Född;på godset Berbonen i Kurland, Lettland,
Död;i sitt hus vid Stora torget i Göteborg.
Han var greve, militär och ämbetsman; generallöjtnant 1670, general 1674, fältmarskalk 1678, generalguvernör över de tidigare danska landskapen Skåne, Halland, Bohuslän och Blekinge 1680, kungligt råd 1681.
Rutger var stamfader för de svenska friherrliga och grevliga (nr.23) ätterna von Ascheberg och Kurländska ätten (nr.197) Ascheberg-Söfdeborg. Ätterna utgick på manssidan år 1722 med hans son generallöjtnanten greve Kristian Ludvig von Ascheberg. Aschebergs syster var Anna Elisabeth von Ascheberg (1626-1694), gift 1:o med Jöns Bildt (†1647) till Kåröd och 2:o med generalmajoren, friherre Johan Benedikt von Schönleben (1613-1706).
På fädernet härstammade släkten från Italien med namnet Aschelej, inflyttade därefter till Westfalen och grundade stamgodset Ascheberg. Släkten kan där spåras redan på 1100-talet med huvudsätena; Byink, Ichterloe och Göttendorf.
Från Westfalen förgrenade sig släkten till Holstein, där även ett gods med namnet Ascheberg finns i närheten av Plön, samt till Livland och Kurland och vidare till Sverige.
Han gifte sig den 25 november 1650 med Magdalena Eleonora von Busseck (1632-1690), och de fick tillsammans 25 (tjugofem) barn! varav nio dog vid födseln och av de återstående 16 är 12 kända (se nedan uppställning).
Den fertile Ascheberg överlevde för övrigt de flesta av barnen. Magdalena var dotter till den adliga landtdomaren i Hessen-Darmstadt Johan Filip von Busseck och Klara Sabina von Oynhausen.
Rutger von Ascheberg tillhörde en släkt där krigaryrket gått i arv i flera generationer, och på det sättet kom han redan i 13-årsåldern i kontakt med det militära, genom att han som page medföljde en överste von Brink på resa till hertig Bernhards af Weimar.
Ascheberg utmärkte sig under det trettioåriga kriget i slagen vid Nördlingen 1634 och vid Jankov 1645.
År 1639 lämnade Ascheberg dock krigsmakten för att följa greve Fredrik av Hessen-Kassel till Frankrike "för att lära sig franska språket och andra adliga exercitia och vetenskaper".
Under Karl X Gustavs polska och danska krig var han regementschef, och deltog i slaget vid Konitz 1656 och tåget över Stora bält 1658. Efter sina insatser i slaget vid Konitz belönades han av Karl X med kungens egen värja, ett präktigt skärp, en värdefull guldkedja och ett gods i Preussen. Efter Karl X:s död och freden i Roskilde lockades han att stanna i Sverige genom en årlig pension på 500 daler silvermynt samt ett gods med en årlig avkastning på 400 daler silvermynt. Han utnämndes den 31 augusti 1664 till generalmajor, den 10 mars 1670 till generallöjtnant och den 23 september 1674 till general. Innan dess hade han den 18 december 1673 upphöjt i friherrlig stånd med Kastellgården i Bohuslän som friherreskap.
Den 10 augusti 1677 utnämndes Ascheberg till fältmarskalklöjtnant och året därpå den 10 november till fältmarskalk över hela den svenska hären.
I ett brev till Ascheberg skriver Kung Karl XI år 1680; ...det lilla, som jag i detta kriget har lärt, har jag Herr Fältmarskalken att tacka för, och så länge jag lefver, skall jag veta erkänna det.
Under skånska kriget var han högste befälhavare över de svenska trupperna och deltog i slaget vid Lund 1676 och slaget vid Landskrona 1677. Under åren 1634-1679 deltog von Ascheberg, som från början inte ens var svensk utan hade ett tysk-baltiskt adligt ursprung, i femton av den svenska härens drabbningar och erövrade nära fyrtio standar och fanor.
Aschebergs övertygande militära framgångar fick den annars så sparsmakade Karl XI att efter det Skånska kriget överösa honom med ärebetygelser och viktiga poster. År 1677 blev han guvernör i Göteborgs och Bohus län, med Göteborg som residensstad. Ascheberg blev bland annat en av kungens rådgivare 1681 och erhöll 1687 grevlig värdighet. Kungen, som annars var högst formell i kontakten med sina ämbetsmän, kallade i sin korrespondans med Ascheberg honom för "min trogne lärofader", "min gode, trogne gubbe" och "min gamle läromästare, som jag aldrig kan fulltacka".
Som generalguvernör över de tidigare danska landskapen förde Ascheberg en tidvis ifrågasatt återhållsam försvenskningspolitik, som kontrasterade med hans föregångare på posten Johan Gyllenstiernas mer radikala ansatser. Lunds universitet, som legat nere under kriget, startades nu upp igen och tryggades av Ascheberg genom donation av en del gods. Universitetet bildade även ett centrum för försvenskningsprocessen.
Ascheberg var även drivande bakom reduktionen och organiserade indelningsverket.
I Bohuslän ägde von Ascheberg ett flertal gårdar, såsom bland andra; Holma, Kastellgården, Stenungsö, Ström och Torreby. Han blev mycket förmögen och var, vid sidan om Margareta Hvitfeldt och Dorothea Bielke, Bohusläns genom tiderna rikaste person.
Den tidigare guvernören övergav dock inte sitt "Götheborg" helt. Två år efter flytten till Göteborg 1678 köpte han det senare benämnda kommendanthuset vid dåvarande Stora torget 2 (numera Gustav Adolfs torg), för 6 000 daler silvermynt. Huset stod kvar till 1936. Von Ascheberg avled i sin bostad i Göteborg mellan klockan 7 och 8 på morgonen den 17 april 1693.
Redan under sin levnad, den 28 februari 1681, beställde Ascheberg ett storslaget gravkor, vilket uppfördes i Christinae kyrka, Göteborg, och invigdes den 11 december 1682 med fältmarskalken på hedersplats.
Efter sin död begravdes han under mycket pampiga ceremonier, den 26 augusti 1694, och kung Karl XI reste från Stockholm för att delta. Begravningskostnaderna lär ha uppgått till 4 200 daler silvermynt, en hög summa på den tiden..
Rutger von Ascheberg har fått en gata i Göteborg - Aschebergsgatan - uppkallad efter sig.
Slaget vid Lund 1676
När det började skymma, voro trupperna i svenska lägret färdiga till uppbrott. Vid aftonbönen bad en hvar, såsom tillsagdt var, om den Allsmäktiges hjelp i striden. Klockan 10 på qvällen uppbröto förtrupperna, 300 ryttare, uttagna ur olika sqvadroner. Befälet öfver dem fördes af öfverstelöjtnanten Ernst Lode och öfversten Rolshausen, hvilken nyss förut ankommit till svenska hären för att såsom volontär göra fälttåget. Efter förtrupperna följde åtta lätta kanoner samt efter dem det tunga artilleriet och trossen.6 Befälet öfver artilleriet fördes, i öfversten Roos frånvaro, af den »gamle» öfversten Ashton, hvilken nyligen inkallats från England. Marschen gick vesterut långs vägen till Stora Harje. Der skulle det tunga artilleriet och trossen stanna tills vidare.
Det var lugnt och kallt vinterväder.9 Månen spred sitt skimmer öfver snöfälten. På den fiendtliga sidan var tyst och stilla. Vakteldarna brunno på sina vanliga ställen. Det aflägse sorlet från danska lägret hade småningom dött bort, och intet tydde på att dess invånare gjorde sig redo att motsätta sig svenskarnes öfvergång öfver Lödde å. Då blixtrade det plötsligt till i öster, i trakten af Örtofta. Dånet af tvänne kanonskott rullade bort öfver nejden. Det var svensk lösen. Skulle alltså konungens plan redan vara röjd, innan den ännu börjat sättas i verket och danskarne i stället framrycka till anfall?
Såsom förut är nämdt, var krigstukten i den svenska hären icke den bästa. Ehuru sträng befallning utfärdats, att en hvar vid uppbrottet ur lägret skulle iakttaga den största tystnad, på det att fiendens uppmärksamhet icke måtte väckas, uppstod likväl ett sådant oväsen af rasslande vagnar, hästtramp, skrik och kommandorop, när det tunga artilleriet och trossen satte sig i marsch, att det hördes milsvidt i den lugna vinternatten. 10 Ett tjugutal lägerhyttor, som fattade eld, ökade ännu mera förvirringen. 11 Näppeligen kunde man vänta sig, att fienden under dylika förhållanden skulle hålla sig stilla. Danskarne hade under dagens lopp gjort sig i ordning till den generalmönstring, som Kristian den femte bestämt skulle ega rum följande morgon. Såsom vanligt före dylika högtider, då solden utbetalades, fördrefs tiden alltifrån skymningen under muntra dryckeslag.12 Då kom plötsligt bud från förvakten på högra flygeln om bullret och eldsvådorna i det svenska lägret. I den upprymda sinnesstämningen trodde likväl ingen, att svenskarne hade ett allvarsamt anfall i sinnet.13 Tvärtom voro de fleste af den tanken, att man i svenska lägret endast gjorde sig redo för att under skydd af mörkret börja återtåget mot gränsen. I afsigt att förvissa sig om, huru dermed förhöll sig, tog general Meerheim, hvilken för tillfället förde befälet öfver förposterna på högra flygeln, 100 ryttare 14 med sig och trafvade ned öfver det frusna kärret mellan Örtofta och Vidarp, derifrån han från förvakten trodde sig lättast komma in på den svenska vakten. Men denna var påpasslig. Knappt hade Meerheims skara visat sig på södra stranden, förr än vakten gjorde allarm och sände bud till Ascheberg, hvilken var på besök hos Johan Gyllenstjerna i hans qvarter.
Det var vid 11-tiden på qvällen 15 som budet nådde Ascheberg, att några af fiendens troppar visade sig vid Örtofta, framför den gård der han och Galle hade sitt qvarter.16 Han steg genast till häst och skyndade ned åt det omnämda kärret, medtagande under vägen en del af förvakten. Nedkommen till åstranden, märkte han att flere af fiendens troppar redan gått öfver till svenska stranden.17 Han gaf derför order till vakten att genast anfalla dem, hvilket också skedde med sådan kraft, att danskarne hals öfver hufvud jagades tillbaka, sedan en af deras kornetter drunknat och några andra ryttare tagits till fånga.18 Emellertid »väsnades och skröto» de danska officerarne på andra stranden. Ascheberg, som tyckte sig på rösten igenkänna i en af dem sin gamle vän, general Arensdorf, ropade åt honom, att han borde hålla sig stilla, tilläggande att han gjorde bättre i att »fukta sin näsa och begifva sig i ro, än störa annat hederligt folk i deras sömn, den de också borde få njuta».19
Under tiden hade öfverstelöjtnant Ascheberg, hvilken bodde på en gård något närmare till lägret, fått bud att de danska ryttarehoparna öfvergingo ån. Han skyndade sig derför ner till det framför hans qvarter liggande styckevärnet, och då en af de danska flockarna kom inom skotthåll, lät han aflossa två skott på de samma, hvilket hade till följd att danskarne skyndsamt drogo sig tillbaka. Nu vände äfven Meerheim åter till lägret, sedan han »i fyllan hade länge talt» med general Ascheberg, som efter bästa förmåga sökt vilseleda honom i afseende på svenskarnes förehafvanden.20
De två kanonskotten hade uppväckt mycken ängslan i det svenska lägret. Man höll före, att danskarne skulle taga dem för svensk lösen och deraf sluta till, att svenska armén var stadd på uppbrott, hvilken förmodan också var riktig så till vida, som att åtskilliga officerare i det danska högqvarteret rådde till, att hela danska hären skulle rycka ut 21. Men andra åter, bland dem Meerheim, hvilka kommo tillbaka från striden och visste af hvad orsak skotten blifvit aflossade, höllo det för alldeles onödigt och började ånyo sitt dryckeslag.22 Äfven Kristian den femte var af den tanken, att Karl den elfte aldrig skulle våga att gå öfver Lödde å med sin underlägsna här, utan ansåg förmodligen, liksom de fleste, att bullret härrörde från ett starkt parti, som svenskarne sände till Malmös undsättning, »hvilket han snart ville uppsnappa».23
På danska lägrets venstra flygel fördes befälet öfver förposterna af generalmajoren Sandberg. Då skottvexlingen uppstod på högra flygeln vid Örtofta, hade han låtit allt sitt rytteri sitta upp. Men snart fick han bud, att Meerheims rekognosering varit orsaken till den samma. Utan att vidare undersöka terrängen framför sin flygel — i hvilket fall svenskarnes afmarsch icke kunnat döljas 24 — gaf han befallning åt rytteriet att åter sadla af och gå till hvila.
Lyckan gynnade sålunda den svenske konungen. Ända till midnatt förblef det lugnt på danska sidan. De svenska trupperna fingo nu rycka ut och uppställa sig framför sitt lägerstånd, hvarje sqvadron och brigad särskildt. Medan detta skedde, kom konungen ridande från Benstorp, der han, såsom nämdt, haft sitt qvarter. Med honom voro i följe Helmfelt, Ascheberg och Dahlberg samt Spegel, med hvilken konungen under qvällen tillbragt en lång stund i bön och andakt.25 Öfversten Siegroth med drabanterna slöt sig till den lysande skaran. Konungen red från afdelning till afdelning, uppmuntrande alla, »äfven de mest räddhågade».26 Till gardet sade han, att det icke skulle gifva sin sista salva, förr än det såg fiendens hvitöga. Men derpå skulle en hvar gå löst på sin motståndare med »plijten i nävan, musqueten omwend». 27 Åt andra lär han hafva ropat: »Slå sönder äggen, bussar, så blifva inga ungar af!» 28 Trupp efter trupp helsade honom med förtröstan och frimodighet, och alla gjorde sin konung ett redligt löfte att »med stor lust och hurtighet» tåga fram öfver ån. Konungen å sin sida gjorde både »den simple soldaten som officerarne så förvissade om segern, som om de redan hade den vunnit».29 Nu ändtligen, sade de, skulle de få drabba tillsamman med juten på allvar och slippa att tvina bort som möss och mullvadar i jordkulorna.
