MARIA FJODOROVNA
Maria föddes den 26 november 1847 under namnet prinsessan Dagmar av Danmark. Hennes föräldrar var kung Kristian IX och Louise av Hessen-Kassel. De bodde i det "gule Palae" i Köpenhamn. Hon hade fem syskon, Fredrik född 1843, Alexandra 1844, Vilhelm 1845, Thyra 1853 och Valdemar 1858.
Dagmar och hennes äldre syster Alexandra var bästa vänner och delade rum i palatset. Även senare i livet skulle de hålla tät kontakt med varandra. Barnen hade guvernanter under barndomsåren, och Dagmar blev så fäst vid en av dem, mademoiselle Sidonie de l'Escaille från Belgien, att hon fick följa med Dagmar till Ryssland som tsaritsans förtrogna. Dagmar fick lektioner i engelska, musik, teckning och historia. Hon fick också lära sig rida och hon var mycket förtjust i att måla. Barnen hade en lycklig uppväxt, de kunde leka fritt i palatsträdgården, de behövde aldrig vara rädda för några attentat, sådant hände sällan i Danmark. Undan för undan giftes de äldre syskonen bort. Alexandra blev drottning av England och Vilhelm blev kung av Grekland under namnet Georg I, hellenernas kung. Systern Thyra fick en lägre position, hon blev "bara" hertiginna av Cumberland. Snart var det Dagmars tur.
Tronföljaren Nikolaj Aleksandrovic av Ryssland var 1864 21 år gammal. Han åkte utomlands med sin mor, tsaritsan Maria Aleksandrovna, dels för att se ut lämpliga äktenskapskandidater, dels för att vila upp sig i sydligare klimat. Han var sjuk, men sjukdomens art hade ännu inte fastställts. Resan gick bland annat till Danmark där han träffade den 16-åriga prinsessan Dagmar. Han hade tidigare sett henne på bild och han kände genast igen henne. De ryska tronföljarna brukade gifta sig tyskt, men Aleksandr II ville bryta trenden och föreslog för kung Kristian IX att tronföljaren Nikolaj skulle få tillåtelse att gifta sig med Dagmar. Kung Kristian gav sin tillåtelse förutsatt att Dagmar själv samtyckte . Nikolaj stannade i Köpenhamn i två veckor och när han reste hade han gjort sitt val. Han anhöll om Dagmars hand. Den 2:a oktober tillkännagavs förlovningen. Att Rysslands tronföljare fick lov att gifta sig med en enkel dansk prinsessa kan tyckas underligt. Danmark hade just varit i krig mot Preussen och förlorat Slesvig och Holstein. Genom äktenskapet skulle banden mellan Ryssland och Danmark stärkas. Var det en demonstration från Rysslands sida för att förolämpa Preussen ? Kanske låg också Danmarks geografiska läge i Aleksandr II:s intresse för ett kommande äktenskap. Det var avgörande för Rysslands östersjöflotta att ha fri passage genom Öresund och Belt. Tronföljarens resa fortsatte till Nice, men han blev bara sjukare. Det konstaterades att han hade tuberkulos i ryggraden och en inflammation i hjärnan. I april 1865 förstod man att tronföljaren var döende. Tsaren och de närmaste släktingarna reste från Ryssland och Dagmar skyndade iväg från Danmark. Den 24 april 1865 avled tronföljaren Nikolaj Aleksandrovic i Nice. Efter hans död sades det att han på sin dödsbädd bad alla utom Dagmar och den nye tronföljaren Aleksandr Aleksandrovic att lämna rummet. Legenden säger att Nikolaj förde ihop Dagmars och Aleksandrs händer på sitt bröst och bad att Aleksandr skulle överta hans fästmö. Ingen utom de närvarande vet sanningen. Dagmar ansågs fortfarande passa det ryska hovet och det bestämdes att den nye tronföljaren skulle bli hennes man. Aleksandr var dock kär i en annan, furstinnan M.E. Meserskaja, enligt hans efterlämnade dagböcker. Han var mycket motstridig gällande förlovning och äktenskap med Dagmar. I dagboken skrev han att han fann sig bli tvungen att "välja mellan plikt och passion". Den 23 juni, efter ett sorgeår, eklaterades förlovningen. I september reste Dagmar till Ryssland under stor pompa och ståt. Resvägen genom Köpenhamn kantades av stora människomassor som ville ta farväl av prinsessan. Dannebrogen var hissad på alla hustak. När hon kom till Petersburg möttes hon av lika stora folkmassor, alla ville se den blivande tsaritsan. Maria skulle förberedas för att övergå till den ortodoxa läran, men eftersom hon inte blivit konfirmerad till den lutherska läran i Danmark ännu, var det