[Risto Jaakonpoika?]
1:a JOFS:en.
Född i Arved/Arvids, Myllykylä, Sammatti.
Död 1726 i Vassböle, Ingå, 37 år.
Gårdsnamnet Arvids tyder på att Christer Jacobsson "troligen var svenskspråkig bland alla finnar i Sammatti Myllykylä. Omöjligt är det därför inte att Christer hade litet svenskt påbrå." (E. S.*)
Kom till det öde Vassböle efter Stora ofreden (1713-21).
Bonde på Myllykylä Arved 1709-23.
Bonde på Vassböle Jofs 1723 och på Vassböle Lassa 1724-26.
Gift 1713-01-05 med Brita Jöransdotter, född 1682 i Terävä, Mustlax, Karislojo; död 1755-03-26 i Jofs, Vassböle, Ingå, 73 år.
"1709 blev Christer Jacobsson bonde på Arved. Fadern, Jacob Larsson, dog 1708. Christer torde ha varit en företagsam natur och styvmodern Walborg hade nog inga händer med honom. 1708 fick han med 'qvinnopersonen', som kyrkboken så vackert titulerar henne, Elin Larsson ett 'oäkta' barn Mats. Elin hade varit piga på Arved och godkändes inte som värdinna. Så hon och sonen Mats försvinner också härefter i obekanta öden.
Men 1713 hittade Christer en passande partner, Brita Jöransdotter. Fastän kyrkboken kallade henne 'piga', var hon ju i själva verket bonddotter från Terävä i Mustlax, som ju föregående avsnitt berättade.
Om Christers förhållande till sin styvmor vet man inte så mycket, annat än att mantalsskrivaren flere gånger omkring 1710 hade noterat henne som hans hustru.[!?] Men man kan gissa att förhållandet mellan svärmodern och den unga värdinnan inte var så varmt. Det var kanske därför som den impulsive Christer och hans Brita 1723 packade ihop sina pinaler och flyttade till Vassböle i Ingå. Ryktet hade berättat, att där fanns gårdar som blivit öde under Stora ofreden [1713-21] och nu bara väntade på nya husbönder.
Kanske svärmor Walborg också medvetet hade fryst ut Christer och Brita, för nu kunde hennes egen son med Jacob Larsson, Matts Jacobsson, bli bonde på Arved." (E. S.*)
................................................................................................
Alf Brenner: Ingå-Fagervik-Degerby - en västnyländsk bygdekrönika II, 1972.
* Erik Söderling, Karis, 1997. | |
G e n v ä g a r