Sedan konungen befalt, att trupperna skulle fästa en halmviska i hatten till fälttecken, fick infanteriet sätta sig i marsch mot det utsedda öfvergångsstället.30 Vid pass en timme derefter, då månen gick ned — klockan var omkring 2,30 f. m., fick rytteriet sitta upp, hvarefter först dess högra och sedan dess venstra flygel marscherade efter infanteriet.31 Klockan var nära fyra på morgonen den 4 december, då hela svenska armén var samlad nere vid Lödde å.32
Det utsedda öfvergangsstället var beläget något öster om Stora Harje qvarn. På södra stranden, omkring tusen steg östligare, låg Hoby kyrka, från hvilken en smal dalgång sträckte sig rakt i söder till Stångby kyrka. Medan trupperna ordnade sig för öfvergången, vardt isen ännu en gång pröfvad och befans numera säker äfven för mindre kanoner. En gammal förfallen qvarndam, som gjorde vattnet nästan stillastående mellan Käflinge bro och danska lägret, var orsaken till att frosten på så kort tid fått färdig »den sköna isbryggan».33 Hären, hvilken räknade närmare 8,000 man, hade emellertid ordnats på fem kolonner; ytterst till höger fältartilleriet och infanteriet på en kolonn, derefter den högra och sedan den venstra kavalleriflygeln, hvardera på två kolonner. 34 När alla voro redo att marschera, »befalde Hans K. M:t i Herrans Jesu nampn wedh utdelt Lossning (Lösen): »Gud hjelp» att alla skulle tillika på en gång gå öfver passet» på de anvisade ställena.35 Generalerna satte sig i spetsen för de olika kolonnerna, och öfvergången skedde sedan utan minsta olycka, fastän det brakade mycket i isen på flere ställen,36 så att rytteriet måste stiga af och leda sina hästar. När hären kommit öfver »den sköna bryggan, som Gud allena genom tre dagars stark frost hade gjort» var klockan omkring half sex på morgonen. 37 I Hoby, der ännu några hus stodo qvar efter eldsvådan i november, hördes några marodörer göra oväsen. Äfven hundskall blandades med deras skrål. Men för öfrigt rådde tystnad öfver de vida snöfälten. 38 Konungen hade emellertid ridit bort till Otto Vilhelm von Fersen, hvilken höll till häst ett stycke framför högra flygeln, för att anmoda honom taga högsta befälet öfver förtrupperna. Fersen sökte i det längsta afböja detta uppdrag, urskuldande sin vägran med att en öfverste redan var kommenderad vid de samma. Han ansåg sig icke heller kunna lemna sin plats framför flygeln, när denna marscherade på två kolonner. Konungen förklarade emellertid, att han sjelf ville stanna framför flygeln, och då ansåg sig Fersen icke längre kunna neka. Han fick emellertid hvarken något slags besked om marschriktningen ej heller någon instruktion huru han skulle bete sig i händelse fienden å sin sida framginge till anfall. 39 Emellertid beslöt han att marschera rakt mot staden Lund, hvilket han föreslagit i krigsrådet qvällen förut, och gaf befallning åt högra flygelns sqvadroner att hålla sig så mycket som möjligt samlade under marschen samt taga vederbörliga afstånd från hvarandra. Hvar helst fienden än påträffades, vore det sedan lätt att intaga en fast slagordning genom att troppvis svänga ut till venster. Sedan dessa order utdelats, red Fersen fram till förtrupperna.
Dessa voro delade på sex troppar, tre under befäl af öfverste Rolshausen, tre under befäl af öfverstelöjtnant Lode, 40 och hade till hufvudsaklig uppgift att skydda härens uppmarsch mot anfall österifrån.
Under tiden hade konungen ordnat infanteriet och venstra flygeln samt anvisat Baranoffs regemente, hvilket icke förut varit upptaget i linien,41 de platser som dess sqvadroner skulle intaga. Härefter satte sig högra flygeln i marsch, intagande sitt vederbörliga ställe i slagordningen. Konungen, åtföljd af Helmfelt, Ascheberg och Dahlberg, red i spetsen för dess främre träffen, öfver hvilken han skulle föra befälet; den bakre träffen åter fördes af generalmajor Wittenberg. Efter högra flygelns sqvadroner följde infanteriets brigader, hvilka jämte artilleriet skulle enligt bruket denna tid utgöra slagordningens midt. Främre träffen fördes här af generallöjtnant Schultz, den bakre af generalmajor de Mortaigne. Venstra flygeln slutade tåget. Den sammas främre träffen fördes af generallöjtnant Galle, den bakre af generalmajor Schönleben. Den svenska hären, hvilken, som redan nämdt, uppgick till närmare 8,000 man, befälet medräknadt, kom sålunda att tåga på två långa kolonner eller träffen, skilda från hvarandra genom ett 200 stegs bredt mellanrum. Det hvita snötäcket underlättade marschen och gjorde det möjligt för de olika afdelningarna att iakttaga afstånden och den riktiga tågordningen.42
Fersen hade emellertid skyndat sig att rekognosera framåt fältet. När han framryckt ett stycke söder om ån, varseblef han fiendens förvakt på höjden mellan Hoby och Stångby. Han såg den så tydligt mot lägereldarna, att han kunde räkna häst och karl. Framför sig såg han ett vidsträckt kärr. Till venster om det samma kunde marschen icke tagas, om han icke ville komma midt upp i fiendens förvakt och genast ställa till allarm i danska lägret, och huru långt det sträckte sig åt höger kunde han icke skönja. Han lät derför förtrupperna göra halt och red, sjelf tredje, ut på kärret för att efterse, om det icke bure armén med stycken och allt. När han kommit nästan midt på det samma, i höjd med fiendens förvakt, varseblef han då såsom han tyckte några ryttare på vägen åt Vallkärra. Han trodde först, att de voro utsända från fiendens vakt, och gaf derför befallning åt sina följeslagare att svara »patrull» om de skulle anropas. Men då han kom närmare, märkte han, att inga ryttare sutte på hästarna, hvilka stodo stilla på vägen, och han slöt deraf att de måtte vara marodörer. Han vände nu om och red tillbaka till konungen, hvilken emellertid mycket undrat öfver, hvarför förtrupperna gjort halt. Fersen redogjorde för orsaken dertill, beskref kärrets läge, tilläggande att han visserligen trodde att hästarna skulle kunna taga sig öfver det samma, men kunde icke försäkra hur det kunde gå med kanonerna. Konungen var dock långt ifrån sinnad att stanna på halfva vägen. Ifrigare än någonsin att komma till strid, gaf han genast befallning om att man i Guds namn skulle gå löst.
Man satte sig derför åter i marsch. Långsamt började de långa kolonnerna att röra sig öfver snöfältet. Riktningen togs något vester om Stångby kyrka, öfver det af tufvor och hög säf bevuxna kärret. Det var konungens afsigt, att armén skulle, så snart den hunnit i höjd med danska lägret, svänga af med full front åt öster och gå rakt på det samma samt söka intaga ställning på höjden mellan Stångby och Vallkärra torn. Men marschen gick långsammare, än man beräknat. Från förtrupperna kom bud, som berättade att grafvar och höga stenmurar öfverkorsade fältet på andra sidan kärret, hvilka hindrade dem att komma fram. Bredbergs dragoner, som redo främst i slagordningen, fingo derför sitta af och hjelpa förtrupperna att rödja väg. Men härunder gick natten till ända, och det blef snart tydligt för en hvar, att det skulle blifva omöjligt att hinna den utmärkta höjden före danskarne.
Då de främst tågande sqvadronerna af högra flygeln hunnit i höjd med Stångby kyrka, började himlen ljusna i öster öfver danska lägret. Förtrupperna voro då redan »ett kanonskott förbi» den norr om kyrkan stående danska förvakten. Framför sig sågo de den gamla ruinen på Helgonabacken afteckna sig mot molnen. Några minuter senare kommo de ned i en dalsänka, hvilken sträckte sig bort åt danska lägret. Ingenting dolde längre deras marsch. Snart hördes också dansk lösen, tre kanonskott, dåna öfver nejden, och strax derefter utryckte danska förvakterna, formerade på åtta troppar. I lägret blef samtidigt »ett stort gny». Pukor och trummor rördes, trumpeter smattrade.48 Man såg, huru danskarne skyndade sig af alla krafter att komma till häst för att »dessa oförmodeliga gäster deras väg att förhindra.»49 Öfverraskningens tid var således förbi. Ännu hade svenskarne en dryg half fjerdingsväg qvar till den höjdsträckning, der konungen hade för afsigt att intaga sin ställning.
Såsom förut är nämdt, hade general Sandberg fört befälet under natten öfver danska förposternas venstra flygel. I daggryningen hade han fått rapport från öfverstlöjtnant Baas, hvilken stod på förpost med hundra ryttare på höjden söder om Hoby, att 2 troppar svenska ryttare gått öfver Lödde å, strax vester om nämda by. Sandberg lät budet fortsätta sin väg till danska högqvarteret i Svenstorp och gaf emellertid befallning åt venstra flygelns rytteri att sitta upp. Strax derpå kom en ny rapport, att ytterligare 2 svenska troppar gingo öfver ån. Äfven denna budbärare sändes till Svenstorp. Sjelf blef han overksam. Men snart kom ännu mera oroande underrättelser från förposterna. Hela svenska armén, hette det, hade gått öfver och tågat honom förbi. Nu sände han en kornett med rapport derom till högqvarteret, och denne väckte ändtligen den danske öfverbefälhafvaren, hvilken dock fortfarande trodde, att svenskarne endast ville smyga sig förbi danska armén till Malmö. Emellertid slogs larm, och befallning gafs om att hären skulle uppställa sig med front mot Lödde å.
Då Karl den elfte hörde larmet och såg hur brådt danskarne hade att komma till strid, samlade han sina förtrogne till rådplägning. Han framhärdade derunder i sitt beslut att gå rakt på fienden. Flertalet var dock af den mening, som ville att man i stället skulle söka uppnå Lund före danskarne och söka få staden till flankstöd. Genom att der välja sin ställning skulle man också tvinga danskarne att slåss, om de voro aldrig så tvehågsna, ty man stode i denna händelse på deras reträttväg. Sjelf hade man åter alltid den utvägen, om man lede nederlag, att gå tillbaka till Malmö, hvilken låge rakt i ryggen. 51 Slutligen segrade också dessa skäl, och det gafs åt marschen en något östligare riktning, långs vägen förbi Vallkärra, så att den kom att vändas rakt mot Lund, hvars husgaflar och höga kyrktorn allt tydligare började afteckna sig emot den ljusa himlen.
Emellertid hade danskarnes venstra flygel satt sig i marsch. Svenskarne kunde icke nog förvåna sig öfver den hastighet, med hvilken fiendens sqvadroner blifvit ordnade, ty danska lösen hade icke väl hörts, förr än flere danska sqvadroner redan sutto till häst. På svenska sidan ansåg man, att denna raskhet orsakades af den »öfvermåttan» goda ordning, som konungen af Danmark höll bland sina trupper. Det hade nu dagats så mycket, att man på svenska sidan tydligt kunde se danskarnes venstra flygel och hur dess olika troppar, den ena efter den andra, svängde ur linien och satte sig i marsch åt samma håll som svenskarne. Deras midt och högra flygel syntes deremot ännu icke till.
De svenska förtrupperna utgjordes enligt vanligheten, säger Fersen, af de allra sämsta ryttare, som kunde utkommenderas. Vid en tropp fans det blott tio man, som kunde skjuta, och ingen officer bakom ledet. Dervid kunde dock intet ändras, ty danskarnes förtrupper voro redan framme vid Vallkärra, då Fersen gick igenom denna by. Som de gjorde min af att vilja »sätta sig fast» derstädes, gaf general Ascheberg befallning åt öfverstlöjtnant Lode att med de tre eftersta förtrupperna besätta byn och hindra danskarne att intränga i den samma.55 Lode skyndade dit och öppnade eld med studsare och karbiner. Genom den hvita salpeterröken såg han hela danskarnes venstra flygel framrycka »i fullt traf» öfver fältet.56 I spetsen för den samma syntes ett lysande följe, omgifvande kung Kristian och general Arensdorf med flere andra högre officerare. Alla syntes ifriga att komma till strid med svenskarne, »der i övrigt slet ikke tænkte paa at löbe deres Vej», och hade lemnat efter sig både midten och högra flygeln, som ännu icke hunnit komma i ordning.
Båda härarna kappades sålunda om att nå den gamla biskopsstaden, hvilken denna gång »var bruden, hvarom man dansa skulle». Ingen ville gifva den andre efter, då det gälde att med god ordning komma först dit fram. Emedan rörelsen från skilda punkter var riktad mot ett och samma mål, kommo de båda härarnas tågordningar att bilda en vinkel mot hvarandra, och när fronten en gång skulle intagas, måste den svenska högra och den danska venstra flygeln först komma att drabba samman. Derför var det i synnerhet vigtigt för svenskarne att komma fram i tid, emedan de i annat fall icke skulle kunna ordna sin ställning långs höjdsträckningen mellan staden och Vallkärra och vinna Helgonabacken såsom flankstöd, utan kanske få sina flyglar på olika höjd med midten i den djupa dalsänkningen vid Vallkärra. Men de många grafvarna och stenmurarna hindrade allt jämt marschen, hvilken derför icke kunde påskyndas så mycket konungen önskade. För att icke komma för sent dref han högra flygeln alltjämt framåt, utan att märka att midten och venstra flygeln lemnade sig mer och mer efter.