inte några problem. I ett brev till Aleksandr skrev hon "jag är fullständigt övertygad om att er religion är den enda riktiga och jag är glad över att kunna räkna mig till er". I oktober konfirmerades hon och fick namnet Maria Feodorovna, storfurstinna av Ryssland. Hon höll fast vid sitt nya namn och den nya tron resten av sitt liv. När hon var på besök i Danmark besökte hon den ortodoxa mässan i kyrkan och bad speciellt att inte bli kallad "kejsarinnan Dagmar" av danskarna. Den 9 november 1866 stod bröllopet och kungligheter från hela Europa samlades i Petersburg. Peter Tjajkovskij hade komponerat en triumfovertyr (opus 15) till tronföljarparet som spelades på bröllopet. Det nygifta paret slog sig ner i palatset Gacina, strax utanför Petersburg. När de var i staden bodde de i Anitjkovska palatset vid Nevskij prospekt. Man skulle kunna vänta sig att äktenskapet ej blev lyckat under omständigheterna som var, men det stämmer inte. Trots att makarna var varandras motsatser kompletterade de varandra perfekt. Aleksandr var en stark och trofast man, han älskade sina barn och han hade stor respekt för sin lilla hustru. Han är sannolikt en av få tsarer som inte hade någon älskarinna vid sidan om hustrun.
År 1881 mördades Aleksandr II. Maria och hennes Aleksandr blev Rysslands nya tsarpar. Den officiella kröningen lät dock vänta på sig. Först ville Aleksandr III göra slut på terroristerna som mördat hans far och få ordning i landet. Den 27 maj 1883 skulle kröningen äntligen äga rum. Hela Moskva var i lyckligt uppror, till och med den revolutionära organisationen "Narodnaja volja"(folkviljan) lovade att inte göra några attentat under festligheterna. Folket gavs förhållningsorder, man fick till exempel inte under kröningskortegen "förfriska sig med de bombliknande frukter som kallas apelsiner..." Aleksandr II:s liberala reformer fick ett abrupt slut vid hans död. Sonen, Aleksandr III, var en hård tsar, reaktionär, antisemit, han försökte få utvecklingen att stå still de tretton år han regerade. Hans politiske rådgivare var Konstantin Pobedonostsev, vars paroll var att man skulle "frysa ner" Ryssland, för att förhindra att rötäggen som fanns spred sig. Problemet var bara att då sköt man problemen framför sig, så att även näste tsar, Nikolaj II, fick problem. Rysslands judar förföljdes, även om det inte var i samma omfattning och med samma metoder som under andra världskriget. Förryskning skedde i Polen, Baltikum och Finland. All opposition slogs ned, yttrande- och tryckfriheten försvann. På universiteten kontrollerades att inga "olämpliga element" fanns. Hemliga polisen tycktes se och höra allt. Aleksandrs stora förtjänster under sin regeringstid var att den transsibiriska järnvägen fullbordades och att han lyckades undvika krig.
När Maria blev tsaritsa efter 16 år i Ryssland var hon oerhört omtyckt, societeten följde hennes minsta vink. Maria var representativ och elegant, hon älskade fester och hon dansade bra. Hon var duktig på att småprata med okända människor och hon hade lätt för att komma ihåg namn. Hon passade perfekt för sin roll. Men hon hade också andra kvaliteter, på hennes initiativ skapades flickskolor med fyraåriga kurser och hon ansvarade för flera olika förvaltningar och kanslier, bl a var hon ledare för ryska Röda korset. Under hennes beskydd stod uppfostringsanstalter, olika kvinnoinstitut, handelsskolor i Sibirien och Moskva, flera sjukhus, Aleksandrovskij-lyceet och institutet för föräldralösa barn i Gacina. Hon var också mycket engagerad i vad som hände i Danmark. På hennes initiativ byggdes en rysk-ortodox kyrka i Köpenhamns förort Bredgade. Under sina besök i Danmark under tronföljartiden hade Maria uttryckt en önskan om uppförandet av en kyrka och efter Aleksandrs kröning gick önskan i uppfyllelse. Ryska regeringen bidrog med 300.000 rubel till byggnationen. Den resterande summan, 70.000 rubel, betalade Aleksandr ur egen ficka. År 1883 stod Alexander Nevskij-kyrkan klar. Maria Feodorovna besökte den ofta under sina besök i hemlandet. Efter hennes död stod hennes sarkofag i Alexander Nevskij-kyrkan tills jordfästningen kunde ske i Roskilde domkyrka.
