Karin Hansdotter Meunick (ATJ, BMP) (1636-1714)
1636-06-24--1714-06-20 (kvinna)
1679. Generation X (ATJ, BMP)
mf mf ff mm mm
Karin Hansdotter Meunick
Född 1636-06-24 i Stockholm
Gift 1657-10-11 med Glasmästaren Adrian Hindrichsson Rebock
(Johannes Olai Fokernius har i Grangärde C:1 med sin fina piktur noterat vigseln 1657: "Donica 20 trinit. Adrian Hindersson Karin Hansdotter i Sorgowijka")
Död 1714-06-20 (78 år, 3 månader, 4 veckor)
*(Karin Hansdotter Meunick född den 24 juni 1636 i Stockholm. Gift 1657 i Grangärde med Hans Adrian Hindrichsson Rebock. Vigselförrättare var Johannes Olai Folkernius.
Olika stavningar på namnet, kanske det vanligaste är Mönick, troligtvis uttalades namnet så.
Att Karin kom till Sörvik i Grangärde vid 10-års ålder berodde på faderns bortgång. Hennes bror hade tidigare flyttat hemifrån och styvmodern tyckte att även Karin kunde tjäna sitt eget uppehälle. Det räckte att försörja sin egen dotter nu när hon blivit änka. Karins bror Hans följde henne från Stockholm till Köping sjövägen med en lånad jakt, där hennes morbror mötte henne med skjuts upp till Sörvik.
Eftersom Karins mamma hade sin släkt i Sörvik var det naturligt att Karin fick flytta upp dit och ta tjänst där. Hennes mormor levde och två av moderns bröder. Hennes mor Anna Johansdotter hade flyttat från trakten till Stockholm när hon var i 10-årsåldern efter det att hennes far dött. Att hon hade valt att ta tjänst i huvudstaden berodde antagligen på att hon hade en moster som var gift där. Andra släktingar fanns redan i Stockholm och flera kom med tiden, bland annat Karins styvmor. Karins mor dog när Karin bara var fem år, det var soten som tog henne redan i 20-årsåldern.
Då var syvmodern redan i tjänst hos fadern Hans Meunick på krogen och när han blev änkling gick det som det gick. De fick ett barn tillsammans och instämdes för domkapitlet. Eftersom hon och hans första hustru var kusiner så skulle de inte få gifta sig men för att lindra skammen gav domkapitlet i nåder sitt tillstånd. Hans Meunick hade etablerat sig tidigt som krögare och före giftermålet med Karins mor hade han haft sina kvinnoaffärer. Därför var Karins bror Hans rätteligen son till en piga från Nyköping. Först hade Hans förnekat förbindelsen och betalade en dräng för att ta på sig faderskapet. Ganska snart fick han dock ta sitt ansvar och Hans erkändes som son i familjen.
Enligt gammal tradition hade Hans Meunicks släkt varit köpmän och gästgivare. Hans bror Jöran blev tidigt borgare i Stockholm och köpman. Han gifte sig med Karins mormors syster efter att hon blev änka. Hon hade i unga år gift sig med kyrkoherden på Norrmalm. Efter att Jöran dött i pesten gifte hon om sig med en kamrerare. Hela sin förmögenhet tog med sig på gamla dagar till Färna bruk. När Jöran och Elisabeth var nygifta blev de osams med Elisabeths far, gamle Widich som försökte sälja fastigheten bakom deras rygg.
Förmögne Widich hade ärvt mycket efter sin far och farfar, vilka hörde till de allra rikaste i hela Västerbergslagen. Han hade också försökt lägga beslag på guld och silver som hörde till syskonens arv. Genom många transaktioner ökade han sin förmögenhet och efter giftemål med en släkting kunde han försäkra sig om tillgångarna i hyttor och gruvor. Det var också stora pengar som Widich tog hem efter sin svägerska i Stockholm. Hon hade med sin man samlat en förmögenhet i affärer och krögeri i staden och handel utomlands.
Givetvis blev Widichs barn välbeställda efter Widichs död. Tre av barnbarnen fick gå i skolor och blev prästvigda. Den ene av dem var Herr Widich i Skultuna, en lärd man som även var rektor i Västerås. Det andra barnbarnet hette också Widich och blev präst i Nås. En dotter till Widich, Brita gifte sig med fogden i Marnäs och systern Ingrid gifte sig i Tuna och löste ut Widichs morsarv där.
Femito år senare dök en kvinna upp vid tinget och trodde att hon kunde ta en del av Widichs arv. Anna Andersdotter påstod att hennes man var släkt med Widich men det kunde inte styrkas. Hennes man hade fått sin fostran i Marnäs och ville gärna tro att han var släkt med Widich.
