Sven Tveskägg regerade i Danariket mellan ca 986-1014. I Saxo Grammaticus danska historia berättas att pappa Harald Blåtand och sonen Sven Tveskägg inte var särskilt såta vänner. Då Sven var ute på vikingatåg gjorde han sig mycket populär bland sina män och andra, hedning som han var, medan Harald försökte hålla samman sitt rike med hjälp av kyrkans män. Han var först gift med Gundhild af Venden, och senare med Sigrid Storråda.
Med Sigrid fick han barnen Knud, senare kung Knud den store, Harald, senare kung Harald II, dottern Santslau som blev nunna i Norge och dottern Gyda vilken kom att gifta sig med Erik Jarl från Norge, en son till Håkon Jarl.
Sven Tveskägg kom på den danska tronen efter att ha slagit sin far Harald Blåtand i ett slag.
Vid den här tiden hade Skåne sin egen kung som lydde under Danmarks härskare. Tveskägg ville inte ha någon konkurrens, så han avsatte skånekungen och jomsvikingen Strut-Harald och lät honom bli jarl istället.
Tveskäggs son Sigvalde var under en tid jarl av Blåskäggs gamla Jomsborg. Han hade därmed de fruktade kämparna jomsvikingarna på sin sida, och med deras hjälp tog han Tveskägg till fånga.
Det sägs att Danmarks alla kvinnor fick skänka sina smycken till Sigvalde för att Tveskägg skulle bli fri. Som ett tecken på att inget ont blod fanns dem emellan gifte sig Tveskägg med Sigvaldes svärsyster Gunhild. Som tack från Sven fick alla danska kvinnor rätten att ärva en halv broderpart, mot tidigare ingenting.
Omkring år 1000 eller kanske några år därefter besegrade Sven tillsammans med danske Erik Jarl och svenske Olof Skötkonung den norske kungen Olav Tryggvasson i slaget vid Svolder, varefter Sven också fick makten över Norge.
Sven Tveskägg företog också många vikingatåg till England där han krävde danagäld av engelsmännen. År 1013 övergick han till att utföra rena erövringskrig och var vid sin död 1014 herre över hela det engelska riket.
Sven Tveskägg dog av sjukdom i Gainsborough i England, begravdes först i York men flyttades senare hem till Roskilde. | |
G e n v ä g a r