Enligt flera källor var Maria inte speciellt intresserad av politik. "Kejsarinnan Maria Feodorovna", skriver prinsessan Katarina Radziwill, "har icke det inflytande över sin man, som av någon orsak tillskrives henne. Hon önskar icke ha det och av naturen har hon inga politiska anlag. Kejsaren håller henne omsorgsfullt utanför regeringsangelägenheterna. Hon har aldrig ens försökt att bli förtrogen med dem, utan inskränkt sig till sin ställning som mor och societetsdam. Hennes två passioner äro kläder och dans. Dem egnar hon sig åt med en iver, för vilken hon då och då milt förebrås av sin höge make." Stig Malmström skriver i boken Dagmar, prinsessa av Danmark, kejsarinna av Ryssland att frågan om Marias politiska inflytande inte var så lätt att besvara. "Hon var i stort sett politiskt ointresserad", men han tillägger att "kejsarinnan Dagmar utan tvivel påverkade sin make i hög grad vad beträffade hans politiska sympatier och antipatier." Man vet att hon påverkade Aleksandr angående Tyskland och Otto von Bismarck. Hon hade en bestämd åsikt om Tyskland sedan Preussen 1863 tagit Slesvig och Holstein från Danmark, efter detta skulle hon aldrig tycka om tyskar eller Tyskland. I Anitjkovska palatset där paret bodde under sina vistelser i Petersburg, var det under tronföljartiden förbjudet att tala tyska. Vid en middag kom den dåvarande tsaren, Aleksandr II, in i salen och utropade en mening på tyska. Gästerna såg sig generat omkring. Tsaren kommenterade då högt: "javisst, här är det förbjudet att tala tyska" och erbjöd sig sen att betala de böter som tronföljaren fastställt skulle betalas, i den händelse att en gäst skulle tala tyska. Storfurst Aleksandr Michailovic, gift med Marias dotter Ksenia, skrev om sin svärmor: "Tyskland måste straffas! Ryssland måste ingå förbund med Frankrike... Detta lät som en bön, då det kom från denna lilla kvinna med hennes självuppoffrande ljuvhet. Hennes man blinkade och suckade. Det skulle ha varit fullkomligt bortkastad tid att försöka förklara för kejsarinnan, att hennes undersåtar tyckte om tyskarna och misstrodde fransmännen och att inte en på en miljon ryska bönder brydde sig ett dugg om Danmark eller den orättvisa detta land utsatts för 1863. Olyckligtvis för honom, för Ryssland och för världen var han djupt förälskad i sin hustru och hans åstundan att göra henne lycklig måste ha fördunklat hans blick och gjort intrång i hans tankeverksamhet." Trots de olika uppgifterna måste alltså Maria Feodorovna ha haft ett politiskt inflytande på sin make. Vad man vet säkert är att hon i alla fall påverkade Nikolaj II, sonen, under hans regeringstid.
Aleksandr och Maria fick sex barn, Nikolaj 1868, Aleksandr 1869, Georgij 1871, Ksenia 1875, Michail 1878 och Olga 1882. Maria var en kylig och frånvarande förälder. I första hand kom hennes man, i andra hand hennes roll som tsaritsa och först i tredje hand kom barnen. Hon fann barn svåra att tala med, hennes rätta jag var den dansande och underhållande tsaritsan. Dottern Olga säger i sina memoarer att de två yngsta barnen, Olga och Michail, stod mycket närmare sin far, de var rädda för modern. Hon var tsaritsa även när hon hälsade på i barnkammaren och hon visade tydligt att deras lilla värld inte intresserade henne. Olga skulle aldrig ha gått till sin mamma för att få tröst eller stöd, hon hade sin älskade barnsköterska som stod högre i kurs än mamman. Både modern och dottern tyckte om att måla och att rida, detta borde ha fört dem närmare varandra, men Maria höll sig på sin kant. När Olga kom upp i giftasvuxen ålder arrangerade Maria så att dottern skulle gifta sig med furst Oldenburg. Han var 14 år äldre än Olga och var förtjust i spel och dobbel. Det ryktades i Petersburg att han var homosexuell och Olga berättar i sina memoarer att de aldrig nånsin under äktenskapet delade säng. Maria valde fursten för att hon skulle få ha kvar Olga i Ryssland, det passade henne att kalla på Olga när hon ville ha sällskap på någon middag eller teaterföreställning. Olga berättar att hon blev förskräckt när hon presenterades för fursten. Hon ansåg också att modern behandlade henne mer som en tjänare än som en dotter.