Bland Karins mors syskon fanns Halvard som dog i unga år. Han var läsemästare och undervisade i Västerås. Det var meningen att han skulle bli präst men han dog strax efter prästvigningen. All hans egendom försökte en bror Lars i Köping att lägga beslag på. Sara Widichsdotter och sonen Hans lyckades rädda något. Efter det att Hans dött försökte Karins man och hennes morbror Olof "Buren" att återfå något av arvet efter Halvard. Ingen av dem hade tid och möjlighet att resa till Köping, utan det blev Karins bror Hans som åtog sig processen mot Lars Liten. Kusin Widich lierade sig med Lars och påstod att Karins familj undanhöll en kista med arvegods och en signetring. De vann dock processen så att Lars fick ersätta dem. Åndå hade Lars lagt beslag på en kista och en del husgeråd som Söffring Krabbe förvarat i Sörgovik.
Karins morbröder Hans och Olof bedrev handel i Köping men det var Lars Liten som tidigt blev borgare där. Först drev han gästgiveri där under flera år. Senare satt han med i kämnärsrätten och blev även rådman i Köping. Hans hustru hette Ingeborg och var dotter till borgaren Lars Månsson och svåger med Abel Deijn. Hon blev på äldre dar bagerska.
Sara Widichsdotter hade inte något lyckligt äktenskap. Hon blev illa beryktad för att hon hade sällskap med en soldat. Hennes man Johan Halvardsson var en fridens man som fick utstå mycket skam för det. Det var ändå Sara som förde med sig den stora förmögenheten till familjen. Ändå fanns det både besuttna bergsmän och bergsfogdar bland Johan Halvardssons förfäder.
Karin fick lära sig skriva och läsa tidigt. I hennes hem på krogen talades det både svenska och tyska. Fadern Hans Meunick ville att barnen skulle vara bildade och han lät Hans gå i tyska skolan. Hans fick sedan undervisa Karin hemma.
Hans Adrian kom Karin i kontakt med vid sin tjänst på Ludvika gård. Han var glasmästare hos Wellam Quentzell som vid den tiden tagit över Ludvika efter att ha residerat på Väster Silvberg. Hans Adrian hade tidigt lärt sig till glasmästare och kom till Sverige vid 15 års ålder.
När Hans Adrian och Karin var nygifta fick de bo hos Karins morbror Hans och Kerstin, eftersom de var barnlösa. Året efter dog Hans och Kerstin gifte om sig i Persbo, så då fick Karin och Hans Adran ta över gården. Innan Hans Adrian träffade Karin hade han umgåtts med en kvinna i Ludvika. Hon födde sonen Johan som sedan Karin och Hans Adrian tog hand om och uppfostrade.
Omsider fick de själva 6 präktiga flickor som hade många av sin pappas drag med det mörka håret och de bruna ögonen. De hade även en dotter som dog i späd ålder och ende sonen Adrian som var klen och dog i femårsåldern. Dottern Sara dog samtidigt som Hans Adrian. Hon hade hunnit med två äktenskap i Snöån men dog i barnsäng innan hon fyllt 30. Elisabeth blev inte äldre hon heller. Efter knappt 10 års äktenskap med Samuel i Munktorp dog hon plötsligt. Anna och Kerstin gifte sig i Marnäs med Halvars söner Jonas och Peder. Karin gifte sig först med Benjamin Nilsson i Lorensberga men han dog några år senare och då gifte hon om sig med Anders Karth nere ifrån Dal. Han var både länsman och gästgivare i Ludvika. Lilla Maria fick sin Johan från Morgården som blev borgare i Säter och kallade sig Morin.
På många områden var Karins man Hans Adrian verksam. Först och främst sin yrkesmannagärning. Deras hus rustade han upp och försåg det med rejäla fönster. Vid flera tillfällen tillverkade han vackra glas för kyrkan. Han var med när sockenstugan byggdes. Dessutom satt han som nämndeman vid tinget under 20 år. Han utsågs till uppsyningsman vid Lekomberga gruva och vid nedre hyttan. Annars föredrog han att göra arbetsbyten, vilket var särskilt gynnsamt under de år då hans bror var smed i Ludvika.
Redan tidigt lärde han upp äldste sonen Johan i yrket som sedan fick hjälpa till vid olika arbeten. Jämsides med glasmästarämbetet var Johan fjärdingsman men de sista åren blev han krasslig. Hans hustru Karin var från granngården och dotter till Karins släkting Samuel, som flyttade till Dagkarsbo.