Medan en del af danskarnes förtrupper anföllo Vallkärra by, hade de öfriga ridit före danska venstra flygeln för att besätta backarna vid Lund. De voro något öfverlägsna de förtrupper, som Fersen hade qvar under sitt befäl, samt bättre beridna, hvarför det syntes som de skulle vinna försprång. Fersen gaf derför befallning åt öfverste Rolshausen att med sina tre troppar svänga till venster och besätta väderqvarnsbacken, till höger om väderqvarnen. Han vände derpå om för att låta Lodes tre troppar taga ställning till venster om samma qvarn. Då märkte han till sin stora förvåning, att dessa voro försvunna. Såsom förut är nämdt, hade general Ascheberg redan användt dem vid Vallkärra. Denna Aschebergs åtgärd, att utan förtruppschefens vetskap minska förtrupperna till hälften, ansåg Fersen med rätta för i hög grad klandervärd. Den hade för öfrigt varit fullkomligt onödig, då hela svenska armén var i hack och häl efter, och kunde äfven blifva mycket farlig, om fienden hunne kasta den försvagade förtruppen öfver ända, innan den fick understöd. I fullt sporrstreck red derför Fersen tillbaka till konungen och bad honom i Guds namn om en sqvadron till förstärkning. Det vore ett dåligt omen, tyckte han, om striden skulle börja med ett nederlag. Konungen gaf också befallning åt drabanterna att öka takten så mycket de förmådde och rida förbi Budbergs dragoner, af hvilka en del suttit af och derför hade svårt att följa med, samt genast gå fram till anfall. Befallningen hann dock icke verkställas, förr än striden var i full gång med studsare och karbiner borta på väderqvarnsbacken, dit de danska förtrupperna, som äfven svängt af, kommit samtidigt med de svenska.68 Öfverste Rolshausen sårades 69dödligt, och svenskarne syntes gå sin undergång till mötes. Till lycka för dem sårades äfven anföraren på danska sidan, general Arensdorf, så svårt, att värjan föll honom ur handen och han måste föras undan, hvilket åstadkom en stunds uppehåll i striden. Emellertid kommo Brockenhusens dragoner till de danska förtruppernas understöd och kastade icke blott de svenska förtrupperna ned ifrån väderqvarnsbacken, utan öfverredo och skingrade som agnar för vinden en del af Budbergs dragoner, hvilket var »en helt slätt begynnelse». Nu voro dock drabanterna framme. Deras chef, den tappre Siegroth, trafvade i spetsen för dem, och en hårdnackad strid uppstod, under hvilken många af de tappra drabanterna måste bita i gräset »eller rättare i snön». Slutligen drog man sig något tillbaka på bägge sidor. Klockan var då omkring half nio f. m.
Genom den täflan, som egt rum mellan svenska högra och danska venstra flygeln, hade svenska midten och venstra flygeln kommit betydligt efter. Konungen, som såg öfver fälten i nordost, huru danska högra flygeln, i stället för att följa efter det danska infanteriet, svängde af från lägret i riktning mot Vallkärra torn, och genast förstod att denna rörelse kunde blifva mycket farlig för det svenska infanteriet, som ännu gick i tågordning, befalde öfverste Dahlberg att skyndsamt rida till general Galle, med order till honom att han skulle med venstra flygeln rycka upp till venster om infanteriet, så att han kunde betäcka dess marsch och på samma gång vara närmare den högra flygeln. Det var en praktfull tafla som utbredde sig för Dahlbergs blickar, då han red tillbaka för att fullgöra denna befallning. Solen höjde just sin bländande skifva öfver horisonten, »gjorde dagen så lustig och skön som uti julio», och glittrade från de blanka vapnen och standarspetsarna, medan de mörka kolonnerna med sina långsträckta skuggor rörde sig öfver snöfälten. Rikt broderade standar fördes, två och två, uti sqvadronernas främre led. De hade ingen bestämd färg efter den armé de tillhörde. Äfven på danska sidan syntes gula och blå. Ofta voro de försedda med tänkespråk: såsom: »Lyckan bär mannen öfver bäcken», »Gamla stutar ha hårdaste horn», »Krig pröfvar vänner». Under tänkespråken voro drakar och allahanda djur konstrikt målade af skickliga konterfejare. Granskade man de danskes ännu närmare, kunde man upptäcka längst upp i hörnet vid stångspetsen ett litet hvitt kors i rödt fält, deras gemensamhetstecken. Vida omkring hördes klingande spel. Pukor och trummor slogos af senfulla armar, trumpeter smattrade. Snart mötte Dahlberg fotfolkets pipare och skallmejblåsare, som med sina skärande toner sökte öfverrösta vagnarnas rasslande, ty på en sådan dag fick ingen pipa »hvila i säcken». När han såg sig tillbaka, utbredde sig för blicken de vida, snöklädda fälten långt bortom Lund, skimrande i den rödaktiga morgonbelysningen, och långt bort i fjärran Sundets mörka vattenrand, öfver hvilken han kunde skönja de svaga konturerna af den danska konungastaden, som höjde sig ur dimman.
Medan förtrupperna, understödda af drabanterna, utkämpat sin strid, hade konungen ordnat de öfriga sqvadronerna af högra flygelns främre träffen. De utgjordes af Lifregernentets fem sqvadroner, samt af fyra sqvadroner af Baranoffs finska ryttare. Hvarje sqvadron hade svängt in halft till venster mot danskarne, hvilkas båda linier stodo något högre på en jämn sluttning, som förde upp mot galgen. Detta ansågs för en olägenhet; en annan olägenhet för svenskarne bestod deri, att deras främre träffen var skild från den bakre medelst de två höga stenmurar, som omgåfvo landsvägen till Lund. Då danskarne syntes få öfverhanden på väderqvarnshöjden, gaf konungen befallning åt Lifregementet att framrycka till anfall. Lifsqvadronen vände sig mot Brockenhusens dragoner, hvilka, såsom nämdt är, kastat Budbergs dragoner öfver ända, medan Bjelke med sina fyra öfriga sqvadroner framryckte i traf mot danskarnes främre träffen, som just ordnat sig efter striden med drabanterna. Till venster om Bjelke framgingo de öfriga svenska sqvadronerna af främre träffen. Hästarne, hvilka under den nattliga frammarschen varit så utmattade efter det långa svältkriget, att de knappast kunde trafva, sprungo nu lifligare än någonsin och hoppade till och med öfver stenmurarna. Danskarne voro emellertid icke sena att möta de anfallande på halfva vägen. Kung Kristian och prins Georg satte sig sjelfva i spetsen för några sqvadroner. Danskarne sköto först. Salvan bortryckte flera ryttare ur de svenska sqvadronerna. Ryttmästaren Fromhold Fägersköld , den samme som miste sin ena arm vid Helsingborg, sårades svårt, äfvenså hans löjtnant, Gyllenpatron. Nu svarade dock svenskarne med en salva, som varade en »fjerdedels stund» och hvilken tvang ej blott fiendens främre utan äfven hans bakre träffen att rygga. Under tiden hade lifsqvadronen af lifregementet i förening med drabanterna, som åter samlat sig, jagat undan Brockenhusens dragoner, och befallning hade sändts till general Wittenberg att framrycka med bakre träffen. Men denne hade svårt sårats af ett skott i axeln och var bortförd ur striden, och hans sqvadroner hade ännu icke hunnit komma i ordning. Då märkte konungen, att Baranoffs fyra sqvadroner, som kämpade till venster om lifregementet, veko tillbaka i full upplösning. Redan vid första salvan hade deras öfverste, den tappre och oförskräckte Baranoff, sårats. Konungen skyndade genast bort till dem, följd af några officerare, och »ropade dem hjertat in». Men alla hans uppmaningar voro förgäfves. De flyende spredo sig åt alla håll. Denna olycka gjorde ett djupt intryck på hela flygeln, och Bjelke vågade icke, ehuru han återfått sin lifsqvadron, att förfölja de sqvadroner han nyss bragt i oordning, utan drog sig i stället tillbaka för att komma närmare andra träffen. Danskarne åter, hvilka voro »öfvermåttan» väl beridna, samlade sig snart åter. Det blef en stunds uppehåll i striden, hvarunder man på bägge sidor gjorde sig i ordning till nytt anfall. Drabanterna inryckte ytterst på högra flygeln af den svenska slagordningen. Budbergs och Baranoffs ryttare var det deremot omöjligt att återsamla.
Medan man på bägge sidor gjorde sig i ordning att på nytt drabba tillsamman, höll generallöjtnant Fersen till häst framför den främre träffen, ett stycke från väderqvarnen. Dit kom händelsevis en af konungens trumpetare och berättade, att bakre träffen ännu stod qvar bakom stenmurarna vid landsvägen. »Jesus bevare oss», utbrast Fersen, »hvad gör general Wittenberg, som icke följer mig?» Han visste nämligen icke, att Wittenberg redan var förd ur striden. Trumpetaren fick befallning att genast rida bort till bakre träffen och anmoda den samma att rycka fram. Sjelf red Fersen genom sqvadronluckorna och ropade, att allt strax skulle avancera. I det samma kom konungen och frågade hvar fiendens trupper stodo, hvartill Fersen genmälte, att större delen af dem hade uppstält sig på ängen nedanför stenmuren, strax nordost om den s. k. Möllevång, alltså på bakre sluttningen af qvarnhöjden. I det samma kom bud från Lifregementet, med förfrågan huru man skulle »träffa». Detta föreföll Fersen betänkligt, och han red derför bort till sqvadronen och ropade: »Hvad menen I, bröder? På hvad sätt viljen I träffa?» Då svarades med en mun ur sqvadronerna, att man ville göra så, som han befalde dem. Då fortfor han: »Jag menar bäst vara med pistoler, ty då komma vi dem närmare och få se deras hvitöga»; hvarpå alla svarade hurtigt: »Det är riktigt!» och läto så karbinerna sjunka mot låret samt grepo till pistolerna.
Svenska linien ryckte nu fram på nytt; till höger Siegroth med drabanterna, till venster Nils Bjelke med sina fem sqvadroner. Då danskarne sågo, att svenskarne hvarken stannade eller sköto, gåfvo de eld ur karbinerna, hvarefter de, tack vare sina utmärkta hästar, började »svänga och karakollera». Deras sqvadroners främre led trafvade fram och sköt en salva, hvarpå det delade sig och svängde om åt höger och venster utåt flankerna, lemnande sålunda rum för andra ledet och detta för det tredje att utföra samma rörelser, hvarpå det ena efter det andra samlade sig åter bakom sqvadronen. Svenskarnes sätt att anfalla var helt olika och skedde »à la françoise». I slutna sqvadroner trafvade de alldeles in på fienden i hans front och flanker samt afsköto först på närmaste håll sina pistoler, hvarefter de strax grepo till värjorna.
Sammandrabbningen vardt denna gång synnerligt häftig. Det var ett oupphörligt »träffande och skjutande»85. I allmänhet stodo sig dock svenskarne ganska godt äfven denna gång, ehuru manfallet började blifva ganska kännbart. Fägerskölds sqvadron, som fördes af Erik Ingevaldsson, hvilken försökte att karakollera liksom fienden, kastades i oordning tillbaka och vardt illa handterad samt miste standaret. Dock trängdes fienden detta oaktadt småningom tillbaka och måste slutligen lemna galgbacken i svenskarnes våld. Drabanterna hade gjort stora förluster under striden, men Lifregementet ännu större. Vid öfverstens sqvadron var ryttmästaren Kristian Fägersköld skjuten till döds. Majorens sqvadron hade mist båda sina löjtnanter, Johan Hållfast och Enesköld, så att majoren endast hade qvar en kornett, emedan ryttmästaren grefve Axel Oxenstjerna, hvilken med sitt kompani gjorde sqvadron tillhopa med honom, var dödssjuk. Öfverstelöjtnanten Naschert hade dock varit mest olycklig. Sjelf hade han mist sin ena arm, och ryttmästaren Gustaf Paijkul, hvilken såsom volontär gjorde sqvadron med honom, hade skjutits »midt igenom». Bägges löjtnanter Niethof och Lilliebielke voro »stendöda», hvadan den unge, knappt adertonårige kornetten Klas Horn allena var qvar att föra sqvadronen. Ryttmästaren Petter Spilhammar hade stupat.86 Ryttmästaren Gustaf Ribbing hade mist alla sina officerare och hade endast en qvartermästare till hjelp för att ordna sqvadronen. Ryttmästaren Lettman var illa sårad.
Men äfven fienden hade lidit stora förluster och hade svårt att åter samla sig. Nu kom dessutom svenskarnes bakre träffen ändtligen fram till deras understöd och ryckte i full marsch uppför höjden. Den utgjordes af sex sqvadroner. Längst till höger gick Drake med 2 sqvadroner af gamla adelsfanan; till venster om honom öfversten Gyntersberg med 2 sqvadroner af nya adelsfanan; till venster om honom konungens generaladjutant Hans Andersson Ramsvärd med en sqvadron Smålands ryttare, och slutligen ytterst åt venster öfverste Rhensköld med sin sqvadron af civilstatens bevillningsryttare. Öfverstelöjtnant Kasper Goes hade sändts med sin sqvadron skånska dragoner till stenmuren nedanför Helgonabacken för att bevaka tagna fångar. Dit kommo sedermera äfven åtskilliga af Budbergs dragoner.