Tsarfamiljen åkte ofta till Danmark och hälsade på, gärna flera veckor i sträck på sommaren. Där samlades också Englands och Greklands kungahus. Ute i Europa kallades kung Kristian och drottning Louise för Europas svärföräldrar. De hade lyckats gifta bort alla sina barn till kungahus runt om i Europa. Här umgicks man privat, politik undveks som samtalsämne. Sommaren 1880 hade tronföljarparet Aleksandr och Maria besökt Langinkoski fors vid staden Kotka i östra Finland. Aleksandr blev så förtjust i den vackra naturen att han bad att få ett hus byggt vid forsen. Den finska regeringen uppfyllde hans önskemål och byggde ett hus. Möblerna hade lokala hantverkare skapat och porslinet kom från svenska Rörstrand. 1889 invigdes huset av flera kungliga gäster. Den kejserliga familjens enkla vanor väckte uppmärksamhet bland befolkningen. Tsaren ägnade sig här åt att hugga ved och Maria, som tyckte mycket om matlagning, bjöd familjen på laxsoppa som hon lagat själv. Däremot var hon inte road av att ta hand om disken. Villan är idag ett museum. Familjen seglade också i finska viken med fartyget "Poljarnaja Zvezda" (Polstjärnan). De gick ofta iland i små byar. Maria hälsade då gärna på i husen och människorna blev mycket förtjusta i henne eftersom hon talade med dem på danska. Hon kallade sig själv "Finlands bästa och mest trofasta vän."
År 1894 dog Aleksandr III av en njursjukdom. Maria blev änketsaritsa efter nästan 30 års äktenskap. Sonen Nikolaj blev nu tsar. Han hade inte väntat sig att bli tsar än på många år, fadern var ju bara 49 år gammal när han dog. Nikolaj var därför mycket osäker. Efter makens död blev Marias politiska roll mer framträdande, folket kände vördnad för henne och hon var inte beredd att lämna rollen som rikets första dam. Hon såg det som sin plikt att hjälpa Nikolaj att styra landet. Han frågade sig ofta vad fadern skulle ha gjort i olika situationer. Den som hade svaret på frågan var änketsaritsan så han vände sig allt oftare till henne för att få stöd och råd. I ett brev från 1902 skriver Maria till Nikolaj angående Nikolaj Bobrikov, generalguvernör i Finland: "Jag skrev till dig för att tala om hur jag gladde mig åt det rykte att Bobrikov skulle avgå. Men nu, då jag med förtvivlan och vrede har läst om alla nya förhållningsregler, han har föreslagit, och som du har godkänt, är mitt hjärta fyllt av ångest och sorg. Det är en fullständig gåta för mig, att du, min käre, gode Nicky, som i rättfärdighetens namn alltid har varit så stark, nu tänker låta dig ledas och luras av en sådan lögnare som Bobrikov. Och min ångest är så mycket större, eftersom du, då vi senast talade om saken- det var i mars i ditt arbetsrum i Vinterpalatset- lovade mig, att du själv skulle skriva till honom och dämpa hans alltför stora iver. I Finland där allting hittills har gått så bra och där befolkningen var fullständigt lycklig och tillfreds, där styrs nu allt omkull, allting förändras och man sår förvirring och hat- och allt i den så kallade "patriotism"ens namn. Ett utmärkt exempel på, vad detta ord egentligen betyder!" Nikolaj Bobrikov mördades 1904 av en finlandssvensk student och studentens minne hyllas än idag. Marias åsikter var till en början helt enkelt avgörande i de politiska frågorna. Ministrarna som arbetat för Aleksandr III arbetade nu för Nikolaj II och de kände förtroende för henne. Enligt Stig Malmström hade hon ofta medlat mellan dem och tsaren när åsikterna gått isär och därför vände de sig nu till henne. Den fråga där man säkrast känner till att Maria haft inflytande var att hon övertalade Nikolaj att anställa furst Peter Svjatopolk- Mirskij som inrikesminister 1904. För att få som hon ville hotade hon Nikolaj, gjorde han inte som hon sa skulle hon resa hem till Danmark. År 1906 dog Marias far kung Kristian IX 88 år gammal. Maria och hennes två systrar, Thyra och Alexandra, köpte egendomen Hvidöre som ligger strax utanför Köpenhamn. Varje år i september fram till första världskriget sågs systrarna på Hvidöre. Ofta kom kungliga släktingar och hälsade på. På söndagarna gick systrarna i kyrkan, den ena i den rysk-ortodoxa och de andra i den anglikanska...