Hans Adrian blev svårt sjuk de sista åren av hans liv. Han dog av kallbrand. Då hade de också fått uppleva den olyckliga vådaelden på gården. När Karin blev änka fick hon mycket att göra, driva in alla skulder och processer mot oärliga pigor som stal från henne och folk som gjort åverkan på skogen. Karins måg "Karten" hjälpte till så att allt gick väl.
Karin hade redan i barndomen hört berättas mycket om bygden runt Ludvika och om de släktingar de hade i Grangärde och Norrbärke. Genom Hans Meunicks hållande av skjutsar i Stockholm och ut på landet samt jakter på Mälaren fick de på flera vägar reda på vad som hände i Västerbergslagen. Hans gästgiveri i Stockholm fick besök från när och fjärran och Hans drogs in i allehanda affärer. Det var handel med pengar, juveler och hästar. Hans höll inte alltid så noga reda på vad som var hans och andras egendom och instämdes därför till rådstugan. Där hände det att han ilsknade till och kom i ordväxling med rådmannen. En gång gick det så långt att han fick sitta några dagar i fängelse.
Under det sista året av sitt liv fick Hans Meunick uppleva rättegångarna mot Karins kusin Johan.
Han var en suput och bråkstake och så var olyckan framme en natt när han druckit sig riktigt berusad. Det var efter flera källarbesök som han stötte på ett par trumpetare. De råkade i en våldsam diskussion och Johan stack ned den ene trumpetaren med ett svärd och mannen dog direkt. Johan dömdes för dådet att mista sitt liv.
Välvilliga krafter önskade dock få Johan frigiven. Själv tog Johan tillfället i akt under fängelsetiden och begärde att få gifta sig. Han ville att Hans Meunick skulle intyga att han var trolovad med en kvinna. Hans Meunick gick inte med på det eftersom Johan haft flera kvinnor samtidigt med den här änkan.
Yviga löften från släktingar och köpmän i Lübeck om stora gåvor till kyrkan gjorde att Johan benådades. Han gifte sig med sin Anna och de fick ett barn men själv blev Johan inte gammal.
Hans Meunicks gård i Stockholm låg på Drottninggatan. Tidigare hade han en tid varit krögare på Södermalm. Karins farsarv hämtade Hans Adrian hem till dem. Flera år senare kom Karins syster och hävdade att hon inte fått sin del trots att två förmyndare var förordnade att förvalta hennes arv.
På gästgiveriet försiggick många överdådiga giftermål och gästabud, även i samband med begravningar, trots att förbuden mot överflödet var många. Barnen lekte på gator och gränder och på gårdarna bland svin, gäss och kalkoner. Finaste leksaken var en riktig docka men pojkarna tyckte bättre om trummor och skalmejor.
Över huvud taget fanns många nöjen som barnen ville vara med på. Gatumusikanter kom ofta på besök. Vid första maj tog man en båttur ut till Djurgården och förlustade sig. Trefaldighetsnatten fick inte barnen vara med och fira men vid midsommar var alla, både unga och gamla ute och gladde sig åt lövmarknaden, då det ofta kom besök ifrån landet.
Karin Meunick avled vid 78 års ålder och antecknas i begravningsboken 1714: "Hust. Catharina Meunick. Sahl. Adrian Rebockz änkia i Sörwijk". Hon begravdes i makens grav i kyrkan.)
------------------------------------------------------------------------------------------------
Källa:
Kopparberg, Grangärde kyrkoarkiv, Dalarnas län, Födelse- och dopböcker,(Vigsel) SE/ULA/12220/C/1 (1628-1684) Sidan 131 Sorgowijka
Kopparberg, Grangärde kyrkoarkiv, Dalarnas län, Husförhörslängder, SE/ULA/12220/A I/2 (1685-1717) Sidan 128 Södergowijk
Kopparberg, Grangärde kyrkoarkiv, Dalarnas län, Födelse- och dopböcker, (Död) mSE/ULA/12220/C/2 (1684-1726) Sidan 144
Grangärde Skivan Sammanställd av Kjell Vadfors (Sörvik)
*http://www.bergslagsanor.com/Erik/p3a02810b.html | |
|
Tipsa någon om detta släktträd via e-post!
Har du ytterligare upplysningar om denna släkt eller synpunkter på denna information? Kontakta då släktforskaren med användarnamn yra4ever som gjort släktträdet.
Vill du släktforska själv? Skapa ett eget användarkonto på Släktforskningssajten Genvägar.
|
|
G e n v ä g a r