Snart var äfven den främre träffen åter formerad. Svenskarne innehade nu hela galgbacken. Den bakre träffens ankomst hade gjort »öfvermåttan väl». Båda träffen framryckte genast till anfall. Äfven danskarne avancerade, »ehuru confusion war redan j dem», och det blef ett sådant fäktande, att »det är intet möyeligt», skrifver ett ögonvittne, »att beskrifwa huru det gick till». Gyntersberg sårades, hans båda ryttmästare, Lindgren och Gustaf Ridderhjelm, blefvo dödsskjutna samt flere officerare sårade. Lifregementet miste sin major Karl Gyllenpistol, som sårades. Hans kornett fick föra sqvadronen. Drabanterna gjorde äfven nu under af tapperhet , fastän deras oförskräckte anförare Siegroth här vardt dödsskjuten. De stridande voro till slut så blandade om hvarandra, att ingen kände igen vän från fiende i den täta krutröken. Man berättar sålunda, att konungen under det ifrigaste fäktandet satt sig i spetsen för en sqvadron, som tycktes tveka att gå fram, och tillropat den att avancera och röra spelet. Då i det samma krutröken skingrat sig något, hade han till sin stora förvåning märkt, att sqvadronen var dansk. I den allmänna villervallan hade den kommit att stå mellan två svenska.
I nära en timmes tid hade striden sålunda varat »med continuerlig à la charge med pistoler och mer med wärior» då danskarne småningom veko tillbaka några hundra steg nordost om galgbacken. Svenskarne följde långsamt efter. Näst Guds hjelp var det konungens tapperhet och ihärdighet, som de hade att tacka för denna framgång. När de åter närmade sig fienden inom skotthåll, började de strax förlora mycket folk. Danskarne sköto nämligen på långt afstånd för att få tid att gifva sig undan, innan deras sämre beridna fiender hunno dem in på lifvet. På detta sätt drogo de sig tillbaka förbi Ladugården. Här vardt en af dess öfverstar inbragt såsom fånge. Man igenkände i honom den oförvägne Sehestedt, hvilken några dagar förut »trugat och prålat med stora ord» och sagt, att han ville rida omkull och trampa ned hela den svenska armén. Han blef nu i stället den förste fånge af högre rang, som svenskarne togo under striden.
När krutröken något skingrade sig efter de vikande danska sqvadronerna, såg konungen öfver fältet åt venster, huru infanteriet i midten gick fram till anfall, samtidigt hördes dånet af kanonskott. Konungen märkte äfven, att några af de sqvadroner, som han nyss drifvit undan, veko af åt detta håll och närmade sig det danska fotfolket, tydligen i akt och mening att understödja dess anfall genom att falla i högra flanken på det numera blottade svenska infanteriet. Han gaf derför befallning åt grefve Carlsson att med 2 sqvadroner af Baranoffs ryttare, hvilka denne ändtligen lyckats återsamla, betäcka fotfolkets högra flank, hvarjämte Dahlberg fick order att ännu en gång rida till midten och venstra flygeln för att efterhöra, huru der stod till. Derefter gaf konungen befallning åt de återstående sqvadronerna att fortsätta förföljandet. Man skulle gå på, sade han, och hänga sig så alldeles fast vid fienden, att han icke släpptes, förr än han vore tvungen att alldeles rymma fältet.93 Klockan var omkring half 12 f. m., när den lilla skaran åter satte sig i marsch. Den utgjordes numera af endast 10 sqvadroner, nämligen Drabantsqvadronen, Lifregementets fem sqvadroner, Drakes två, en af Ramsvärds 94 och en af Gyntersbergs sqvadroner. Gyntersbergs andra sqvadron 95 samt Rhenskölds sqvadron hade förföljt några af fiendens sqvadroner ända till hans infanteri och voro der så invecklade i trängseln och röken, att de icke mer kunde återkallas.
På höjden norr om Ladugården stodo några fiendtliga kanoner. Några af de vikande danska sqvadronerna stannade och gjorde min af att försvara dem. Men innan kanonerna hunnit aflossa ett enda skott, voro svenskarne framme. De danska sqvadronerna hade icke mera samma sega motståndskraft, som de haft i början, utan drefvos snart undan, men som vanligt kunde svenskarne med sina sämre hästar icke taga fatt dem i den svåra halkan, innan de »satt sig på nytt». Under denna förföljelse träffade en kula konungens häst »Thotten» i pannan och »tog uti» högra kanten af hattbrättet, hvaraf hästen blef orolig och svår att styra. Konungen satte sig derför upp på den vackra »Brillant», hvilken han året förut fått till skänks af sin allierade, den franske konungen.
Vid danska lägret kom det åter till en kort fäktning. Danskarne sökte för sista gången hålla stånd och försvara sina hoproffade tillhörigheter. Men ehuru åtskilliga af deras marodörer kommo dem till hjelp, trängdes de under häftigt fäktande småningom ut ur lägret. Konungen, åtföljd af Helmfelt, Fersen och Ascheberg, var allt jämt i spetsen för svenskarne. Många af fiendens folk vordo här nedhuggna. Till slut råkade hans sqvadroner i full upplösning och drefvos ut på fältet ned mot Lödde å, på hvars motsatta strand svenska lägret syntes med sina ännu rykande halmhyddor. Ju närmare de flyende kommo ån, dess vildare blef flykten, tills hästarne slutligen »gingo i durk»98 . I tre flockar, af hvilka de båda yttre voro på en fjerdedels mils afstånd från hvarandra, skyndade de att finna räddning öfver »passen» vid Svenstorp, Krutmöllan och Flatmansvad. Men väl komna dit, råkade de ut för en ännu större olycka. Dagsmejan hade nämligen tinat upp den äfven under natten allt annat än starka isen. De bästa öfvergångsställena voro förmodligen icke heller af dem kända. Allt nog, isen, som för svenskarne varit så stark, skulle icke gynna fiendens planer. När de flyende nedkommo på den samma, brast den nämligen på flere ställen, och många hundra ryttare och hästar drunknade. Det var ett »sällsynt spectacle» denna förfärliga blandning af drunknande menniskor och hästar, isstycken och trossvagnar. Det »blef fiendens fullständiga undergång», och han led här större nederlag än under alla de föregående striderna.
Bland de flyende sqvadronerna tyckte man sig igenkänna det danska hästgardets, kommande från Vallkärra i fullt språng mot de längst vesterut belägna öfvergångsställena. Plötsligt uppstod, man visste icke hur, det talet, att danske konungen och prins Georg redo i spetsen för de samma samt att den förstnämdes häst var sårad. Konungen, ifrig att taga fångar, skyndade genast efter den flyende skaran. Han upphann dock endast den eftersta troppen, hvilken med knapp nöd lyckades rädda sig öfver ån.
Emellertid hade äfven Fersen frågat fångarne, hvar danske kungen befann sig, och fått till svar att han tumlade som bäst om med de drunknande nere i ån. Fersen gaf då sin häst sporrarne och red ned på isen för att om möjligt taga en så dyrbar fånge. Det var ett djerft försök. På motsatta stranden hade nämligen fiendens folk till häst och fot samlat sig i stort antal för att rädda sina kamrater ur vattnet. När de fingo se Fersen komma ridande ned på isen, öppnade de en häftig eld mot honom. Inom få ögonblick vardt han svårt sårad af två skott, ett i ansigtet och ett i högra axeln, samt hade stor möda att rädda sig uppför den branta och hala stranden och komma åter till de svenska sqvadronerna. Här lyfte honom ryttmästarne vid lifregementet Ribbing och Lettmant ned från hästen och sände några ryttare att hemta en vagn. De återkommo med en af fiendens bagagevagnar, på hvilken den sårade generalen lades, insvept i ett hästtäcke, på det att icke kölden skulle förderfva såren, hvarefter kusken tillsades att köra till Lund, der Fersen hoppades finna ett godt qvarter i biskopshuset.
Under tiden såg man fiendens bagageträng i en lång kolonn tåga fram ur danskarnes öfvergifna läger och styra kosan rakt ned emot ån. Först kommo danske konungens egna vagnar, alla heltäckta och förspända med svarta, ståtliga hästar, bärande röda täcken. Någon bro fans dock icke, der de sökte öfverkomma, och stränderna voro höga och branta på bägge sidor. De veko derför af åt venster för att komma ned till Käflinge bro. Härigenom kommo de midt ibland de svenska sqvadronerna och råkade i fullständig villervalla. Den ena vagnen körde ihop med den andra, andra välte, och alla hade säkert »gerna vändt om». Men det var för sent. De rikt lastade vagnarna gjorde svenskarne så ondt i ögonen, »att de kunde intet hålla sig». Den fåtaliga trossbetäckningen vardt snart bortjagad, och de skyndade sig att dela ett »öfvermåttan rikt byte uti penningar, silfver och hästar».
Middagstiden var nu förliden. Om tillståndet på andra delar af slagfältet hade man ej den minsta aning, ty ännu hade Dahlberg icke kommit tillbaka. Det var nära tre-fjerdedels mil till det ställe, der man först kämpat med fienden. Konungen blef derför orolig och samlade de högre officerarne omkring sig till rådplägning. Olika förslag framstäldes. Några ville fortsätta förföljandet, andra tyckte, att folket gerna kunde få hängifva sig åt sköflingen af fiendens tross. Dessa senare, hvilka helst ville plundra, menade att det danska hästgardets flykt var tecken till att äfven fiendens högra flygel varit olycklig. En och annan påstod till och med, att denna flygel lemnat slagfältet långt före de sqvadroner, hvilka de nyss jagat öfver ån. Andra åter trodde sig veta, att fiendens hela infanteri gifvit sig och stod utan vapen uppstäldt framför stadsmurarna. Men »Gudh som detta altså underligen fördt hafwer», säger Bjelke, »gaf Hans Maij:t in att föllia deras råd, som syntes bäst wara att gå tillbaka till Lunden.»108 Först der kunde man också med visshet erfara, hvad det blifvit af de andra delarna af armén, och konungen befalde att sqvadronerna skulle åter samla sig. Detta skedde söder om Krutqvarnen. Ordnandet var dock lättare befaldt än utfördt. Det kräfdes både hotelser och våld till att förmå folket att lemna de rikt lastade vagnarna. Åtskilliga »merodebröder», för hvilka krigsbytet utgjorde »det enda skäl, hvarför de gingo i fält», höllo sig så väl undan, att de icke kunde återfinnas. De tio sqvadronerna voro derför mycket små, och af dem måste Ramsvärds, Gyntersbergs och en af Drakes qvarlemnas för att hindra det slagna danska rytteriet att återkomma öfver ån. Med de återstående sju sqvadronerna satte sig konungen i marsch, tagande riktningen mot Lunds domkyrka.
Man gjorde sig icke brådtom. Hästarna, som voro mycket trötta efter det häftiga fäktandet, fingo gå i skridt. Ingen förestälde sig annat än att segern var på den svenska sidan. Två sqvadroner af Budbergs ryttare, hvilka i spridda flockar irrat öfver fältet, hade ändtligen åter samlats och tillstötte under marschen. Ingen vid dessa sqvadroner hade heller någon föreställning om, huru det såg ut på stridsfältet vid Lund. En hvar fröjdades emellertid öfver den lycka, som man trodde hade kommit den unge konungen till del, gratulerande honom för »en sådan stor victorie».1 Man lyckönskade desslikes hvarandra till att ännu vara vid lif och krafter samt tackade icke minst den gode Guden, som behagat göra den dagen så lycklig för dem, att en hvar fått tillfälle att ådagalägga sin trohet mot en så nådig och god herre. Då sqvadronerna kommo i höjd med det danska lägret,116 fingo de se en ryttare komma emot sig i fullt traf öfver det sollysta snöfältet. Han igenkändes snart vara hofmarskalken, friherre Bengt Rosenhane. När han kom fram, berättade han till stor förvåning, att venstra flygeln var i grund slagen. I det samma kom äfven Dahlberg tillbaka och vitsordade Rosenhanes utsago, samt visste dessutom förtälja, att det svenska infanteriet måst lemna fältet. Konungen, som såg det sköflade danska lägret framför sig, hade svårt att slita sig från den tanken, att han var dagens hjelte, och det dröjde derför en stund, innan han hunnit sätta sig in i sakernas nya läge. Men sedan han genom budbärarnes samstämmighet öfvertygats om faran, var hans beslut snart fattadt att gå henne djerft till mötes. Hellre, sade han, ville han lida allt annat än nederlagets smälek. De nio små sqvadronerna fingo befallning att drifva på sina uttröttade hästar. Marschen stäldes öster om Stångby och vidare genom Vallkärra. Man måste skynda, ty det gälde ju herraväldet i Norden.
