Fale Hin Unge Bure (1160-1212)
1160--1212 (man)
saxat från http://www.geni.com/people/Fale-Hin-Unge-Bure
Fale hin unge, Fale hin gamle och Fale Bure
Enligt Johan Bures tillrättalagda version av legenden från Skön påstås Fale hin unge under Slaget vid Älgarås 1205 ha räddat Erik, Knut Erikssons son, burit honom på sina armar till sin gård i Medelpad och sedan för större säkerhets skulle fört honom över till Norge. Jämte sin skyddsling återvände han, efter någon tids förlopp, från Norge, tog ånyo vägen över Norrland, där han uppviglade norrlänningarna mot Sverker Karlsson, och deltog slutligen i slagen vid Lena och Gestilren. Till belöning fick Fale av Erik Eriksson ett ärftligt adelskap med en krökt, väpnad arm som sköldemärke, samt i förläning Medelpad, Jämtland och halva Ångermanland. Han ska ha byggt en borg i Skön, som sedermera blev Sköns kyrka.
Efter Johan Bures död nämns tidigast hos Johannes Loccenius (1654, 1667 och 1672) en Fåle Bure eller Fale i Byrestad í samband med Erik den heliges död ett femtiotal år före en förmenta räddningen av kungasonen år 1205. Denne Fale skulle ha tågat till Uppland och som anförare för norrlänningarna ha slagit kung Eriks mördare, den danske prinsen Magnus Henriksson. Falebro (Fålebron) nära Uppsala sades ha blivit uppkallad efter anföraren, antingen därför att han där stupat eller av någon annan orsak. Såsom källa anförs Johan Bures släktbok, som dock inte nämner något om detta. Senare historieskrivare - Johannes Schefferus (1666) och Claudius Örnhielm (1689) - upprepar slentrianmässigt Loccenius uppgifter utan att anföra några belägg. Josef Thun uppger 1707 att man i ett senare försök att harmonisera konflikten antagit att denne Fale Bure varit far eller farfar till Fale hin unge, och på så sätt uppstår Fale hin gamle.
Senast 1734 hade ett tidigare okänt mellanled Herse fogats in mellan Fale hin gamle och Fale hin unge i von Schantz' adelsgenealogier, som nu förvaras på Riddarhuset. 1733 kopplar biskop Andreas Rhyzelius, själv gift med en Bureättling, ihop Fale hin gamle med en runstengenealogi av Johan Bures hand utgående från Tord i Byr, åter via ett uppdiktat mellanled Herse, i en not i en panegyrisk likpredikan. Den av eftervärlden konstant utökade och förvanskade Buregenealogin finns i sin fulla form tidigast presenterad i tryck av hälsingen Nils Casström som 1746 ventilerade en magisterdissertation i Uppsala om de båda Fale Bures välgärningar mot fäderneslandet (Dissertatio de utriusque Falonis Bure in patriam meritis). Casströms släktledning kom att föras in i Riddarhusets adelsgenealogier och därifrån in i den äldre utgåvan av Svenska adelns ättartaflor, utgiven av Gabriel Anrep. I den senare utkomna utgåvan, med Gustaf Elgenstierna som utgivare, är dessa släktled utmönstrade.
Kritisk kommentar:
Johan Bure hävdar att Herse i Bure i sin tur var son till Fartegn Unge i Byrestad. Jag bedömer att det släktskapet är så osannolikt att det inte ens bör tas med som möjligt. Visserligen passar den verklige Fartegn Unge tidsmässigt in i antavlan, trots att Johan Bure trodde att Fartegn Unge levde 150 år tidigare.
Några funderingar
av Leif A Boström, Täby
--------------------
Bure, Fahle (taulusta 7. Isä: Bure på Byrestad, Herse Falesson) s. n. 1310 Bure. Talollinen, Bure. Lisätietoja: Mainitaan 1342-63.
-------------------
Fale (Fartegn Unge) Bure d.y.
Nämnd 1342 – 1363 Lagman i Medelpad.
