Cat, as Oscar II had received from an Oriental nabob, and the king gave to the Carolina Rediviva in Uppsala. How he uses every morning to take root in these curious dialects, checkouts, boheiriska and other oddities. This study was sufficiently difficult, impractical and exclusive to completely conquer Peter Ekberg's heart. And how he, when grace knocked at his door, served as a typesetter in a printing house in the afternoons. That this was less usual, not troubled L. anything. He stood above the conventional. He belonged to those who live and die by his own grace. | |
|
G e n v ä g a r
