Sune Sverkersson Sik (1132-)
1132-- (man)
Sune Sik, även Simon Sik och Suno Syk (egentligen en äldre Sune Sik), anses ha varit en svensk ädling eller furste på 1100-talet, son till kung Sverker den äldre.[1] Det är okänt om modern var någon av Sverkers två drottningar eller en annan kvinna.
Uppgiften om att han skall ha varit son till Sverker d.ä. kommer från en medeltida genealogi som endast finns bevarad i avskrift hos Olaus Petri och Johannes Bureus. Olaus Petri fortsätter genealogin med att påstå att Sune Sik skall ha varit far till Ingrid Ylva, en uppgift som saknas hos Bureus.
Sune Sik som kungason har varit omtvistad ända fram i vår tid. Några författare har ifrågasatt uppgiften i sina verk,[2] och vissa sakkunniga har även starkt betvivlat hans existens, och hävdat att traditionen om honom uppstått kring en annan Sune Sik som dyker upp i källorna som donator till Vreta kloster under slutet av 1200-talet.[3]
Under 1500-talet uppsattes i Vreta klosterkyrka en gravhäll över en Sune Sik av Rasmus Ludvigsson. Stenen har en latinsk inskrift som Markus Lindberg vid Östergötlands länsmuseum anser måste härstamma från medeltiden och vara en kopia från en äldre sten från senast omkring år 1300. Diplomet som nämner donatorn Sune Sik tillkom vid denna tid, varför Lindberg anser att den samtida originalstenen inte rimligen kan ha gjorts i förväxling av de två personerna med samma namn och således inte kan vara gjord för den yngre Sune Sik (då denne med all sannolikhet då fortfarande levde). Lindberg menar följaktligen i samklang med rönen av Nils Ahnlund att starka skäl talar för att den senare förkomna 1300-talskällan (tidigt redovisad av Johannes Bureus) och originalstenen, som Rasmus Ludvigsson använde som underlag för sitt monument, har varit tillförlitliga i att identifiera Sune (den äldre) som Sverkers son.[4]
Enligt 1700-talsteologen och akademikern Magnus Boræn begravdes Sunes brorsöner Alf och Burislev Johansson intill hans stoft i Vreta. Sune var enligt samme Boræn hertig av Östergötland, vilket emellertid enligt Adolf Schück inte behöver tolkas som att han blev sveajarl utan var en sådan territoriell jarl som under den tidiga medeltiden i Sverige mer generellt jämställdes med den latinska titeln dux. | |
|
G e n v ä g a r