Gift med Ingeborg
----------------
Noteringar: Bosatt i Sköns socken i Medelpad. Underlagman i Medelpad 1363. Hans gravsten med hans vapen: en väpnad arm (hållande ett hjärta) och som hjälmpydnad två korslagda yxor, finns ännu uppsatt i Sköns kyrka. vapen: Farthiegn Unge
Fale Fartegn Unge)Bure d.y. Lagman i Medelpad.
Nämnd 1342 -1363.
--------------------
Unge Farthæghn Bure, även omnämnd som Farthiegn Nilsson Unge.
Född 1310 i Bureå (AC). Död i Skön (Y).
Gift med Ingeborg. Son till Herse Falesson Bure på Byrestad, gården han sedan kom att äga.
Nämnd 1342–1363 som Lagman i Medelpad i Svea och Götha höfdingaminne. Kallar sig i de gamla handlingarna för Fardens unge.
På baksidan till en skifteshandling som han övervakat står: "Denne Fardens unge bodde i Skön i Medelpad, vilken har vunnit en slaktning mot de danske vid Danmarks kyrka i Uppland, varutav hon fick sitt namn, blev så där död." Denna anteckning verkar dock ha tillkommit senare. Farthæghn skall enligt vissa uppgifter ha dött 1402.
Farthæghn unge var förmodligen den historiske motsvarigheten till den apokryfiske "Fale hin unge" - men om han för den skull verkligen hör hemma i Bure-ätten är tveksamt. I förläning för sitt hjältemod och sin trohet fick Unge Farthæghn Medelpad, Jämtland och Ångermanland upp till Strinne i förläning, likaså förbättrades hans gamla adelskap och han fick det vapen som finns på griftestenen. Detta enligt Johannes Bureus berättelse i hans verk Sumlen. Bure skulle alltså vara Sveriges första adelssläkt långt före ätten Bielke, som brukar anges som den första inhemska adelsätten, vars anfader var riddaren Ture Kettilsson, död 1322.
Farthæghns gravsten med hans vapen: en väpnad arm (hållande ett hjärta) och som hjälmprydnad två korslagda yxor, finns ännu uppsatt i Sköns kyrka.
Vapnet med den väpnade armen förekommer på de sigill som användes av Farthæghn unge och hans far Nicolaus Farthiengsson på 1300-talet.
----------
Young Farthæghn Bure, also referred to as Farthiegn Nilsson Unge.
Born in 1310 in Bureå (AC). Death in Skön(Y).
Married to Ingeborg. Son of Herse Falesson Bure on Byrestad, the farm he later came to own.
1342-1363 mentioned as Lawspeaker in Medelpad in Svea and Gotha höfdingaminne. Calls himself Fardens Unge in the old documents.
On the back of a shift action that he supervised is written: "This Fardens unge lived in the Skön in Medelpad, who has won a slaughter against the Danish at the Danish Church in Uppland, from what she was named, was then there dead." This note, however, seem to be of later origin. Farthæghn, according to some data, died in 1402.
Farthæghn Unge was probably the historic equivalent of the apocryphical "Fale the young" - but wether he really belong in the Bure-dynasty is doubtful. For his heroism and loyalty Unge Farthæghn was given Medelpad, Jämtland and Ångermanland up to Strinne in fiefdom, he also improved his old knighthood and he got the coat of arms found on his headstone. This is according to John Bureus in his work Sumlen. Bure would be Sweden's first noble family long before the dynasty Bielke, which is usually specified as the first domestic noble ways, whose ancestor was the knight Ture Kettil, who died in 1322.
Farthæghns gravestone with his weapon: an armed arm (holding a heart) and helmet ornamented with two crossed axes, is still displayed in the Skön church.
The coat of arms with the armed arm appears on the seal used by Farthæghn young and his father Nicolaus Farthiengsson in the 1300s.