På våren 1916 flyttade änketsaritsan till Kiev där dottern Olga tjänstgjorde på ett sjukhus. Maria ägnade sin tid åt att inspektera sjukhus och sanitetståg, då hon sedan 1870 var ledare för det ryska Röda korset. Hon hörde rykten om Nikolaj och hans abdikation. I mars 1917 träffades änketsaritsan och Nikolaj i Mogilev, krigshögkvarteret. Det var sista gången de sågs. Efter revolutionen flydde Maria och ett antal släktingar till Krim, undan bolsjevikerna. De isolerades och hörde ingenting från omvärlden. På sommaren 1919 hämtades Maria och släktingarna av skeppet H M S Marlborough, systersonen kung Georg hade befallt att de skulle föras till tryggheten i England. Maria hade lämnat Ryssland för sista gången. Men änketsaritsan kunde inte finna sig riktigt tillrätta, då de tidigare besökt England hade det varit som gäster, nu var de flyktingar. Varje ord som sades kunde tas för ett engelskt partitagande för den ryska monarkin och självhärskardömet. Redan i augusti lämnade änketsaritsan England och reste hem till Danmark. Hon fick bo i en flygel i slottet Amalienborg, nära den nye kungen, brorssonen Kristian X. Han visade tydligt att han ogillade sin släkting. Olga berättar i memoarerna om en kväll när hon och modern satt tysta och stickade i vardagsrummet. En av kungens tjänare kom in och sa generat att "kungen sänt honom för att säga åt änketsaritsan att släcka alla lampor, den senaste elräkningen han betalat var enorm." Kungen kunde också komma och titta i flygeln och såg han att något fattades, en tavla till exempel, då frågade han Maria om hon stulit det. Änketsaritsan var fattig när hon kom till Danmark, men hon skänkte ändå pengar till andra ryska flyktingar. Maria lyckades få sina juveler med sig i en liten låda från Ryssland. Hon såg dem som minnen från en svunnen tid och hon bar dem aldrig igen. De förvarades i en låda under hennes säng fram till hennes död. Den akuta penningbristen bättrades när kung Georg av England skrev över en årlig pension på 10.000 pund till sin "kära moster Minnie". Maria flyttade då till Hvidöre. Där fanns alla minnen från en bättre tid. Enligt Maria var Nikolaj fortfarande familjens och Rysslands överhuvud.
Den 13 oktober 1928 dog änketsaritsan Maria, 81 år gammal, med sin Bibel i händerna. Platsen bredvid Aleksandr III i Peter Pauls-katedralen står tom, Maria begravdes vid sina föräldrar i Roskilde domkyrka.
KOMMENTARER
Marias politiska roll har varit svårt att få klarhet i. Enligt Malmström hade hon politiskt inflytande även före Aleksandr III:s död. Men Olga Aleksandrovna menar att Maria började intressera sig för politik först efter Aleksandr III:s död. I och med sonens totala oerfarenhet fick hon en ursäkt för att träda fram politiskt. De flesta böcker jag har läst är säkra på hennes inflytande över Nikolaj II i början av hans regeringstid. Jag har träffat på motstridiga uppgifter i två fall. I början av kapitlet har jag skrivit om tronföljaren Nikolaj som skulle gifta sig med Dagmar. Enligt Ian Vorres´ bok berättar Olga Aleksandrovna att Nikolaj dog i Cannes, men i Stig Malmströms och H.C.Clausens böcker och övrig litteratur där Nikolaj omnämns står det att han dog i Nice. Jag har valt att skriva Nice eftersom jag har funnit ett utdrag ur ett brev från Aleksandr III till Maria. Där skriver han och syftar till sin brors död: "de förskräckliga timmarna för 27 år sedan i Nice". Jag antar att denna stad är den rätta och att Olga Aleksandrovna antingen minns fel eller hade missuppfattat var farbrodern dog. Likadant är det fallet med Maria Feodorovna och slottet Hvidöre. Vorres skriver att Maria ägde det tillsammans med båda systrarna, Alexandra och Thyra, medan övrig litteratur skriver att hon ägde det tillsammans med den ena systern, Alexandra. Jag har valt att tro att Olga visste bäst i det fallet eftersom hon efter moderns död fick ärva slottet. Detta kan synas oviktigt, men jag vill ändå påpeka de
"Tsaritsorna - åtta kvinnor bakom Rysslands mäktigaste män."
En C-uppsats av Karin Löwengren
Uppsala universitet -98 | |
G e n v ä g a r