I det föregående är nämdt, hurusom konungen, då han drifvit undan danskarne från galgbacken, såg fotfolket i midten börja sin strid. Efter att hafva framryckt mellan Vallkärra och Nöbbelöf hade detsamma vid denna tidpunkt, omkring klockan half elfva förmiddagen, hunnit med sin främsta afdelning till Sliparbacken och gjorde här front mot fienden genom att svänga brigadvis åt venster. Ytterst på högra flygeln af främre träffen, hvilken, såsom förut är nämdt, anfördes af generallöjtnant Schultz, stodo gardets tre brigader. Deras chef var den tappre öfversten Kristofer Gyllenstjerna. Närmast dem åt venster stod öfversten Fredrik von Börstell med skaraborgarne. Derefter kom öfversten Hans Abraham Kruse med dalkarlarne, sedan öfversten Lars Mörner med knektar från Elfsborgs län och Dal, öfverstelöjtnanten Alexander Tomson med knektar från Nerike och Vermland, öfverstelöjtnanten Georg Fredrik von Ascheberg med helsingarne samt slutligen, ytterst på venstra flygeln, öfverstelöjtnanten Bengt Ribbing medvesterbottningarne. I andra träffen, hvilken såsom förut är nämdt, anfördes af generalmajor de Mortaigne, stodo ytterst åt höger två sqvadroner af Budbergs dragonregemente, och emellan dem en sqvadron af Otto Wellingks Östgöta ryttare. Till venster om dessa tre sqvadroner, således bakom midten af främre träffen, stod en brigad Helsinge tremänningar, under befäl af den häftige men tappre och såsom ingeniörofficer fräjdade öfversten Per Larsson Örnklo. Slutligen till venster om denna brigad tre sqvadroner: en af Herman von Burghausens dragoner, en af Wellingks östgötar och en af Abraham Cronhjorts nyuppsatte småländska dragoner. Det fåtaliga artilleriet körde upp i främre träffens luckor.
Striden öppnades af det svenska artilleriet, som med några skott pröfvade afståndet till fienden, hvilket uppskattades till omkring 200 steg. Det dröjde icke länge, innan äfven danskarnes kanoner, som voro flere till antalet och större, besvarade elden. De svenska måste derför snart tystna, hvarefter de danska kanonkulorna orsakade mycken manspillan i de svenska brigaderna. För att minska dessa förluster, hvilka fienden utan att lida någon skada kunde tillfoga dem, gaf general Schultz befallning om anfall. Brigaderna slöto rotar och led. Pikenerarne, som utgjorde midten af hvarje brigad, kommenderades att »högbära pikarne», hvarefter de svenska brigaderna satte sig i rörelse framåt. Det gälde för dem att i första hand komma öfver den smala dalsänkan och storma upp för motsatta dalsluttningen.
Danskarne afvaktade icke anfallet stillastående. De svenska brigaderna hade icke väl satt sig i rörelse förr än äfven deras spel började klinga och deras fanor fladdra. Deras högre officerare, som höllo till häst framför fronten, stego af hästarna och togo till hillebarderna. Kommandorop hördes, och hela limen började i sakta mak röra sig nedför höjden svenskarne till mötes. Då de båda linierna kommit hvarandra så nära, att man kunde talas vid, stannade danskarne och sköto sin första salva. Bland dem som stupade på svenska sidan var befälhafvaren för artilleriet, öfversten Ashton, träffad af en muskötkula i hufvudet. Nu stannade äfven svenskarne — afståndet kunde vara omkring 80 steg—och gjorde sig i ordning att enligt konungens instruktion »gifva fyr». Deras tre främsta led sköto på en gång, det främsta på knä. Salvan tycktes göra god verkan. Härpå frammarscherade de tre bakre leden i luckorna och afsköto sin salva. Flere dylika följde från bägge sidor, alla afgifna med mycken köld, ehuru de till följd af den långsamma laddningen med träladdstock och fängkrut tog sin rymliga tid i anspråk.
Sedan man sålunda temligen länge pröfvat hvarandras »contenance», gingo danskarne löst med »full front», och svenskarne satte sig också i marsch för att möta på halfva vägen. Det var icke många steg någondera hade att tillryggalägga, men man gick icke fort vid sådana tillfällen, än mindre sprang man. Det hade icke sett värdigt och karlavulet ut. Med säkra, stadiga steg, fast i ojämn marschtakt, skredo från båda sidor, tättslutna, djupa hopar emot hvarandra, lemnande efter sig på de blodfärgade, upptrampade sluttningarna i den mån de framskredo högar af döde och sårade. Först då man såg motståndarens hvitöga afsköts den sista sparade salvan. Härefter drogos värjorna, pikarna fäldes, muskötkolfvarna höjdes, och man gick löst. Nere på sjelfva dalbottnen skedde sammanstötningen under »oerhördt dån och knastrande, och det blef der ett skarpare fäktande än någon sedermera kunde erinra sig hafva upplefvat».
De två svenska gardesbrigaderna ytterst på högra flygeln, hvilka anfördes den första af överstelöjtnanten grefve Gustaf Douglas, den andra af majoren Jakob Johan Hastfer, hade emot sig utmärkta regementen, hvilka utan att ett ögonblick hafva svigtat uthärdat gardesbussarnes salvor. Detta oaktadt lyckades det likväl för desse att under handgemänget drifva dem baklänges uppför höjden och ända in i luckorna af deras bakre träffen. Nu borde gardets reserv i bakre träffen hafva ryckt fram och fullständigt öfverväldigat fienden. Men de tre sqvadroner, hvaraf den utgjordes, voro förmodligen, såsom det sades om deras finska kamrater, »med sina små matta hästar icke snälla till att vända sig eller göra många karakoller». Deras befälhafvare öfverstlöjtnant Wagner sökte väl förmå dem att gå fram. Men de visade sig mycket tröga att lyssna till hans kommandorop och hotelser, »ja tycktes platt vilja förblifva der de stodo». De båda gardesbrigaderna hade derför svårt att reda sig, sedan de måste kämpa äfven mot fiendens bakre linie. Till stor »bedröfvelse» märkte de dessutom, att allt det öfriga infanteriet råkat i oordning och drog sig tillbaka öfver dalgången.
De andra brigadernas strid hade också utfallit allt annat än lyckligt. Sålunda hade tredje gardesbrigaden redan under det att salvorna afgåfvos börjat vackla. Den qvällen förut till major utnämde Reinhold Rehbinder sårades, och den unge kaptenen af gardet Karl Larsson Stormhatt framträdde och öfvertog befälet i hans ställe. Men strax derpå föll denne död till marken. Nu råkade bataljonens pikenerare i oordning, fanorna sänktes, hvarför folket började lemna striden. Detta såg chefen för gardet Kristofer Gyllenstjerna. Han red genast fram och satte sig i spetsen för brigaden, men i nästa ögonblick sköts hästen under honom. Blödande ur flere sår, störtade han till marken, och innan han förmådde att åter resa sig upp, stormade fienden fram och dref hans folk på flykten samt gjorde honom sjelf till fånge.
De andra svenska brigaderna, som kämpade till venster om gardet, hade till en början fäktat med »oförliknelig tapperhet». Under deras första sammanträffande med fienden hade det länge varit ovisst, hvem som skulle segra. På bägge sidor var förlusten »öfvermåttan stor». De svenska brigaderna blefvo under detta blodiga »mesle» så hopblandade med fiendens, att fanorna »förvexlades». Men Börstells, Aschebergs och Tomsons brigader måste till slut vika, och de drogo de andra med sig. Det skedde dock först när alla brigadcheferna i svenskarnes främre träffen voro döda eller sårade. Lars Mörner var dödsskjuten, på Börstell var det ena ögat bortskjutet, Abraham Kruse var svårt sårad o. s. v. Äfven många af de lägre officerare lågo qvar på slagfältet.
De svenska brigaderna, utom de två gardesbrigaderna ytterst åt höger, drogo sig småningom tillbaka uppför sluttningen åt landsvägen till, lemnande i fiendens våld alla fanor, som de eröfrat, samt åtskilliga af sina egna, jämte hela artilleriet. Danskarne följde efter och fingo nu en kraftig hjelp af sina sqvadroner i andra träffen, hvilka icke voro sena att hugga in på det vikande svenska infanteriet. Douglas och Hastfehr, hvilka, såsom nämdt är, förde befälet öfver de båda yttersta gardesbrigaderna, fingo derför allt svårare att hålla stånd. Deras fullständiga upprifning syntes hota i hvarje ögonblick. Då kom den unge Axel Rhensköld till stället med sin sqvadron, hvilken under stridsvimlet blifvit skild från konungens flygel. Inseende den stora fara som hotade gardet, anföll han oförtöfvadt fiendens sqvadroner i flanken, och detta med sådan kraft, att de tvungos att lemna de båda gardesbrigaderna i fred. I det samma anlände äfven till deras hjelp grefve Carlson, hvilken konungen, såsom nämdt är, afsändt från galgbacken med två sqvadroner af Baranoffs ryttare att betäcka fotfolkets högra flank. Till honom hade slutit sig Gyntersbergs ena sqvadron, hvilken, liksom Rhenskölds, kommit på villospår. Grefve Carlson anföll genast fiendens bakre träffen. Han var dock icke så lycklig, som Rhensköld nyss varit. Baranoffs finnar råkade nämligen för andra gången i oordning och kastades öfver ända, likaså Gyntersbergs sqvadron. Danska sqvadronerna förföljde emellertid icke, hvarigenom grefve Carlson fick tid att på nytt ordna sina sqvadroner. De två gardesbrigaderna vunno härunder tid att draga sig tillbaka och ordna sig bakom landsvägsmurarna. Snart hade grefve Carlson åter samlat sina sqvadroner och anföll på nytt. Baranoffs ryttare höggo nu tappert in på fienden, i hopar om 30 till 40 man. Danska fotfolket råkade i oordning. Samtidigt trängde äfven öfverste Wellingk och hans öfverstelöjtnant Johan Anders von der Pahlen med hvar sin sqvadron östgöta ryttare fram ur luckorna mellan det svenska fotfolket. De hade i sista ögonblicket blifvit framsända af general de Mortaigne, men kommo likväl tids nog för att genom sitt plötsliga uppträdande helt och hållet hejda danska infanteriets framryckning. Men Wellingk nöjde sig icke blott dermed. Med stor skicklighet förstod han att begagna sig af fiendens öfverraskning och anföll honom gång på gång med sådant eftertryck att det danska fotfolket, i trots af sin »starka eld af salvor och kanoner» till slut måste draga sig tillbaka. Samtidigt hade Carlson och Rhensköld genom sina häftiga anfall mot danskarnes venstra flank drifvit undan deras sqvadroner uppför dalgångens östra sluttning. Svenska fotfolket gick nu på nytt fram till anfall, återtog de fanor och kanoner, som gått förlorade i den föregående striden, samt gjorde till och med åtskilliga fångar. Men när danskarne kommit åter till sin höjd, kunde svenskarne icke tränga dem längre tillbaka, utan möttes af så täta salvor från både musköter och kanoner, att general Schultz till slut fann sig tvungen att ännu en gång befalla återtåg. Äfven de båda gardesbrigaderna på högra flygeln, hvilka under hela tiden tappert kämpat, måste vika på samma gång som de andra, emedan, hette det, deras öfverste, »af hvilken de allena hade att mottaga order», ingenstädes var till finnandes. Spillrorna af det svenska infanteriet samlade sig bakom stenmuren vester om den s. k. Nöbbelöfs fälad, dit redan förut många dragoner och ryttare ur bakre träffen tagit sin tillflykt. Danskarne gjorde icke min af att vilja fortsätta anfallet. De hade också fullt upp att göra med att sjelfva åter komma i ordning. Svenskarne fingo tid att bereda sig på ny drabbning, och ännu var hvarken deras krut eller mod slut. Det hade varit mycket nära, att den sista fäktningen skulle hafva utfallit till deras förmån.
Medan svenskarne sålunda fröjdade sig åt nya nappatag, fingo de likväl se ett skådespel, som kom dem att rädas för utgången. På venster hand närmade sig oordnade ryttarflockar, sökande skydd undan sina förföljare. Det var hela återstoden af den venstra flygeln. Hvart den öfriga delen tagit vägen visste ingen. Nu kunde icke infanteriet längre stå qvar, der det stod, i saknad af hvarje flankstöd. General Schultz öfverlade med sina högre officerare om hvad man borde företaga, och beslutet vardt, att man skulle draga sig tillbaka under stadsmurarna, för att der intaga en så fördelaktig ställning som möjligt.
I det föregående är nämdt, att Dahlberg, då konungen gick fram till sitt första anfall, sändes tillbaka till general Galle med befallning till honom att med venstra flygeln skydda fotfolkets marsch. Han torde hafva råkat honom strax efter kl. 9 något söder om Vallkärra-ån. Galle gaf genast befallning åt sqvadronerna att sluta sig närmare tillsamman och påskynda marschen. Men marken var ojämn och de kärriga stränderna upptrampade af föregående afdelningar samt derför svåra att öfvergå. Endast Hagedorns småländska ryttare, hvilka gingo främst, hade hunnit upp på backen söder om Vallkärra by, då Galle fick se hela danska högra flygeln, med 16 sqvadroner i främre träffen, komma i fullt traf emot honom öfver fälten nordost om Vallkärra torn, medan han å vägen åt Lund såg svenska fotfolket redan inveckladt i strid. 130 Danska högra flygeln hade gjort en svängning, så att den kom rätt i flanken på Galles sqvadroner, hvilka gingo i tågordning. Galle befalde derför att de skulle svänga ut åt venster. Men till följd af den order Dahlberg medfört, att de skulle betäcka infanteriets marsch,131 hade de fått en sned front mot fienden. Nu syntes några af fiendens sqvadroner, som hunnit fram till Vallkärra, försöka kringgå deras venstra flank. Ställningen vardt deraf ännu brydsammare. De eftersta sqvadronerna fingo ännu en gång ändra fronten för att mottaga detta anfall. Härigenom kommo de att skilja sig från de öfriga, hvilket orsakade en »någorlunda oordning», och innan den hunnit afhjelpas, var fienden framme. Han anföll i fullt traf och med stor häftighet från flere sidor. Vestgöta ryttare och Burghausens dragoner, hvilka sistnämda stredo till fots, voro skilda genom ett tämligen stort mellanrum från de andra sqvadronerna. 134 Ingendera var fullt redo att möta anfallet. Några hade ännu flanken mot fienden. General Galle föll, skjuten till döds af danskarnes första salva, när han skulle framföra Hans Wachtmeisters sqvadron af vestgötarne. De andra vestgötasqvadronerna råkade i oordning. Deras chef, den sextiotreårige Pehr Hjerta, sårades svårt, äfvenså majoren Jonas Kempenfelt, som fick ett skott i armen och störtade med hästen, hvarvid han bröt af sig ena benet. Ryttmästarne Jakob Tysk och Dahlbo stannade dödsskjutna på platsen. Björn Dreffensköld, Lars Fägersköld och Lars Hjerta sårades. Flere löjtnanter och kornetter delade samma öde. I saknad af nästan alla sina officerare förmådde vestgötarne icke hålla stånd, utan drogo sig tillbaka öfver fältet mellan Nöbbelöf och landsvägen. I förening med Burghausens dragoner måste de härunder fäkta mot nästan hela den fiendtliga flygeln. De »träffade» dock tappert, man emot man, och lyckades till en början i tämlig ordning verkställa sitt återtåg. Men vid en »svängning» kommo några af fiendens afdelningar in i luckan mellan dem och Burghausens dragoner. Nu ledo de oerhörda förluster, omringade, som de voro, på alla sidor. Slutligen kunde ett fåtal slå sig igenom och fatta stånd bakom stenmuren öster om Nöbbelöfs fälad. Det var samma stenmur, bakom hvilken, fast något längre söderut, general Schultz samtidigt började ordna infanteriet.