--------------------
Källor för födelse och död : http://home.enter.vg/vj1000/grand-pa/Vidarweb/Per00753.htm
Död 1212 enl. www.arnholm.se/family/person/P2100.html
--------------------
Omnämnd 1342-1363
Bure the younger
Fale Hin Unge Bure
Hembygdforskaren och hedersdoktorn Reinhold Olsson berättar i ”Ur Skönsbygdens historia” sägnen om Fale Bure, vars griftesten finns i vapenhuset i Sköns nuvarande kyrka byggd 1847. Den grå stenhällen mäter ungefär 1,3 * 2,3 m och är omgiven av en fris med solkors i de fyra hörnen eller malteserkors som Reinhold Olsson antar. Vapnet består av en pansrad arm med stålhandske, därovanför en hjälm och två vapenyxor i kors. Under den nedan nämnde Laurentius Jacobi tid fanns också en bemålad vapensköld och en bok med släktkrönikan förvarad i kyrkan. Klenoderna bortfördes i slutet av 1500-talet av en släkting, Johan Siggeson född i Byrestad (Birsta) och senare genom gifte med Anna Stensdotter bosatt på Svartingstorp, De värdefulla föremålen kom därför att hamna i Åby kyrka vid Kalmar.
Krigen mellan Danmark och Sverige drog härjande över dessa trakter och både kyrka, gård och slott brändes ned och på så sätt är förmodligen föremålen, Bureättens Graal för alltid förlorade.
Ägde fädernegården Byrestad. Levde c:a 1190 i kung Knut Erikssons tid och vistades efter kungens död hos dennes omyndiga barn, såsom deras förmyndare på borgen Näs på Visingsö sydspets.
I slaget vid Älgarås 1205, när kung Sverker var ute efter att dräpa kung Knuts söner räddade Fale den äldste sonen Erik hem till sin gård i Byrestad. Fale och Erik drog, när några år gått, in i Norge för att få hjälp mot Sverker den Unge och danskarna. Jämtar, hälsingar, medelpadingar och ångermanlänningar gick söderut och stred mot kung Sverker och danskarna vid Kungslena 1208 och Gestilren 1210.
De danske hjälpte kung Sverker emot herr Erik men Erik segrade vid Gefle bro och gjorde Fale till herre och förbättrade hans ärvda adelskap. Han fick en beväpnad arm till sköldemärke, därför att han hade burit honom på sin arm undan farligheter och på hjälmen norska vapenyxor därför att han med norska män börjat intaga riket åt konungen. Kung Erik gav honom hela Medelpad, Jämtland och ett stycke av Ångermanland i förläning.
Hans griftehäll med detta vapen uthugget finns bevarad i Sköns nya kyrkas vapenhus, samma vapen var målat med guld och ljusa färger och hängde på kyrkoväggen. Antingen hade han själv eller sonen Herse Bure skrivit den krönika som låg förvarad i Sköns kyrka och som innehöll det som hade hänt under Fales tid. Skölden och skriften kom på 1500-talet att hamna i Åby kyrka vid Kalmar. Fale dog 1210. Fale lät bygga Byresholms slott, vilket senare blev förvandlat till Sköns första kyrka.
Johan Bureus nedtecknade detta på sin resa i Norrland 1600 - 1601: "I Skön ligger en griftesten på kyrkogården, där står inhugget ett vapen; uti skölden är en arm med stålhandske, ovanpå hjälmen äro två vapenyxor i kors. Samma vapen sägs vara Fale den unges som tjänte i konungens hov som (eg. för) en smådräng. När kriget stod mellan konungen i Sverige och Danmark och konungen vart fången, tog denne Fale konungens son -som barn var- och flydde in i Medelpad och uppfödde sonen i sin faders gård i Birsta i Skön socken och lät honom draga bondekläder tilll dess han 15 år och då ikädde han honom högtidelig kläd(er) och uppreste så Medelpada Ångermännen in till Strinne Hälsingarna Jämtarna, och drog allt framgint och avdrev jutarna och insatte så honom till konung igen. När nu pilten konung hade blivit, lät han sin tacksamhet emit Fale och gav honom till förläning Medelad, stycken av Ångermanland och Jämtland och gav honom ett vapen som nu står och (et) förbättrade hans gamla förfallna adelskap och gjorde honom till en ädling."
Minnessten över Fale Hin Unge i Nolby.
