Jöran (ibland även Göran) Persson föddes kring 1530.
Son: till prästen Petrus Salemontanus (även Per Joensson).
Yrke: Rådgivare till kung Erik XIV, kunglig gunstling, statssekreterare.
Även känd under namnet: Georgius Petri Salemontanus
Adlad: till Tegel 1568
Avrättad: 1568
Bildtext (bilden till höger) från Nationalencyklopedin: "Jöran Persson. På Georg von Rosens historieromantiska och starkt tendentiösa målning från 1871 slits Erik XIV mellan ljusets goda Karin Månsdotter och mörkrets onde Jöran Persson."
En historieskrivare skriver om Jöran Persson: "Hans bildning gjorde honom till rätte mannen för konungen, som i sin kamp för den starke kungamakten behövde män kunniga i romersk rätt. Hans i Wittenberg inhämtade kännedom om astrologin, torde även ha bidragit till att skaffa honom Eriks förtroende. Jöran Perssons olycka var att han satsat på en sjuk konung och måste falla med honom. Historiens dom har blivit hård, förklarigt enär den skrivits av hans motståndare".
Efter Jörans död omhändertogs familjen av hertig Karl, varför sonen Anders, såväl som Erik, fick god undervisning.
Text från Nationalencyklopedin: "Jöran Persson, 1568 adlad Tegel, född ca 1530, död 1568, ämbetsman. Efter studier i Wittenberg blev Jöran Persson en av hertig Eriks (Erik XIV) närmaste män och blev efter dennes trontillträde 1560 kanslisekreterare. Han utnämndes även till prokurator (kunglig åklagare) i Höga nämnden. Som sådan verkställde han effektivt Eriks politik och blev en fruktad maktmänniska. Under Eriks sinnessjukdom 1567 gjordes Jöran Persson till syndabock av rådet och dömdes till döden. Erik återupprättade honom 1568, men under upproret på sommaren blev Jöran Persson avrättad."
Här nedan följer en text som är tagen från boken Arvet efter Gustav Vasa : En berättelse om fyra kungar och ett rike (2006) av Lars-Olof Larsson, sidan 47 till 49.
"Under åren som hertig hade Erik samlat en krets av förtrogna omkring sig redan innan han etablerade sig på Kalmar slott. Det rörde sig om unga och vigilanta män, beredda att vara den blivande konungen obetingat trogna. Oavsett vad de tyckte om Erik, var deras timliga välfärd beroende av dennes välvilja. I främsta ledet stod Jöran Person och Charles de Mornay. Båda skulle troget komma att verka för hans sak intill sista andetaget på avrättningsplatsen. Men deras bakgrund var helt olika.
Jöran var son till prästen Per Joensson i Sala. I Olaus Petris reformatoriska efterföljd hade fadern gift sig vid tiden för sonens födelse omkring 1530. Jöran tillhörde alltså den första generationen legitima, eller i varje fall legitimerade, prästbarn. Fadern var en mångsidig man med ett väl utvecklat födförstånd. Vi möter honom tidigast i gruvorten Sala 1526, då han visserligen var prästvigd men också agerade som kunglig silverköpare vid Salberget. Efter några år flyttade han till Stockholm, vann burskap och blev snart en välbärgad köpman och stenhusägare. Men 1548 sadlade han om än en gång, återvände till prästeståndet och flyttade till Strängnäs. Här blev han snart syssloman för domkyrkan och kyrkoherde i ett närliggande pastorat, senare även häradsprost.
Herr Pers hustru och Jöran Perssons mor hette Anna. Även hon var väl anskriven hos kung Gustav och fick uppgiften som fataburshustru på kungsgården Strömsholm, som efter kungens död blev säte för dennes änka, drottning Katarina. Onekligen var detta en ovanlig position för en prostinna. Men Anna var tydligen en mångsidig kvinna och fick med tiden också bittra vedersakare.
Jöran Persson kom alltså från en ganska välbärgad familj - med en anakronistisk term skulle man kunna tala om "medelklass". Samtidens högadel betraktade honom föraktfullt som "en vanbörding". Om hans tidiga skolgång tiger källorna. Men Jöran lär själv ha verkat som lärare vid domskolan i Strängnäs, innan han med ekonomiskt stöd av kung Gustav sändes till det lutherska lärosätet i Wittenberg. Här blev han med namnet Georgius Petri inskriven i universitetets matrikel den 2 oktober 1550 och här studerade han några år. När Jöran återvände till Sverige var han försedd med rekommendationsbrev från universitetets ledande kraft, den lärde Philipp Melanchton.
Jöran Persson har alltså studerat i Wittenberg närmast som kunglig stipendiat. Kung Gustav hade sedan länge upplevt bristen på studerat folk för den centrala maktapparaten som besvärande, och Jöran Persson var en i den smala men viktiga ström av begåvade ynglingar som sändes till de lutherska lärosätena i Tyskland med kungligt stöd i ryggen. Om hans studier är föga känt, men den juridiska förtrogenhet, särskilt i romersk rätt, som han senare uppvisade, bör ha grundlagts vid akademin i Wittenberg.