Under tiden hade Burghausens dragoner gått ett ännu värre öde till mötes. Tappert hade de fäktat vid sidan af vestgötarne mot fiendens öfvermakt, men de förmådde föga, då de stredo till fots och saknade fotfolkets vigtigaste försvarsvapen, den långa piken. Flertalet af dem satte lifvet till, och deras fyra fanor föllo i fiendens hand. Burghausen sjelf jämte åtta andra officerare stupade eller råkade i fångenskap, sex andra sårades. Till slut lyckades det för några få af dem att slå sig igenom och rädda sig bakom den stenmur, bakom hvilken vestgötarne tagit sin tillflykt. De andra sqvadronerna af venstra flygeln drogo sig också småningom dit. Äfven de hade lidit stora förluster, ehuru icke jämförliga med vestgötarnes och Burghausens dragoners. Sålunda hade vid Mellins finska ryttare, som kämpat till höger om vestgötarne, Mellin sjelf sårats i halsen, dock icke svårare än att han kunde stanna qvar i striden. Hans öfverstelöjtnant Gustaf Linde var dödsskjuten, hans major Pistolkors svårt sårad, samt två ryttmästare dödsskjutna. En af dem var Galles son, som vid sin död slöt denna gamla, ärorika ätt. Två andra ryttmästare Ollongren och Hastfehr voro sårade. Lichtons adelsryttare, hvilka framryckt ur andra träffen och derigenom i väsentlig mån bidragit till de främre sqvadronernas räddning, hade äfven förlorat mycket folk. Lichton sjelf var sårad af flere kulor. Hans öfverstelöjtnant, den tappre Georg Johan Lode, broder till Ernst, var dödsskjuten. — Han hade förvärfvat stort anseende i nederländska kriget. — Majoren Mårten Lindhjelm vid Aschebergs regemente var svårt sårad. Alla ryttmästarne vid samma regemente, utom två, hade delat samma öde.
Burghausens hjeltemodiga strid hade emellertid afvändt fiendens uppmärksamhet från de öfriga sqvadronerna, hvadan dessa fingo tid att ordna sig bakom stenmuren vester om Nöbbelöfs fälad. Schönleben, som öfvertagit befälet efter Galle, märkte nu, att svenska infanteriet »posterat sig» bakom stenmuren, fast något sydligare. Han beslöt derför, sedan han fått sina sqvadroner någorlunda ordnade, att förena sig med det samma. När detta skett, tågade hela styrkan på två träffen mot Lund. Schönleben tog under marschen några sqvadroner med sig och ryckte upp framför infanteriet, formerande sålunda en ny högra flygel, öfverlemnande åt chefen för drottningens lifregemente Fritz Wachtmeister att föra befälet öfver venstra flygeln. Lyckligtvis hade danskarnes sqvadroner äfven råkat i oordning och behöfde tid att åter samla sig. De lemnade derför svenskarne tills vidare i fred och nöjde sig med att, sedan äfven de delat sig på tvänne flyglar, taga fotfolket mellan sig och följa i jämnbredd med svenskarne, när dessa aftågade.
Under detta återtåg fick gardet återse sin tappre chef, hvilken det så mycket höll af. Han kom ridande öfver fältet på en vacker och väl munderad häst, men »i ett högst jämmerfullt tillstånd». Han var »helt och hållet utan kläder och alldeles nedblodad af flere sår». Endast på rösten var det möjligt att med bestämdhet igenkänna honom. När tredje gardesbrigaden drog sig tillbaka, hade han råkat ut för fiendens första raseri, och när sedermera äfven danskarne drogo bort derifrån, hade han legat redlös qvar på snön. En ung officer vid Baranoffska regementet, Fabian Gustaf Wrangel, hade då af en händelse känt igen honom på fälttecknet och lyft upp honom på en af sina hästar samt fört honom till svenska sidan.
Feuquières hade såsom åskådare närvarit vid högra flygelns strid. Han hade sett, huru Baranoffs ryttare råkade i oordning, och trodde med anledning deraf, att hela flygeln flytt åt Ystad. När han nu fick se, att äfven midten och venstra flygeln drogo sig ur striden, ansåg han slaget vara förloradt och skyndade att sätta sin person i säkerhet till Malmö, lemnande sin tross i sticket, hvilken plundrades af danska marodörer. Han följdes snart af Johan Gyllenstjerna och den uppvaktande hofpersonalen samt hela kanslibetjeningen med drängar och handhästar. Vägen till Malmö fyldes med stora flockar af sårade och marodörer samt af »högre officerare, som intet kommando hade». Alla styrkte de den sorgliga tidningen, som enstaka flyende redan tidigare vetat berätta för de bud, som de ängsliga stadsboarne sändt ut på rekognosering, att svenskarne voro i grund slagna och flydde åt alla håll.
Dessa hade emellertid intagit ny slagordning omedelbart framför Lund från Helgonabacken i nordvestlig riktning mellan Sliparbacken och väderqvarnen. Deras högra flygels främre träffen, under befäl af Schönleben, utgjordes nu af Baranoffs tre återsamlade sqvadroner samt af Hagedorns och Rhenskölds sqvadroner. Flygelns bakre träffen, som anfördes af Gyntersberg, utgjordes af dennes ena sqvadron samt af tre sqvadroner af Drottningens lifregemente. I midten förde fortfarande Schultz befälet öfver främre träffen och Mortaigne öfver den bakre. I den först nämda stodo gardet, numera deladt på två brigader, samt Börstells och en af Örnklos brigader; den andra utgjordes af några sammanslagna brigader. Något längre tillbaka stod Örnklos andra brigad såsom tredje träffen. Venstra flygeln slutligen, hvars främre träffen, såsom nyss är nämdt, anfördes af amiral Wachtmeister och bakre af öfverste Wellingk, utgjordes af tre af Mellins och två af Hjertas sqvadroner, samt, i bakre träffen, af en af Wellingks, två af Lichtons och en af Mellins sqvadroner. Öfriga sqvadroner af den ursprungliga venstra flygeln voro antingen skingrade eller sammanslagna med någon af de nu nämda.
Emellertid hade danskarne, så snart de hunnit få sitt artilleri till sig på galgbacken, öppnat eld mot svenskarne, fastän afståndet var väl långt. De senare hade icke mer några kanoner och stodo derför värnlösa mot dessa skott. Deras mod var också nära slut. Ingen visste, hvart konungen tagit vägen med högra flygeln. Man plågade sig med »svårmodiga tankar, som falla för långt att referera». Stora hopar af sårade soldater gåfvo sig åstad till Malmö, och äfven lätt sårade officerare ville »icke mera lida». Det rådde ej blott öppen villrådighet om hvad som under dessa bedröfliga omständigheter borde företagas, utan oenighet och tvist hade äfven uppstått och herskade mellan arméns qvarvarande högste befälhafvare och öfverstar. Några yrkade på, att man skulle draga sig åt Malmö, andra förlitade sig på det utspridda ryktet, att konungen vunnit seger — hvilket ingen trodde —, och ville stå qvar. Folket vardt allt otåligare. Skulle fienden få fortfara att i lugn och ro skjuta ned dem, sade man, kunde han till slut jaga dem alldeles ur fältet. Mäster Spegel gick från afdelning till afdelning, förmanande en och hvar att hålla ut och göra sin konungs tjenst. Men ingenting hjelpte. Man började ropa »med full hals» från sqvadronerna, ej mindre gemene man än officerarne, att man önskade utan längre tvekan föras mot fienden. Krigsrådet stannade också vid detta beslut.
Under detta uppehåll tilldrog sig följande händelse, karakteristisk för den tidens strider. En dansk kapten rusade plötsligt fram mot gardets andra brigad och utmanade dess chef, majoren Hastfehr, till tvekamp. I dennes ställe framsprang då den tjugufemårige kaptenen Berndt von Liewen och fälde, efter en stunds fäktande, den danske officeren till marken, hvarefter han återvände under åskådarnes jubel med den slagnes värja såsom segertecken.
Krigsrådets beslut hade emellertid icke hunnit sättas i verket, då man såg danskarne rycka fram till anfall. Mellanrummet mellan de båda härarna fyldes snart af ridande officerare, »hvilka med lösa tyglar hazarderade sig fram på pistolskotts håll, dels för att rekognosera dels för att efter sin vana göra bravad». En stund derefter var striden i full gång långs hela linien. Svenskarnes venstra flygel höll tappert stånd bakom landsvägsmurarna. Den starke Robert Lichton sårades flere gånger, men gjorde det oaktadt underverk af tapperhet. Äfven fotfolket kämpade tappert. Gardet rusade med fälda pikar i sådan fart öfver vägen och in bland fiendens folk, att dennes två främsta brigader alldeles ruinerades och kastades i spillror mot den bakre träffen. Men manfallet var stort. Här föll bland andra den tappre Wrangel vid gardet. Nu fick också danska fotfolket friska trupper till hjelp. Gardet skulle hafva kastats tillbaka, om icke Mortaigne i rätta ögonblicket sändt fram en del af bakre träffen till dess understöd. Öfverstelöjtnant von der Pahlen bröt fram med sina två sqvadroner östgötar och anföll danskarne i flanken med sådant eftertryck, att de måste söka skydd bakom en stenmur. En brigad holländska matroser, som äfven togo ställning der, undervisades af gardet så flitigt i landexercis,, att blott ett fåtal »profiterade deraf, emedan de fleste uppgåfvo lifvet i läran». Här återtog gardet skaraborgarnes fanor, som dessa förlorat i den första striden.146
Segern syntes allt mer luta åt svenskarnes sida. Men tyvärr hade deras högra flygel varit olyckligare än venstra flygeln och midten. Af fiendens öfvermakt hade den genast vid första anfallet trängts tillbaka och var nu nära att helt och hållet nödgas rymma fältet. Lyckligtvis låg till höger om den samma den branta Helgonabacken och vid foten af den samma stod Kaspar Goes med sin lilla sqvadron, jämte några af Budbergs dragoner, för att bevaka de fångar som tagits.148 Då han fick se, huru danskarne trängde på, lät han sitt folk öppna elden, hvilken tvang dem att upphöra med förföljandet. Högra flygelns olycka inverkade emellertid äfven på midten och venstra flygeln. Det svenska fotfolket i midten, som trängt fram ett godt stycke uppför galgbacken, anfölls i venstra flanken af några danska sqvadroner, och detta med »nästan större kraft, än någon gjort förut». Hälften af gardet försattes ur stridbart skick, och lemnande alla eröfrade stycken och många fanor i fiendens våld, drog sig fotfolket småningom tillbaka långs hela linien. Brigaderna föllo mer och mer i sär. Den sista kraften var uttömd. Än den ene, än den andre stannade efter för att taga sig någon hvila, eller med andra ord gifva sig i fiendens våld.
Då midten sålunda vek tillbaka, måste äfven venstra flygeln göra sammaledes. Gång på gång hade den tappert »pousserat» fienden. Men då den aldrig vågat förfölja danska sqvadronerna synnerligen långt, hade dessa efter hvarje fäktning fått tid att snart åter ordna sig på nytt och förnya striden med stor »oppiniatritet».
Svenskarne drogo sig sålunda utefter hela linien tillbaka och uppstälde sig under stadsmurarna med ryggen mot staden. Medan detta skedde, tilldrog sig följande händelse, hvilken, mer än mången annan, målar det vilda i den tidens krigföring. Löjtnant Clodt vid gardet berättar sålunda, att en fången officer, af särdeles utmärkt yttre, hvilken sårats under striden, kom fram till honom, under det att truppen ordnades, och föll honom om halsen, med orden: »Ack, min bäste broder!» troende, att han hade en bror till Clodt framför sig. Då rusade en korpral vid gardet, som tänkte att den främmande officern ville göra hans förman något ondt, genast fram och stack värjan i honom från halsen till underlifvet, så att han sjönk liflös i Clodts armar.
