Aun JORUNDSON (360-)
360-- (man)
Birth: ABT RING 360
Occupation: Konge i Svitjod
Burial: Uppsala
Kap 25. Konung Auns död.
Aun eller Åne1 hette Jorunds son, som var konung över svearna efter sin fader. Han var en vis man och en stor blotman, men han var icke någon krigare, utan satt hemma i landet.
Under den tid, då de nu omtalade konungarna regerade i Uppsala, rådde över Danmark först Dan den högmodige - han blev mycket gammal -, sedan hans son Frode den högmodige eller fridsamme, sedan dennes söner Halvdan och Fridleiv; dessa voro stora krigare. Halvdan var äldst och den ypperste i allt. Han for med sin här till Svithiod emot konung Aun. De hade några strider, och Halvdan segrade ständigt; slutligen flydde konung Aun till Västergötland. Han hade då varit konung i Uppsala i tjugo år; han stannade också tjugo år i Götaland2, medan konung Halvdan var i Uppsala.
Konung Halvdan dog sotdöden i Uppsala och är höglagd där. Efter hans död kom konung Aun tillbaka till Uppsala; han var då sextio år gammal. Han anställde ett stort blot och offrade för att få långt liv; han skänkte sin son åt Oden såsom offer. Konung Aun fick av Oden det svaret, att han skulle leva ännu sextio år. Aun var nu konung i Uppsala i ytterligare tjugo år. Då kom Fridleivs son, Åle den oförvägne, med sin här till Svithiod och drog emot konung Aun. De hade flera strider, och Åle segrade ständigt; då flydde konung Aun för andra gången ur sitt rike och for till Västergötland. Ale var konung i Uppsala i tjugo år, innan Starkad den gamle dräpte honom.
Efter Åles fall for konung Aun åter till Uppsala och styrde riket ännu i tjugo år. Sedan gjorde han åter ett stort blot och offrade sin andre son. Då sade Oden honom, att han skulle leva, så länge han gav Oden en av sina söner vart tionde år, och att han skulle giva ett härad i sitt land namn efter talet på de söner, som han offrade åt Oden. Men då han hade offrat sju av sina söner, levde han i tio år så skröplig, att han icke kunde gå, utan blev buren på en stol. Då offrade han sin åttonde son och levde ännu i tio år, men låg nu till sängs. Därefter offrade han sin nionde son och levde i ytterligare tio år; han drack nu ur dihorn som ett spädbarn. Aun hade en son kvar, och han ville nu offra honom och giva Oden Uppsala och de härader som höra därtill och låta kalla det Tiundaland3; men svearna förbjödo honom det, och något offer blev icke av. Därpå dog konung Aun och blev höglagd vid Uppsala. Det kallas sedan »Åne-sot»4, om någon dör av ålder utan sjukdom. Så säger Thjodolv:
Aun fordom
i Uppsala
döden fick
av ålderssvaghet.
Lysten att leva,
drack den gamle
för andra gången
ur horn som barn.
Darrhändt han sträckte
mot törstig mun den smala delen
av dryckeshornet;
liggande drack
han, som offrat
sina söner,
ur hornets spets.
Ty mjödhornet
den gråe drotten
mäktade icke
upprätt hålla.
1 Om namnformen Åne se nedan not 4.
2 Här Västergötland.
3 Tiundaland, ett av de tre folklanden i det forntida Uppland, har Snorre oriktigt uppfattat som »den tiondes land». I själva verket är det »de tio hundarenas, dvs. häradernas, land» (Tiu-hundaland).
4 »Åne-sot» (isländska Ánasótt) torde i själva verket vara bildat av ett ord med betydelsen »farfar» eller »morfar» och således egentligen beteckna :»farfars-(morfars-)sjukdom», »gammalmanssjukdom», dvs. »ålderdomssvaghet». Snorre har oriktigt uppfattat stället, som om Åne vore en biform till namnet Aun. | |
|
G e n v ä g a r
