Kung Knud II "den helige" av DANMARK (-1086)
--1086-07-10 (man)
f.1040
begravd 1086-07-10 Denmark, Odense, Sankt Albans kirke
Kung av Danmark 1080-1086. Född 1040. Död 10 juli 1086. Vid den äldre brodern Harald Heins död 1080 greps makten av Knud. Även hans kungatid blev kort, endast sex år. Men de medeltida källorna om hans gärning är många och motsägelsefulla. Det är därför inte alldeles lätt att att bilda sig en uppfattning om hans person. Han var en vikingahövding, han företog plundringståg mot England och södra östersjökusten, men han gick inte till historien som Knud II (eller Knud IV som det står i vissa historieverk) utan som Knud den helige. Eftersom han blev ett helgon skrevs det legender om honom och i dessa framställs han inte som någon sjörövare utan som en mild och försonlig landsfader och en kyrkans fromme välgörare.
Det är två oförenliga sidor av Knud som hans levnadstecknare lyft fram för eftervärdlen. Detta återspeglas också i krönikorna. I Roskildekrönikan heter det att efter Haralds död "blev hans broder Knud upphöjd på tronen. Då han genom en ny och ohörd lag tvingade folket att betala en skatt, som kallas nävgäld, fördrevs han från Jylland till Fyn".
Att han "ohörd", det vill säga utan medgivande från landstingen, införde en ny skatt tyder på att han hävdade kungamakten; kungen var inte den främste bland likar, han hade blivit härskaren som själv fattade beslut. Varken Saxo eller de andra historieberättarna som var positiva till Knud kunde skyla över det faktum att han gick hårt åt sina undersåtar och använde våldsmetoder. Men de skyllde detta på hans fogdar, av Knud själv utkrävde de inget ansvar.
Forskare har ansett att Knud både var efter och före sin tid. Hnas försök att stärka kungamakten, envåldshärskartendenserna, pekar framåt. När han besteg tronen var det inte fråga om något val. Han grep under vidare makten stödd av sin hird. Och under sin regeringstid satte han sig över hävdvunna regler. I en isländsk saga berättas exempel att han under en resa i Halland befallde bönderna att ställa hästar till hans förfogande. Då de vägrade förbjöd han dem att låta svinen gå på ollonbete i skogen med motiveringen att all uoppodlad mark tillhörde kungen. Detta krav blev senare mer eller mindre allmänt accepterat. Han hävdade också enligt samma saga att allt fiske var en kunglig angelägenhet. Om de skånska bönderna inte lydde hans befallningnar hotade han med att förbjuda dem att fiska i Öresund. Knud hävdade också att kungen hade rätt att uppbära en andel av de böter som tingen utkrävde och han fordrade straffavgift av de bönder som inte deltog i ledungstågen.
Men samtidigt som Knud förebådade ett nytt förhållande mellan k4ung och undersåtar levde han kvar i vikingatidens hjältedyrkan och stridslust. Han kallade till ledungståg mot England men när han 1086 infann sig på norra Jylland för att utrusta flottan utbröt uppror. Bönderna reste sig och Knud måste fly. Han tog sig till Slesvig och därifrån över till Fyn. Men fienden hann upp honom och 10 juli 1086 dödades dödades han i Sankt Albans kyrka i Odense, enligt traditionen framför högaltaret, tillsammans med några trogna hirdmän. Efter Knuds död samlades stormännen och, som det står i Roskildekrönikan, de tog "hans broder Oluf till kung och gjorde honom till medhärskare över hela Danmarks rike". Under Olufs regeringstid rådde "en ohygglig hungersnöd i nio år". Snart hette det att olyckorna som drabbade Danmark var Guds straff för mordet på Knud. Rykten spreds att mirakler inträffade vid den döde kungens grav. Den mördade kungens kvarlevor flyttades till en grav under högaltaret i kyrkan och en okänd munk skrev en helgonlegend om hans martyrskap. (Stormän och strider, s 16-19, ÄSF s 39). | |
|
G e n v ä g a r
