Emund den gamle, han fick senare tillnamnet "Slemme", c:a 995-1061, kung c:a 1050-1061.
Emund föddes ca 995 som son till Olof Skötkonung och dennes frilla Edla, en härtagen jarladotter från Venden (Mecklenburg eller Pommern). Han döptes 1008 tillsammans med sin far och hela hans hus. Emund blev uppfostrad på 1010- och 1020-talen hos sina morföräldrar i Venden (Mecklenburg eller Pommern) på hedniskt vis och skall där ha avfallit från sin kristna tro.
År 1047 blev Emund den gamle troligen medregent till sin halvbror Anund Jakob och mottog som sådan hos sig den landsflyktige kung Sven Estridsson av Danmark. Emund Gamle blev c:a 1050 ensam kung. På 1050-talet var han i ständigt bråk med ärkebiskop Adalbert av Bremen, eftersom han försökte lösgöra Sverige från det tyska primatet och höll sig med en egen biskop, Åsmund, vilken uppträdde som självständig svensk ärkebiskop och som har identifierats som den mästerlige runristaren Åsmund Kårason.
År 1060 insattes av kyrkofursten i Bremen Adalvard d.y. till svensk biskop i Uppland. Han fördrevs av kung Emund men återkallades igen kort före dennes död. Emund den gamle dog år 1061, förmodligen i Sigtuna. I Gustaf Elgenstierna - Den introducerade adelns ättartavlor - anges att Emund dog år 1060.
I sin krafts dagar var Emund den gamle en ståtlig och frikostig man men alltid mäkta impopulär hos tyskarna, som kallade honom en mycket dålig människa. Han kallades även "Slemme". Emund den gamle var siste kungen av Erik Segersälls eller "Ivar vidfamnes" ätt.
Emund den gamle var gift med Astrid Nialsdotter, änka efter Ragvald Jarl Ulfsson, vars barn var Stenkil. | |
G e n v ä g a r