Emellertid hade äfven danskarne lidit stora förluster, och deras folk måste hafva tid att hemta krafter. De stannade derför midt emot svenskarnes nya ställning och sköto dansk lösen, för att återkalla de sqvadroner, hvilka vid slagets början bildat deras venstra flygel och som ingen nu visste hvart de tagit vägen. Men när detta skjutande varat en stund, sågo svenskarne till sin stora förvåning, huru de gjorde helomvändning med sin högra flygel och strax derpå med två brigader af fotfolket i midten samt drogo bort öfver Sliparvångshöjden. Alla undrade, hvarför de just nu, när segern vägde så betydligt öfver åt deras sida, skulle så hastigt uppgifva striden och lemna slagfältet. Men knappast hade de borttågandes pikspetsar och standar försvunnit bakom kullarna, förr än man hörde ett häftigt och starkt skjutande från det hållet. Nu började man ana, att det var den unge konungen, som om igen »begynte slaget der», och man gjorde sig redo att sätta sig i marsch framåt till hans bistånd.
Det var verkligen kung Karl, som ändtligen hunnit tillbaka med sina få sqvadroner. Han hade påskyndat marschen så mycket som möjligt, men för de uttröttade hästarne hade den halfva milen varit mycket dryg på den halkiga marken. Söder om Vallkärra hade han kunnat öfverse slagfältet bort emot Lund. Man hade varseblifvit trupper uppstälda i slagordning framför staden. Detta uppväckte glädje i de svenska sqvadronerna. Alla voro nämligen af den åsigten, att dessa trupper utgjordes af det svenska fotfolket. Äfven hördes kanonernas dån i fjärran, hvaraf man kunde sluta till, att striden ännu pågick. Nu närmade sig en flock ryttare. Men när den hunnit så nära, att fälttecknen kunde skönjas, fann man till sin stora häpnad, att det var danskar. Då kunde en hvar förstå, att »leken ännu ej var till ända.» Ryttarne, hvilka danskarne utsändt på spaning efter sin försvunna venstra flygel, vände genast om, då de fingo se de svenska sqvadronerna, och en stund derefter syntes hela den danska slagordningen komma i full marsch på två träffen öfver Möllevång och Kloster fälad.
Det afgörande ögonblicket var kommet. Svenskarne voro endast en handfull folk mot denna öfvermakt. Hvart venstra flygeln och midten tagit vägen, visste ingen.Det fans ingen i de svenska sqvadronerna, som längre hoppades på seger, men för dem fans endast valet mellan att segra eller dö. Genast som fiendens bataljordning syntes, hade Helmfelt och Ascheberg fått befallning att göra en omväg åt venster, för att söka vinna kunskap om hvar återstoden af armén befann sig och föra den till konungens hjelp. Bjelke kom derigenom att föra befälet närmast under konungen. Han ordnade sqvadronerna i största hast ur den långa filen på en linie sålunda, att den högra flanken kom att stödja sig mot en stenmur och den venstra mot ett litet kärr, hvilket, till följd af källåder i det samma, ej var tillfruset oaktadt den rådande stränga kölden.161 Klockan var något öfver tre eftermiddagen. Qvällsolen förgylde tornspiror och fönsterrutor i den framför liggande staden. Snart skulle hon sjunka ned bakom synkretsen der borta i fjärran, der den danska konungastaden mer och mer försvann under de röda aftonskyarna.
Konungen red från sqvadron till sqvadron. Han påminde en och hvar, att de med lösen »Hjelp Gud» hade vunnit seger öfver fiendens venstra flygel och att samma lösen skulle föra dem än vidare till seger, och talade i så bevekande ordalag, att det rörde »hjertat å gemene som högre». Man skattade sig lycklig att få visa sin kärlek för honom. Ryttarne ropade högt, att de ville gå fram, Danskarne hade emellertid stannat och syntes villrådiga. Den ställning Bjelke valt mellan stenmuren och kärret var icke längre än omkring 700 fot, och de måste derför tränga ihop sin front, om de ville framgå till anfall mot den samma, hvilket icke kunde ske utan att minska sqvadronsluckorna. Härigenom hindrades åter deras sqvadroner i andra träffen att komma fram och voro således till ingen nytta. Men general Arensdorfs mening segrade, enligt hvilken den lilla svenska styrkan genast borde öfverändakastas, och de danska sqvadronerna började på nytt framryckningen. Danskarnes tvekan hade emellertid ingifvit svenskarne nytt mod. Konungen befalde dem att gå fienden till mötes169, hvilket likväl skedde endast steg för steg, emedan han ej ville lemna den goda terräng, som man lyckats intaga, tack vare danskarnes dröjsmål.
Under detta framryckande blef Karl den elfte varse, hurusom en del af danskarnes venstra flygel måste affalla för en höjd i dess midt, hvarigenom den kom att skiljas åt i två delar. Han beslöt genast att draga nytta af detta fel och anfalla den danska venstra flygeln, innan den hunnit ånyo formera sig. Vid det att tecknet gafs till anfall, bröto sqvadronerna mot fienden »som förtörnade lejon».17 Denne, som också var hetsig att komma till strid, lemnade sitt fotfolk, hvilket höll på att kringgå Sliparbacken, åt sitt öde och satte af i traf öfver Sliparevångarna. Sammanstötningen vardt mycket häftig. Mera folk föll nu än under hela den föregående striden. Budbergs två sqvadroner, som hade sin plats ytterst på venstra flygeln, råkade redan af fiendens första salva i oordning. Deras öfverste sårades och föll i fångenskap, och de sjelfva kastades undan af fyra danska sqvadroner i riktning mot Vallkärra. Sqvadronerna på högra flygeln, lifregementets och drabantsqvadronen, höllo sig emellertid bättre och tvungo slutligen sina motståndare att vika. Det fiendtliga fotfolket hade under tiden kommit fram i vester om Sliparbacken och marscherade sålunda rakt bakom det vikande danska rytteriet. Detta drefs derför af det svenska rakt mot fotfolkets pikar, hvarigenom många danska ryttare bragtes om lifvet.
Innan de danska sqvadronerna fått tid att åter ordna sig, gick Bjelke på nytt fram till anfall. Fiendens rytteri och infanteri blefvo derunder så blandade om hvarandra, att de icke kunde göra något verksamt motstånd. Åtskilliga svenska ryttare tilltygades dock ganska illa af danska fotfolkets långa pikar. Till lycka för danskarne hann deras högra flygel ändtligen fram till understöd, efter att hafva arbetat sig öfver landsvägsmurarna, och då den ingrep i striden, tvangs Bjelke af öfvermakten att vika.
Såsom förut är nämdt, hade Budbergs två sqvadroner kastats tillbaka mot Vallkärra. De fyra danska sqvadroner, som förföljt dem, kommo en stund senare tillbaka och tycktes hafva för afsigt att taga Bjelke i ryggen. För att förekomma detta lät han två af sina längst åt venster stående sqvadroner skyndsamt formera sig i kompanier, hvarefter han i spetsen för dem anföll de fyra danska med sådan kraft, att dessa kastades öfver ända och råkade i oordning. Han vågade emellertid icke aflägsna sig från sina andra sqvadroner, hvarför han icke förföljde fienden särdeles långt, utan drog sig i stället tillbaka till sin utgångsställning för att söka ånyo formera slagordningen. Stort hade manfallet vid lifregementet varit under dessa blodiga fäktningar. Den unge, knappt adertonårige Klas Horn var skjuten. Han hade allt ifrån tidiga morgonen fört överstelöjtnantens sqvadron under striden, och »på min salighet gjort», säger Bjelke, »hvad en menniska kunde göra». Grefve Gustaf Oxenstjerna hade sårats i spetsen för Bjelkes egen lifsqvadron, Erik Ingvalsson var dödsskjuten. Bjelkes hatt var genomskjuten af en kula, sänd från danske öfversten von Oertzen. Hans häst, den ädle »Plaisant», hvilken så väl tjenat honom under många farliga fäktningar, hade sårats af en kula i pannan. Men liksom sin herre, måste han hålla ut.
Då Bjelke återsamlat sina sqvadroner, blef han varse huru danskarne satte tillsamman sina båda kavalleriflyglar, för att, såsom han skrifver, riktigt »bränna oss». Han sökte då, så godt det lät sig göra, att åter formera linien. Men detta var icke längre möjligt. Hans ryttare började fälla modet och slöto sig trögt tillhopa inför denna öfvermakt, som ryckte fram emot dem. Tappert hade de kämpat under hela dagen, men nu voro också deras sista krafter uttömda. Af alla lifregementets officerare sutto till häst endast Bjelke sjelf, ryttmästarne Gustaf Ribbing och Poll, två löjtnanter och en kornett. Drabanterna räknade endast 50 hästar. Af deras officerare voro qvar endast Gyllenclo och Spens. Äfven Drakes återsamlade sqvadroner voro tunna, men han hade dock alla sina officerare i behåll.
Bjelke nyttjade det rådrum fienden gaf honom till att sluta sina sqvadroner tillhopa i stora flockar. Lifregementets sqvadroner fingo sålunda bilda en enda sqvadron. Fronten var nu så omsvängd, att den var riktad mot öster. Venstra flanken stöddes mot en stenmur. I denna ställning, på höjden af norra Sliparvången ville Bjelke slå sitt sista slag. Ingen hjelp syntes till från något håll. Några flockar af Budbergs dragoner visade sig för ett ögonblick i hans venstra flank, men vände om, innan de kommo inom skotthåll. Till råga på allt hade konungen försvunnit. Ingen hade sett, hvarthän han tagit vägen. Menskligt att döma, hade han satt lifvet till i den vilda strid, som nyss rasat, och allt vore då förloradt utom äran.
I dessa brydsamma ögonblick blef Bjelke varse några sqvadroner på afstånd, hvilka närmade sig i raskt traf mot hans venstra flank. Snart trodde han sig igenkänna dem såsom svenska. Men det förundrade honom, att de kommo från venster och icke från höger, som de borde hafva gjort, om de kommo från Lund. Han red derför fram ett stycke på höjden, som låg mellan honom och fienden. Nu igenkände han tydligt konungen på hans hvita häst i spetsen för två sqvadroner af Baranoffs ryttare, och strax derpå upptäckte han äfven Ascheberg i spetsen för Lichtons, Hjertas och Mellins sqvadroner i färd med att anfalla danskarne från sidan. Vid denna syn skållade höga glädjerop från Bjelkes ryttare. Nu, skreko de, skulle det blifva danskarnes tur att lida.
När Bjelke gjorde sitt andra anfall mot det danska rytteriet och dref det in ibland fotfolket, hade drabantsqvadronen, i spetsen för hvilken konungen red, kommit så nära högra flygeln af danska fotfolket, att några drabanter jämte en och annan ryttare af lifregementet trängde sig förbi den samma. Bland dessa ryttare befann sig äfven konungen. Kulorna föllo »hoptals och häftigt» omkring honom på alla sidor. Slutligen hade han endast med sig i följe Dahlberg och ett par ryttare af Gustaf Ribbings sqvadron af lifregementet. De förföljdes af fiendtliga ryttare, hvilka skreko af alla krafter: »See der de Hunde, de Hunde!», och stötte med värjan efter dem. Men de närmaste nedskötos af Ribbings ryttare, och konungen var räddad. Han spanade åt alla sidor, för att få syn på den qvarlemnade delen af sin armé. Då fick han, när han kom upp på en liten kulle, till sin stora glädje se hela den svenska slagordningen uppstäld framför stadsmurarna. Han skyndade dit, så fort hans häst kunde bära honom, tog med sig två af Baranoffs sqvadroner och återvände till striden. Ascheberg, som under tiden satt sig i spetsen för rytteriet på venstra flygeln, följde snart hans föredöme.
När danskarne sågo dessa skaror närma sig, ärnade de först vända sig mot Bjelkes sqvadroner och kasta dem öfver ända, innan förstärkningar hunne fram. Men Bjelke lät sina sqvadroner svänga fram med venstra flygeln, så att han fick full front och framgick modigt till anfall. En allmän villervalla uppstod då i danskarnes slagordning. »Några gingo fram, andra stodo stilla». Till slut voro deras afdelningar så blandade om hvarandra, att de syntes utgöra en enda oredig klunga. De svenska sqvadronerna voro icke längre sena att göra anfall. En del af dem förföljde det fiendtliga rytteriet; andra åter gjorde »main basse» på fotfolket och detta »i en djefvulsk måtto». Ingen ordnad sqvadron höll sig mera i linien. Den, som hade bästa hästen att hemta in fienden med, var bäst till freds. Bjelkes och en af Baranoffs sqvadroner stötte tillhopa med den danska brigad, som utgjordes af de holländska båtsmännen, och hur »de handterades må Gudh sig öfver förbarma». Deras randiga hårduksfanor med inskriften: »Dominus providebit» föllo i segrarens hand.194 Ryttmästaren Poll tog ej mindre än 8 af dem. Holländarne hade förmodligen nedgjorts till sista man — ursinniga såsom svenskarne voro öfver dessa främlingars deltagande i kriget —, om icke slutligen Helmfelt kommit tillstädes och befalt de svenska ryttarne att gifva pardon.