Väl återkommen till Sverige knöts Jöran Persson omgående till det kungliga kansliet. Han avancerade snabbt till sekreterare, men lyckades förtörna den åldrande och notoriskt misstänksamme kungen och tvangs lämna sin tjänst. Detta var snarast en merit hos tronföljaren på Kalmar slott. Jöran Perssons relationer till Erik var alltså väl etablerade när denne ärvde kungariket.
Jöran Persson kom att fylla mångskiftande funktioner som sekreterare vid det kungliga kansliet och stod Erik nära också på ett mera personligt plan. Jörans roll som kungens "högra hand" i de flesta frågor av inrikespolitisk och juridisk karaktär blev snart uppenbar för samtiden. Själv skaffade han sig ett brett nätverk och kände snart "alla". Han överöstes med böneskrifter i otaliga ärenden, alla med syftet att få supplikerna framförda till Majestätet på ett sätt som borgade för framgång. Med supplikerna följde skilda former av inkomstbringande handtryckningar, vilket var helt naturligt för tiden och gav den svenska statsmaktens underhuggare en välkommen inkomstförstärkning. Sedermera har belöningarna tagit sig andra uttryck.
Men det är framför allt i en annan funktion som Jöran Persson blivit beryktad för eftervärlden - som kungens åklagare, procurator, inför den domstol som Erik XIV inrättade kort efter sitt makttillträde. Den gick under namnet Höga nämnden och fick snart en karaktär av en högsta domstol i frågor som rörde förvaltning och rikets säkerhet.
Större delen av Höga nämndens protokoll finns bevarade. De vittnar onekligen om Jöran Perssons roll som nitisk åklagare mot påstådd förskingring av kronans medel och en rad andra brott. "Anklagade kunglig sekreteraren procuratorn Jöran Persson hårdeligen ..." är en återkommande formulering. Efter Eriks fall och Jöran Perssons avrättning hävdades från många håll att Jöran för egen snöd vinning hade fabricerat mängder med anklagelser utan saklig grund. Eller att han systematiskt skulle ha utnyttjat Eriks misstänksamhet mot allt och alla. Till denna fråga får vi anledning att återkomma."
Och så vidare... Och nu över till avrättningen av Jöran Persson där även hans mor Anna förekommer. Sidorna 153-154 i samma bok:
"Den 18 september (år 1563, min anmärkning) greps Jöran Persson av kungens eget folk i Stockholm och utlämnades till hertigarnas krigsfolk som redan stod utanför stadens murar. Enligt en uppgift sökte kungen förhindra att hans ständigt trofasta stöd utlämnades till fienden. Enligt andra uppgifter skall den gamle sekreteraren Olof Larsson ha tagit initiativet med stöd av krigsfolket i Stockholm. Jöran öde var givet, men först blev han svårt torterad för att tvinga fram vad han visste om Eriks planer. Även på sträckbänken visade sig Jöran som sin herres lojale tjänare - han yttrade inte ett ord. Den följande avrättningsakten är väl dokumenterad i alla sina plågsamma detaljer.
När Jöran Persson fördes ut till galgbacken på nedre delen av Brunkebergsåsen, bands han först vid galgen och bödeln skar av öronen "långt in i huvudet". Sedan knöts ett rep om midjan och han hissades upp i galgen, där han fick hänga en halvtimme - en djupt symbolisk och förnedrande åtgärd. Nedhissad bands hans ben och armar vid fyra pålar och sträcktes hårt. Med ett järnrör krossade bödeln långsamt och systematiskt hans smalben. hans lårben och till sist armarna. Delinkventen lär ha visat en enorm självbehärskning och inte yttrat ett ljud. Man lät honom ligga kvar en halvtimme för att förlänga pinan, innan bödeln befalldes att krossa bröstkorgen. Efter tvenne slag lär Jöran ha ropat till hertig Karl: "Ack nådige herre, förbarma dig över mig och förkorta min stora pina!"
Den unge hertigen skall då ha befallt bödeln att hugga huvudet av Jöran. Därefter styckades hans kropp och blev lagd på stegel och hjul, krönt med hans avhuggna huvud.
Ytterligare ett inslag i den makabra akten var att föra ut Jörans åldrade moder till avrättningsplatsen; den gamla prostinnan hade också gripits, enligt uppgift beskylld för trolldom. Här lär hon ha fallit av hästen och brutit nacken. Samma berättande källa uppger att hon omgående blev nedgrävd på galgbacken under sonens stympade kropp. Men det finns också andra varianter på historien. Kanske är allt bara skrönor, men de speglar i varje fall lynchstämningarna som omgav både Jöran och hans anhöriga." |  |
G e n v ä g a r