Inskriptionen lyder: barksuain uk sihuastr uk friþi raistu stain þinsa aftiR buri faþuri sin in farþain marka þi
I senaste tid har genpatologiska forskningar av professor Karl-Henrik Gustavsson och docent Sten Jagell rörande Sjögren-Larssons syndrom även kallat Västerbottensyndromet gett följande slutsatser. Syndromet som är en ärftlig genförändring förekommer hos friska anlagsbärare hos 2% av befolkningen i Västerbotten och 1% av Norrbottens befolkning. Orsaken till denna relativa anhopning är sannolikt att anlagsbärande nybyggare flyttade till övre Norrland, när detta område som tidigare var sparsamt befolkat började koloniseras på 1300-talet. Släktskap föreligger mellan nutida SLS-patienter och dessa nybyggare och med deras förfäder i Medelpad och Hälsingland, kända genom runstenar från 1000-talet.
Av 200 SLS patienter i världen hänförs 59 till Sverige, där alla utom 5 har släktförbindelse med de nordligaste länen. Av de 6 SLS-familjer där minst en förälder saknar släktsamband med övre Norrland kommer tre från Medelpad liksom de nybyggare, som är släkt med nutidens SLS-patienter. Denna lilla patientgrupp i Medelpad kan därför hänföras till en och samma SLS-gen som orsakat SLS-patienternas sjukdom i övre Norrland.
Johannes Bureus ordnade långt före sin död med en gravhäll som innehöll den släkttavla som han trodde sig forskat fram. Släkttavlan fanns efter hans död en tid på kyrkogårdens södra sida men kom efterhand att hamna först inmurad i fasaden på Akademibyggnaden sedan fram till 1960 på Domens södra fasad. Dess text är på hebreiska och frisen runt om har samma runtext som stenarna i Nolby och Selånger. Texten bekräftar både Koncessionskontraktet, sägnen om Herse Falesson och genpatologernas slutsatser.
Svaret på hur "Burelegenden" kunnat helt utdömas som historiskt falsarium kanske kan erhållas om man betänker att Sverige/Finland som land ligger kulturhistoriskt generationer efter övriga Norden. Vi har inte haft någon Adam av Bremen, ingen Saxo Grammaticus och inte heller någon Snorre Sturlasson, så vår nedtecknade historia börjar i mitten av 1200-talet med Erikskrönikan. Däremot har vi begåvats med en Lauritz Weibull och dennes lärjungar som dömt ut allt icke arkeologiskt verifierat sagomaterial.
Kuriöst att i den medeltida bild av Sverige, som just nu ges av Jan Guillou, vår nutida Snorre Sturlasson, har den fiktive Arn Magnusson, Fale Bures reelle fosterbroder, nära nog begåvats med verkligt historiskt liv.
Sten Rigedahl
--------------------
http://web.comhem.se/margant/
--------------------
Ericus Upsaliensis och Johannes Magnus såwäl som månge flere skrifwit, at när Konung Sverker år 1199 dräpte Konung Knute söner, tå rymde Fale af med Konung Knuts yngste son Eric, hem till sin faders gård Byrestad, och fördålde honom där i twå och et halft åhr, til thes han började mannas, tå han drog in uti Norige och skaffade honom hielp till at fordra sit Fädernes rike igen; och hämna sina bröders död och oförrätt, och när han kom tilbaka öfwer fjällen upreste Fale hela Jämteland, Helsingeland och Medelpad, och så mycket af Ångermanland som är intil St--nne, och drog söderåt och stridde med Konung Sverker vid Lena i Wästergötland åhr 1208. De Danske hulpo konung Swerker emot Herr Erik och sedan konung Swerker vardt slagen åhr 1210 wid Gestilbro och Eirc Knutsson var kommen til regeringen, gjorde han Fale til en Herre, och förbättrade hans ärfde Adelskap, gifwandes honom en bewäpnad arm till skiöldemärke derföre at han hade burit honom på sin arm undan farligheten, ochp hielmen Norska wapenyxor, derföre at han med Norske män hade börjat taga in riket Konungen til handa; tå gaf ock Konung Eric i förläning hela Medelpad, Jämteland och ett stycke af Ångermanland.
Hans griftesten ligger på Skiöns Kyrekogård.
Orginalet av detta finns på Kungliga Biblioteket. Utredningen utförd av Nils Burman i slutet av 1700-talet. | |
|
G e n v ä g a r