Större delen af det fiendtliga fotfolket lade nu ner sina vapen. Omkring 300 man af det samma hade emellertid i god tid begifvit sig undan på vägen åt Vallkärra, der de fattade stånd, för att gifva det danska rytteriet tid att ordna sig bakom byn. Deras chef var den tappre Bibow. Många flyktingar förstärkte hans led, så att han snart hade en ansenlig hop omkring sig. Ändtligen kommo Bjelkes och Baranoffs sqvadroner fram till byn. De hade af de många stenmurarna uppehållits i förföljandet. Vid Vallkärra möttes de af eld från Bibows folk, hvilket tvang dem att stanna. Nu kom äfven konungen tillstädes. Han hade i en annan riktning förföljt det flyende danska rytteriet. Men fåfänga voro försöken att tränga fram genom den trånga bygatan. Under tiden inträffade äfven gardet. Konungen stälde sig i spetsen för det samma och gick fram till anfall mot byn.198 Bibow nödgades vika, men han gjorde skickligt sitt återtåg och intog en ny ställning på den af höga stenmurar omgifna kyrkogården. Hvarje anfall mot den samma i fronten skulle hafva tjenat till ingenting. Konungen beslöt derfor att försöka kringgå hindret. Men så snart Bibow märkte sin motståndares afsigt, lät han antända en byggnad jämte något gammalt trävirke, och snart dref vinden rök och lågor i ansigtet emot svenskarne, hvilket hindrade dem att komma fram. Man såg nu, huru fiendens ryttare, hvilka samlat sig på andra sidan byn, under tiden drogo sig ned emot Lödde å. För att afskära deras återtåg beslöt konungen att taga en omväg kring byn. Men stenmurarna hindrade honom till en början derifrån, och när han ändtligen lyckades komma igenom, hade danska rytteriet fått för stort försprång. Konungen, som emellertid »icke kunde vara nöjd, förr än hela fältet var rent», ville visserligen detta oaktadt fortsätta förföljandet. Men striden om byn Vallkärra hade varat en timme. Hästarne orkade icke längre bära sina ryttare. Allt ifrån solens uppgång ända tills nu i det »blåa mörkret» hade de varit i ständiga fäktningar. Trupperna fingo derför befallning att göra halt och upphöra med det blodiga handtverket. Den tappre Bibow kunde ostörd draga sina färde, och det svenska rytteriet satte sig i marsch öfver det snart i månskenet glittrande snöfältet, mot Lund, dit under tiden de andra svenska trupperna återsamlats. Starka vakter utsattes, och det sköts svensk lösen. Befallning gafs, att man skulle söka rädda så många som möjligt af de sårade, hvilka ännu lågo ute, vän som fiende, och hvilkas klagan hördes från alla håll, på det att de måtte få njuta kirurgers och sårläkares vård. Först härefter aftackades de i grund uttröttade trupperna och fingo lägra sig på slagfältet. Så många som fingo rum togo sig qvarter i Nöbbelöfs och Vallkärra byar samt inne i staden, hvilken dock icke rymde många, då den vid denna tid icke räknade mer än 300 hus. Vid elfvatiden på qvällen red konungen sjelf in i Lund, för att i biskopsgården »hålla måltid och taga sig någon ro.»
Sedan presten förrättat qvällsbönen och medan man väntade på måltiden, gjorde konungen icke annat än berömde Bjelke. Stridens lyckliga utgång tillskref han helt och hållet Bjelkes och lifregementets tapperhet. Han ville icke sätta sig till bords, innan denne anländt. Redan förut, då han aftackade trupperna, hade han i hela arméns åsyn omfamnat Bjelke och sagt honom de vänligaste ord. Han hade äfven lofvat, att ingen af de öfverlefvande vid lifregementet någonsin skulle råka i brist under sin återstående lefnad. Under måltiden fick Bjelke taga plats vid konungens sida vid bordet och prisades än vidare för sin tapperhet i striden. Det kan också med skäl sägas, att denna dag hade »konungens krona suttit på Bjelkens värjspets».
Följande morgon lät konungen »alla generaler och förnäma officerare församla sig bredvid valplatsen, hvarest de samteligen under öppen himmel på sina knä gjorde Gudi en ödmjuk tacksägelse för det nådiga bistånd, som han uti den öfverståndna fäktningen hade dem förlänt.» Efter tacksägelsens slut efterfrågade man vid hvarje afdelning, hvad som var »förloradt, fångadt eller blesseradt». I sanning förfärande hade dödens skördar varit under den föregående dagens strid. Tusentals lik lågo strödda öfver fältet. Hvart än blicken vändes, mötte den »olika sällsamma gestalter, utsträckta, nakna, afklädda lik, af hvilkas utgjutna blod den för öfrigt med snö betäckta jorden var färgad helt och hållet röd». Ända bort till Lödde å hade man denna rysliga syn, och här »sågs än en half menniskokropp, än en arm och än ett ben sticka upp» genom isen mellan döda hästar och andra föremål. Ingenstädes lågo dock de döda så tätt som der Burghausens dragoner eller der de holländska matroserna kämpat. Man ärnade att samma dag jorda de döde, men kölden var så sträng, att man icke kunde göra »kulor eller grifter» i marken. Först längre fram på vintern uppbådades ett antal bönder att förrätta detta arbete, emedan en olidlig stank började sprida sig öfver nejden af de »skämda kropparna». Svenskarne hade förlorat i döde och sårade 2—3,000 man, danskarne omkring 5,000. Antalet danska fångar utgjorde 1,365 man, oräknadt officerare. Svenskarne åter hade förlorat i fångar generallöjtnanten v. Fersen, öfverste Budberg, några officerare och bortåt 70 man. Fersen sårades, såsom är nämdt, under danskarnes förföljande vid Lödde ån, der han lades på en af de tagna danska bagagevagnarna för att forslas till Lund. På färd dit och medan han ännu befann sig i slagfältets närhet öfverraskades han emellertid af ett danskt ströfparti, hvilket gjorde honom till sin fånge, efter att hafva plundrat honom inpå bara kroppen »utan all respekt», ehuru en af deras egna öfverstar äfven låg der såsom sårad och ropade åt dem, att Fersen var en svensk general.
Bland de döde på svenska sidan voro 32 officerare, eller såsom de den tiden kallades, »öfverofficerare». De förnämste voro generallöjtnanten Galle, öfverstarne Burghausen, Mörner och Ashton, öfverstelöjtnanten Siegroth. Sårade voro 45 officerare. Bland dem märktes generalmajoren Wittenberg, öfverstarne Hjerta, Gyllenstjerna, Lichton, Kruse, Baranoff, Gyntersberg och Börstell. Af den sistnämdes officerare voro sårade: majoren Jakob Mester, kaptenen Balthasar Jönsson, kaptenlöjtnanten Anders Frijs, löjtnanten Lars i Bol och fänriken Mårten Bermes.
Många af de öfverlefvande hade endast, såsom det tycktes, genom ett underverk sluppit undan döden. Kungens hatt var genomskjuten. Dahlbergs sadelknapp hade bortskjutits, och hans båda lifjackor hade hål efter kulor. Bjelke hade fått en kula mot sitt vapen. Af regementena hade Burghausens lidit mest. De fleste af hans officerare voro antingen döda eller sårade. Förhållandet kunde icke vara annorledes, då de varit till fots, när danska rytteriet anföll. Äfven lifregementets förluster voro icke obetydliga, om man än förvånas öfver det ringa antalet döde. Bjelke skrifver ett par dagar efter slaget, att han icke kunde se sitt regemente utan att få tårar i ögonen. Den ende ryttmästare han hade qvar osårad var Gustaf Ribbing. I synnerhet smärtade honom förlusten af den utmärkte ryttmästaren Krister Fägersköld och den unge, hoppgifvande kornetten Klas Horn. Men äfven många andra saknade han, hvilka »i stor förtrolighet hafva lefvat hela denne tiden tillsammans».
Konungen lät genast efter slaget utbetala en månads traktamente till hvarje sårad, dock efter en procents afdrag till Vadstena krigsmanshuskassa. Åt de stupade officerarne och drabanterna bestod han svepning samt enkel eller dubbel klockringning. Hundra dukater anvisades på krigskassan till begrafning af de döda officerare, hvilka stodo lik i Malmö. På danska sidan hade stupat eller dogo strax efter slaget flere utmärkta officerare, såsom generalen Karl Arendorf och öfverstarne Henrik Sehestedt, Kristof Holck och Ditlef von Oertzen. Bland fångarne märktes öfversten Schulenburg.
De danska fångarne fördes uppåt Sverige, med undantag af de holländska matroserna, hvilka konungen lät sända »en pleine liberté» öfver Göteborg till deras hemland igen. Bytet, som föll i svenskarnes händer, var oerhördt. Deribland var hela det danska artilleriet, femtioen kanoner, flere af konungens af Danmark egna vagnar samt en stor mängd ammunition. Hela antalet tagna bagagevagnar uppgifves till 80 stycken.
Två par pukor togos. Antalet fanor och standar uppgick till ej mindre än 64 stycken. Af dessa hade lifregementet eröfrat 12 stycken, dess ryttmästare Gustaf Ribbing dessutom ett standar. Wellingks östgötar hade tagit 8, vestgötarne 2, Budbergs finnar 2, Drakes adelsryttare 2, öfverstelöjtnant Ernst Lode med sina förtrupper 1, Lichtons regemente 1, drottningens lifregemente 6 och dess befälhafvare Fritz Wachtmeister dessutom 2, Rhenskölds ryttare 5, konungens trumpetare Henrik Busch 1 standar, kaptenen Axel von Faltzburg vid lifgardet 1 standar, Åke Rålamb vid samma garde 2 fanor, en fänrik vid namn Johansson och en viss La Rose tillsammans 2 fanor, samt slutligen Baranoffs finska ryttare ej mindre än 16 fanor och standar. För hvarje taget standar lät konungen utbetala 30 daler silfvermynt — en stor summa den tiden. — »Hoff- und Rott-trompeter» Busch fick mera, eller 10 dukater för sin. Fanorna och standaren uppsändes till Stockholm med kaptenen von Faltzburg, hvilken med dem gjorde ett högtidligt intåg derstädes. De blefvo sedermera år 1687 på konungens befallning aftecknade med minutiös noggrannhet af den skicklige konterfejaren Olof Hoffman, och deras qvarlefvor förvaras ännu under Riddarholmskyrkans hvalf. Huru de tagna styckena sågo ut, finner man af en samtida tryckt »Specification». Några hade egendomliga lavetter, konstruerade för två kanoner, af hvilka den ena hade mynningen framåt, den andra bakåt. Några hade 2 lädersäckar baktill för ammunitionen. Hvart de tagit vägen är ovisst. Förmodligen voro de med bland den stora samling »metalltrophéer», hvilka på ständernas begäran i början af 1700-talet såldes på offentlig auktion för att skaffa nödtorftiga medel åt statsverket.
Äfven svenskarne hade förlorat åtskilliga af sina äretecken. Allt för många gånger hade de samma varit »förvexlade» med fiendens, för att detta icke skulle hafva varit fallet. Sålunda hade lifregementet mist 2 standar. Bjelke beklagar sig äfven öfver förlusten af sina pukor och tillskrifver denna olycka pukslagaren Anders Falks rofgirighet. Denne var, säger han, den störste merodebroder (marodör) vid armén. Han hade lemnat sig efter i det danska lägret, nar detta sköflades. Några danska officerare, som funno honom der, rusade fram och sköto ihjäl honom samt förjagade de fem ryttare, som utgjorde pukvakten, och togo med sig pukorna såsom byte.
Till slut torde det vara af intresse att efterforska, hvilka som på svenska sidan hade mest »signalerat» sig. Förutom den unge konungen, hvilken af alla berömmes för sitt mod och sin ihärdighet, nämnas af samtiden i främsta rummet Ascheberg, Drake, Gyllenstjerna, Ramsvärd, Wellingk, Dahlberg, Gyntersberg, Mellin, Lichton, von der Pahlen och Siegroth och främst af alla Nils Bjelke. Liksom denne å sin sida icke kan finna ord nog vackra för att dermed utmärka sin konungslige hjelte och anförare och tröstar sig öfver förlusten af sitt sköna regemente endast med att det förstördes under sin konungs ögon, så låter också konungen å sin sida alla veta, hur högt han skattade Nils Bjelkes tapperhet och hans aldrig svigtande mod. De tacksamhetens ord, hvarmed han om qvällen skildes vid honom, då han aftackade trupperna, hafva gått till efterverlden. »Aldrig», sade han, »skall jag glömma, hvad Bjelke i dag gjort mig och fäderneslandet.»
Den 6 december intågade svenska hären i danska lägret vid Skälshög. Medan danskarne legat der, hade det varit hemsökt af smittosamma sjukdomar, hvarför Karl den elfte i början haft för afsigt att uppskjuta inmarschen. Men i den stränga kölden kunde icke trupperna härda ut flere nätter under bar himmel, och i Lund var hvarje hus upptaget af sårade. — När danskarnes präktiga lägerhyttor togos i besittning, kunde de svenska soldaterna icke nog högt uttala sin beundran öfver det rikliga förråd af alla slags födoämnen, som der fans hopadt. Långs utkanterna af lägret stodo bland annat långa rader af höstackar. Det som fröjdade dem mest var saltet. Nu, sade de, kunde de börja på nytt att koka sin mat. Äfven vin, tobak och bränvin var det godt om, hvarmed de kunde göra sig lika »lustige» som de danske. Dylika läckerheter voro också mer än eljes af behofvet påkallade, ty snart började en och annan skånsk adelsman att infinna sig i lägret för att lyckönska konungen till den stora segern, och han kunde icke få färdas derifrån utan välfägnad. Deras antal växte. Äfven fullmäktige från de skånska städerna kommo för att förklara sin trohet. Ju mera man öfvertänkte de senaste krigshändelserna, dess större inflytande måste man också tillerkänna dem i afseende på krigets slutliga utgång. Redan nu anade mången, att Skånes öde var afgjordt. Denna uppfattning spred sig småningom äfven upp till gamla Sverige och tystade motståndet mot konungen. Det hördes icke längre något tal om att inskränka hans makt såsom konung eller fråntaga honom befälet öfver armén. Sedan han på ett så ärofullt sätt »tagit fienden kransen från hufvudet», var hans ställning orubblig. Sålunda blef slaget vid Lund grunden till Karl den elftes stora makt såsom svensk konung, och så länge han lefde firade han ock den 4 december hvarje år såsom en helig dag, under enslig andakt och Guds åkallan. | |
G e n v ä g a r
